Algot är en ockultist

Ockultisterna har skickat ett telegram i år igen, och vill berätta för oss om sin broder Algot. Och lite annat löst folk.

Algot är en ockultist
På onda böcker samla
En esoterisk nihilist
Som offrar till Dom Gamla
Ingen Dagon synes än
Stjärnorna står fel, min vän, på himlen

Rosor är röda, violer är blå
Klös och slå, hej och hå
Zombies är döda men gå ändå
Hasar på rutten tå
Hjärnorna de smakar så härligt
Likstelheten knakar helt förfärligt
Köttet rått och skinnet grått
De fälls av ett huvudskott

En elak man från Helsingfors
Han åkallade Satan
Med blåvitt inverterat kors
Men han var för lat, han
Stackars lille djävulspräst
Finska Necronomicon är svårläst

Elof är en excorcist
Ifall att du blir besatt
Krucifix mot Antikrist
Onda skratt i julenatt
En gång var den besatte för galen
Elof läste fel i ritualen
Plötsligt hördes det ett dån
Han svaldes av en demon

Birger är en lykantrop
Han ylar som en fåne
Vresigt pälsklädd, snar till dråp
Allt för den fulla måne
Dräpes lätt med silverspett
Akta dig för varulvsbett, din jävel

Gillar du att äta lik?
Ond bråd död, ditt levebröd
Då är varje kyrkogård ett fik
Ingen tid för griftefrid
Offerbål i natten vi tända
Kom och låt oss gravarna skända
Varje jul i detta land
En kyrka blir satt i brand

- Johan Strauss

Fiskmännens julnatt - eller

Hur en stackars fil. kand., troligen i statsvetenskap (eller möjligen kulturhistoria), gick ett allt annat än trevligt öde till mötes i samband med en olycklig ouppmärksamhet beträffande såväl ominösa varningar som frapperande fiskodör under de tidiga morgontimmarna den 25/12, när han befann sig på en kort vintersemester.

Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen
Onda drömmar, släckta äro ljusen, äro ljusen
Åh Ph'nglui wgah'nagl fhtagn, wgah'nagl fhtagn

Kandidaten anar ingen fara, ingen fara,
Blir snart offrad till det onämnbara, onämnbara,
Åh Ph'nglui wgah'nagl fhtagn, wgah'nagl fhtagn

Hur de smyga fram till kandidaten, kandidaten,
Överfaller strax den stackars saten, stackars saten
Åh Ph'nglui wgah'nagl fhtagn, wgah'nagl fhtagn

Bräss och skinka, lungan med bronkiten, med bronkiten
Kandidaten ska bli söndersliten, söndersliten
Åh Ph'nglui wgah'nagl fhtagn, wgah'nagl fhtagn

Nu till templet, ned de honom tvingar, honom tvingar
Till ett bord i mitten av tre ringar, av tre ringar
Åh Ph'nglui wgah'nagl fhtagn, wgah'nagl fhtagn

Så han lider av den rituella, rituella
Slakten, han är fast i deras fälla, deras fälla
Åh Ph'nglui wgah'nagl fhtagn, wgah'nagl fhtagn

Han så skriker, offrad till Cthulhu, till Cthulhu
Aldrig mer en jul i Honolulu, Honolulu!
Åh Ph'nglui wgah'nagl fhtagn, wgah'nagl fhtagn

- Anton Mittendorf

*Åh, FIN-GLOI WA-GA-NAL FA-THA-GEN WA-GA NA-GEL FTANG!

Dväljs djupt i sjö och bäck

Skräck finns också närmare hemmet än rymdens yttre gudar, nästa monster är hämtat ur den svenska folktron. Jojo.

Dväljs djupt i sjö och bäck. mörk som hin håle
Visar sig oftast näck, eller som fåle
Bryter ur isen opp, frestar till dödligt dopp
Barnen och herdarna lyder när näcken ber
Följer i bäcken ner, följer i bäcken ner

Stråken den klingar klar, mänskorna samlas
Liven snart släckes ut, ungas som gamlas
Stjärnornas ödesår, ondskans man förutspår
Naken vidunder-karl, hör nu hans felas spel
Lyss ej - han spelar fel, lyss ej - ha spelar fel

- Agnes Leijon

**Så som det står skrivna i den ockulta inkunabeln Al-Azif, mer vardagligt och familjärt känd som Necronomicon. Boken ifråga härstammar givetvis egentligen från tiden innan boktryckarkonsten. Men nu pratar vi inte mer om det.

Still about male fashion

sum ppl har fortf. inte spelat vampire

Riddick GTA-klon

Mekaniska nazisthundar!

Unepiq

fast här:

Marzanna Bogumila Kielar 1 Transit

Utanför väntsalens glas kretsar flygplanen över plattan,
som hajar med trekantiga fenor; natt
med väggar av förmultnad skiffer -

ryckvis flyger vittrade fragment,
flagor av timmar. Minnet som en stark sol
smälter ur skåran av gångna veckor detta materians ljussken:

doften av mirabeller som rullar ned till vägkanten;
det sydländska citron- och honungsfruktköttet intryckt i sanden,
i sandalerna och cykeldäcken som väntar intill.
Ovädersväggen tätnar, dess bulliga asfaltmoln.
Men solen boar alltjämt våra kroppar, och dagens ström
samlar föda åt svalnäbbar.
Dina läppar doftar plommon.
Som två för stora flygfän faller vi genom den här stundens vattenspegel
ned i djupet.

Marta Podgórnik 1 Låt det fortsätta så

12 december, fredag, får sparken, fullt i affärerna,
på gator, hållplatser, till och med i hjärtat, andas in världen
andas ut helvetet, det smälter, försvinner.
i dag ska ingen lida annat än av frosten,
i dag ska gud skänka mina fiender lycka och välgång,
låt telefonerna ringa för mig inatt,
låt det bli rea inatt
på cigaretter, vodka och rohypnol.
ställer han sig i fönstret i dag igen, tvekande
med ett ben i graven,
gud: hjälp mig knuffa.

107

När det är fråga om att börja ett krig, som kommer att medföra en massa människors död och döma en mängd spanjorer till döden, är det en enda individ som avgör hela saken, och det är en person som är part i saken. Det borde vara en tredje, neutral part.

Allusion på slaget vid Les Dunes, där Turenne slog en spansk armé.

- Blaise Pascal

Krystyna Milobędzka 1

snabbast tappar jag verb, kvar blir substantiv, ting
sedan bara personliga pronomen (många jag, alltfler jag)
och namn? försvinner, bindeord försvinner
tre ord, två ord
till slut min, min i mig
min med mig
värld

jag i första och sista person

Sången om Vavtrudner

Oden sade:
1. »Råd du mig nu, Frigg,
då fara att gästa
Vavtrudner jag vill!
Högst ivrig är jag
att allvise jättens
forntidskunskap fresta.»

Frigg sade:
2. »Hemma jag ville hålla
Härjafader kvar
i gudarnes gårdar,
ty ingen jätte
jag jämnstark känner
med Vavtrudner vara.»

Oden sade:
3. »Mycket jag for,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat;
det vill jag nu veta,
hurudana Vavtrudners
salar mig synas.»

Frigg sade:
4. »Lycklig du fare!
Lycklig du åter komme!
Lycklig du på vägen vare!
Må, människors fader,
din förmåga stå bi,
då du samtal söker med jätten!»

5. For så Oden
att fresta jättens
vida frejdade visdom.
Anländ till salen,
som Ims fader ägde,
gick Ygg genast in.

Oden sade:
6. »Hell dig, Vavtrudner,
nu till hallen är jag kommen
att se dig själv, där du sitter.
Först vill jag veta,
om vis du är
och gömmande all kunskap, jätte.»

Vavtrudner sade:
7. »Vem är den man,
som i min sal
slungar ut slika ord?
Ut du ej kommer
ur vår sal,
är av oss du icke visast.»

Oden sade:
8. »Gagnråd jag heter:
nyss, av gången tröttad,
törstig jag trädde i din sal.
Länge jag färdats,
längtar att hälsas
och att mig du mottager, jätte.»

Vavtrudner sade:
9. »Vi står du då, Gagnråd,
på golvet och talar?
Sätt dig på bänk i salen!
Utröna skall vi,
om åldrige talarn
vet mer eller mindre än gästen.»

Oden sade:
10. »Ringa man,
som till rik man kommer,
tale, vad som hövs, eller tige.
Ordsvall tänker jag
illa båtar
den, som kommer till kallsinning värd.»
Vavtrudner sade:

11. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den hästen
heter, som drager
dagen över människor var morgon!»

Oden sade:
12. »Skinfaxe han kallas,
som den klara dagen
var morgon över människor drar.
För den bästa av hästar
han hålles av reidgoter,
ljus sprider springarens man.»

Vavtrudner sade:
13. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den hästen
heter, som från öster
drager natten över nådiga gudar!»

Oden sade:
14. »Rimfaxe heter
den häst, som drager
var natt över nådige gudar;
ur munnen från betslet
var morgon det droppar,
och så kommer dagg i dalar.»

Vavtrudner sade:
15. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den å heter,
som åtskiljer
jättars och gudars jord!»

Oden sade:
16. »Iving heter ån,
som åtskiljer
jättars och gudars jord;
öppen skall hon rinna
i alla tider,
is bliver ej på den ån.»

Vavtrudner sade:
17. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
vad den slätt heter,
där till slag mötas
Surt och de milda makter!»

Oden sade:
18. »Vigrid heter slätten,
där till slag mötas
Surt och de milda makter;
åt alla håll
är den hundra mil,
denna valplats dem visats an.»

Vavtrudner sade:
19. »Gäst, du kunnig är.
Till jättens bänk kom!
Låt oss sitta tillsammans och tala!
Om huvudet, främling,
i hallen vi slå vad,
vem som av oss är visast.»

Oden sade:
20. »Säg du ett,
om du äger förstånd
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan jorden först kom,
du kunnige jätte,
eller den höga himlen!»

Vavtrudner sade:
21. »Av Ymers kött
åstadkoms jorden
och av benen berg;
av rimfrostjättens huvudskål
himlen blev skapad,
böljan av hans blod.»

Oden sade:
22. »Säg du det andra,
om insikt du äger,
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan månen kom,
som över människor far,
sammaledes ock solen!»

Vavtrudner sade:
23. »Mundelföre heter
han, som är månens fader,
sammaledes också solens.
På himlen vandra
de varje dag skola
för människorna tiden att tälja.»

Oden sade:
24. »Säg du det tredje,
då man talar om din kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan dagen kom
som drager över människor,
eller natten med nedan!»

Vavtrudner sade:
25. »Delling han heter,
han är dagens fader,
men natten av Norve föddes;
ny och nedan
skapade nådiga gudar
att för människorna tiden tälja.»

Oden sade:
26. »Säg du det fjärde,
då du frejdad är för kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan vintern först kom
eller varma sommaren
bland visa gudar att vara!»

Vavtrudner sade:
27. »Vindsval han heter,
som är vinterns fader,
men Svasud är sommarens.»

Oden sade:
28. »Säg du det femte,
då du frejdad är för kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vem äldst av asar
eller Ymers fränder
i urtiden alstrades!»

Vavtrudner sade:
29. »Ett jätteantal vintrar,
innan jorden var skapad,
vart Bergelmer boren;
äldre var Trudgelmer,
och än äldre Aurgelmer,
hans fader och farfader.»

Oden sade:
30. »Säg du det sjätte,
då man skicklig dig kallar
och du, Vavtrudner, vet det,
varifrån jätten Aurgelmer
bland jättars söner
först kom, du kunnige jätte!»

Vavtrudner sade:
31. »Ur Elivågor
etterdroppar stänkte;
det växte, tills det vart till en jätte;
därav våra ätter
allesammans kommit,
äro därför alla elaka.»

Oden sade:
32. »Säg du det sjunde,
då man skicklig dig kallar
och du, Vavtrudner, vet det,
huru barn han fick
den bålde jätten,
då ej till gifte jättekvinna fanns!»

Vavtrudner sade:
33. »Under armen växte
på väldige rimtursen
mö och man tillsammans;
fot med fot
födde åt jätten,
den vise, en sexhövdad son.»

Oden sade:
34. »Säg du det åttonde,
då du anses kunnig,
och du, Vavtrudner, vet det,
vad det första är, du minnes,
och det fjärmaste, du vet,
du gömmer all kunskap, jätte!»

Vavtrudner sade:
35. »Ett jätteantal vintrar,
innan jorden var skapad,
vart Bergelmer boren;
det är det första jag minnes,
när förfarne jätten
på urholkad ökstock lades.»

Oden sade:
36. »Säg du det nionde,
då du nämnes vis
och du, Vavtrudner, vet det,
varifrån vinden kommer,
som över vågen far!
Aldrig man skönjer honom själv.»

Vavtrudner sade:
37. »Räsvälg han heter,
som vid himlens ända sitter,
en jätte med örns utseende;
av hans vingar
säges vinden komma,
som far över alla folk.»

Oden sade:
38. »Säg du det tionde,
då förtälja om gudars
alla öden du, Vavtrudner, vet,
varifrån Njord kom in
bland asars söner,
- över tallösa altare
och tempel han råder -
fast åt fader bland asar han ej föddes!»

Vavtrudner sade:
39. »I Vanahem han skaptes
av visa makter
och gavs som gisslan åt gudar;
i åldrarnes ände
skall han åter komma
hem till de visa vaner.»

Oden sade:
40. »Säg du det elfte
var med svärd de i gården
var dag skifta duktiga hugg;
de kora, vem skall falla,
och från kampen rida,
sitta sedan försonta tillsammans.»

Vavtrudner sade:
41. »Alla einhärjar
i Odens gårdar
var dag skifta duktiga hugg,
kora, vem skall falla,
och från kampen rida,
sitta sedan försonta tillsammans.»

Oden sade:
42. »Säg du det tolfte,
hur förtälja om gudars
alla öden du, Vavtrudner, vet;
var hemlighet om jättar
och jämväl alla gudar
på det sannaste du säger,
du jätte, som gömmer all vishet!»

Vavtrudner sade:
43. »Om jättars hemlighet
och jämväl alla gudars
jag sanning kan säga,
ty till varje värld
jag vandrat har,
till nio världar kom jag,
ända nedom Nivlhel,
hit avlida döda från Hel.»

Oden sade:
44. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad för människor leva,
medan den långa
fimbulvintern varar i världen?»

Vavtrudner sade:
45. »Liv och Leivtraser,
och leva de skola,
gömda i Hoddmimers hult;
morgondagg
till mat de hava;
de bliva människornas moder och fader.»

Oden sade:
46. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vadan kommer sol
på den släta himlen,
när ulven denna sol hunnit upp?»

Vavtrudner sade:
47. »Alvrodul föder
en fager dotter,
innan henne ulven hunnit upp;
hon skall gå,
när gudarne dö,
en mö på sin moders vägar.»

Oden sade:
48. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vilka äro de flickor,
som fara över havet,
och med klokhet och kunskap färdas?»

Vavtrudner sade:
49. »Tre väldiga floder
falla över bygden,
som Mogtrasers möar behärska;
ödets gudinnor
de enda i världen,
dock bland jättar de fötts och fostrats.»

Oden sade:
50. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vilka asar råda
för gudarnes ägor,
då Surts låga slocknar?»

Vavtrudner sade:
51. »Vidar bor och Vale
i de vigda gudaboningar,
när Surts låga slocknar;
Mode och Magne
skola Mjollner hava,
då Vingners strid har stannat.»

Oden sade:
52. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad blir Oden
till undergång,
då alla gudar förgås?»

Vavtrudner sade:
53. »Ulven skall sluka
Aldafader,
men honom skall Vidar hämna;
kalla käftar
han klyva skall
på vargen i stridens stund.»

Oden sade:
54. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad sade Oden
i sonens öra,
innan denne å bålet bars?»

Vavtrudner sade:
55. »Ingen vet,
vad du i urtiden
sade i örat på sonen.
Med åt fallet vigd mun
min forntids kunskap
och gudars öden jag omtalt.
Med Oden själv
jag skiftat visdimsord;
du av alla väsen är visast.»

Ledare

Trädisken - Trätallriken (Tvesovel, söggelfat)

Trädisk.

Trätallrik.

Vad är disk och vad är tallrik? Vanligen är det så att den helt släta tallriken kallas för disk och när den sedemera fått en kant (brätte) blir det en tallrik. Tallrik används emellertid som en övergripande beteckning på både trädiskar och trätallrikar, när Nordiska museet med flera museer lägger ut sina samlingar på internet. Några få helt släta tallrikar benämns här som disk. Enligt Nationalencyklopedins definition är disk en avlång, rund fyr- eller åttakantig trätallrik, ibland även en metalltallrik eller en brödskiva använd som underlag för sovel.

År 1562 hade landbofogden på Älvsborg, Olof Jönsson, konfiskerat bland annatträhantverksprodukter i form av fat, tallrikar och skålar som skulle föras ut till Danmark (Halland) av en gårdfarihandlare. Det här är den tidigaste uppgiften om handel med trätallrikar, Den runda trädisken var en nymodighet vid den här tiden. Dessförinnan hade man skurit sitt sovel på en gemensam rektangulär skiva (disk), som lades på knäna vid en tid då bord inte var vanliga. Den gemensamma skivan efterträddes av individuella rektangulära matdiskar i trä och var och en hade fått sin egen tallrik. I stället för en disk i trä kunde även en rund brödkaka fylla funktionen som underlag för sovlet, ett praktiskt sätt att äta både sovlet och tallriken.

I slutet på medeltiden kom den runda tallriken svarvad i trä och för de förmögna samhällsklasserna kunde den även vara gjuten i tenn. Svarvarna i Sjuhäradsbygden var inte sena att haka på nymodigheten och tallriken blev så småningom deras storsäljare. Tallriken såldes till alla samhällsklasser även om det kunde dröja ända till 1700-talet innan trätallriken blev vanligt förekommande i allmogehemmet. Eftersom tallriken tidigt fanns i gårdfarihandlarnas sortiment blev det självfallet en spridare av bruket av den individuella tallriken. Från början var tallriken helt slät. Det fanns inget behov av fördjupning eftersom födan (sovlt) var torrt. På 1500-talet kom tenntallrikar med ett brett brätte och så småningom följde trädisken efter. Nya matvanor tvingade säkert fram den förändringen. När brättet lanserades på trätallriken var det ganska brett i ett försök att efterlikna den tidiga tenntallriken. Under 1700-talet fick skålknallens trätallrik den modell med smalare brätte som fanns kvar till 1800-talets slut. 

Tallriken användes som underlag för att dela sitt sovel och det varierade naturligtvis mellan samhällsklasserna vad som hamnade på tallriken. Köttet och fisken som åts var sällan färsk. För att maten skulle hålla sig konserverades den genom att saltas, torkas, rökas och i Skandinavien även garvas. Folk blev så vana vid den salta kosten att färsk mat inte uppskattades, utan den skulle först ligga i salt för att vara till lags. 

Från början var de enda ätredskapen fingarna och en kniv. Kniven var den som till vardagslag satt i bältet. De äldsta gafflarna hade två klor och blev relativt vanlig i förnämare miljöer under 1600-talet. Allmogen fortsatte att äta med fingrarna och med hjälp av en vass slidkniv till långt in på 1800-talet och det här sättet att äta förekom säkerligen i konservativa bygder på landsbygden i Sverige även i början av 1900-talet. 

Sjuhäradsbönderna svarvade sina tallrikar i rödbok. Rödboken är ett tätt, starkt och relativt hårt träslag, som kännetecknas av sina markerade märgstrålar som i gamla föremål uppträder som glansiga små fläckar eller korta streck. Den slätsvarvade ytans lena egenskaper och avsaknad av stickor samt att den är smak- och luktfri gör den tillsammans med de övriga kvaliteterna särskilt lämplig i fat och tallrikar för mathållning. Materialets beskaffenhet var högst sannolikt också anledningen till att tallriken i rödbok var lättsåld och fick en mycket stor spridning i landet.

Trätallriken i rödbok är i allmänhet 10-20 centimeter i diameter, den är vanligen försedd med ägarinitialer eller bomärke och någon gång årtalsdaterad. Gårdens tallrikar medtogs på gillen och då var det viktigt att kunna identifiera sina tallrikar när gillet var slut och det var dags att åka hem. Även om gården ägde trätallrikar fanns det uppgifter att de inte användes i vardagslag, utan gårdens folk åt på gammalt vis ur gemensamt kärl, tallriken togs endast fram till gillen.

1700-tals modell.

Barock

Barockform 1700-tal.

En mindre vanlig variant är den åttakantiga trätallriken, säkert påverkad av tenntallrikar i barockform från första hälften av 1700-talet. Svarvade djupa tallrikar förekom, men var inte så vanliga. Gröt var en mycket allmän rätt hos allmogen som åts gemensamt i en stor grötskål. Det var bara skeden som behövdes individuellt. Ett slätt träfat/uppläggningsfat i rödbok, diameter ca 28 centimeter, med en låg fotring svarvades också. 

Länge var mattallrik i trä det vanligaste materialet över hela landet. I Skåne var det också vanligt med tallrikar i fötent koppar. I förnämare miljöer användes tallrikar i tenn och till och med silver, men även i denna krets användes ii vardagslag trätallrikar. Ett bevis på detta är den så kallade Stoladisken. 

På Nordiska museet bevaras en väl använd trädisk från Stola herrgård på Kålland vid Vänern. Den är försedd med en inskription av dåvarande ägaren av Stola, hovmannen och diplomaten Johan Ekeblad:

Denne tallricken haar dagligh Christoffer Johansson ätit på i många år, åk sedan iagh hans son Jahan Ekeblad i 20 åhr, til des talricken intet årka tiäna längre Vtan gick mitt itu, dåck haar iagh låtit slå ihop honum, och lagt honum i fatebuuren för sin gambla tiänst skull och till ett monument, Datum Stohla den 21 januarij 1685

Vänder man på disken har Cleas Ekeblad kommenterat sin farfars fars anteckning:

Till ett bevis på fordna världens tarflighet och goda hushållning bör vetas, att denna Johan Ekeblad, hade fåt, då han var resident i Frankriket af Kon. Ludvig XIV en magnifique silfuer Service;

Stola 1 sept: 1796

Cleas Ekeblad

Grefve till Stola

Även under 1700-talet använde de förmögnare klasserna trätallriken till vardags trots att de kunde ha servicer både i tenn och silver. I slutet av 1600-talet kom tallrikar i ett annat mycket dyrtbart material - fajans, från Delfit i Holland. Rörstrand började sin tillverkning av fajanser 1727 och följdes av flera svenska fajanstillverkare. Ostindiska kompaniet, som startade 1731 förde in kinesiska porslinstallrikar till landet i stora mängder. Först när porslinet blev billigare under 1800-talet blev det en konkurrent till trätallriken, men det dröjde från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet innan trätallriken helt kom ur bruk.

En märklig målad trätallrik, svarvad i rödbok, finns på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Den kommer från Färila socken i Hälsingland. Ett av de mest populära motiven på 1700-tals fajanstallrikar var det så kallade humlemönstret, ritad av Jean Eric Rehn för Rörstrand. 

Mönstret kopierades av samtliga svenska fajansfabriker på 1700-talet. Här är den skickligt kopierad på en trätallrik i rödbok, sannolikt av en av Hälsinglands duktiga bygdemålare. I de förmögnare miljöerna visades hemmets dyrbara fajans- och porslinssamling upp i särskilda porslinskök. Flera av dessa -skrytrum- finns fortfarande bevarade i slotts- och herrgårdsmiljö. I detta sammanhang är det kanske så att den målade tallriken från Färila inte var ensam, utna tillsammans med några ytterligare likadant målade trätallrikar stoltserat i en tallrikshylla på en av de stora hälsingegårdarna? För att efterlikna herrgårdarnas porslinskök har den målade trätallriken fått ersätta den dyrbara fajansvaran och svara för en dekorativ del av inredningen på gården! 

En annan ovanligt målad trätallrik finns på Nordiska museet, daterad 1759 och är återfunnen i fliseryd i Småland. Den är svarvad i rödbok och dekorerad med den typiska steckmålning som annars bara finns på skålknallarnas askar från samma tid. Det här är den enda kända tallriken som antas både vara svarvad och målad i Sjuhäradsbygden. Den betecknas av Nordiska museet som brudtallrik. I Svenska dilektlexikon 1867: ordbok öfver svenska allmogespråket står följande att läsa: -Brud-tallrikk, den tallrik varpå bruden lägger något av varje rätt för att tilldela den först ankommande tiggaren-.

Målade trätallrikar är annars främst från tiden runt mitten av 1800-talet och inte särskilt vanliga. De är förekommande i Skåne, främst Ingelstads härad, här är några försedda med kvinnoinitialer någon enstaka med årtal. I Dalarna och Värmland är de också kända, här finns noterat tallrikar både med kvinno- och mansinitialer samt årtal.

Åren 1771-1772 då allmogen var hänvisade till att förtulla sina varor i Borås, förtullades 1771 så många som 78 030 trätallrikar och året efter 67 992 stycken. Hela 146 022 tallrikar fördes således ut från Sjuhäradsbygden för försäljning under två troligen goda år. I över 300 år fanns trätallriken med i skålaknallarnas sortiment, i goda som dåliga tider. Försäljningen varierade starkt under åren, men ändå måste de sammanlagda kvantiteterna försålda trätallrikar ha blivit mycket stora. Det är därför inte konstigt att bevarade trätallrikar från Sjuhäradsbygden finnns i så gott som varje museum och hembygdsgård upp till och med södra Norrland, norr därom mera sporadiskt.

Snibbskål från Stora Dalarna i Västergötland, 1500-tal. Initialer, vapen och årtal ger gårdens ägarelängd från 1557 till 1730. Vapnen representerar ätterna Bielke, Bonde, Gyllenstierna, Ribbing och Sparre.

- Svening Svenningson

Råvaran anpassades till användningsområdet, Sortimentet var omfattande

Råvaran hämtades i närområdet. För tallrikar, fat, askar och mindre skålar användes företrädesvis rödbok. Ask, ek och björk användes för större skålar, ek förekommer i större askar. Al och asp förekom också, men den dominerande råvaran var rödboken. Det vi vanligen kallar bok benämns egentligen rödbok för att särskiljas från vitbok som, trots namnet, inte tillhör boksläktet. I Seglora och Hyssna finns mindre bokskogsområden, medan det mellan Ås och Kinds härader låg en milsvidd bokskog - kronoallmäningen Gälaveden. Den omfattade delar av socknarna Ljushult, Hillared, Dannike och Tvärred i Kinds härad samt Toarp och Äspered i Ås härad. Bokskogen på Gälaveden låg vid rödbokens nordgräns, norr om denna gräns är inte rödboken naturligt skogsbildande. Bönderna hade tillgång till virke från bokskogen på Gälaveden efter en hel del byråkrati. Först krävdes ansökan om utsyning av bokträd hos häradsrätten, sedan slutligt beslut av landshövdingeämbetet. En procedur som tog sin rundliga tid. När skålknallens varor i mitten av 1800-talet inte längre efterfrågades, var Gälavedens bokskog efter hundra års uttag till slöjdvaror i det närmaste utplånad. Den var istället i förädlad form av skålar, tallrikar och askar utspridd över hela Skandinaiven.
De svarvade askar, skålar och tallrikar i rödbok som försålts av skålknallarna i Sverig, Norge och Finland från 1600-talet till mitten av 1800-talet kan tillsammans räknas i miljontals. Norr om rödbokens naturliga nordgräns är deras efterlämnade arbeten, genom material (rödbok) och modell, ganska lätta att identifiera. I södra Sverige kan de vara förväxlingsbara med föremål som svarvades i Götingebygden i Skåne. Under 1700- och 1800-talen svarvades här skålar, askar och tallrikar i rdbok som försåldes främst på marknader i södra Sverige. Modellerna skiljer sig något från sjuhäradssvarvarnas sortiment.

Skålknallarnas sortiment var naturligtvis större än vad som kommer att beskrivas i denna bok. De snidade i stor omfattning sin egen modell av träsked, de svarvade öven tunntappar, grötskålar, ljusstakar, ljuskronor med mera. De efterföljade är ett försök att beskriva en viktig del av skålknallarnas sortiment. De föremål som med stor sannolikhet går att härleda till Sjuhäradsbygden - tallrikar, dryckeskärl och askar - svarvade företrädesvis i rödbok. Underlaget bygger på en inventering av svarvade föremål från Sjuhäradsbygden som jag fick möjlighet att göra 2003-2004 och därefter har bearbetat.

Svarvade tunntappar och täljda träskear i björk såldes i stora kvantiteter. I början av 1770-talet förtullades varje år cirka 20 000 tuntappar och närmare 30 000 träskedar. 

Någon gång under 1700-talet bytte skålknallen 

modell på träskeden. Den äldre modellen har ett runt eller äggformat blad samt ett kort skaft som avslutas med en knopp.

Sjuttonhundratalsmodellen har ett ovalt blad med ett kort brett skaft.

En del av föremålen försågs med en dekorativ målning innan de var klara för försäljning, men huvuddelen av tallrikar och askar såldes odekorerade och brukades i det skicket. Men det var inte ovanligt att köparen i sin tur ombesörjde en dekormålning av den köpta asken eller tallriken utförd av en lokal allmogemålare/häradsmålare på ortens manér. Det finns gott om exempel på sådana föremål.

- Svening Svenningson

Bondehandeln minskar, Svarvaren

I inledningen av 1800-talet började en del av svarvsortimentet bli otidsenligt, försäljningen minskade samtidigt som svarvstolen började ersättas av den mer lönsamma vävstolen. Under 1800-talets första årtionden blev svarvgodset allt mindre efterfrågat och i mitten av 1800-talet var det bara någon enstaka svarvare kvar. Men gårdfarihandelns textila sortiment levde vidare i ännu många år. Flera av de sentida gårdfarihandlarna startade fast affärsverksamhet i de bygder de först sin handel. En av dessa var toarpsknallen Paul U. Bergström med varuhuset PUB i Stockholm. Även grundarna av Rydboholms väveri, Lunnefabriken i Dalsjöfors och Borås Wäfveri har sina anor i gårdfarihandeln. Postorderföretagen i Borås, den första startade 1892, kan också räknas som en fortsättning av gårdfarihandeln.

Johannes Nilsson 1757-1827.

Från Gyltige, Breareds socken i Halland.

De äldsta skriftliga beläggen för svarvning i Sjuhäradsbygden är från 1500-talet. Olaus Magnus skriver 1555 i sin Historia om de nordiska folken om svarvarna i Mark och Kind. -Där finnas skickligare mästare i svarvning än på något annat ställe inom Nordens landamären. Man lever sålunda där mestadels på detta yrke och tävlar sinsemellan att uppfinna nya skönt arbetade träkärl.- Rättsprotokollen från 1551 och 1562 om bland annat beslagtaget svarvgods bekräftar också den tidiga svarvhanteringen i bygden.

Konsten att svarva är flera tusen år gammal. De äldsta bildbevisen på svarvning är från Egypten omkring 300 f.Kr. där en person roterade ämnet med hjälp av ett rep och den andre förde verktyget för att forma träet. Den konstruktionen förbättrades av romarna med repet kopplat till en båge i stråkform, men det dröjde troligen ända till medeltiden innan konstruktionen förbättrats så att en person ensam kunde sköta svarven.

I Sverige kom denna svarv att kallas för svegsvarv efter den fjädrande gren (svega) som via ett rep runt svarvämnet vare kopplar till en trampa. Svarvämnet roterade vid trampning fram och tillbaka, svarvningen skedde sedan endast vid nedtramp. Svarvningen utfördes i färskt virke enligt en metod som i dag kallas skärmetoden eller skärande träsvarvning. Resultatet blev minst lika bra som med en modern svarv. Ytan behövde inte efterbearbetas med slipning och det var möjligt att tillverka stora tunna skålar. Svegsvaren var enkel att tillverka och kunde placeras var som helst. 

Vid den här tiden var handaskickligheten stor. I självhushållets tid var bönderna tvungna att själva klara det mesta hantverket på gården. Att svarva var en specialkunskap, enkelt smide klarades av på gården. Svarven tillverkade de själva med alla tillbehör som krävdes. Nils Hufwedsson Dal skriver i sin avhandling om Borås från 1719 att det fanns en svarvstol i nästan varje hus Toarps och Rångedala socknar. Efterlämnade bouppteckningar bekräftar också detta förhållande.

När männen på gården inte var på resa eller var upptagna av gårdens skötsel var det tid att svarva upp ett varulager av tallrikar, askar och skålar för nästa handelsresa. En del askar och skålar dekorerades av någon på gården som var skicklig på den sysslan.

Det fanns även svarvare som reste med begränsat eller inget varulager, utan som endast tog med sig svarven med tillbehör. De gick runt på gårdarna och erbjöd sig att svarva vad som önskades. Svarven var enkel att sätta upp med en naturlig gren som -svega-. Virket, som skulle vara färskt, hämtades på gården de besökte. Betalningen erlades i natura.

-Hans svarfvarlön var äfven efter gammal sedvana bestämd sålunda, att han i betalning skulle hafva lika mycket säd som rymdes i det utsvarfvade träkärlet.-

Ovanstående utdrag ur Gabriel Djurklous skrift från 1885 om Lifvet i Kinds härad citerar ett brev från sockenmän i Ljushults socken skrivet i slutet 1600-talet till greve Gustaf Otto Stenbock. 

Svarvningen i Marks, Kinds och Ås härader har sannolikt senmedeltida anor. Centrum för gårdfarihandeln med svarvslöjd var socknarna Toarp, Rångedala och Äspered i Ås härad. Men även i Kinds härad svarvades det i stor skala, främst i socknarna Tvärred, Dannike, Ljushult och Sexdrega. I Marks härad var svarvningen livlig i socknarna Kinnarumma, Seglora och Hyssna.

Medan svarvarna i Kinnarumma och Seglora framför allt avsatte sitt svarvgods genom gårdfarihandel sålde svarvarna i Hyssna sina produkter på marknader och torg. Anledningen var att man i Hyssna, troligen redan från 1600-talet, specialiserat sig på att svarva nymodigheten spinnrockar. En spinnrock daterad 1716, förmodligen tillverkad i Hyssna, finns bevarad i det lokala hembygdsmuseet. En annan utmärkande produkt för hyssnasvarvarna var en mycket vacker modell av sovelfat. Till skillnad från svarvningen i Ås och Kinds härader som upphörde i mitten av 1800-talet, var det ända in på 1900-talet fortsatt efterfrågan på spinnrockar från Hyssna. I slutet av 1800-talet var textilindustrin starkt etablerad i Mark och kom att efterfråga svarvade bobiner till väverierna. Hyssnasvarveriet blev en naturlig övergång från bondeslöjd till industriproduktion. Moderna hjulsvarvar införskaffades. Från år 1880 började man svarva med vatten som drivmedel. Det sista svarveriet i Hyssna lades ner på 1990-talet och markerade slutet på en månghundraårig salusvarvning i bygden. 

- Svening Svenningson

Sovelfat

Betongskjulet