I.
Det nuvarande Europeiska samhället anses vara
grundat på familjen. Familjens bestånd vilar på
familjeförsörjaren, som för det ändamålet inrättat sin
arbetsmarknad. Angripes familjeförsörjaren i sina
lovliga näringar, angripes familjen, och därmed
samhället. Alltså är det förvånande att finna de ivrigaste
samhällsbevararne bland dem som angripa
familjeförsörjarens rättigheter.
Kvinnan har för oförutsedda händelser haft sin
arbetsmarknad, vilken icke är liten. Se här några
rubriker:
Kejsarinna.
Drottning.
Abbedissa.
Lärarinna.
Artist.
Musiker.
Aktris.
Dansös.
Modehandlerska.
Sömmerska.
Hårfrisörska.
Hushållerska.
Tjänstepiga.
O. s. v.
Författarinna. Barnmorska.
Denna marknad var avsedd för de ogifta och
för änkor. Kvinnan har alltså haft tillräcklig
tillgång att försörja sig om hon velat.
När hon nu intränger i mannens arbetsmarknad,
borde samtidigt mannen befrias från halva skyldig-
heten att underhålla hennes barn, ty hans
försörjar-förmåga minskas genom att hon tar brödet från
honom. Men detta hava lagstiftarne ej påaktat, utan
i dess ställe ytterligare genom lagen om
äktenskapsförord betungat familjeförsörjaren och nedtryckt
honom till slav.
Genom kungliga förordningen den 11 dec. 1874
är stadgat:
»Är genom äktenskapsförord stadgat, att hustrun
tillhörig egendom skall från mannens förvaltning
undantagas... då äge hustrun över den egendom
och avkomsten därav råda, där ej annorlunda blivit
stadgat.»
Alltså där äktenskapsförord är gjort, disponerar
kvinnan sin egendom fritt, och lever på mannen,
vars skyldighet att försörja henne och hennes barn,
än ej är borttagen. Där står ej ett ord om att hon
är skyldig med hälvten försörja sig och sina barn.
Däremot finnes en bestämmelse i Ärvda-Balken,
Kap. 8 § 7, som säger: »Avlar man barn i
lönsikia-läge utan äktenskaps loven...; de barn mage ej annat
arv taga, än etc___ dock njute de av fader och
moder nödtorftig föda och uppfostran till dess de
sig själva nära kunna.»
Så skriver lagen, men hur dömer domstolen?
Jo, mannen ensam får med 400 kronor lösa in
barnet på barnhuset (utan bevis på att han är
fadren, endast på modrens lösa ord), eller ensam betala
barnuppfostringshjälp.
Emellertid, om lagen skulle tillämpas, så borde
varje man föredraga lönskaläge än äktenskap, då i
förra fallet kvinnan dömes bidraga till barnets under-
håll, i senare (äktenskapet) hon ej finnes skyldig
därtill.
Jag återvänder till äktenskapet med förord. I
samma anförda kapitel och paragraf läses: »Kan
hustrun genom eget arbete något förvärva, däröver
må hon ock råda.»
Vad menas här rned råda? Naturligtvis för egen
del disponera.
Jag vill illustrera detta med en tavla ur ett
modernt äktenskap.
En artist, målarinna, gifter sig under förord med
en artist, målare. Hon fortfar att måla och sälja.
Mannen får underhålla henne och en hushållerska
som sköter hennes tjänst inomhus. Det blir barn.
Frun målar vidare, ty hon har råd att måla, när
mannen försörjer hennes barn och hennes barnpiga.
Men nu måste mannen fyrdubbla sina inkomster.
Hans konst går under, och han »nedsjunker» till
ritare, under det frun stiger som målare.
Jag tror att kvinnans rättigheter härvidlag något
utsträckts på mannens bekostnad.
Vidare Qiftermålsbalkens Kap. 11 § l stadgar:
»Mannen have ej makt hustruns fasta gods å
landet eller jord och hus i staden att bortskifta,
förpanta eller sälja... utan han där helt haver hennes
frivilliga ja och underskrift, i tvänne goda mäns
närvaro, eller hon för Rätten det muntligen tillstår.»
Är då gift kvinnas egendom icke skyddad för att
av mannen förstöras? Och vad petitionerar
Föreningen för Gift Kvinnas Eganderätt om?
Sammanfattningen skulle sålunda, av mina,
enligt rättvisa, dikterade fordringar, bliva: Skall kvinnan
inbryta i mannens arbetsmarknad, så måste på samma
gång hon genom lag dömas skyldig försörja sig och
sina barn med hälften; liksom om hon driver näring
i kvinnans arbetsmarknad, då ju mannen alltid får
betala hennes ställföreträdare inom familjen.
Det behöver icke bli några barn i äktenskapet,
invänder man! Ja, då är det icke något äktenskap,
utan något annat.
I händelse av skilsmässa i ett äktenskap med
barn är mannens ställning icke behaglig. De skiljas
av osämja: Hon tilldömes barnen och han får
försörja henne och barn till döddagar. Vilken
övergiven stackars kvinna har fått en så hård lott på
sin del?
Nåväl, missnöjet med äktenskapet synes tilltaga.
Det anses av somliga som en föråldrad, antisocial
instiftelse. Det är möjligt att de hava rätt. Låt då
äktenskapet gå sönder och kvinnan må göra vad hon
vill, sedan likväl samtidigt mannen blivit befriad till
hälften från att försörja hennes barn och helt och
hållet från att försörja henne.
Men så vilja icke en hel grupp av moderna
kvinnoemancipatörer. De ivra däremot för
äktenskapets bibehållande, med familjeförsörjarens skärpta
skyldigheter, samtidigt med att kvinnans inbrytande
som konkurrent i mannens arbetsmarknad tillätes.
Detta är vad jag velat framhålla som en våda för
mankönets existens.
Äktenskapet var en kommunitet, där mannen på
grund av sina skyldigheter såsom ensam försörjare
hade rättighet att vara chef och förvaltare. Hur går
det med kommuniteten örn en medlem (kvinnan) får
äga privategendom? Det är som att vilja införa
republik med bibehållande av monarkin.
Är denna kvinnorörelse så demokratisk som det
uppgives? Är det demokratiskt att bilda ett nytt
privilegierat stånd, då man eljes reser sig mot alla
privilegier. Kvinnan blir privilegierad om hon får
rösträtt utan samma skyldigheter som mannen: det
vill säga utan att göra krigstjänst, och utan att
försörja sig och sina barn själv.
Men antagom att äktenskapet befunnits vara en
institution som bör kvarstå ännu, och det ivra ju alla
sedlighetsvänner och samhällsbevarare för, är det då
praktiskt att ge flickorna samma uppfostran som
gossarne. Skola icke då gossarne uppfostras till
familjeförsörjare och flickorna till mödrar och husfruar?
Jo naturligtvis. Därför skola flickornas uppfostran,
om äktenskapet skall kvarstå, bestå i matlagning,
barnavård, bokföring, varukännedom och sådant mera,
så att hustrun verkligen kan göra skäl för sin mat
och slippa äta nådebröd. Och skall äktenskapet
kvarstå, så skall mannen ovillkorligen såsom
familjeförsörjare vara chef i sitt hus, och aldrig ingå
äktenskap med förord. Detta är hans rättigheter som han
har betalt med dryga skyldigheter men så småningom
låtit prata bort ifrån sig.
Skall äktenskapet fortfara att äga bestånd med
familjeförsörjarens tunga bördor, så skall all egendom
vara kommunens och stå under chefens disposition,
och mannen äga sin arbetsmarknad oförkränkt.
Vilja däremot en man och hustru så
överenskomma att hustrun även arbetar, så har hon så gott
tillfälle i sin egen arbetsmarknad (se ovan), att hon ej
behöver intränga på hans. Frågan är om mannens
barn bliva så väl uppfostrade av tjänarinnor, som i
detta fall skola anskaffas, att den ekonomiska vinsten
kan uppväga olägenheterna.
Det skulle egentligen vara likgiltigt, enligt
söm-ligas mening vid vissa tillfällen, vem som är
skulden till kvinnans skenbart underordnade ställning,
men, när beskyllningarne hagla på mannen att han
från början underkuvat kvinnan, så blir detta icke
likgiltigt, och, när nyare forskningar givit vid handen att
kvinnan ursprungligen haft väldet, men sedan
nedsjunkit till husets härskarinna, så blir nog talet om
slavinnan något mindre exakt.
Ungefär på följande sätt skildrar en doktor
La-fargue förloppet i La Nouvelle Revue (Madame Adams
tidskrift), efter forskningar av Engels, Morgan och
Bachofen.
Första anledningen till sökandet efter den
nuvarande familjens, patriarkatets uppkomst gavs
genom forskningar i familjeinstitutionens väsende hos
lägre stående stammar. En sådan, som Vasco de
Garna träffade på Malabarkusten, väckte
uppmärksamhet genom dess egendomliga organisation, vilken icke
alls liknade den nuvarande patriarkaliska. Nair, så
hette stammen hade egendomsgemenskap och levde i
stam. Den äkta mannen, i stället för att bo med
hustru och barn, satt hemma hos modren och fick
icke gå lös utan att följas av sin äldre syster.
Modren var familjens chef och kunde ersättas av sin
äldsta dotter. Modrens äldre broder kallades
för-sörjaren (nourricier) och förvaltade egendomen. Den
äkte mannen var en gäst som kom och gick, och
endast besökte hustrun på sina av henne bestämda
dagar och fick inte sitta till bords med hustrun och
sina barn. Kvinnan ägde flera män, tio till tolv,
med var och en sin dag, under vilken han fick
bestå hustruns kostnader. Barnen tillhörde modren
o. s. v. Detta var ett spår av det äldsta äktenskapet
eller matriarkatet och skulle icke angå oss, såsom
endast existerande på Malabar till 1766, om ej det
tjänade som spår för vidare forskningar.
Författaren följer spåren och får upp kvarsittande
matri-arkat i flera länder och ända in i våra dagar
(Afganistan).
I Egypten, den Europeiska kulturens supponerade
vagga, hava papyrusrullarne givit vid handen att
matriarkatet även funnits. Sålunda omnämna de äldre
äktenskapskontrakten icke kvinnans egendom, efter
som mannen icke hade någon rätt till den.
Kvinnan är här fullständig herre över egendomen,
och hustrun köper, säljer, lånar utan sin mans
hörande.
Isis är född av sig själv (utan man som Kristus)
och hon är jungfru-modren. Isis (kvinnan) är odödlig,
men Osiris (mannen) dödas av Tyfon sedan han
uppfyllt sina passagera åligganden. »Kvinnan reducerade
mannen till ett organ ... Uti djurens kommunistiska
samhällen hos myror och bin är mannen en parasit;
efter befruktningsakten dödas han.»
Härpå kommer författaren (Lafargue), oaktat en
avgjord evolutionist som tror att utveckling är lika
med framåtskridande till mänsklighetens lycka, på
den misstanken att utvecklingen av familjen gått
baklänges. Det är just vad jag vågat frukta en och
annan gång. Matriarkatet fann han vara en god
och förnuftig form, ty kvinnan var ju närmast att
försörja sina barn, helst hon ej visste vem som var
far. Den lilla entré-avgiften var icke heller så obillig
då den var relativt låg och mannen klagade ej. Men
så måtte någon rubbning i evolutionen ha trätt in,
alldeles som när istiden tvärt emot geologernas och
evolutionsoptimisternas diktamen kom och gjorde slut
på en hel flora och fauna.
Kvinnan fann kanske förmånligare att få en
familjeförsörjare i säkert förvar med älskare i smyg,
eller började hon, såsom så många raser, vilka levat
på andras arbete, att förlorade lust och kraft att styra,
och så kom mannen sig upp, och det blev patriarkat.
Jag är böjd att dela båda meningarne. Lafargue
låter däremot påskina att en strid uppstått och han
finner spåren i den Grekiska mytologien och
hjältesagan. Jupiter tar revanch på Isis och föder
Minerva utan kvinna ur sitt eget huvud; men frukten
blir därefter och Minerva blir en karlhatare (jungfru).
Minnet av matriarkatet kvarlever och hon blir
statens (Athens) beskyddarinna med spjut och sköld
och filosofiens och vetenskapernas och allt möjligt
annat gott. Men oaktat den höga beskyddarinnans
beskydd har icke den Grekiska konsten eller
filosofien lyckats uppvisa ett konstverk eller ett
filosofiskt system av en kvinna, vilket tyder på
degenera-tion (enligt kulturvännernas åsikt). Det beröm som
tillkommit en Sappho beror mera på »omedvetna
könsimpulser» än på verklig merit.
Homeriska sagorna, de grekiska tragedierna bära
ännu vittne om kampen mellan könen. Clytemnestra
avskräckes ej att döda en av sina män, men Orestes
fasar för att mörda sin moder för att hämnas fadren,
och ändock har han aldrig känt sin moder, aldrig
älskat henne. Men Apollo, den nyvaknade
manlighetens Gud, driver honom att hämnas sin fader;
under det att Eumeniderna, (de kvinnliga), furierna
som eljes driva till hämnd, förhålla sig stilla av
partiskhet för könet.
I Orestien förekommer också följande vackra
dialog.
Apollo: Mitt orakel har befallt honom (Orestes)
att hämnas sin far.
Eumenidernas chor: Finns det ett våld som
kan tvinga en man mörda sin moder?
Apollo: Vad! Än om en kvinna dödar sin
make?
Eumenidernas chor: Det är åtminstone sitt
eget (obs. sitt eget såsom motiv) blod som hon
utgjuter.
Detta är striden mellan könen i full gång.
Lyckligtvis (för oss män) segrar Apollo den gången och
Kristus blir den första jungfrufödda mannen, men
smugglas snart undan för madonnan
(jungfrumodren).
Hur det sedan gått är för långt att relatera och
jag kan blott hänvisa till artikeln som slutar (på
Madame Adams vägnar) med ett hot eller ett löfte.
»Den patriarkaliska familjen är sålunda en
jämförelsevis ny social form, och dess början har varit
tecknad med lika många brott som framtiden
kanske skall uppvisa om samhällena skulle försöka en
återgång till matriarkatet.»
Jag anser detta försök redan gjort och brotten
begås redan ostraffat med revolver, vitriol,
tryckfrihetsprocesser, särskilt mot osedlig litteratur eller
sådan som avslöjar och utreder kvinnans falska
ställning. Att evolutionsteoretici arbeta med på
»återgången», baklängesformen till barbariet (== det
förflutna) är icke skarpsinnigt. Och de som inbilla
sig att kvinnorna söka likställighet eller kompromiss,
den bör läsa den modärna kvinnolitteraturen, där
mannen behandlas som en förbrytare, och slås i
ansiktet på det mest skamlösa sätt utan att våga slå igen.
Det är strid, och utgången är oviss av flera
skäl. Få kvinnorna rösträtt så maka de ut männen,
emedan de äro majoritet, och här är ock fråga om
makten, icke om likställigheten. Om männen skola
falla därom kan man icke vara alldeles viss, men
deras lama sätt att sköta ett enigt och lojalt
försvar då de äro angripne lovar icke gott. De
predika ju själva rösträtt åt kvinnorna utan skyldigheter.
Men nu är anfall lättare än försvar och mankönets
indolens tyder jämte modärn kvinnodyrkan på
svaghet. Ord som »afmandelse» börja sticka upp i
litteraturen om männen och ordet asexution om
kvinnorna. Det förra antydande svaghet, det senare en
viss styrka.
II.
Mannens underlägsenhet i striden beror mest av
hans vördnad för kvinnan, inplantad av modren. Hon
får slå och skjuta honom, men han får ej bära hand på
en kvinna, utan att förlora ära och frihet. Allt vad
kvinnan nu åstadkommer på konstens eller
vetenskapens områden är genast uppburet, ehuru det är
värdelöst, eller plagierat efter män. I England ha
kvinnorna snart rösträtt, ty där finns knappt en man
mer i landet, och i Frankrike dekoreras frun när
herrn utfört en vetenskaplig expedition. I Tyskland
där ännu en man existerar ha nyligen kvinnorna blivit
utdrivna från universitetet.
I Zurich trängde sig 28 flickor in i medicinska
fakulteten utan studentexamen. När studenterna
klagade över denna monstruösa orättvisa, upphovs skrik
på kvinnoförföljelse. Är det jämn strid, och skall
mannen kunna bestå den?
Vad som även kommer att underlätta kvinnornas
seger, är familjeförsörjarens skenbara intresse av att
se döttrarne ute på platser så fort som möjligt.
Nu skulle ju familjeförsörjaren ej ha något emot att
matriarkatet komme till stånd, då ju modren
övertog hans börda till större delen, men för det första
kan ej matriarkat komma till stånd utan mannens
totala undertryckande, för det andra är man icke
säker att evolutionen går till modersvälde. Ty är
det mödrar dessa som så brutalt bryta fram? Nej
de skrika tvärtom helt fräckt att de ej vilja vara
mödrar! Vad blir det då för ett samhällsskick?
Amazonvälde är det finaste namnet man kan ge. De
söka ju utplåna könsdifferensen på alla sätt. De
kläda sig som män, och när de skriva, taga de
mansnamn (även det ett erkännande åt mannens
överlägsenhet). Det är ju ett graverande symptom och
av degeneration att vilja utplåna skillnaden mellan
könen, och det är icke likgiltigt om kvinnorna kläda
sig som karlar. Mannens impulser förändra
därigenom småningom natur, varförutom avkomman blir
desto starkare och skötfare ju större differensen var,
och denna uttryckes numera genom klädedräkten
sedan *vi upphört gå nakna.
Må de kvinnor som ej vilja föda barn bryta
sig ut som ett ti ers e t ät, men må de ej komma
och föra talan för kvinnosaken, som ej mera rör
dem!
Att kvinnornas inträde inom mannens gebiet är
av behovet påkallat är icke sant. De kunna ej något
som mannen icke kan bättre - utom att föda barn.
Vilket djupt sedefördärv (enligt Tidskrift för
Hemmet) ligger ej i detta att ringakta moderskapet. Och
vilken ställning skola mödrarne, de föraktade, komma
att intaga i den levande mönsterstaten? Tänk på det,
mödrar!
Kvinnorna som skriva, påstå nu att de endast
varit anvisade ett sexuellt liv. Detta är osant! De
ha fött barnen till världen, men de ha även haft
det ärofulla värvet att uppfostra dem, att förvalta
mannens inkomster, och förestå ett hus. Att upp-
fostra släktet är väl lika ärofullt som att sitta i en
riksdag, åtminstone lika litet sexuellt!
De påstå även att de varit mannens piga (numera
redigerat till hushållerska). Därpå skulle mannen
kunna svara: Hör du min vän, du, som ändå skall
låta laga mat åt dig, dina barn och dina tjänare,
skulle icke göra så mycket väsen av att du även
låter laga min matsmula, när jag bjuder Er på
alltsammans. Din matlagning åt mig spelar ingen roll,
ty jag kunde äta på källare, och mina skjortknappar
kunde min städerska sy i såsom förut!
Han skulle kunna säga mycket mera, men det
törs inte den stackarn!
III.
Evolutionisterna som definiera utveckling lika
med: rörelse framåt från det homogena till det
heterogena, borde icke anse utplånandet av
könsdifferensen såsom utveckling, utan såsom återgång, efter
som det strävar till homogenitet från heterogenitet.
Tidens strävan på vissa håll till större sedlig
renhet är endast asexuering. Kristus var en asexuerad,
och madonna är hermafrodit, änglarne könlösa.
Munkar och nunnor bli onanister och hela katolska
prästerskapet även; Guds lov sjunges i kyrkan av
kastrater.
Men med madonnadyrkan vaknar
matriarkats-minnen: Trubadurerna dricka den älskades sekre-
tioner och ligga om bröllopsnatten med ett svärd i
sängen.
Boccaccio avslöjar ängeln, men far lida sådana
obehag att han räddar sig i ett kloster.
Är kvinnan ädlare och godare än mannen?
Grekerna avbildade furierna som kvinnor. Judarne
skyllde syndafallet på Eva. Nordborna gjorde det
godas besegrare till en man Loke, men även det goda
blev en man, Balder. Men helvetets föreståndarinna
var dock en gammal kärring, Hel.
Vid alla revolutioner där blod strafflöst får
utgjutas ha kvinnorna krupit fram och uppfört sig
som vilddjur.
Det monogama äktenskapet som följde på
matri-arkatet synes icke ha uppstått genom kvinnans
underkuvande utan genom rnannens duperande. Kan man
tänka sig en man så oklok att han mot en kvinnas
trohetslöfte åtager sig försörja henne och de barn
hon föder?
*
Äktenskapet anses också än i dag vara en boja,
en snara för mannen. En mycket frisinnad och
upplyst man uttryckte sin förvåning över att en ryktbar
manlig författare ej lät sin hustru läsa igenom manu-
skripten innan de trycktes. Han ansåg alltså, den
frisinnade mannen, att den bildade författaren skulle
ha skyldighet sätta sig under en obildad enfaldig
kvinnas censur. Men han satte icke i fråga att
författarinnornas manuskript genomlästes av deras män,
vilket varit förståndigare.
När en man blir ämbetsman tages av hans lön,
utan att han tillfrågas om sin önskan, och insattes i
Civilstatens pensionskassa för hustruns räkning. Äger
då mannen dispositionsrätt över sin egendom, och
är han myndig?
I Courbevoie utanför Paris står ett monument
upprest till minne av stadens hjältemodiga försvar.
Det utgöres av en kolossal kvinnofigur. Kommer man
närmare upptäcker man vid hennes fötter en liten
man, sårad, döende. Den tappre fick döden, men
den fega som satt hemma vid brasan fick
monumentet.
Är det icke sannolikt att kvinnorna skola vinna
spelet som äro sparade för krigets faror.
Zola har i La Joie de Vivre beklagat en flicka,
vars pengar spolieras av en degenererad yngling. Om
flickan arbetat ihop dessa pengar bara! Men hon
har ärvt dem efter en kvinna som fått dem av en
man.
Guy de Maupassant har i Bel-Ami avrättat en
man som begagnar kvinnogunst för sin framkomst.
Avrätta nu alla generalskor, professorskor, grevinnor,
friherrinnor, doktorinnor som exploaterat sina mäns
namn, heder och värdigheter.
Månne en student som gifter sig med en kvinnlig
professor får professors namn, heder och värdighet?
Nej! Men uppgiv ett rimligt motiv varför icke?
Bertha i Sanna Kvinnor är en modern typ med
ett vårdat uttryck: Amazonen. »Godhet är dumhet;
alltså varom elaka.» Med vilken fräckhet hon
behandlar sin far som fött henne och klätt henne, och
med vilken partiskhet hon kelar med modren.
Varför spelar fadren? Kanske för att skaffa
klädningar åt dottern. Och så mycket väsen för en fattig
obligation som icke spelar någon roll i de summor
familjeförsörjaren offrat på detta sällskap.
Eumenidernas chor: Godhet är dumhet,
varom elaka!
När nu damerna skulle skriva böcker väntade
man sig några värdefulla bidrag till kvinnans fysiologi
och psykologi, men man fick bara variationer på
skåltal och tärnvers.
Hela kvinnorörelsen är troligen idealismens sista
efterhörd, och reaktionens dyningar.
Jämför förhållandet mellan könen vid
Revolutionen, då man och kvinna ännu kunde urskilja könet
hos varandra, och man skall finna att hela det
av-könade partiets fordran på sedlig renhet är reaktion!
Kvinnans begrepp om rättvisa äro mycket dunkla.
Om jag ville dela en kålrot med henne, skulle hon
ta ett metermått och få ut två lika stora delar;
behålla roten, ge mig blastern och så skulle hon säga:
är det inte mitt itu?
Att dela proportionaliter förstår hon ej.
Om därför en arbetande kvinna gifte sig med
en arbetande man och ville vara riktigt rättvis, så
skulle hon lämna halva underhållet åt barnen och
sig, men därvid glömma att mannen betalade lika
mycket plus sina egna kostnader. Hon skulle icke
förstå att hon vore skyldig betala halva husets
kostnader, det vill säga även mannens. - Jaså, hon
skulle betala för mannen också? invänder hon. -
Naturligtvis om det vore rättvist, men det skall ju
icke vara rättvist!
Alla så kallade begåvade kvinnor ha exploaterat
män, men det finns ej en man som fått en tanke av
en kvinna. Madame Stael länsade Schlegel, George
Sand kringstal Sandeau, Musset, Chopin. George
Elliot har supit ut Spencer.
Jag återsåg nyligen Rosa Bonheurs Plöjare. Det
var hennes fars chokoladåkrar som plöjdes med
Troyons oxar! Och hon blev riddare av
Hederslegionen.
För kort tid sedan avslöjades en rysk grevinna
Blawatsky såsom charlatan. Hon stod i spetsen för
den så kallade teosofiska rörelsen, en liga av
bedragare och bedragne, som påstodo sig ha fått en
övermänsklig visdom från Indien, och som ledes av
kvinnor.
Vad innebär denna teosofiska och spiritistiska
rörelse som nu bedrives av kvinnor?
Är det kvinnan som vaknar upp och känner att
hon är efter, känner sin gränslösa skuld till
mannen, vilken skapat järnvägar, ångbåtar, telegrafer,
jordbruk, handel, sidenklädningar, juveler, som hon
nu njuter av. Och nu när hon finner honom den
föraktade så långt före, nu vill hon med föregiven
högre kunskap i ett tag svinga sig om och över
honom. Teosoferna säga sålunda att Indierna (=
Kvinnorna) känt ångan, elektriciteten o. s. v., men ej velat
begagna sig av densamma.
Jag tror att jag gissat rätt! Och jag skall
återkomma till teosoferna längre fram.
I Paris sitter en dam, som sedan många år
tillbaka konkubinerar med en annan dam. Hon
åtnjuter, som alla kvinnor när de tränga sig fram, ett
visst anseende, och är naturligtvis medlem av en
mängd kvinnoligor. Hon har öppet sagt att här gäller
mannens underkuvande och att nästa revolution ej
kommer att gälla striden mellan kapital och arbete,
utan mellan man och kvinna.
Tilläggom att gumman är spiritist!
Att göra en kvinna till professor och göra henne
en överflödig professorsplats det kunna de, men göra
en stor matematiker kunna de ej. Fru Kovalewsky
har byggt sina avhandlingar på Weierstrass i
Berlin. (Se Nordisk Familjebok!)
Utdrag ur Göteborgs
Kvinnoförenings Tidskrift. »Till allmänheten: Det är så
gott först som sist säga det, att bakom Några
Blad döljer sig Spekulationens månghövdade hydra!»
»Om våra (kvinnornas) känslor icke precis äro
lik, så äro de åtminstone skendöda, och tankar
äro ofta som stora öknar utan en enda o a s.»
»Är er man... anställd vid fabriken?»
»Min man är död för tre månader sedan,
fröken, men annars var han verkmästare vid fabriken
och hade tjugo kronor i veckan.» *
* Alltså även mannen får litet betalt.
»Man och' kvinna skola älska varandra uti i d
e-alet, uti realiserandet av släktidén, men härtill
fordras att de leva med varandra.»*
(Alma Åkermark.)
*
»Det märkligaste av sådana kollektiva
kärleksverk i preventivt (!) syfte, tillkommet helt
och hållet på Fredrika Bremers initiativ, var
Stockholms Fruntimmersförening för barnavård.»**
(Sophie Adlersparre.)
»Den tjänande klassen befattar sig föreningen
ikke med'>> (C. GohU
»Hon hade vant sig att göra efter allt han
gjorde - för det var rätt.»
(Alfhild Agrell.)
»Sedan urminnes tid har mannen tillvällat sig
uteslutande rätt till sysslor, ämbeten och tjänster i
staten och lejonparten av all arbetsförtjänst.»***
(Eva Brag.)
* I äktenskap eller lönskaläge? Frågas?
** Fredrika Bremer sysslade alltså med preventiva medel
mot barnvård. Och den arma Wicksell som beskylldes för
uppfinningen!
*** Han har tillvällat sig rätten att arbeta åt den lata
kvinnan som med sina barn och pigor tagit lejonparten av
hans arbetsförtjänst.
Fröken Ellen Key biograferar sedan en finsk
flicka som brutit sig in i mannens arbetsmarknad
och gjort ett underverk med att taga en enkel
akademisk examen.
»Redan på seminarium hade hon börjat skriva
åt sig en latinsk ordbok* och en bok med latinska
sentenser, dem hon sökte tolka, och av vilkas blotta
ljudfall hon njöt som ett barn framför en förseglad
julklappspaket!»
»Genom sina djupsinniga** och innehållsrika
svar väckte hon uppmärksamhet hos den präst*** som
ledde konfirmationsundervisningen. (!)»
»Utan någon framtidsmöjlighet att få stilla sin
kunskapshunger kände hon livet som en börda och
bad Gud om döden; ty i ett annat liv skulle,
hoppades hon, någon välvillig professor åtaga sig
hennes undervisning.»f
När en fröken Alma Psilander i Göteborg börjar
vid mogen ålder arbeta, så hälsas hon som
ban-bryterska. Antag att man en dag finge läsa i en
tidning följande notis: »Skomakargesällen Wilhelm
Andersson, vilken en längre tid tillbragt sitt liv i
sysslolöshet och lättja, har omsider funnit sig
föranlåten att återvända till arbetet. Vi hälsa med
* Att fuska med, eller vad? Det finns tryckta ordböcker
i bokhandeln!
** Omöjligt! Finns inga djupsinniga kvinnor!
*** Mycket misstänkt att väcka uppmärksamhet hos en
präst, isynnerhet för djupsinnighet under
konfirmationsundervisningen.
f Professorer och latin i det kommande livet också!
Herre Jesus!
glädje detta hans vackra beslut, vilket manar till
efterföljd hos alla andra lättingar.»
Men antagom att gesällen Andersson valt att
bli barnmorska, eller sökt inbryta i kvinnans
arbetsmarknad. Då hade han hälsats som en inbrottsman
och hans begärda koncession att få bli barnmorska
helt enkelt avslagits med stort anskri från kvinnorna
naturligtvis.
Göteborgs Kvinnoförening säger sig vilja verka
för kvinnans höjande »intellektuellt och moraliskt».
Och vi män som trodde att kvinnan stod så fasligt
högt i båda avseenden. Ha vi misstagit oss, så
lyckönska vi föreningen till dess nyttiga verksamhet.
IV.
Den gifta kvinnan som är så elak mot pigan har
stiftat en förening som skall reducera hennes
arbete. Det är vackert. Denna reduktion skall bestå i
att familjeförsörjaren får 'betala en vikarie när pigan
går i Berns Salong! Ack, det ömma kvinnohjärtat!
Men drängen, som bär ved och vatten åt pigan?
Skall frun ha något hjärta för honom?
Det är ett misstänkt förbund socialisterna pch
damerna ingått. Troligen tänka de lura varann. Eller
skulle socialisten vilja emancipera familjeförsörjaren
genom den fria kärleken, fastän han säger att han
vill emancipera kvinnan!
Få se vilken av skalkarne som blir narren!
Min förr uttalade mening att kvinnosaken är en
de asexuerades har jag i utlandet genom rika
erfarenheter fått styrkt.
Vid ett besök på Familistéren i Guise, där jag
sökte chefen Herr Qodin, mottogs jag av ett
fruntimmer, hans sekreterare. Hon hade blå skäggbotten,
talade med basstämma, men var klädd som
fruntimmer. Det gör ett sällsamt intryck att se en sådan
naturens lek; det var vi r ägo och hon levde som
Herr Qodins compagne och sekreterare. Ett år
efter såg jag att Herr Godin gift sig med henne,
naturligtvis med inbördes paktum som det kallas, det
vill säga så att hon ärver honom.
I Norge är hermafroditen rätt vanlig och de
berömdaste kvinnosaks-agitatorerna äro hermafroditer.
Om en av dem skriver ett amerikanskt fruntimmer till
mig bland annat:
»I felt that the hour had struck and that it was
time that he (Björnson) and all the rest should know
what kind of a creature they were devoting
thern-selves to, should know w h y she had a peculiar
personal magnetism, which few women could resist,
should know why she was so stränge, so unlike all
other human beings - and in my reply to
Björnson I told him the plain truth - that S. B. was an
h e r m a p h r o d i t e, a creature of mixed sex. My
mother also wrote to him, and gåve him several
physiological fäets, which could leave no doubt ön
his mlnd. We both wrote simultaneously to the
authorities in New York and ordered her immediate
arrest, as a dangerous character ...!»
Vad skall man säga om detta? Det är ju redan
striden mellan matriarkatet och de avkönade!
I Frankrike har jag på nära håll sett flera par
samboende tribader. De igenkännas lätt på deras
klädedräkt och kortklippta hår. Antingen gå de alltid
för sig själva och undvika umgänge, eller affektera
de avsky för kvinnor och iakttaga en överdriven
benägenhet för herrars sällskap. Men deras karlhat
röjer sig vid första vidrörande av frågan om könen.
En ung förlovad engelsk målare i Grez
beklagade sig över att hans fästmö blivit utsatt för en
tribads agresser, och han hade aldrig varit svartsjuk
förr än nu på ett fruntimmer.
Den asexuerade unga mannen är en lika vanlig
företeelse, men han bör noga skiljas från pederasten,
vilken är av starka könsfunktioner och endast genom
avsmak för kvinnan eller genom giftermål med
tribader lockats in på bivägen. Den avkönade unge
mannen är kvinnodyrkare, men ser i kvinnan icke
könet utan en högre andlig företeelse. . Han har
litet eller aldrig varit i köttsligt umgänge med
kvinnor, lider när man talar om könssaker, och är
blyg som en flicka. Hans röst är tunn och douce,
hans uppträdande skenbart blygt, och han bär sin
stilla monomani om andliga äktenskap med sig
överallt. Jag känner en sådan ung man, vilken aldrig
rör kvinnor, och som har sina pollutioner en gång
i månaden såsom en verklig menstruation. Han är
trolovad med en ung dam, som han svärmiskt kallar
sin brud, och som han älskar pr post. Hon är en
kraftig kvinna som arbetar för djurskydd och
reformkalsonger samt förklarar sig sakna könsdrift. Detta
allt är nog icke annat än degeneration eller avköning,
men det värsta är att dessa antisociala abnormiteter
rycka fram till anfall, och därför synas de mest och
lyckas göra propaganda. Narrad av denna
kloakström är det som Björnson skrivit sin Flaggbok och
Ibsen sitt Dockhem, vilka böcker blivit de asexuerades
program, under det att den »sunda, manliga» Giftas
gav dem hysteri.
Orsakerna? Ett tusen åtta hundra år av
kastrat-moral som gjorde samlaget till ett brott.
Könsdriftens tillbakagång genom tvungen återhållsamhet. Och
slutligen är det också möjligt att föräldrarnes
ofullständiga samlag i äktenskapet för barns undvikande
frambringar dessa odeciderade produkter. En fransk
författare uttalar som sin mening att nittio procent
av mänskorna äro födda av en olyckshändelse, det
vill betyda, att de aldrig Voro tillämnade. Så långt
har det ideala sedlighetssträvandet sträckt sina följder.
Men de asexuerade söka i känslan av att de äro
krymplingar göra sig gällande och bemärkta i det
offentliga för att skaffa sig en restitution, och de äro
mycket driftiga emedan de ej störas av könsdriften
som tar bort så mycken tid för mannen. Därför
bryta de fram och de synas över allt. Se bara efter
dem.
Den lata kvinnan har alltid och med skäl blivit
ovälkommen till världen. I Palestina kallades dottern
»ett övergående mörker» och i Kina mottas hon som
en börda. Fru Agrell som är ganska enfaldig
begriper ej varför bonden är ledsen när han fått en
dotter i stället för en son. Naturligtvis skulle han
varit gladare om han fått en arbetsför, stark och
driftig dräng i stället för en lat piga. Det är ju
mycket enkelt!
I en nyss utkommen fruntimmersbok läses
följande enkla bekännelse som åtminstone anger att jag
icke sett spöken på ljusa dagen.
»- Och hur skulle det gå med oss stackars
karlar, om fruntimmerna nu kommo och togo bort
arbetet för oss? Vi fingo väl ta tjänst som
huspigor vi?
- Ja, (svarar den stumma slavinnan ganska
vidlyftigt och alls icke underkuvat), det vore kanske inte
så dumt, så bleve det arbetet nog litet bättre
uppskattat!»
Svar: Pigans lättare arbete är högre uppskattat
än drängens. Pigan har mat, husrum, tvätt och i
medeltal 200 kronor i lön (i Paris ha de ända till
60 francs i månaden och köksor ha ända till 2 å
3,000 francs). Pigans mat, kläder och husrum kunna
uppskattas till minst 600 kronor. Vad har en dräng
i lön, som ej är i kosten, och har dubbelt så
tungt arbete? Kanske 600 kronor, och då får han
ändå bära ved och vatten åt pigan. Pigan är en
dyr-född lat stackare som lever slösaktigt på husbondens
bekostnad. Hon är visserligen ej ledig om kvällarne
emedan fruarne besvära henne med så mycket
upp-passning, men hon förstår ta sig ledigt på dagen i
stället. Se huru den »sparsamma» köksan huserar
med maten, se huru hon står framför spisen i
ny-stärkta manschetter, kragar, kras, stärkkjolar som
slängas bort efter en dags begagnande, och vilkas
tvätt herrn skall betala. Jämför nu med drängens
liv i drängstugan, eller tänk efter hur mycket han
får behålla för egen del om han är gift. Då får han
om hushållet beräknas till fyra personer bara njuta
en fjärdedel själv av sin lön! Är det billigt. Och
får han ett barn utom äktenskapet får han ensam
lösa in det på barnhuset, men pigan hon får
barn-bördshjälp gratis och sätter sina pengar på
sparbanken! Och ändå fordrar den »begåvade»
författarinnan att pigans arbetslön skall höjas - på
mannens bekostnad!
Vidare säger den stumma:
»- Vänta bara tills vi få lust på det allihop (att
inbryta i mannens arbetsmarknad) så ska vi komma
som Kineserna i Amerika.»
Där ha vi krigsförklaringen. Nåväl de utmana,
och de ha rätt; men de fordra att männen skola
inställa försvaret. Huru billigt! I Engelska och
Sachsiska väverier äro männen utdrivna av kvinnan,
och sitta redan hemma med barnen.
- Vi ha mindre behov än ni därför att vi inte
äro vana vid ett sådant lyxliv, och därför kunna vi
vara billigare... Har kvinnan mindre behov?
Jämför en modehandel och en skräddarbutik. En
millionär (man) går i en hatt som ej kan kosta mer än
20 kronor, och frun skall betala - hur mycket skall
jag sätta? - 100 kronor. Jämför herms dräkt och
fruns hos personer av samma stånd! Och om herrn
måste dricka sin punsch på aftonen, så är det
därför att han arbetar om dagen, medan frun dricker
sitt kaffe på förmiddagen, och ej behöver anlita
kvällen. Och varför leva damerna billigare?
Därför att mannen betalar allt för dem!
»- Vi ska sätta ner priserna på Ert
monopoliserade arbete och höja dem på vårt påtrugade.»
Svar: monopoliserade? Vad är det för slag!
Mannen har gjort sin arbetsmarknad själv. Han har
arbetat för Er och Era barn och ni ha suttit tysta och nöjda!
Det var också ett monopol att få
arbeta för andra. En minister har tio tusen kronors
lön efter ett liv av arbete. Nu har han familj på
fem personer! Hur mycket får han då själv av sin
lön? Tvåtusen (sätt tretusen) kronor. Hur mycket
har fru Kovalewsky i lön! Fyra tusen kronor!
Antag hon gifte sig och gjorde äktenskapsförord, antag
hon gifte sig med ministern. Då steg hennes lön
med 2,000 kronor till 6,000 efter som hon skulle
»råda» över sitt och mannen ändock föda och kläda
henne! Det är billighet!
Författarinnan tycker det, ty hon utbrister:
»- Sen du, ska det bli likställighet!»
Det var en skön likställighet! Nej, ut med de
där Kineserna! Som Amerikanarne motade ut sina!
Det skrivs även nu så mycket damböcker om
en gift man som har ett barn utom äktenskapet,
vilket han måste försörja! Och därför tuktas han
som en brottsling! Som en brottsling därför att
han uppfyller honnett en tung plikt till, utom den
som äktenskapet ålägger honom.
Kan man räsonnera med sådana debattörer?
Svar: Nej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar