Johannes Nilsson 1757-1827.
Från Gyltige, Breareds socken i Halland.
De äldsta skriftliga beläggen för svarvning i Sjuhäradsbygden är från 1500-talet. Olaus Magnus skriver 1555 i sin Historia om de nordiska folken om svarvarna i Mark och Kind. -Där finnas skickligare mästare i svarvning än på något annat ställe inom Nordens landamären. Man lever sålunda där mestadels på detta yrke och tävlar sinsemellan att uppfinna nya skönt arbetade träkärl.- Rättsprotokollen från 1551 och 1562 om bland annat beslagtaget svarvgods bekräftar också den tidiga svarvhanteringen i bygden.
Konsten att svarva är flera tusen år gammal. De äldsta bildbevisen på svarvning är från Egypten omkring 300 f.Kr. där en person roterade ämnet med hjälp av ett rep och den andre förde verktyget för att forma träet. Den konstruktionen förbättrades av romarna med repet kopplat till en båge i stråkform, men det dröjde troligen ända till medeltiden innan konstruktionen förbättrats så att en person ensam kunde sköta svarven.
I Sverige kom denna svarv att kallas för svegsvarv efter den fjädrande gren (svega) som via ett rep runt svarvämnet vare kopplar till en trampa. Svarvämnet roterade vid trampning fram och tillbaka, svarvningen skedde sedan endast vid nedtramp. Svarvningen utfördes i färskt virke enligt en metod som i dag kallas skärmetoden eller skärande träsvarvning. Resultatet blev minst lika bra som med en modern svarv. Ytan behövde inte efterbearbetas med slipning och det var möjligt att tillverka stora tunna skålar. Svegsvaren var enkel att tillverka och kunde placeras var som helst.
Vid den här tiden var handaskickligheten stor. I självhushållets tid var bönderna tvungna att själva klara det mesta hantverket på gården. Att svarva var en specialkunskap, enkelt smide klarades av på gården. Svarven tillverkade de själva med alla tillbehör som krävdes. Nils Hufwedsson Dal skriver i sin avhandling om Borås från 1719 att det fanns en svarvstol i nästan varje hus Toarps och Rångedala socknar. Efterlämnade bouppteckningar bekräftar också detta förhållande.
När männen på gården inte var på resa eller var upptagna av gårdens skötsel var det tid att svarva upp ett varulager av tallrikar, askar och skålar för nästa handelsresa. En del askar och skålar dekorerades av någon på gården som var skicklig på den sysslan.
Det fanns även svarvare som reste med begränsat eller inget varulager, utan som endast tog med sig svarven med tillbehör. De gick runt på gårdarna och erbjöd sig att svarva vad som önskades. Svarven var enkel att sätta upp med en naturlig gren som -svega-. Virket, som skulle vara färskt, hämtades på gården de besökte. Betalningen erlades i natura.
-Hans svarfvarlön var äfven efter gammal sedvana bestämd sålunda, att han i betalning skulle hafva lika mycket säd som rymdes i det utsvarfvade träkärlet.-
Ovanstående utdrag ur Gabriel Djurklous skrift från 1885 om Lifvet i Kinds härad citerar ett brev från sockenmän i Ljushults socken skrivet i slutet 1600-talet till greve Gustaf Otto Stenbock.
Svarvningen i Marks, Kinds och Ås härader har sannolikt senmedeltida anor. Centrum för gårdfarihandeln med svarvslöjd var socknarna Toarp, Rångedala och Äspered i Ås härad. Men även i Kinds härad svarvades det i stor skala, främst i socknarna Tvärred, Dannike, Ljushult och Sexdrega. I Marks härad var svarvningen livlig i socknarna Kinnarumma, Seglora och Hyssna.
Medan svarvarna i Kinnarumma och Seglora framför allt avsatte sitt svarvgods genom gårdfarihandel sålde svarvarna i Hyssna sina produkter på marknader och torg. Anledningen var att man i Hyssna, troligen redan från 1600-talet, specialiserat sig på att svarva nymodigheten spinnrockar. En spinnrock daterad 1716, förmodligen tillverkad i Hyssna, finns bevarad i det lokala hembygdsmuseet. En annan utmärkande produkt för hyssnasvarvarna var en mycket vacker modell av sovelfat. Till skillnad från svarvningen i Ås och Kinds härader som upphörde i mitten av 1800-talet, var det ända in på 1900-talet fortsatt efterfrågan på spinnrockar från Hyssna. I slutet av 1800-talet var textilindustrin starkt etablerad i Mark och kom att efterfråga svarvade bobiner till väverierna. Hyssnasvarveriet blev en naturlig övergång från bondeslöjd till industriproduktion. Moderna hjulsvarvar införskaffades. Från år 1880 började man svarva med vatten som drivmedel. Det sista svarveriet i Hyssna lades ner på 1990-talet och markerade slutet på en månghundraårig salusvarvning i bygden.
- Svening Svenningson
Sovelfat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar