>>Det är smutsigt<<, bannade hon på gujarati och pekade på den trista gröna vinylen som spruckit i sömmarna så att den grova stoppningen stack fram på flera ställen. Hon öppnade sin överdimensionerade shoppingväska av plast och tog fram ett bomullsöverkast med tryckt mönster som hon skakade ut med en kvick snärt med handen. Hon täckte britsen med tyget och vek in kanterna. Sedan nickade hon belåtet, plattade till håret, satte sig och lyfte upp barnen bredvid sig så att de fick ryggen mot ryggstödet. Alla fyra satt tätt tryckta intill varandra mitt på britsen med gott om plats på sidorna.
Tåget visslade, och te- och snackförsäljarna som gick fram och tillbaka medan de entonigt bjöd ut sina varor utanför fönstren lade plötsligt in en högre växel och började springa från fönster till fönster och ropa >>Köp te! Hett te...! Färsk puri-bhaji...! Varma samosas!<< Magra bärare med röda skjortor rusade förbi med vacklande bagagehögar på huvudet. Jag befann mig på ett indiskt tåg för första gången på tio år men scenen var precis som jag mindes den från min barndom. Den stora skillnaden var att jag reste ensam nu.
Långsamt rullade tåget ut från stationen. Inte förrän då tittade kvinnan mitt emot på mig för första gången. Med en snabb blick registrerade hon mitt klippta hår, min knäkorta kjol och avsaknaden av ring på tredje fingret. När hon väl var klar med sin utvärdering undvek hon min blick. Hon tittade ovanför mitt huvud, genom mina fötter, mot dörren och fönstret men inte i mina ögon. Och även om hennes barn stirrade på mig hade de genom diskreta vinkar från sin mamma fått klart för sig att jag var en som skulle behandlas med tystnad.
Jag kom ihåg hur jag när jag var lika gammal som de hade stirrat på främlingar med samma fascination, medveten om att de var människor som vi men också att de inte tillhörde vår familj. Om det händelsevis kunde fastställas att de var bekantas bekanta eller härstammade från samma by som våra föräldrar, eller om de på något annat vis kunde identifieras som folk av god familj, bröts isen snabbt och man bjöd på mat från båda sidor och spelade bräde eller kort eller lekte sällskapslekar i stil med att gissa sångtitlar från hindifilmer. Men fram till dess satt de vuxna med stenansikten och barnen höll sig till sitt.
Den unga modern mitt emot mig talade till sina barn på gäll gujarati interpunkterad med ironiska ömhetsbetygelser i stil med snåljåp, idiot, svarting och gris. Barnen var uppenbarligen vana vid dessa hånfulla tillmälen och reagerade inte. Men för min del var det åratal sedan jag hört förolämpningar av det här slaget uttalas med sådan självklarhet och jag översköljdes med minnen från barndomens tävlingar i att ropa oförskämdheter. Jag och mina kusiner brukade snabbt göra slut på vårt lager av vanliga engelska okvädingsord: Dumhuvud! Idiot! Knasboll! Knäppskalle!, som alla hade en sorts otymplighet som man lätt ledsnade på. Men då övergick vi till vårt förråd av delikata förolämpningar på gujarati: Gris! Apa! Kackerlacka! Elefant!, och på något vis var dessa otidligheter på vårt eget modersmål så mycket grövre och mer ohämmade att de återförde oss till vårt goda humör och vi kunde fortsätta leken.
Fnittret bubblade upp inom mig när kvinnan hackade på sina barn. Först försökte jag kväva det, men jag kunde inte låta bli att le när hon kallade en av pojkarna för get, och till sist blev jag nästan tvungen att gapskratta när hon kallade flickan för åsna. Hon tittade skarpt på mig och jag bet ihop läpparna kring mitt skratt.
Hon öppnade munnen för att säga något men vände sig med rynkad panna mot fönstret osäker på om hon borde inlåta sig med mig. När allt kom omkring var jag ju en främling och det var nog bäst att inte bli involverad. Men sedan, när jag frustade och harklade mig igen i mina försök att kväva skrattet, tog hon ett djupt andetag och vände sig emot mig.
>>Ni är kristen, va?<< spottade hon fram. Jag skakade beklagande på huvudet. Hon tittade menande på min dräkt, eller klänning som hon antagligen skulle ha kallat den.
>>Muslim från Delhi då?<< Hon var fortfarande arg.
>>Nej<<, svarade jag artigt.
>>Ni är från Madras<<, fnös hon.
>>Nej. Jag har aldrig varit i Madras.<<
>>I så fall måste ni vara från Punjab.<< Sade hon giftigt.
Jag log hemlighetsfullt. Hon hade besämt sig för att sätta dit mig.
>>Var kommer ni ifrån?<< fräste hon.
>>Härifrån Bombay<<, sa jag älskvärt.
Hon viftade avvärjande med handen.
>>Nu vet jag. Ni är malayali.<<
Hon tittade bort för att signalera att diskussionen var slut. Men ur ögonvrån såg hon att jag skakade på huvudet.
>>Maharashtra då<<, fortsatte hon, med eftertryck. Hon slätade ut vecken på sin sari.
Jag tittade på henne. Jag blev plötsligt medveten om en känsla av att ha blivit sårad. Om hon inte hade blivit så påverkad av mitt korta hår, mina västerländska kläder och den hastigt dragna slutsatsen att jag var ogift och barnlös, skulle hon säkert redan från början ha insett att jag var gujarati. Jag öppnade min bok och började läsa för att visa att samtalet redan var över.
>>Jag känner en flicka från Goa som ser ut precis som ni.<<
Jag vände sida, lade det ena benet över det andra och satte mig tillrätta.
>>Men ni är förstås från Bengalen!<< Hon vände sig mot barnen och nickade snusförnuftigt.
Plötsligt tröttnade jag på hennes tricks och bestämde mig för att sticka hål på bubblan. Jag öppnde min handväska och tog fram ett paket med Gluco-kex. Jag rev av papperet långsamt, för att vara säker på att fånga alla tre barnens uppmärksamhet. De tittade lystet på mig.
>>Biscuit aapu?<< frågade jag på gujarati och sträckte fram paketet mot den äldsta pojken.
Kvinnan drog efter andan av fasa och slog till sonens framsträckta hand.
>>Ni är gujarati!<< skrek hon rasande. Hon var så kränkt av denna insikt att hon instinktivt täckte sitt ansikte med sarin.
>>Just precis, lilla frun<<, sa jag på teatraliskt överdriven gujarati. <<Jag är pukka gujarati.<<
Alla tre barnen stirrade på mig med öppen mun. Deras mamma klippte till dem över munnen. >>Hur många gånger har jag inte sagt till er att ni inte får ta emot någonting från främlingar. Va? Har ni ingen skam i kroppen? Sitt nu ordentligt och håll era händer i styr!<<
Jag lade undan boken och tittade på kvinnan som letade efter sin näsduk med darrande händer.
>>Är du också gujarati?<< frågade jag och log.
Hon snörpte på munnen och tittade ut genom fönstret. Hennes fingrar vred samman näsduken till ett hårdtvinnat rep.
>>Vi är de äkta gujaratis, från Gujarat!<< fick hon fram.
>>Min familj kommer från Saurashtra<<, sade jag mjukt.
>>Vi är jainister.<<
Hon bleknade och rynkade ilsket på ögonbrynen.
>>Nuförtiden kan vem som helst säga att de kommer från vilken plats som helst<<, mumlade hon förbittrat. >>Jag är minsann inte så dum att jag tror på allt.<<
Hon knuffade undan sina barn och sträckte ut sig på britsen. Hon lade armarna i kors över bröstet, pressade samman läpparna och stirrade stint på den lilla fläkten i taket. Hon lade armarna i kors över bröstet, pressade samman läpparna och stirrade stint på den lilla fläkten i taket. De tre ungarna satte sig försiktigt tillrätta vid fönstret och utväxlade nervösa blickar. Deras mamma var på dåligt humör och varje störande aktivitet från deras sida skulle sannolikt resultera i en örfil. Också om jag var gujarati så var jag säkert ändå en bråkmakare om jag hade försatt deras mamma i ett sådant tillstånd.
Första gången jag insåg att det fanns andra människor i världen än gujaratis var när min äldsta kusin gifte sig med en kvinna från Punjab. Han hade återvänt efter studier >>utomlands<< och meddelat familjen att han hade gift sig. De vuxna fick en chock när de förstod att hon var punjabi. Det innebar ju att hon var helt och hållet annorlunda! Det muttrades en hel del bland familjens kvinnor och att de nu skulle bli tvungna att ta itu med henne också, som om de inte hade nog med besvär.
Vi barn märkte att hon var annorlunda eftersom hon ofta skrattade och gav oss godis och kysste oss varje gång vi hälsade på i hennes rum. Hennes kyssar efterlämnade stora röda fläckar i våra ansikten som vi fnissande torkade bort på varandra. Hon hade saris i chiffongtyg med skimmrande blommönster: rosor, solrosor, hibiskus. Hon lät sina saris hänga hur som helst över bröstet istället för att nåla fast den vid axeln. Hon hade sina snäva blusar som alltid var på vippen att spricka och brydde sig inte ett dugg om ifall vi rusade in när hon höll på att klä sig. Hon hade kortklippt hår och en enorm röd bindifläck kladdigt utsmetad mellan ögonbrynen. Och dessutom hade hon den mest vågade samling solglasögon vi någonsin sett.
Denna kvinna var helt klart inte gujarati, vilket till yttermera visso framgick av hennes förnamn Lajinder. Min farmor, storhushållets kvinnliga överhuvud, ändrade diktatoriskt Lajinders namn till Lakshmi, efter rikedomens och välgångens gudinna. Lakshmi bhabhi kom trots allt från en välbärgad familj och kunde förväntas medföra en avsevärd hemgift till sin makes hushåll, även om brudparet hade förenats i ett >>kärleksäktenskap<<.
Under flera månader intog min farmor och Lakshmi en minst sagt reserverad attityd till varandra eftersom Lakshmi vägrade utverka någon hemgift från sin familj. Varje morgon under de där första månaderna utförde Lakshmi precis som det anstod henne den unga hustruns plikt och masserade min farmors fötter, men hon gjorde det iklädd de mest urringade blusar, de allra snävaste klänningar och genomskinliga nattlinnen, undergivet knäböjande vid min farmors fötter så att den gamla var tvungen att antingen studera Lakshmis frodiga barm eller också hålla huvudet högt och titta bort. En morgon hade farmor fått nog. Hon brast i tårar och klagade till gud att han skulle befria henne från dessa livets prövningar. Från den stunden upphörde allt tal om hemgiften och Lakshmi klädde sig avsevärt mer sedsamt inom hemmes väggar.
Även om Lakshmi bhabhi lärde sig tala gujarati med lätthet och följde alla familjens gujaratiseder vad gäller mat, hygien och ekonomi, betraktades hon aldrig någonsin som gujarati. Hon omtalades alltid som >>den där punjabikvinnan<<. Det fanns en osynlig gräns som hon inte fick passera ens sedan hon blivit en av de mest inflytelserika kvinnorna i vår familj. Men det faktum att hon aldrig skulle kunna bli gujarati innebar också att hon blev min favorit bland de kvinnliga släktingarna. Jag kunde inte riktigt förklara varför.
Jag satt på tåget och funderade över mina kläder. Jag hade en klänning av mönstrat rayontyg och riktiga skor, inte sandaler. Jag hade inga smycken utöver öronringarna av silver och en alldaglig armbandsklocka.
Jag hade eyeliner kring ögonen och en smula läppglans på läpparna. Skulle jag ha undgått uppmärksamhet om jag var klädd i sari eller salwar kameez?
Jag gick ut i den krängande tågkorridoren och gick långsamt förbi alla kupéerna i kvinnornas avdelning och försökte titta efter hur de var klädda. Rika, fattiga, magra, tjocka - ingen av dem såg ut som jag. Det var inte bara det att ingen av dem bar klänning. Det var också det att alla tittade på mig med brännande blickar, utan att låtsas om mig. Jag återvände till min kupé och satte mig vid fönstret. Genom min spegelbild i det smutsiga glaset såg jag skimrande gröna fält sträcka sig bort mot horisonten.
Jag tänkte på hur och vart jag brukade rikta blicken när jag försökte komma underfund med en okänd kvinna. Om det var möjligt tittade jag alltid först på ögonen och munnen, sedan resten av ansiktet, och först därefter försökte jag kombinera uttrycket i kvinnans ansikte med kläderna hon bar. Min gissning var att även om jag vore klädd i sari eller någon annan traditionell indisk dräkt skulle någonting i mina ögon och i dragen kring munnen avslöja mig, särskilja mig som annorlunda, avvikande, störnade.
Den andra främmande kvinnan jag minns att jag var medveten om var min ayah, eller bai, som kom från Maharashtra. Hon var uppenbart annorlunda eftersom hon bar sin sari på det sätt som man gör i Maharashtra med den långa änden mellan benen och instoppad vid midjan bak på ryggen så att hennes rumpa avtecknade sig mycket tydligt. Det här sättet att bära sarin påminde om det traditionella sätt på vilket indiska män bär dhotin, men konstigt nog avslöjade det prydligt sträckta tyget mellan benen på männen aldrig något lika intressant som min bais underbara bakdel. Som liten flicka tänkte jag aldrig medvetet på hennes kropp, men varje gång hon gick förbi drogs min blick till hennes välformade, dallrande skinkor.
Varken gujaratisättet eller det nordindiska sättet att bära sarin avslöjade konturerna av några sensuella former nedanför midjan. Därför var det enligt min barnsliga föreställning bara tjänstekvinnor från Maharashtra som hade skinkor. När jag besökte mina lekkamrater, som vanligtvis också hade bais som arbetade hos dem, utvecklade jag efterhand en förfinad kännedom om de olika typer av sariklädda skinkor som vaggade och vickade bakom våra bais. Så småningom upptäckte jag att vi kunde vidga reviret för vårt bai-skådande till parken, dit dussintals barnjungfrur kom om kvällarna för att låta sina skyddslingar gunga och åka rutschkana.
Dessa bais var definitivt inte från Gujarat. De var alldeles för annorlunda! Det spelade ingen roll att en del av dem hade arbetat i guharatihushåll i decennier, att de talade uteslutande gujarati, livnärde sig helt och hållet på gujaratimat och underhöll sina gudar enbart med gujarati-bhajans. I och med att de bar sina saris som de gjorde var det inte tal om att de någonsin skulle kunna bli som vi.
Efter alla mina år i Amerika hade min gujarati-identitet förlorat sin särskilda innebörd. I väst var jag indier. Ingenting annat. I Indien hade vi aldrig varit indier. Även om namnet Indien användes överallt hela tiden var beteckningen >>indier<< eller >>indisk<< (dvs engelskans Indian, ö a) så sällsynt förekommande i min barndom att de amerikanska begreppet cowboys och indianer smög sig in i vår vokabulär utan att någonsin ifrågasättas. Det enda bruket av ordet indier eller indisk som jag kan minnas från yngre år är radiorapporterna om den oförtrutet avancerande indiska armén under kriget med Pakistan 1971 och rubriken på den engelskspråkiga tidningen The Indian Express.
Medan jag satt på tåget och betraktade gujaratikvinnan som omsorgsfullt undvek min blick funderade jag över om mitt svar på hennes ilskna försök att fastställa min identitet helt enkelt borde varit: jag är indier! Hon skulle ha tittat på mig med tom blick. Är den här flickan så dum, skulle hon ha tänkt, att hon till råga på allt tror att jag inte ser att hon är från det här landet? Min mörka hy och färgen på mitt hår och mina ögon tycktes onekligen bevisa att jag var indier. Om jag däremot haft ljus hy skulle min indiska indentitet ha kunnat betvivlas och följaktligen skulle behovet att döma ut mig ha varit mindre.
Det påminde mig om ett annat smmmanhang där ordet indisk hade förekommit i min barndom. Det var i beskrivningen av ännu en icke-gujarati, en flicka från Kashmir som enligt min mamma var så ljushyad att hon absolut inte såg indisk ut. Det var min vännina Radha, som med sitt lockiga bruna hår och sällsamma ljusbruna ögon såg ut precis som en docka. Hennes ögonbryn var glesa gyllene bågar, till skillnad från mina svarta som nästan möttes mitt på pannan; hennes läppar var ljust rosa, till skillnad från mina mörkt brunlila. Men jag såg inget av detta förrän min mamma påpekade det. För mig var Radha exakt som en docka, en utländsk docka. Jag ville inget hellre än att leka med henne. Radha var medgörligare än något annat barn jag kände. Hon var alltid med på noterna men passiv, alltid redo att handla men oföretagsam. Hon gjorde allt jag bad henne göra. Hon lyfte sin kjol högre och högre tills hela hennes glänsande vita kropp uppenbarades, ända upp till bröstens små skära sluttningar. Jag ropade >>Håll händerna i luften!<< och hon stod stilla flera minuter i sträck med ansiktet dolt av den upplyfta kjolen.
Jag gick fram till henne och stack fingret i hennes navel. Hon suckade men skrattade inte. Så gick jag runt henne och tryckte in de handsydda vita underbyxorna mellan hennes skinkor. Hon spände musklerna när jag rörde vid henne men slappnade sedan av. Då befallde jag: >>Lyft upp klänningen med ena handen och dra ner byxorna med den andra!<< Radha lydde tjänstvilligt, drog ner underbyxorna med en hand och ålade sig ur dem. Sedan satte jag mig på knä och spände min underarm och förde isär hennes lår. Hon gled upp på min arm. Hon var så liten att jag kunde lyfta upp henne i luften, där hon balanserade elegant på min arm med benen styva och utsträckta som på en tåspetsdansande ballerina med huvudet försvunnet i balettkjolens flygande tyllvolanger.
Radha var inte gujarati. Hon var inte ens tvungen att vara indier om hon inte hade lust till det. Runt omkring henne fanns vuxna och barn som hjälpte henne att anta vilken fantasiidentitet som helst. När hon någon gång öppnade munnen förklarade hon att när hon blev vuxen skulle hon bli berömd skådespelerska i Hollywood. De vuxna älskade denna vision av Radha som artist. En så ljushyad flicka borde absolut bli showartist. Jag var inte helt klar över hur dockan Radha skulle kunna utvecklas till filmstjärnan Radha, men när jag vid en privat filmvisning i Bombay för första gången såg en amerinaks skådespelerska uppträda naken lade jag genast märke till de små skära knopparna som glödde på hennes bröst och insåg att Radha skulle passa perfekt.
Tågets skakning och vaggning har fått de tre barnen att somna. Kvinnan sitter nu upp och läser en pocketbok på gujarati. Då och då stirrar hon på mig med långa ogillande blickar, sedan återvänder hon till boken. När jag återgäldar henns blick går det många långa sekunder innan hon tittar bort. Hon har stålsatt sig mot både det främmande och det välbekanta hos mig. Hon erkänner min närvaro men det finns ingenting hos mig som hon vill lära känna närmare. Den envisa, ogenerade flod av frågor som kännetecknar varje nyfiken indier kommer inte över hennes läppar. Så vi sitter där i vänskaplig tystnad i tågets kringskurna utrymme. Vi kan avsluta vår långa resa i frid.
Jag kunde ha sagt gujaratikvinnan att jag var från Brasilien, Mexiko eller till och med Etiopien, några av de nationaliteter som ofta tillskrivs mig av förhoppningsfulla främlingar i USA. Jag kunde ha påstått att jag var från Israel, Egypten eller Turkiet, rentav Italien, Spanien eller Portugal. Det är det som är det fina med att vara gujarati. Gujaratis hamnstäder har under århundraden varit livliga handelscentra som lockat inte bara araber, turkar, mongoler, perser, greker, romare och afrikaner utan senare också engelsmän, spanjorer, fransmän och portugiser, vars gener blandats med de ursprungliga invånarnas så att också vi som är gujaratis kan lura varandra.
