Mie Mørkeberg
Anna Retulainen
Riiko Sakkinen
söndag 12 juni 2016
Tala till mig (BP)
Det röksvarta det djuriskt svarta det svartsvarta
har stämt möte mellan två minnesmärken över stupade
som gott kan gälla för mina öron
där ekot av din röst spökar likt glimmer från havet
och i oändlighet upprepar ditt namn
som till den grad liknar motsatsen till en solförmörkelse
att när du ser på mig tycker jag mig vara
en lärkas fot i ett kylskåp som du öppnar dörren till
i hopp att få se en svala av lågande olja slippa ut
men lärkfoten öppnar en källa av brinnande olja
om du så vill
liksom svalan
väljer sommartiden för att spela ovädrens musik
och framstället den på samma sätt som en fluga
som drömmer om ett spindelnät av socker
i ett ögonglas
ibland blått som ett stjärnfall speglat i ett ägg
ibland grönt som en källa framsipprande ur en tornklocka
- Benjamin Perét
har stämt möte mellan två minnesmärken över stupade
som gott kan gälla för mina öron
där ekot av din röst spökar likt glimmer från havet
och i oändlighet upprepar ditt namn
som till den grad liknar motsatsen till en solförmörkelse
att när du ser på mig tycker jag mig vara
en lärkas fot i ett kylskåp som du öppnar dörren till
i hopp att få se en svala av lågande olja slippa ut
men lärkfoten öppnar en källa av brinnande olja
om du så vill
liksom svalan
väljer sommartiden för att spela ovädrens musik
och framstället den på samma sätt som en fluga
som drömmer om ett spindelnät av socker
i ett ögonglas
ibland blått som ett stjärnfall speglat i ett ägg
ibland grönt som en källa framsipprande ur en tornklocka
- Benjamin Perét
108
På vilken basis ordnar han den värld som han vill styra? På en enskild individs godtycke? Vilken förvirring! På rättens basis? Rättvisan känner han inte.
Hade vi känt den, skulle vi alldeles säkert inte ha ställt upp den livsregeln som är den mest gängse bland människorna - att var och en bör inrätta sig efter skick och bruk i sitt eget land. Den verkliga rättfärdigheten skulle med sin självklarhet ha besegrat all folk, och lagstiftarna skulle inte ha föredragit persiska eller tyska påhitt som förebild framför denna oföränderliga norm. Vi skulle ha fått se den rotfästad i alla världens stater för alla tider, medan vi nu inte känner till någon rättfärdighet som aldrig förändrar sig med klimatet. Tre grader närmare polen - och rättsbegreppet står på huvudet. En meridian avgör vad som bör anses som sanning. När grundlagen har bestått ett par år, ändras den. Rätten har sina perioder. Att Saturnus inträder i Lejonets tecken, åstadkommer att den ena eller den andra handlingen blir ett brott. Det är en sällsam rättfärdighet som begränsas av en älv. Sanning på ena sidan av Pyrenéerna, villfarelse på den andra.
De erkänner att rättfärdigheten inte ligger i dessa sedvanor, utan beror på naturlagar som är erkända i all land. De skulle säkert envist ha hållit fast vid detta, om det ödets godtycke som skänkt människorna lagar hade träffat på bara en enda lag som var universell. Men lustigt nog varierar människornas godtycken till den grad att det inte finns en enda sådan lag. Stöld, blodskam, barn- och fadersmord - allt har sin plats bland dygdens gärningar. Kan man tänka sig något löjligare än detta, att en man har rätt att slå ihjäl mig, därför att han bor på andra sidan av vattnet och hans furste ligget i fejd med min, medan jag personligen inte har det minsta otalt med honom. Visst finns det en naturlig rätt. Men det egenrättfärdiga, fördärvade förnuftet har förött allting: Nibil amplius nostrum est; quod nostrum dicimus, artis est. Ex senatus consultis et plebiscitis crimina exercentur. Ut olim vitiis, sic nunc legibus laboramus.
Som följd av denna förvirring säger en att rättvisan vilar på lagstiftarens myndighet, en annan på härskarens godtycke, en tredje på gällande överenskommelser. Det sista är det påhittigaste, ty endast i kraft av förnuftet är ingenting i och för sig rättfärdigt. Under tidens gång vacklar allt. Sedvanan avgör vad som är rättfärdigt, av det enkla skälet att sedvanan blir erkänd. Det är den hemlighetsfulla grunden för dess giltighet. Återför man sedvanerätten till dess basis, dödar man den. Det finns ingenting tokigare än att stifta nya lagar för att råda bot på sedvanans villfarelser. Den som lyder lagarna därför att de är rättfärdiga, lyder en inbillad rättfärdighet men inte lagen som sådan. Lagen är i sig något helt avslutat. Den är en lag och ingenting annat. Undersöker vi dess grundval, kommer vi att finna denna svag och sviktande, och kände man inte av erfarenhet den mänskliga fantasins mirakler, skulle man mycket häpna över att hundra år har förmått omge lagen med en sådan glans och vördnad. Konsten att göra uppror och kasta omkull stater består i att rubba de traditionella överenskommelserna genom att granska deras upprinnelse och framhäva dras brist på förpliktande rättfärdighet. Det brukar alltid heta att "vi måste återgå till statens grundläggande ursprungliga principer, som en orättfärdig sedvana har avskaffat". Detta är bästa sättet att föröda allting. På den vägen blir ingen befunnen rättfärdig. Emellertid är det lätt att vinna folket med dylika fraser. De kastar genast av sig oket, så snart de blir medvetna om att det är ett ok. Och de mäktiga drar fördel av det till stora skada för folket och också för dem som tanklöst kritiserade de hävdvunna sedvanorna. Därför sade den visaste av alla lagstiftare att vi ofta måste lura människorna till deras eget bästa. Och en annan, en klok statsman, har sagt: Cum veritatem qua liberetur ignoret, expedit quod fallatur. Vi bör inte få veta sanningen om rättens ursprung; den infördes en gång i tiden utan något förnuftigt skäl men har sedan blivit förnuftig. Man måste betrakta den som autentisk och evig och glömma dess ursprung - annars är det snart ute med den.
Nihil amplius..."Vårt, det som jag kallar vårt, det är bara en ren konvention" (Cicero, De finibus 5)
Ex senatus..."Det är i kraft av senatsbeslut och folkomröstningar som man begår brott..." (Seneca Ep. 95)
Ut olim... "Fordom led vi av våra laster, nu lider vi av våra lagar" (Tacitus, Annales, 3)
Cum veritatem... "Och när han försummar den sanning som kunde befria honom, anser man att det är bra att han blir bedragen." (Augustinus, De Civitate Dei, 4)
-Blaise Pascal
Hade vi känt den, skulle vi alldeles säkert inte ha ställt upp den livsregeln som är den mest gängse bland människorna - att var och en bör inrätta sig efter skick och bruk i sitt eget land. Den verkliga rättfärdigheten skulle med sin självklarhet ha besegrat all folk, och lagstiftarna skulle inte ha föredragit persiska eller tyska påhitt som förebild framför denna oföränderliga norm. Vi skulle ha fått se den rotfästad i alla världens stater för alla tider, medan vi nu inte känner till någon rättfärdighet som aldrig förändrar sig med klimatet. Tre grader närmare polen - och rättsbegreppet står på huvudet. En meridian avgör vad som bör anses som sanning. När grundlagen har bestått ett par år, ändras den. Rätten har sina perioder. Att Saturnus inträder i Lejonets tecken, åstadkommer att den ena eller den andra handlingen blir ett brott. Det är en sällsam rättfärdighet som begränsas av en älv. Sanning på ena sidan av Pyrenéerna, villfarelse på den andra.
De erkänner att rättfärdigheten inte ligger i dessa sedvanor, utan beror på naturlagar som är erkända i all land. De skulle säkert envist ha hållit fast vid detta, om det ödets godtycke som skänkt människorna lagar hade träffat på bara en enda lag som var universell. Men lustigt nog varierar människornas godtycken till den grad att det inte finns en enda sådan lag. Stöld, blodskam, barn- och fadersmord - allt har sin plats bland dygdens gärningar. Kan man tänka sig något löjligare än detta, att en man har rätt att slå ihjäl mig, därför att han bor på andra sidan av vattnet och hans furste ligget i fejd med min, medan jag personligen inte har det minsta otalt med honom. Visst finns det en naturlig rätt. Men det egenrättfärdiga, fördärvade förnuftet har förött allting: Nibil amplius nostrum est; quod nostrum dicimus, artis est. Ex senatus consultis et plebiscitis crimina exercentur. Ut olim vitiis, sic nunc legibus laboramus.
Som följd av denna förvirring säger en att rättvisan vilar på lagstiftarens myndighet, en annan på härskarens godtycke, en tredje på gällande överenskommelser. Det sista är det påhittigaste, ty endast i kraft av förnuftet är ingenting i och för sig rättfärdigt. Under tidens gång vacklar allt. Sedvanan avgör vad som är rättfärdigt, av det enkla skälet att sedvanan blir erkänd. Det är den hemlighetsfulla grunden för dess giltighet. Återför man sedvanerätten till dess basis, dödar man den. Det finns ingenting tokigare än att stifta nya lagar för att råda bot på sedvanans villfarelser. Den som lyder lagarna därför att de är rättfärdiga, lyder en inbillad rättfärdighet men inte lagen som sådan. Lagen är i sig något helt avslutat. Den är en lag och ingenting annat. Undersöker vi dess grundval, kommer vi att finna denna svag och sviktande, och kände man inte av erfarenhet den mänskliga fantasins mirakler, skulle man mycket häpna över att hundra år har förmått omge lagen med en sådan glans och vördnad. Konsten att göra uppror och kasta omkull stater består i att rubba de traditionella överenskommelserna genom att granska deras upprinnelse och framhäva dras brist på förpliktande rättfärdighet. Det brukar alltid heta att "vi måste återgå till statens grundläggande ursprungliga principer, som en orättfärdig sedvana har avskaffat". Detta är bästa sättet att föröda allting. På den vägen blir ingen befunnen rättfärdig. Emellertid är det lätt att vinna folket med dylika fraser. De kastar genast av sig oket, så snart de blir medvetna om att det är ett ok. Och de mäktiga drar fördel av det till stora skada för folket och också för dem som tanklöst kritiserade de hävdvunna sedvanorna. Därför sade den visaste av alla lagstiftare att vi ofta måste lura människorna till deras eget bästa. Och en annan, en klok statsman, har sagt: Cum veritatem qua liberetur ignoret, expedit quod fallatur. Vi bör inte få veta sanningen om rättens ursprung; den infördes en gång i tiden utan något förnuftigt skäl men har sedan blivit förnuftig. Man måste betrakta den som autentisk och evig och glömma dess ursprung - annars är det snart ute med den.
Nihil amplius..."Vårt, det som jag kallar vårt, det är bara en ren konvention" (Cicero, De finibus 5)
Ex senatus..."Det är i kraft av senatsbeslut och folkomröstningar som man begår brott..." (Seneca Ep. 95)
Ut olim... "Fordom led vi av våra laster, nu lider vi av våra lagar" (Tacitus, Annales, 3)
Cum veritatem... "Och när han försummar den sanning som kunde befria honom, anser man att det är bra att han blir bedragen." (Augustinus, De Civitate Dei, 4)
-Blaise Pascal
Agnieszka Wolny-Hamkalo - Password
Bussen, nokiornas
lila ljus lyser upp väskorna.
De mörka drömmer finstilt och ytligt,
glider medvetslöst omkring i etern.
På natten ler de åt satelliten
som tar så snygga bilder av dem.
Där finns en farfar som doftar malkulor
och en son som ville sätta igång honom.
I sömnen håller du min hand en stund.
Klockan är fem: i ögonvrårna loggar världen in.
lila ljus lyser upp väskorna.
De mörka drömmer finstilt och ytligt,
glider medvetslöst omkring i etern.
På natten ler de åt satelliten
som tar så snygga bilder av dem.
Där finns en farfar som doftar malkulor
och en son som ville sätta igång honom.
I sömnen håller du min hand en stund.
Klockan är fem: i ögonvrårna loggar världen in.
lördag 11 juni 2016
Dryckesbollen
Västgötabollen är en bolle försedd med två öron. Den har mindre diameter än den vanliga dryckesbollen men är samtidigt något högre. Volymen är något mindre och rymmer i allmänhet upp till två liter dryck. Den användes vid högtidlig samdrickning med hembryggt öl, som till exempel vid bröllop. Då utbringades många skålar. En av dessa var när brudens far hälsade alla gäster välkomna och han kunde avsluta sina välkomstord ungefär så här, -ingen som vill vara min vän får försöka lämna bröllopsgården före lördag-, och bröllopet inleddes på en tisdag.
Västgötabollen förekommer även i mindre storlekar, den minsta modellen rymmer endast två till tre deciliter dryck. En förklaring till den minsta storleken finns från en notering 1873 Nordiska museets huvudliggare om en liten västgötabolle fån Abilds socken i Halland. -Ur denna hafva fruntimren förtärt denna samma dryck, kärlens olika storlek bevisar ju kvinnans måttlighet ävfen i fordna tider-.
De äldsta västgötabollarna är daterade i slutet av 1600-talet. De var i allmänhet rödmålade och dekorerade med streckmålning av samma typ som sjuhäradssvarvarna använde på snibbskålar. Men det finns också exempel, avseende den mindre typen av västgötabolle, på en blomdekor i guld på skålens botten i samma manér som på snibbskålar av vadstenatyp.
I mitten av 1700-talet introducerades en grupp västgötabollar med något avvikande utseende. Underdelen av västgötabollen är inte buktad utåt som den ordinära bolleformen utan buktad inåt tills den når sin största diameter vid en kant intill öronen, därefter buktar den tillbaka inåt till mynningen. Nu hade man slutat rödfärga bollarna. De mönsterdekorerades, som det uppfattas, direkt på träytan, men kan först ha grundmålats med en mager limfärg.
Ett streckmålat mönster tecknades ofta i form av en löpande hunddekor tillsammans med röda och svarta fyllda cirklar och breda röda streck. Det dekorerades även invändigt med svart färg och röda cirklar och är ofta daterade intill det ena örat. Årtalsdateringarna varierar mellan 1750 och 1790. Allra sist fernissades bollarna. Träslaget i västgötabollen är ofta ask, men även rödbok förekommer.
Forskaren och kulturhistorikern Gunnar Olof Hyltén-Cavallius skriver i Wärend och Wirdarne från 1868 om öl-bullar med två utstående öron och nämner att de omtalas i domböckerna under namn av röda Marbo-bullar. Det vill säga bollar från Marks härad i Sjuhäradsbygden.
Västgötabollen är en typisk produkt från sjuhäradssvarvarna även om det också fanns en tillverkning av dessa på andra håll. Förekomsten av den mindre västgötabollen i Östergötland pekar på en tillverkning även i Vadstena.
- Svening Svenningson
Ewa Sonnenberg - Barnet som aldrig blev fött
Du är våra händer som går ner för tröstlöshetens trappa
Jag hör dig i varje jag och varje du som sände du en aning om närhet mellan oss
Jag ser hur du med korpsvart långt hår försöker stiga ner på jorden från skyarna
Dina lockar av brinnande begär förblir oss okända.
Din känslighet ska aldrig blomma: svårt att vara mänsklig utan dina andetag
Jag doppar skeden i kaffet som var det dina pupiller
Pupiller som ingen någonsin kommer att se in i
Avsaknaden av dig är ett öde rum där vinden bor
Lika öde som en fjäril värnlöst flaxar med vingarna i ett isande vakuum
Lika öde som stoft på en främmande planet
Du finns i ljudet av dörren som öppnas utan att någon får gå över tröskeln
Mellan raderna i en bön hör jag hur ditt hjärta bultar
Jag hör dig i varje jag och varje du som sände du en aning om närhet mellan oss
Jag ser hur du med korpsvart långt hår försöker stiga ner på jorden från skyarna
Dina lockar av brinnande begär förblir oss okända.
Din känslighet ska aldrig blomma: svårt att vara mänsklig utan dina andetag
Jag doppar skeden i kaffet som var det dina pupiller
Pupiller som ingen någonsin kommer att se in i
Avsaknaden av dig är ett öde rum där vinden bor
Lika öde som en fjäril värnlöst flaxar med vingarna i ett isande vakuum
Lika öde som stoft på en främmande planet
Du finns i ljudet av dörren som öppnas utan att någon får gå över tröskeln
Mellan raderna i en bön hör jag hur ditt hjärta bultar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)