att den är här igen.
Jag anklagar den inte
för att den likt varje år
gör sin plikt.
Jag förstår att mitt vemod
inte kan hejda grönskan.
När ett rö vajar i till
är det bara för vinden.
Det gör mig inte ont
att alundungarna vid vattnet
har nånting att susa med igen.
Jag noterar, accepterar;
att - som om du ännu levde -
stranden vid en viss sjö
är lika vacker som den var.
jag känner inget agg
mot utsikten för utsikten
över den solbländade viken.
Jag kan till och med föreställa mig
att några som inte är vi
just nu sitter
på den vindfällda björkstammen.
Jag respekterar deras rätt
att viska, skratta,
tiga lyckligt.
Jag utgår rentav från
att de förenas av kärlek
och att hen håller om henom
med en levande arm.
Nånting nytt och fågellikt
prasslar i vassen.
Jag önskar dem ärligt
att få höra det.
Jag begär ingen förändring
av vågorna vid stranden,
de är ömsom snabba, ömsom loja
och lyder inte mig.
Jag kräver ingenting
av tjärnen vid skogen,
som är än smaragdgrön,
än safirblå,
än svart.
Bara en sak går jag inte med på.
Att återvända dit.
Närvaroprivilegiet
avstår jag ifrån.
Så mycket har jag överlevt Dig,
och bara så mycket,
att jag kan tänka på avstånd.
Wislawa Szymborska
