Ridå ridå

På årstidernas ambulerande teatrar spelade man mitt liv
inför mina visslingar
I förgrunden hade man ordnat med en fångcell där jag
kunde vissla
Med händerna mot gallret såg jag mot bakgrunden av
mörk grönska
Hjältinnan naken till midjan
Hon som tog sitt liv i början av första akten
Stycket fortsatte helt oförklarligt i takkronan
Scenen höljdes så småningom av dimma
Och jag grät ibland
Jag slog sönder vattenkrukan man givit mig och många
fjärilar flög upp ur den
De fladdrade vilt upp mot ljuskronan
Under förevändningen av ett mellanspel envisades man att
utföra ännu en balett av mina tankar
Jag försökte då att öppna pulsådrorna med några klumpar
mörk jord
Men det var landskap jag gått vilse i
Omöjligt att finna den röda tråden för dess färder
Jag var skild från allt genom solens bröd
En av rollerna gick omkring i salongen den enda som rörde
sig smidigt
Och han bar en mask med mina anletsdrag
På det avskyvärdaste tog han parti för den oskyldiga och
för skurken
Ryktet menade att allt varit arrangerat som maj juni juli
augusti
Plötsligt djupnade grottan
I de ändlösa korridorerna irrade blombuketter i handhöjd
Det var knappt jag vågade glänta på min dörr
Alltför mycket frihet beviljades mig med ens
Frihet att fly med sängen som släde
Frihet att återkalla till livet de varelser jag saknade
Stolarna av lättmetall flockades kring en glasskiosk
Över vilken en ridå av dagg gick upp med fransar av blod
som blivit grönt
Frihet att jaga undan de verkliga företeelserna
Källarvåningen var fantastisk med en vit mur där min siluett
framträdde med eldpunkter och var genomborrad i
hjärtat av en kula

- André Breton