Jag skulle vilja hålla kvinnans ansikte mellan mina händer och förklara för henne, vänligt för att inte skrämma henne: Vet du inte att det finns gujaratis i alla länder på jorden nu? Vet du inte att vår kultur har skapat ofrånkomliga förändringar i varje land, och att varje land i sin tur medverkar till att förändra Gujarat på olika ofrånkomliga sätt?
Jag skärper min blick och försöker sända ett telepatiskt meddelande in bakom hennes rynkade panna: Det spelar inte längre någon roll vilken identitet jag föddes till.
Hon smälter lite inför min blick, hennes anletsdrag mjuknar av uppmärksamheten. Jag lutar mig fram och andas djupt medan jag föreställer mig att jag förmedlar det avgörande budskapet till henne: Det enda som spelar någon roll är mitt kön.
Hon lägger boken åt sidan och ser lojt på mig under halvslutna ögonlock. Jag formulerar mitt sista uttalande och önskar att hon kunde läsa mig som hon läser sin bok. Medvetenheten om könet har förvandlat mitt förnuft, mina känslor, själva andningen. Det är det som lurar dig; det är det du vänder dig bort från i dig själv när du vänder dig bort från mig.
Gujaratikvinnan förblir till synes oberörd av mina hemliga tankar. Men plötsligt lutar hon sig fram och drar igen dörren till kupén. Sedan lyfter hon händerna och löser den tätt samanhållna hårknuten i nacken.
Hon skakar ut sitt långa hår och kammar fingrarna genom hela dess längd med huvudet böjt åt sidan.
Jag är förstummad, som jag alltid blir när jag ser hur också de strängaste indiska kvinnor plötsligt förvandlas till sensuella varelser när de löser upp sitt tjocka mörka hår. Med håret hängande fritt är denna prudentliga, fördomsfulla trebarnsmor plötsligt så andlöst vacker att jag vill gråta. Hon tittar på mig, konspiratoriskt, medan hon avnjuter känslan av sina långa lockar mellan fingrarna.
>>Att ni inte låter håret växa!<< mumlar hon. >>Långt hår ser så bra ut på oss, inte sant?<<
Hon skjuter upp sitt fönster så långt det går. Draget lyfter hennes hår och det svävar kring henne som en hök med utbredda vingar buren av en uppåtvind. Det sprids ut och skuggar henne, som den förgrenade kronan på ett ensamt baobaträd. Om jag bara kunde klättra upp i de där silkeslena grenarna...
En gammal välbekant längtan fyller min strupe, bultar mot stämbanden, gör mig törstig av åtrå. Jag känner den här kvinnan. Jag känner henne mycket väl. Hon är en del av min ständigt upprepade dröm om hur jag kommer hem till Indien och hälsas av tusentals kvinnor som kommer springande nerför en sluttning med det långa håret bakom sig som svarta välkomstgirlanger, som svarta fåglar befriade ur ur fångenskapen för att hylla min återkomst.
Jag känner hur någonting långsamt lösgör sig i underlivet när upphetsningen från mina många hårt knutna jag pulserar genom kroppen. Plötsligt brister ett motstånd som jag inte var medveten om, och tågkupén, kvinnan, hennes sovande barn, den rostiga takfläkten, järnvägsspåren, fälten, den disiga himlen drabbar mig med en sådan våldsam kraft att jag måste luta mig tillbaka och bara låta alltihop bölja genom mig. Den grubblande, drömmande flicka jag var tio år tidigare, som ville bli omfamnad, infångad och uppfylld av alla dessa kryptiska kvinnor som fanns överallt omkring henne, har blivit en grubblande, drömmande vuxen som fortfarande värker av längtan efter att forcera koden, förrycka, behaga. Jag måste börja om: återigen behöver jag en smidig vilja, en böjlig identitet och en magisk nyckel till det cykliska livsmönster som gång efter annan får mig att köra fast i slentrianens meningslösa spår. Jag vill låta mig falla som genom en lucka rakt ner i den brusande kvinnliga floden.
Jag känner hur håret på mitt huvud tar ett språng och växer och min kjol blir allt längre och vidare medan jag förs allt närmare hem.
(Översättning från det engelska originalet av Tomas Löfström)
Cyanocitta cristata
