bak grå gardiner och himmelen
har redan blivit laxskär
men min hjältinna sover än;
med öppen mun, på huvet bär
hon under sjalen papiljotter
som är fulla utav allsköns klotter
(en scen från ett teaterstycke
som visst ej var i hennes tycke).
I gryningsljusets nya ram
med grådasket uppå sin kind
vem är nu denna unga dam?
En Nefertite, en skygg hind
Madonna, eller en Diana,
vampyr måhända, en herdinna?
Nej, nordbo av den sort som vi är vana
att se i denna trakt;
med uppnäsa och kinder stinna
och ansiktet så blekt och flackt
av leda, och med fräknar på.
Allt talar här om indolens:
vid sängen klockan som tycks stå,
allt dammet. Allt behöver rens;
den slitna nattsärken är grå,
på golvet pudersnö och aska
och inte alla kuddar ens
har någon brytt sig om att vaska.
Se, Freud han ligger under bordet
och golvet det får Shaw allt sopa.
Må fan ta varje blåstrumpa!
väl någon chauvinist vill ropa.
Ge henne smisk på hennes rumpa!
För varför skall hon mana fram
i utländsk klädnad poesi
och styra ut den med de namn
som ingen här hos oss berömmer.
Det finns det ingen mening i,
har denna människa ingen skam
som fosterlandets höghet glömmer?
Men rummet, det blir ju här beskrivet
som internationell butik,
med utlänskt pynt, ornamentik
och stora mattor från Berlin,
från Prag är skorna, kragen fin
av skinn, kommer ifrån Polen, fast
från Sverige är galoscherna,
och turkisk tobak med en last
är fraktad hit från Themsens strand,
från Ryssland paperosserna.
Men var finns: "Made in Estland"?
Ty våra vatten och vår jord
står inte efter andra länder.
Men bort med dessa kloka ord!
Ty en signal skär genom rummet.
Hon vaknar till, med mjuka händer
hon gnuggar ögon, genom brummet
hon ropar högt; "vem där?"
"Är detta hos Barbára Lax?"
"javisst! Ett brev? Jag kommer strax!"
Hon finner tofflan, foten bär
till dörren som slås upp i fart,
så är hon under täcket snart:
Ett grått kuvert, ett simpelt blad
utrivet ur ett block, med ord
i slarvig stil: Barbara! Jag för
älskling ej Er kallar, men
för satan, det är samma sak.
Sedär? Hur svarar ni på den?
Jag sitter just nu vid ett bord
och dricker vin, helt i min smak,
och väntar, längtar efter Dig.
Er Johan Vaxling. By the way,
Jag tänker faktiskt skjuta mig.
Barbara gäspar: så patetiskt!
Ur brevet faller en biljett;
till maskeradbal är den visst.
Hon ler och läser brevet åter
och glömmer det så i ett nätt
schatull. En antikvar' han låter
ej vårda sina små klenoder
som kvinnor gör med varje lapp,
hur obetydlig än, hur knapp,
om några komplimanger står där.
Jag såg en gång en kollektion
som var numrerad likt en akt
med band om buntarna i färg
alltefter innehållets ton.
Svart sidenband med gängse takt
om döden talte, ett brunt om märg-
fullt brott och rött om stor passion,
ett ljusblått band; platonisk sfär
med stort förnuft och kall reson!
Det går en timme, tid förflyter,
det töar, ljusan dag är här.
Hon sitter i sin morgonrock.
Med tiden hennes ansikt´ byter
sitt uttryck; blir mer bistert och
i mungipan en elak rynka
vill komma fram, hon skrattar hest,
hon mummlar för sig själv, hörs ynka.
Hon tillhör dessa individer
som bort från verkligheten rest,
som bor i bokens värld och drömmer,
som mer med dess gestalter lider
och verklighetens lätt förglömmer.
Hon sedan barnsben älskat dikten
och den i sin tur har skymt sikten
för vardagslivets trista trakter,
hon hellre tänkt på högre makter.
(...)
Hon undvek vardagens tristess
och drömmens rike ständigt sökte,
där fann hon underbar finess
när verkligheten allting krökte.
Där ständigt nya bilder rann,
O, räkna upp man inte kan
allt som hon drömde, min Jeanne d´Arc.
Men skönare än någon skogsstig
var en med grus beströdd fin park.
Hon fruktade för en förskylning
och föredrog sin mjuka stol
frmför en blöt och fuktig äng,
och om i kriget ut hon drog
hon for dit också i sin säng.
En ny signal, med snabba skritt
och storm nu in i rummet träder
en dam i eleganta kläder
och persian av sista snitt;
"Å, Barba, å så länge sen,
å, kära Barba, minns du än
hur tårna vi förfrös en gång
när vi tillsammans var på språng
och över Ängelbron vi gick
av kölden blå, med skarpa stick
i dem?" Hon mot sitt mjuka bröst
som parfymerat är nu trycker
Barbaras huvud; hennes röst
blir kvävd, hon mumlar matt:
"Hej, Linda!" och sen loss sig rycker.
"Du är så blek, hur är det fatt?"
"Okej". - "Du är dig lik min vän!
Min gud! du bara ligger än,
nu får du stiga upp ur sängen!"
"Strax ... se på bilder du så länge!"
"Du skriver ännu dikt ibland?"
"Du brukar läsa dikter, du?"
"O, om jag bara läsa hann,
du vet, jag har ju ungar nu".
"Nej, har du blivit gift?" - "Vad trodde
du? Sällan kommer jag till stan,
här som vi förut sorglöst bodde,
min man är lat som bara fan,
han sover, metar, i min vård
är nu allt ansvar för vår gård."
Den rosenfriska blonda Linda
mer tycktes som en dyr modell:
behängd med sjalar, pärlor trinda,
diskret, fin doft (Rêve d´Isabelle),
en prickig klänning av tungt siden
så trång att knappt hon kommit i den,
med tunn spetshandske på sin knoge
och silkesstrumpor över benen,
hon verkar mera gjort för scenen
än lagård, stia eller loge.
Med världsdams grace hon diskuterar,
beter sig, kyssar lätt utdelar
samt goda råd åt sin vännina:
"Hör, Barba, måste jag påminna
dig om att svart är inte alls
din färg! O, gud, så smal din hals
är! Grädde fräknar lär ta bort,
en kjol ska numer vara kort."
Barbara nickar fogligt med
men tänker: far åt helvete!
"Du Barba, huset vårt är stort,
kom ut på landet!" - "Hm, fåse".
"Har du förändrats, har någon gjort
dig bunden här?" - "Nej, inte det".
"Vad du är hemsk!" Hon rynkar pannan
och tystnar lite, men en annan
reservutgång sig visar nu:
"En maskerad! Idag! Så kul!
Vi går!" - "Har ingen lust".
"Var inte jämt så svår min vän,
vi går!" - "Men... - "Nej, du inga men!"
Och redan glittrar hennes blickar,
nu kinden glöder, hjärtat ticka.
"Så underbart, så jättebra!
I taket slår vi klackarna,
vi ska supera, dricka vin
i mask, till sång och mandolin -
bort med allt hushåll, kor och grisar,
jag mina dansben åter visar!"
2
Vi alla slås ibland av tvivlet;
vem vet: To be or not to be?
vem styr, vem råder över livet,
vadan, varthän, vem står oss bi?
Vem har det bäst; en löneträl,
en drönare med vingad häl,
de som blott fyller sina magar
och modevärldens nycker jagar?
Den som blott närs av vackra ord,
den som sig kastar över bord?
(...)
Orkesten brakar, golvet skakar
när folket vilt i salen dansar,
det brinner, fladdrar, ljus i stakar,
det yr av damm och lagerkransar.
Det som oss trycker på en bal
försvinner på en karneval,
kristallglas, skinn och fjädrar, puder
allt glänser när en häxbrygd sjuder.
Vi bländas av försvunna tider:
Egypten, Grekland, rokoko,
bojarer, paschor, Pierrot,
zigenerskor och harlekiner.
Med pil och båge och med vingar
sig Linda mitt i salen svingar,
hon skrattar, leker, alla charmar
som stjärnan i en stor revy,
hon glitrar, svänger sina armar,
men ynklig tycks Barbara bli
i sin cylinderhatt och frack
med dandy-look och brillor på:
hon står, hon strosar, knuffas, ack!
hon är i vägen, vill nu gå.
Hon snubblar, faller, käppen tappar
och springer sedan nerför trappan.
I munkkåpa en mörk gestalt
där följer henne överallt -
hon märker inget. Han ropar, tvekar,
han ropar omigen, det ekar,
och hastigt hennes arm han tar.
"Barbara!" - "Va?" - "Förlåt så mycket,
förlåt att jag mig på er trycker,
när jag ser er allt moder far -
jag vet, jag har ju inga pengar kvar
men lyssna bara, är ni snäll!"
"Okej, jag följer med ikväll".
Hon följer med, de går på bar.
De får in öl och lite bröd,
en billig ost och svag bourdeaux,
en ros, till färgen dunkelröd -
som hon i askfatet tappar.
Nej, ingen charm det finns däri då
när ölglaset hon sedan snappar.
Men Vaxing är så engagerad,
med blicken på sin Dulcinea
han pratar på. Jag skulle här
här helst slippa att allt återge
vad vår Quijote sig tycker se
i hennes avbild, för han är kär.
(...)
Allt: själen, kroppen, sin talang,
sin karriär och framtidsrang
han radar framför Barbara.
"Vad säger ni; nej eller ja?"
"En krona, Vaxing." - "Varför det?"
"Jag singlar slant." - "Nej, inte det!"
"Ni tror jag skämtar? Men jag kan
ju inte skilja mellan gott
och ont - om bilden visar man,
jag tillhör er, om krona, flott,
vi talar inte mer om det."
Barbara stirrar upp i taket
med dyster blick och hatt på sned,
så kastar hon sin slant på fatet:
"Nå, vad blev resultatet?" - "Krona".
"Gott, så blir bäst." - "Er tackar jag,
det är en konstig dag idag,
nu skål för det, det kan försona!"
I samma stund in på vår bar
det kommer nu ett lustigt gäng:
en amor, en clown och en husar,
tre geischor: "Vi har en idé,
vi gör ett slädparti i fläng
och drar till landet, är ni med?
Vi kappkör! Fort! Kom, Barbara,
för äta kan ni göra där,
Och pater, kom nu med här bara!"
I vild galopp så ut det bär
med bjällerklang och glada skratt
och sång i denna månskensnatt.
Snart lämnas alla stadens ljus
och mörka står enstaka hus;
vid vägen fjäderbuskar lätta,
bak åkrar, kullens vita hätta
nu står en granskogskatedral.
Det ges ej något annat val
än jubel i de nordbors bröst
som annars blott hör flegmans röst.
(...)
Nu ut ur skogen vägen svänger
och invid den en krogskylt hänger.
På gården stannar slädarna,
man skakar snö ur kläderna.
Ut kommer krögarn, börjar stöket;
han väcker folket, tänder ljuset,
en ner i källarn, fler till köket
och snart så sjuder hela huset.
En festmåltid som i ett trollslag
nu dukas fram med friska tag:
en nystekt fräsig omelett
en rosa skinka, så en skvätt
hett nykokt kaffe, öl på fat,
svartvinbärsvin och gyllne honung
serveras med till denna mat -
en gästfrihet man har på landet.
Och som en krona på dess konung
ett handklaver här loss nu brakar.
snart dansar åter hela bandet
och koppar skallrar, lampor skakar.
Ett enda par där deltar ej.
Barbara slocknat har vid bordet,
hon tuggar, slumrar, sträcker ut sig,
en clown i brokig dräkt tar ordet:
"hej, Johnny! Vad är det med dig?
Gör denna bal dig sorgsen, eller?"
"Jag har så tråkigt!" slött hon svarar.
"För min del är jag skamsen bara".
"Skäms ni, herr Peter Kråkevinkel?"
"Jovisst, för tusan, vilken finkel!
vi är så långt ifrån Europa,
vårt brännvin dricker vi med skopa,
vi lever än som dessa grottfolk,
som nån nomadstam i Tibet,
schamaner, mänskor som har flott
kring trynet och som inget vet
om finkultur!" Vår man vet bäst,
han går på varje bal och fest
för inbjudna, för fattig, rik;
han överallt är ständigt gäst.
Han sysslar med viss politik
och känner dem som kommit upp
sig, rör sig som en viktig tupp
bland hela vår kulturelit.
Än ger han smicker, än kritik,
han överallt får god kredit
om så han vandrar över lik.
Han alltid vet vart vinden blåser,
med spefull min och sidenfoder
han intar sina världsmansposer
och ställer sig vid skutans roder.
Han förman i nåt sällskap är
och tio klubbars nål han bär.
Han skriver översikter över
så många länder, konstrevy,
en essay över Galsworthy
och allt vad tidskrifter behöver.
Men estniskt kynne, våra lärda
är ingenting för honom värda.
Han kunde bara sätta pris
på utlänskt mode, sista cri -
i konst, i vetenskap besatt
han inblick, kunde imitera,
han visste hur man bär kravatt,
en käpp och mycket mera.
Dessutom även vän han var
till Vaxing, som vi träffar har,
och visste dennes känsla för
den loja Barbara och märkte
att hon hos honom just därför
intresse väckte, utan storm
dock, utan glöd och sömnlöshet;
han aldrig tappade sin form,
han gjorde som han brukade,
han åt när mattiden var inne,
den enda sak som byttes om
var hur han hatten stukade
och att han stundom läste Heine.
Det ljusnade och morgonen kom -
men ungdomen var inte trött,
än dansas det - nu dansa på!
Snart kommer ålderdomen, då
man mattas, tröttnar, blickar slött.
Så dansa på när än det går!
Vem vet vad man därframme får.
(...)
En plötslig rodnad, soluppgång.
"Hej krögare, kom hit, min vän
med hett nytt kaffe, notan sen!"
och snart man åter är på språng,
man tjuer, leker, snöboll kastar
och upp i slädarna man hastar.
Barbara tänker upp sig sätta -
"Här, fröken, här ett brev till er
som munken lämnat", och hon ser,
hon ögnar hastigt igenom detta
och antar så en dyster min
som ger stämning åt sordin.
Så stoppar hon det ner i fickan
och under färden tankfullt blickar
hon fram mot vägen som sig slingrar
i snön och bakom kullen skingras.
"Vem var det Barba?" - "Å, det var
Johannes Vaxing". - "Blev han kvar?"
"Han sa till stan han åkte före".
"Men varför?" - "För att skjuta sig".
"Å min gud, min gud, vad vill han göra!"
Och Linda måste luta sig,
hon mår ej bra, hon blir helt vit.
"Vad ska vi göra? Vilken chock!"
"Fort snabba på, vi åker dit!"
I brådskan tappas någons lock.
De sitter tyst med spända miner.
Fem kilometer, fyra, tre,
om öronen vilt vinden viner,
för snöyran de knappt kan se.
"Nu ser man staden". - Ljusen,
en parl, en ölfabrik, alléer,
en kyrkogård bland förstadshusen
och så, och äntligen man ser
vid Domberget en grå och låg
med fönsterluckor tillstängd kåk!
Så knakar det i rostig klinka
och hopen utan att sig sinka
nu störtar in - ser sig omkring
och stelnar till - blir plötsligt stum,
när den i detta självmordsrum
ser Johan Vaxing med en ring
av löddigt skum uppå sin haka
i färd med att sitt skägg där raka.
(...)
Men Vaxing flinar, upprymd, glad.
"Hör käre vän, visst lever jag...
du tjurar, va? Men vet du vad;
aprilskämt passar bra idag!"
"Ditt skämt var väldigt dåligt, du,
vad är poängen, very risky!"
"Förlåt mig alla, förlåt mig nu,
för titta vänner, jag har whiskey!"
Nu blir det åter liv i luckan,
nu hörs där ingen enda suckan.
"Hör, vänner, vet ni, jag ska resa!"
"Vi tror dig ej för skämtets skull,
du Vaxing, du är säkert full!
Du vill visst dra oss vid vår näsa!"
"Vart ska du då?" - "Jag tror jag vill...
till Petersburg, till Minsk, Madrid...
jag har ej ro att sitta still,
jag kan ju lägga all min tid
på vadsomhelst, för nu är jag
så trött på denna komedi
och följer inte någon lag,
som har dikterats från Paris,
från Wien, Assisi eller Rom,
nu går jag bort med säcken tom
och lämnar all vår expertis,
åt helvete med all kultur,
all kunskap som är lik en bur!"
"Vem är det som med barbari förfäktar så,
Bergson, Kant, Gide eller Poe?"
"Jag ger bort alla dessa band,
ta bort, jag vill ej se dem mer!"
Han viftar med sin ena hand
och alla böcker sopas ner.
"Men så excentriskt! Vad har stämt
din arma själ för sådant skämt?"
Men en och annan under tystnad
nu väljer böcker med stor lystnad,
slår upp en bok och ser på fliken,
man läser namnet och rubriken.
En väljer Guy de Maupassant,
en tittar på nån gammal tant,
en bär Remarque där under armen,
en Zweig och Klabund har i barmen.
Nu för en handbok om barock
ses Peter Vinkelhake falla.
Mer Linda känner för Tarok,
det finns av allt - åt alla.
Men ingen ifrån Estland är!
Så typiskt, för vår Vaxing lär
ju inte läsa vår lyrik.
Och redan krymper hans publik:
"Hej då, din gamle skojare!"
"Ikväll vi ses på vårt café...
vi säger vid pass fem, sex, sju...
hör Vaxing, du är märklig du!"
"Hej med er, vänner, ha de schysst!"
Nu under skratt och larm går gruppen.
Men plötsligt smäller det däruppe.
"Va? Vad var det?" - Och allt blir tyst.
"Ska vi slå vad att än en gång
han spelar oss ett spratt!" fast redan
tar Peter trappan i ett språng
och stannar plötsligt - stelnar sedan
ty mitt på golvet ligger han
helt blek, men munnen liksom skrattar,
när han hastigt ropar: "Johan!"
och med bestörtning handen fattar.
Men handen slappt nu faller ner.
Du död ... Vad är du? Förr jag göt
så många tårar ... vet ej mer.
(...)
Fast sorgen alla skrankor bröt,
Barbara teg, ett elakt drag
runt munnen lekte, i ett slag
hon stänger till dörren, lämnat dem
och vandrade helt enkelt hem.
Hon genom håret drog en kam
och skrev två nätta epigram.
3
Allt är så tomt i denna värld,
vad hjälper det att vara lärd,
när någon makt som ingenting
oss sopar bort från jordens yta.
(...)
Barbara vilset drev omkring
och kunde många bänkar byta
med atlas eller någon bok
i famnen och i blicken spleen.
Hon tänkte; ska jag bli en tok,
ska gift jag blanda i mitt vin,
så nya världar öppnar sig?
Hon sökte sanning? Nej, ack nej.
Ej fallen för metafysik
var Barbara, hon bet sin nagel
och gäspade, hon var sig lik;
hon hukade för livets hagel
och tänkte mer på fjärran länder.
Hon drömde blott om sköna stränder,
om minareter, vita tält,
exotiskt vackra blomsterknoppar,
om sanden över vida fält
och kopparbruna sköna kroppar,
om storstadsliv, om lyxhotell
och även kanske nån bordell.
Hon visste inte längre ens
vad livet var, vad drömmens sfär,
nu fanns ej längre någon gräns,
nu svävade hon ständigt där.
(...)
Så bra när någon gudfar dör
och arvet dig till rik man gör.
Med Peter lyckligt så det gick
och stora summor nu han fick;
han sålde allt, båd´ åkrar, hus
och kvarnen, skogen, klädskåp, katten.
Ett tiodagars ständigt rus
och sedan tog han på sig hatten,
bestänkte sig med euu de cologne
och till Barbara var på gång
med vita handskar - gud förbarme -
bevara oss för kärlekskranka!
Ty smaklös tedde sig den arme.
Men varför skall vi mera klanka?
Nu uppstod ett känt sceneri,
där hon var fattig, han var rik,
där han förutom mat och sekt
åtrådde kvinnans intellekt,
där hon beundrade komfort
och annars längtade långt bort.
Barbara kände blott förakt
för Vinkelhake, för hans röst,
hans sätt, hans gester utan takt,
för blåklinten uppå hans bröst,
topazen som var mycket dyr
på handen som fått manikyr.
Hon tänkte: det får vara nog!
skrev några rader till sitt offer
och packade sin lilla koffert
och samma kväll hon tåget tog.
(...)
Hon ville söka lugn och ro;
hos Linda kunde hon få bo
i hennes generösa hus
och komma undan sus och dus
till lantlig ro och enkelhet.
Men därvidlag, där gick hon bet.
Om ingen herde drar en låt
i videbuskarna numera,
dock annat kunde henne irritera;
en kudde, sängen, barnagråt,
kalkoners skri och så banala
trakteringar där man fick tala
om konst, moral och öde, nerver
och diskutera bra konserver.
I detta läger som strateg
går Linda kring och övervakar
allt husfolk, alla kommitteér;
att någon kokar, någon bakar.
I sidenkimono och guldskor
hon som eld i huset snor.
Men maken gäspar, tiger, glor,
knappt orkar hålle uppe sina
små grisögon, fast arbetsbina
så idogt, flitigt runtom gnor.
Här frodas frukt, här jäser vin,
här driver man en industri;
modernt och snyggt sköts denna gård
så rationellt med lämplig djurvård,
här äter man sig alltid mätt,
om än vår husfru bär korsett.
Därtill, beträffande allt annat
har tiden inte heller stannat.
Man talar om ny saklighet,
om sex appeal och Paneuropa,
om dumping, jerseyras så fet,
på börsens marknad vill man ropa.
(...)
Tre dagar Barba såg sig om,
åt körsbär, satt och tänkte som
en tankspridd stadsdam på besök,
drack vin och några verser skrev.
Hon gick ur vägen för allt stök,
i hängmattan sin tid fördrev.
Hon leddes så, men var det bättre
i stan? Allt var så meningslöst!
En vindil drar och kalla nätter
nu minner om att snart är höst.
"Vad är det med dig, Barbara?"
"Vad tror du?" - "Du ser dålig ut."
"Av vinet bara". - "Mia cara,
du har fått mask, du ska få te
med peppar!" - "Låt mig vara".
"Tänk mindre, mera äta och se
att du ska bli så bra till slut,
du grubblar dig ju annars grå!"
"Det vore desto bättre så".
"Å, lika galen som förut!"
Barbara vankade till skogen.
Nu kräver all vår tradition
att jag beskriver, helt den trogen,
dess dofter, mossa, träd, ja ron
som viftar där, föruttnelsen ...
Men tidens smak en annan blivit,
nu duger inte längre den
bukoliska idyll man skrivit
i forna tider då det räckte
med herdepipa och en trall,
med någon jänta som gick vall,
för att man Pegasus uppväckte.
(...)
I skogen var det kallt och vått,
Barbara märkte att hon gått
helt vilse, skogen var en mur.
Hon visste inte längre hur
hon skulle komma därifrån.
Det skymde på, hon snubblade,
hon fastnade, hon grubblade ...
Förbaskat ... så det susar ...
och hjärtat slog, det brusade,
hon sprang, hon löpte, gud så dumt!
Det regnade, blev alltmer skumt.
Men så till sist, ett litet sken
som vargblick där i mörkret lyste.
En koja. Dit bar hennes ben.
Hon sökte dörren länge, ryste
av köld och väta, tvekade
en aning och klev in: "Förlåt
om jag er avskildhet här störde!"
Var det ett djur, var det en man?
den varelsen som satt och rörde
i kolet uppå härden, han
satt klädd i päls med jätterygg
och skräp där hängde i hans skägg
och hårsnårsskog, han var ej snygg.
"Jag har gått vilse, såg ett ljus,
det regnar ... tänkte detta hus
mig skydda kunde?" - "Men Madame,
vem har kört ut er, vilken skam!"
"Jag var på promenad". - "Och så?"
"Jag kan ju bli förskyld och få
nån mässling eller något annat".
"Det är ej mitt fel, likförbannat,
se, detta är ej nån klinik,
jag håller inte arsenik,
migräntabletter och bromin,
jag har ej någon medicin
för fina damer på visit,
ej heller någon page att mata
dem". - "Har ni kankse någon brödbit?
Det skulle jag ju inte rata".
Han brummade, rätt lik en björn,
så lufsade han till ett hörn
och hämtade en skål med vatten,
av trä, ett bröd, en flisa kött,
men visade att han gav katten
i henne, sträckte fram det slött
när hon på golv av stampad jord
fick sitta ner helt utan bord
och på en bädd av vissna löv.
Han satt där både stum och döv
och glodde tjurigt under lugg
i elden, ute hördes regnets dugg
och vindens tjut. Härinne var
det varmt och skönt, och snart hon kände
hur hon blev sömnig, sov ett par
tre timmar, sedan någon vände
så bryskt på henne: "För en stund
sen har det slutat regna!" - "Jag
är trött!" - "Det ger jag fan,
för jag har inte fått en blund!"
Det hade slutat blåsa, där
på himlen var det stjärnklart.
"Den stigen ut till vägen bär
och fröken är sen hemma snart.
Ett råd från denna eremit:
ni borde lägga era promenader
till andra trakter!" - "Med flit
jag kommer hit! Man får ju spader!
Men måtte det där på er växa
mer mossa, mera svamp i håret,
jag tackar varmt för denna läxa!"
4
I lojhet gick ett par tre dagar.
Barbara satt vid fönstret; hagar,
en åker, dimma, sjö och lera.
Så kom ett brev, episteln gråblå
med smalt kuvert, grönt bläck med mera
och utländsk stämpel utanpå.
Från Nizza Peter sände så
en bikt om längtan, trängtan, å,
med många slängar och citat!
(...)
Han sa han inte var nån Werther,
en romantikens psykopat,
blott nya tiders sakramenter
han ville se på nya fat
och varje mening i grönt bläck
avslutades med tankestreck.
(...)
Barbara kliade sin näsa,
hon hade slutat upp att läsa,
hon tog ett papper, skrev ett svar:
"Tack käre vän för brevet. Kom!
Jag är beredd ..." Så var
det sönderrivet, svaret fel.
Och kvällen kom, hon låg helt stel
på sängen med en bok. "Jag stör?"
"Nej, inte alls, jag tror jag dör,
usch, bara regn!" - "Så in i Norden!"
"Förresten, djupt i skogen finns
en koja, vem kan bo i den?"
"Av jord? Jodå, såvitt jag minns,
så är det visst en galen en,
fast galen av tjurskallighet".
"Hurdå?" - "Vad säger du om den
som har en släkt med stil, ett hem,
som borde känna mallighet
för allt han har, för alla dem
som ses där, för denna fina värld -
men föredrar ett snår, en härd
i grottans mörker, bottenskrap,
är detta inte galenskap!"
"Kanhända". - "Jomen herregud!
att lämna all finess, kultur
i föreställning om nåt bud
att leva så som vilda djur,
att äta köttet rått, med rötter,
i vargskinn, och på sina fötter
ha skor av näver, hatt av säv,
igengrott skägg som på en räv,
att som en vildman bo i grotta,
det får väll vara någon måtta!"
"Det låter galet, kanske vet
du vad han var förut?" - "Estet!"
"Å nej, å gud, så dumt, så dumt!"
På morgonen, fast det var skumt
var ändå Barbara, den loja
på väg mitt i en riktig störflod.
I kärret sipprade och dröp det,
men mitt på ön det stod en koja.
Vad var idén, ren trotsighet?
En barnslig upptäckarlust, en nyck?
I stugan märktes ingen själ.
Hon väcktes med ett häftigt ryck,
i träsket small ett skott och väl
ett till. Barbara stod och glodde.
Ack, vilket armod som här bodde!
(...)
Därute vinden visslade och ven
och slog mot fönstret med en gren.
Barbara strök sin heta panna,
med blicken svepte hon i mörkret
och lät den sedan plötsligt stanna
vid häftet där med snöre om
och på det namnet: Ante Murken,
med smutsig pärm och blekta blad som
behandlats av små möss. Och det
drog henne till sig: En vinjett,
här något om en jakttrofé.
Som uppvisning av känd logik;
traktat om denna tids bankrutt
och versrader om svälttaktik,
om en som ändrar på sin rutt
och villigt blivit ett svart får,
problem kring livet, döden, Gud,
och plötsligt; teckning av ett lår,
en kvinnokropp helt utan skrud,
omkransad av en humlering.
Så tanken irrade omkring!
(...)
Barbara läste glupskt och såg
sig speglas, inne i sitt bröst
hon kände nu alltsammans eka,
hon ville också allt förneka.
Nu plötsligt dörren knakade,
kort tystnad ... "Å, Madame, ni är
tillbaka redan?" - Ja, emedan, när
jag gick en sväng, jag saknade
en handske ... nej, förresten, slut
med all föreställning! Ni blev paff?
Jag kan ej längre komma ut
ur detta, jag får ta mitt straff,
jag är ju kär i er, herr Murken!"
"Nej, sluta nu! Jag är en purken
stofil, en mammut eller björn
som bara sitter i sitt hörn,
och ingen riddare för er!"
"Jag vet, jag inser allt jag ser
hur raggen växer på er rygg,
och ändå känner jag mig trygg:
om ni får horn, jag horn vill ha,
det kommer bara mig beta´!
Nej, skratta ej, jo, skratta på,
än sen om jag här tvingas stå
med röda kinder, full av skam
och tårarna vill tränga fram!
Förståndet träget nu mig ber:
Hör upp! Dock lågar i mitt hjärta:
Herr Murken, se, jag tillhör er!
Jag vill ej längre se den svärta,
det mörker och den ökensand,
jag vandrat i, det tomma land,
ej känna törst och tvivel mer -
allt det som förut var min lott ...
Nu sedan jag har träffat er
jag skymtar en oas, ett slott
som genom smutsigt kikarsikte".
Med glöd i blicken, feberhet,
extasens stämma fanns i bikten.
Javisst, för sjutton, ja jag vet,
det var ej riktigt comme il faut,
en riktig dam, hon gör ej så!
Jag är besviken, arg - men får
mig skylla själv; ty som man sår,
så får man skörda! Vem har bett
mig börja skriva på poemet?
Så har jag vägen själv berett
när jag ju startade på temat.
Hur gick det? Som det alltid går
när kvinnan nåt i sinnet får
och all sin krigslist så tar till
att mannen snällt får tiga still.
(...)
Jag känner inte mer igen
min Barbara från förr med mun
som log sarkastiskt, och var sur,
som hade tråkigt med bravur.
För åtrån spann en purpurväv
som över hennes tankar träddes
och gyllensprakande vår värld
nu framför hennes ögon teddes.
Fast Ante Murken dyster såg
en Barbara som bytte håg;
än lärjunge med ivrig glöd,
än somnambul i låtsasvärld,
än sprakande och rosenröd,
än ordknapp, bortvänd, blek och tärd.
(...)
Och tiden gick, av sidenbandet
som knöt dem samman blev en ring,
en skyddsmur mot det karga landet
som fanns därute, runtomkring.
Stopp, Pegasus! Vi stannar här
ty annars blir det pastoral,
du får nog från din höga sfär
bege dig ner, till mer banal
och lägre bana; nuförtiden
finns ingen flykt, min Rosinante,
nu är tiden helt förliden
då man fann Naso eller Dante!
av köld och väta, tvekade
en aning och klev in: "Förlåt
om jag er avskildhet här störde!"
Var det ett djur, var det en man?
den varelsen som satt och rörde
i kolet uppå härden, han
satt klädd i päls med jätterygg
och skräp där hängde i hans skägg
och hårsnårsskog, han var ej snygg.
"Jag har gått vilse, såg ett ljus,
det regnar ... tänkte detta hus
mig skydda kunde?" - "Men Madame,
vem har kört ut er, vilken skam!"
"Jag var på promenad". - "Och så?"
"Jag kan ju bli förskyld och få
nån mässling eller något annat".
"Det är ej mitt fel, likförbannat,
se, detta är ej nån klinik,
jag håller inte arsenik,
migräntabletter och bromin,
jag har ej någon medicin
för fina damer på visit,
ej heller någon page att mata
dem". - "Har ni kankse någon brödbit?
Det skulle jag ju inte rata".
Han brummade, rätt lik en björn,
så lufsade han till ett hörn
och hämtade en skål med vatten,
av trä, ett bröd, en flisa kött,
men visade att han gav katten
i henne, sträckte fram det slött
när hon på golv av stampad jord
fick sitta ner helt utan bord
och på en bädd av vissna löv.
Han satt där både stum och döv
och glodde tjurigt under lugg
i elden, ute hördes regnets dugg
och vindens tjut. Härinne var
det varmt och skönt, och snart hon kände
hur hon blev sömnig, sov ett par
tre timmar, sedan någon vände
så bryskt på henne: "För en stund
sen har det slutat regna!" - "Jag
är trött!" - "Det ger jag fan,
för jag har inte fått en blund!"
Det hade slutat blåsa, där
på himlen var det stjärnklart.
"Den stigen ut till vägen bär
och fröken är sen hemma snart.
Ett råd från denna eremit:
ni borde lägga era promenader
till andra trakter!" - "Med flit
jag kommer hit! Man får ju spader!
Men måtte det där på er växa
mer mossa, mera svamp i håret,
jag tackar varmt för denna läxa!"
4
I lojhet gick ett par tre dagar.
Barbara satt vid fönstret; hagar,
en åker, dimma, sjö och lera.
Så kom ett brev, episteln gråblå
med smalt kuvert, grönt bläck med mera
och utländsk stämpel utanpå.
Från Nizza Peter sände så
en bikt om längtan, trängtan, å,
med många slängar och citat!
(...)
Han sa han inte var nån Werther,
en romantikens psykopat,
blott nya tiders sakramenter
han ville se på nya fat
och varje mening i grönt bläck
avslutades med tankestreck.
(...)
Barbara kliade sin näsa,
hon hade slutat upp att läsa,
hon tog ett papper, skrev ett svar:
"Tack käre vän för brevet. Kom!
Jag är beredd ..." Så var
det sönderrivet, svaret fel.
Och kvällen kom, hon låg helt stel
på sängen med en bok. "Jag stör?"
"Nej, inte alls, jag tror jag dör,
usch, bara regn!" - "Så in i Norden!"
"Förresten, djupt i skogen finns
en koja, vem kan bo i den?"
"Av jord? Jodå, såvitt jag minns,
så är det visst en galen en,
fast galen av tjurskallighet".
"Hurdå?" - "Vad säger du om den
som har en släkt med stil, ett hem,
som borde känna mallighet
för allt han har, för alla dem
som ses där, för denna fina värld -
men föredrar ett snår, en härd
i grottans mörker, bottenskrap,
är detta inte galenskap!"
"Kanhända". - "Jomen herregud!
att lämna all finess, kultur
i föreställning om nåt bud
att leva så som vilda djur,
att äta köttet rått, med rötter,
i vargskinn, och på sina fötter
ha skor av näver, hatt av säv,
igengrott skägg som på en räv,
att som en vildman bo i grotta,
det får väll vara någon måtta!"
"Det låter galet, kanske vet
du vad han var förut?" - "Estet!"
"Å nej, å gud, så dumt, så dumt!"
På morgonen, fast det var skumt
var ändå Barbara, den loja
på väg mitt i en riktig störflod.
I kärret sipprade och dröp det,
men mitt på ön det stod en koja.
Vad var idén, ren trotsighet?
En barnslig upptäckarlust, en nyck?
I stugan märktes ingen själ.
Hon väcktes med ett häftigt ryck,
i träsket small ett skott och väl
ett till. Barbara stod och glodde.
Ack, vilket armod som här bodde!
(...)
Därute vinden visslade och ven
och slog mot fönstret med en gren.
Barbara strök sin heta panna,
med blicken svepte hon i mörkret
och lät den sedan plötsligt stanna
vid häftet där med snöre om
och på det namnet: Ante Murken,
med smutsig pärm och blekta blad som
behandlats av små möss. Och det
drog henne till sig: En vinjett,
här något om en jakttrofé.
Som uppvisning av känd logik;
traktat om denna tids bankrutt
och versrader om svälttaktik,
om en som ändrar på sin rutt
och villigt blivit ett svart får,
problem kring livet, döden, Gud,
och plötsligt; teckning av ett lår,
en kvinnokropp helt utan skrud,
omkransad av en humlering.
Så tanken irrade omkring!
(...)
Barbara läste glupskt och såg
sig speglas, inne i sitt bröst
hon kände nu alltsammans eka,
hon ville också allt förneka.
Nu plötsligt dörren knakade,
kort tystnad ... "Å, Madame, ni är
tillbaka redan?" - Ja, emedan, när
jag gick en sväng, jag saknade
en handske ... nej, förresten, slut
med all föreställning! Ni blev paff?
Jag kan ej längre komma ut
ur detta, jag får ta mitt straff,
jag är ju kär i er, herr Murken!"
"Nej, sluta nu! Jag är en purken
stofil, en mammut eller björn
som bara sitter i sitt hörn,
och ingen riddare för er!"
"Jag vet, jag inser allt jag ser
hur raggen växer på er rygg,
och ändå känner jag mig trygg:
om ni får horn, jag horn vill ha,
det kommer bara mig beta´!
Nej, skratta ej, jo, skratta på,
än sen om jag här tvingas stå
med röda kinder, full av skam
och tårarna vill tränga fram!
Förståndet träget nu mig ber:
Hör upp! Dock lågar i mitt hjärta:
Herr Murken, se, jag tillhör er!
Jag vill ej längre se den svärta,
det mörker och den ökensand,
jag vandrat i, det tomma land,
ej känna törst och tvivel mer -
allt det som förut var min lott ...
Nu sedan jag har träffat er
jag skymtar en oas, ett slott
som genom smutsigt kikarsikte".
Med glöd i blicken, feberhet,
extasens stämma fanns i bikten.
Javisst, för sjutton, ja jag vet,
det var ej riktigt comme il faut,
en riktig dam, hon gör ej så!
Jag är besviken, arg - men får
mig skylla själv; ty som man sår,
så får man skörda! Vem har bett
mig börja skriva på poemet?
Så har jag vägen själv berett
när jag ju startade på temat.
Hur gick det? Som det alltid går
när kvinnan nåt i sinnet får
och all sin krigslist så tar till
att mannen snällt får tiga still.
(...)
Jag känner inte mer igen
min Barbara från förr med mun
som log sarkastiskt, och var sur,
som hade tråkigt med bravur.
För åtrån spann en purpurväv
som över hennes tankar träddes
och gyllensprakande vår värld
nu framför hennes ögon teddes.
Fast Ante Murken dyster såg
en Barbara som bytte håg;
än lärjunge med ivrig glöd,
än somnambul i låtsasvärld,
än sprakande och rosenröd,
än ordknapp, bortvänd, blek och tärd.
(...)
Och tiden gick, av sidenbandet
som knöt dem samman blev en ring,
en skyddsmur mot det karga landet
som fanns därute, runtomkring.
Stopp, Pegasus! Vi stannar här
ty annars blir det pastoral,
du får nog från din höga sfär
bege dig ner, till mer banal
och lägre bana; nuförtiden
finns ingen flykt, min Rosinante,
nu är tiden helt förliden
då man fann Naso eller Dante!
5
Hur länge kan en låga brinna?
Månn' finns där regler, räkenskap?
I sagan kanske man kan finna
stor kärlek, evigt äktenskap,
där endast graven sätter gräns.
Men i vårt sekel, trots att full
av gammalt slagg än själen känns
har idealen med allt hull
och hår till aska pulvriserats.
Fast det är sant: Vårt kärlekspar,
de ställde inga frågor mera,
de ville inte ha nåt svar.
(...)
Snart vintern rosor målade
på fönsterrutan, vinden ven
i granen: Barba strålade,
hon löpte över stock och sten
med rimfrost i sitt hår, sin vante;
därborta satt och väntade
ju hennes kärlek, hennes Ante,
som burit vatten, späntade
små stickor, kokte, tände brasor,
höll föredrag om världens fasor.
(...)
Barbara svingade emellan
två världar; hjärtats heta röst
sa ett, men tanken mera sällan
höll med, och gav ej någon tröst
när tvivlet trädde in i spelet.
Var började så felet?
Hon log och karikerade,
hon satt och dissekerade
när känslostormarna blev kvar
i skogen. Utan något svar
på hennes grubbel ser vi blott
hur svärdet klyver hennes själ.
Men Linda finner mycket flott
att visa, för hon vill så väl:
"Se här, journaler från Wien!
Så mycket tjusigt man kan hitta!
O, se: svart sammet, den var fin!
Och brokigt siden ... nej, men titta ..."
När Linda ivrigt bladet vänder
hon hittar en med gråa ränder.
"Vad är det med dig, du ser ut
som om du levat under jord!"
"Migrän". - "O, stackarsd!" - "Rut-
igt mönter, sanna mina ord,
nu dominerar modet". "Nej,
men randigt ... Barba är du kär?
... se hjärter sex och bannemej,
ett ess, vad har vi här?
En hjärter knekt ... den gick ut!
Vad tänker du på, kära barn?"
"Att nu så får det vara slut,
nu tar jag tåget in till stan!"
"Lägg av!" - "Jo, länge nog har jag
fördrivit tiden här". - "Idag
så har vi kvark och ris.
piroger, som du gillar så.
Det är en nyck, en ren kapris!"
"Nej, kära Linda, låt mig gå!"
(...)
6
Och vintern gick, det kom en ny.
Barbara satt och stirrade
i spegeln på sin vita hy,
strök på en salva, klirrade
med ringar, diamanter, drack
sitt te och naglarna med lack
beströk. I hatt och öppen rock
kom hennes man, en manlig doft
av raktvål hängde kvar och
cigarr i munnen, med ett "soft",
fast ändå torrt: "Goodmorning, lady!"
precis som någon annat lord.
Men annars var han nog så frejdig:
"Den tynger mig, den var så hård
igår hos Kübar, den kotletten!"
"I friska luften går det över".
"Glöm inte komma till banketten,
som är ikväll, för mycket klöver
beror på den, på att du är där
åt våra svenska finansiärer!"
(...)
Esteten direktör har blivit,
kontrakt numera Peter skrivit.
Hon ligger länge, läser, röker
tills någon stör och henne söker.
Hon provar kläder, sömmerskan
med nålstick väcker drömmerskan.
Så är det shopping och visiter,
hon möter en del parasiter;
man dricker kaffe, går på tedans
och lovar ses nånannanstans.
I päls och sammet mången Kirke
syns tjusa män av dåligt virke,
i vimlet mången Casanova
tycks varje dam sitt hjärta lova.
Allt är en lek, ett lotteri,
man möts, man skiljs och lever i
en ständig fest där ingen syndar.
Man röker, dricker, är blasé
tills man blir trött och hemåt skyndar.
Barbara knaprar på tabletter,
på tinningen en varm kompress.
Och Peter kommer, gäspar: "Yes,
affären har nu rotts i hamn".
"Med svenskarna?" - "Javisst, mitt lamm,
nu ska vi gå till klubben, kom!"
"Ja, jag ska bara byta om!"
De går: som alltid på en fest
fanns mat och dryck i långa banor,
som alltid tal och manifest,
personer som om sina vanor,
där pratar på, om fosterland,
om kristendom och vänskapsband.
En dam vill diskutera tro,
en annan talar om sin katt.
(...)
Barbara hemligt söker ro
i minnesbilder; hon tar fatt
i glimtar som där far förbi -
ett kärr, ett träd i vintersnö
och någon som nu läsre i
en stjärnehimmel, ser dess ljus,
och lyssnar lugnt till vindens sus.
(...)
"Här, får jag presentera, vakna!"
Hon öppnar ögonen och ser
sin man som svajar, fånigt ler
och därbredvid ... det börjar skaka.
" ...en vän från förr, ett original,
en världsförbättrare, den skurken,
se den berömda Ante Murken!"
Hon känner hela denna sal
nu gunga till och stirrar stumt
på ansiktet som flackar där,
men Peter pratar, flinar dumt,
när hennes hand i Antes är.
Barbara ömsom het och kall
vill sjunka genom jorden, och
när Peter går till klubbens hall
att hämta kappa och sin rock¨
försöker hon att fly, men efter
som en skugga Ante haftar.
"Vad vill ni, låt mig vara!"
"Jag kan ej, måste ha dig bara!
Du har förhäxat mina sinnen,
jag lever blott i mina minnen!"
"Jag ber er, lyssna ..." - "Nej, jag hör
ej, utan dig jag tror jag dör!"
"Men era segrar och er bikt!"
"Det var blott lögn, förbannad dikt".
(...)
Där Peter med sin hustrus kappa:
"Min gamle vän, du får ej sjppa,
kom upp en dag, kom till vårt hem,
jag är nog hemma efter fen!"
De åker hem: "Den gamle räven,
förr var han inte så förtegen,
vad sa han? Han sa väl även
en massa strunt till dig, men egen,
det har han alltid varit. Säg
det är väl aldrig tårar?" - "Nej!"
"Men varför ser du dyster ut?"
"Det är min klänning som mig klämmer".
"Det är det nog, min lilla dumsnut".
Han pratar, går omkring: "Det stämmer,
du borde nog ra av dig allt".
"Du luktar sprit!" hon säger kallt.
(...)
Det hade redan blivit midnatt
men Barba än vid spegeln satt.
Hon valde mellan ödets lotter?
Hon satt och gjorde papiljotter.
(...)
Vad gör man med en sån hjältinna,
som glider ur en tragedi,
som sover lugnt i tio timmar
och sina plikter struntar i?
Hon låg och läste, stirrade,
i gammal solkig negligé.
"Ett brev, min fru, och svaret hastar!"
Hon läser - det på elden kastar.
(...)
Hon väljer smycken, en parfym,
en ormskinnsliknande kostym.
Det går i dörren. "Jaså, du
är redan hemma". En stor tystnad.
Men spegelbilden visar nu
en mössa, ögon som med lystnad
på henne stirrar. "Ante Murken!"
"Ja, skrik på hjälp, för här är skurken!"
"O, varför denna bitterhet?"
"Din grymhet och din känslokyla,
de äter mig som gammal rost,
försöker du din falskhet skyla?
din ondska är en bitter konst".
"Jag vet, min vän, jag gör er illa,
allt har försvunnit, allt som var.
Det är nog bäst att tiga stilla
och nöja sig med det man har".
"Blott tomma ord!" - "Men ack, så sanna!"
"Stor tack madame, jag skall ej stanna,
hur mår er man?" - "Tack, bara bra".
"Så, är det detta du vill ha?"
"Vem når sitt mål i samsara?
Man bör ej söka det med lupp".
En sidenmask hon så tar upp.
"Förbannad vare nu den dagen,
då jag av dig blev så bedragen,
den natten då du mig besökte
och mina föresatser krökte!"
Han svär och slår i dörren, rusar
mot utgången. - Stor stillhet susar.
Så kommer Peter, klädd som shah.
"Jag var hos doktorn och han sa
jag skulle dricka soda, te
med honung, en pepparrotskompress,
det skulle vara bra mot stress,
men skynda dig! För katten,
det är så sent!" Och ut i natten
de sig kastar. Nu ljus syns skälva,
i tornet klämtar klockan elva,
när droskan stannar vid sitt mål.
Barbara omges av ett sorl
och flimmer - - - - - -
Farväl, min otämjbara häst,
det är nu tid, det är nog bäst
att lägga från sig diktens grimma,
jag ser hur bryskt i denna timma
du lyfter över träd och hus
mot vinterhimlens blåa ljus,
i manen molnen duggar ner -
Än sprakar hovarna bakut
och svansen sparkar ... än jag ser
och lyssnar. Men en stöt till slut
drar genom åkerns blast och strå,
en bister nordanvind känns gå
igenom kroppen ... "Sluta! Sluta!"
publiken ropar och hörs huta:
"Du lurat oss, du vill ju sno
oss på konfekten!" - I trasig sko
och sur mot stan nu linkar jag
för att få tag på ett förlag.
- Betti Alver (Enel Melberg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar