Trädisk.
Trätallrik.
Vad är disk och vad är tallrik? Vanligen är det så att den helt släta tallriken kallas för disk och när den sedemera fått en kant (brätte) blir det en tallrik. Tallrik används emellertid som en övergripande beteckning på både trädiskar och trätallrikar, när Nordiska museet med flera museer lägger ut sina samlingar på internet. Några få helt släta tallrikar benämns här som disk. Enligt Nationalencyklopedins definition är disk en avlång, rund fyr- eller åttakantig trätallrik, ibland även en metalltallrik eller en brödskiva använd som underlag för sovel.
År 1562 hade landbofogden på Älvsborg, Olof Jönsson, konfiskerat bland annatträhantverksprodukter i form av fat, tallrikar och skålar som skulle föras ut till Danmark (Halland) av en gårdfarihandlare. Det här är den tidigaste uppgiften om handel med trätallrikar, Den runda trädisken var en nymodighet vid den här tiden. Dessförinnan hade man skurit sitt sovel på en gemensam rektangulär skiva (disk), som lades på knäna vid en tid då bord inte var vanliga. Den gemensamma skivan efterträddes av individuella rektangulära matdiskar i trä och var och en hade fått sin egen tallrik. I stället för en disk i trä kunde även en rund brödkaka fylla funktionen som underlag för sovlet, ett praktiskt sätt att äta både sovlet och tallriken.
I slutet på medeltiden kom den runda tallriken svarvad i trä och för de förmögna samhällsklasserna kunde den även vara gjuten i tenn. Svarvarna i Sjuhäradsbygden var inte sena att haka på nymodigheten och tallriken blev så småningom deras storsäljare. Tallriken såldes till alla samhällsklasser även om det kunde dröja ända till 1700-talet innan trätallriken blev vanligt förekommande i allmogehemmet. Eftersom tallriken tidigt fanns i gårdfarihandlarnas sortiment blev det självfallet en spridare av bruket av den individuella tallriken. Från början var tallriken helt slät. Det fanns inget behov av fördjupning eftersom födan (sovlt) var torrt. På 1500-talet kom tenntallrikar med ett brett brätte och så småningom följde trädisken efter. Nya matvanor tvingade säkert fram den förändringen. När brättet lanserades på trätallriken var det ganska brett i ett försök att efterlikna den tidiga tenntallriken. Under 1700-talet fick skålknallens trätallrik den modell med smalare brätte som fanns kvar till 1800-talets slut.
Tallriken användes som underlag för att dela sitt sovel och det varierade naturligtvis mellan samhällsklasserna vad som hamnade på tallriken. Köttet och fisken som åts var sällan färsk. För att maten skulle hålla sig konserverades den genom att saltas, torkas, rökas och i Skandinavien även garvas. Folk blev så vana vid den salta kosten att färsk mat inte uppskattades, utan den skulle först ligga i salt för att vara till lags.
Från början var de enda ätredskapen fingarna och en kniv. Kniven var den som till vardagslag satt i bältet. De äldsta gafflarna hade två klor och blev relativt vanlig i förnämare miljöer under 1600-talet. Allmogen fortsatte att äta med fingrarna och med hjälp av en vass slidkniv till långt in på 1800-talet och det här sättet att äta förekom säkerligen i konservativa bygder på landsbygden i Sverige även i början av 1900-talet.
Sjuhäradsbönderna svarvade sina tallrikar i rödbok. Rödboken är ett tätt, starkt och relativt hårt träslag, som kännetecknas av sina markerade märgstrålar som i gamla föremål uppträder som glansiga små fläckar eller korta streck. Den slätsvarvade ytans lena egenskaper och avsaknad av stickor samt att den är smak- och luktfri gör den tillsammans med de övriga kvaliteterna särskilt lämplig i fat och tallrikar för mathållning. Materialets beskaffenhet var högst sannolikt också anledningen till att tallriken i rödbok var lättsåld och fick en mycket stor spridning i landet.
Trätallriken i rödbok är i allmänhet 10-20 centimeter i diameter, den är vanligen försedd med ägarinitialer eller bomärke och någon gång årtalsdaterad. Gårdens tallrikar medtogs på gillen och då var det viktigt att kunna identifiera sina tallrikar när gillet var slut och det var dags att åka hem. Även om gården ägde trätallrikar fanns det uppgifter att de inte användes i vardagslag, utan gårdens folk åt på gammalt vis ur gemensamt kärl, tallriken togs endast fram till gillen.
1700-tals modell.
Barock
Barockform 1700-tal.
En mindre vanlig variant är den åttakantiga trätallriken, säkert påverkad av tenntallrikar i barockform från första hälften av 1700-talet. Svarvade djupa tallrikar förekom, men var inte så vanliga. Gröt var en mycket allmän rätt hos allmogen som åts gemensamt i en stor grötskål. Det var bara skeden som behövdes individuellt. Ett slätt träfat/uppläggningsfat i rödbok, diameter ca 28 centimeter, med en låg fotring svarvades också.
Länge var mattallrik i trä det vanligaste materialet över hela landet. I Skåne var det också vanligt med tallrikar i fötent koppar. I förnämare miljöer användes tallrikar i tenn och till och med silver, men även i denna krets användes ii vardagslag trätallrikar. Ett bevis på detta är den så kallade Stoladisken.
På Nordiska museet bevaras en väl använd trädisk från Stola herrgård på Kålland vid Vänern. Den är försedd med en inskription av dåvarande ägaren av Stola, hovmannen och diplomaten Johan Ekeblad:
Vänder man på disken har Cleas Ekeblad kommenterat sin farfars fars anteckning:
Till ett bevis på fordna världens tarflighet och goda hushållning bör vetas, att denna Johan Ekeblad, hade fåt, då han var resident i Frankriket af Kon. Ludvig XIV en magnifique silfuer Service;
Stola 1 sept: 1796
Cleas Ekeblad
Grefve till Stola
Även under 1700-talet använde de förmögnare klasserna trätallriken till vardags trots att de kunde ha servicer både i tenn och silver. I slutet av 1600-talet kom tallrikar i ett annat mycket dyrtbart material - fajans, från Delfit i Holland. Rörstrand började sin tillverkning av fajanser 1727 och följdes av flera svenska fajanstillverkare. Ostindiska kompaniet, som startade 1731 förde in kinesiska porslinstallrikar till landet i stora mängder. Först när porslinet blev billigare under 1800-talet blev det en konkurrent till trätallriken, men det dröjde från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet innan trätallriken helt kom ur bruk.
En märklig målad trätallrik, svarvad i rödbok, finns på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Den kommer från Färila socken i Hälsingland. Ett av de mest populära motiven på 1700-tals fajanstallrikar var det så kallade humlemönstret, ritad av Jean Eric Rehn för Rörstrand.
Mönstret kopierades av samtliga svenska fajansfabriker på 1700-talet. Här är den skickligt kopierad på en trätallrik i rödbok, sannolikt av en av Hälsinglands duktiga bygdemålare. I de förmögnare miljöerna visades hemmets dyrbara fajans- och porslinssamling upp i särskilda porslinskök. Flera av dessa -skrytrum- finns fortfarande bevarade i slotts- och herrgårdsmiljö. I detta sammanhang är det kanske så att den målade tallriken från Färila inte var ensam, utna tillsammans med några ytterligare likadant målade trätallrikar stoltserat i en tallrikshylla på en av de stora hälsingegårdarna? För att efterlikna herrgårdarnas porslinskök har den målade trätallriken fått ersätta den dyrbara fajansvaran och svara för en dekorativ del av inredningen på gården!
En annan ovanligt målad trätallrik finns på Nordiska museet, daterad 1759 och är återfunnen i fliseryd i Småland. Den är svarvad i rödbok och dekorerad med den typiska steckmålning som annars bara finns på skålknallarnas askar från samma tid. Det här är den enda kända tallriken som antas både vara svarvad och målad i Sjuhäradsbygden. Den betecknas av Nordiska museet som brudtallrik. I Svenska dilektlexikon 1867: ordbok öfver svenska allmogespråket står följande att läsa: -Brud-tallrikk, den tallrik varpå bruden lägger något av varje rätt för att tilldela den först ankommande tiggaren-.
Målade trätallrikar är annars främst från tiden runt mitten av 1800-talet och inte särskilt vanliga. De är förekommande i Skåne, främst Ingelstads härad, här är några försedda med kvinnoinitialer någon enstaka med årtal. I Dalarna och Värmland är de också kända, här finns noterat tallrikar både med kvinno- och mansinitialer samt årtal.
Åren 1771-1772 då allmogen var hänvisade till att förtulla sina varor i Borås, förtullades 1771 så många som 78 030 trätallrikar och året efter 67 992 stycken. Hela 146 022 tallrikar fördes således ut från Sjuhäradsbygden för försäljning under två troligen goda år. I över 300 år fanns trätallriken med i skålaknallarnas sortiment, i goda som dåliga tider. Försäljningen varierade starkt under åren, men ändå måste de sammanlagda kvantiteterna försålda trätallrikar ha blivit mycket stora. Det är därför inte konstigt att bevarade trätallrikar från Sjuhäradsbygden finnns i så gott som varje museum och hembygdsgård upp till och med södra Norrland, norr därom mera sporadiskt.
Snibbskål från Stora Dalarna i Västergötland, 1500-tal. Initialer, vapen och årtal ger gårdens ägarelängd från 1557 till 1730. Vapnen representerar ätterna Bielke, Bonde, Gyllenstierna, Ribbing och Sparre.
- Svening Svenningson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar