till Benjamin Péret
Vid den tidpunkt då de första symtomen på sinnets änkestånd
visar sig
Kan man se en neger ständigt samme neger
Utmanande hissa en röd slips
På en mycket trafikerad gata
Han är ständigt klädd i samma gulbruna hatt
Hans ansikte är elakheten själv han ser ingen
Och ingen ser honom
Jag älskar inte vägar inte heller berg och skogar
Jag står likgiltig inför broarna
Deras valvbågar är inga ögon för mig jag vandrar inte över
några ögonbryn
Jag går i kvarter där det är fullt med kvinnor
Och då intresserar jag mig bara för kvinnorna
Negern likaså ty när ledan och tröttheten
Tar herraväldet och gör mig likgiltig för mina begär
Och för mig själv
Då möter jag honom alltid
Jag är likgiltig han är elak
Hans slips kunde vara av smidesjärn målat med mönja
En falsksmidets eld
Men är han där av elakhet
Lägger jag märke till honom bara av sysslolöshet
Ett påtagligt behov att ingenting se driver skuggorna
Men kvällen lämnar raglande sitt näste
Vad är det för signal dessa nödsignaler dessa stormklockor
Man förvånas en sista gång
Kvinnorna tar av sig sina linnen av ljus när de går
Från mål till mål ett enda mål och ingen förblir
När vi inte finns där mer blir ljuset ensamt
Den karmosinröda vinden har vrår av jade
Och av jaspis om ögat inte tillåter pärlemor
Munnen är blodets mun
Flädern sträcker fram halsen för knivens mjölk
En flinta har skrämt den stormiga natten
Den barnsliga risken får djärvheten att snava
Hos stenen på stubbåkern hos fåglarna på takteglet
Det går vind i skörden i brösten
Lek med den nattliga andhämtningens frömjöl
Slipat av vindarnas godtycke leker vattnet nedstänkt
Dagens prakt tänds i vågornas krön
Och i sitt svarta snörliv förför en död
Tordyvlarna i gräset och de förtorkade grenarna
Mitt ibland alla dessa som passerar förbi
- Paul Eluard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar