Du är våra händer som går ner för tröstlöshetens trappa
Jag hör dig i varje jag och varje du som sände du en aning om närhet mellan oss
Jag ser hur du med korpsvart långt hår försöker stiga ner på jorden från skyarna
Dina lockar av brinnande begär förblir oss okända.
Din känslighet ska aldrig blomma: svårt att vara mänsklig utan dina andetag
Jag doppar skeden i kaffet som var det dina pupiller
Pupiller som ingen någonsin kommer att se in i
Avsaknaden av dig är ett öde rum där vinden bor
Lika öde som en fjäril värnlöst flaxar med vingarna i ett isande vakuum
Lika öde som stoft på en främmande planet
Du finns i ljudet av dörren som öppnas utan att någon får gå över tröskeln
Mellan raderna i en bön hör jag hur ditt hjärta bultar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar