De spektrala ställningarna (AB)

Jag tillerkänner inte livet någon betydelse
Jag fäster inte det minsta fjärilsliv vid betydelsen
Jag betyder ingenting för livet
Men saltets förgreningar det vita grenverket
Alla skuggbubblorna och havsanemonerna
Nedstiger och andas i min tankes inre
De blir till tårar som jag inte fäller
Steg som jag inte tar steg som i dubbel mening är steg
Som sanden bär i minnet vid högvatten
Gallret är inuti fågelburen
Och fåglarna kommer högt uppifrån för att sjunga framför
detta galler
En underjordisk gång förenar alla vällukter
En dag gick en kvinna dit in
Och hon blev så lysande att jag bländades
Dessa mina ögon som sett mig själv brinna
Jag var redan vid samma ålder som jag är nu
Och jag vakade över mig själv och min tanke som en
nattvakt i en jättelik fabrik
Den ende väktaren
Trafikrundeln lockade ständigt samma spårvagnar
Gipsansiktena hade ingenting förlorat av sin uttrycksfullhet
De bet i leendets fikon
Jag vet ett draperi i en sjunken stad
Om det roade mig att uppträda klädd i detta draperi
Skulle ni tro att er sista stund var kommen
Liksom min
Springvatten skulle äntligen inse att de inte får säga
Springvatten
Man lockar vargar med speglar av snö
Jag äger ett skepp oberoende av alla vindar och väder
Jag förs bort av en polaris med flammande tänder
Jag hugger och klyver veden av detta träd som alltid ska
stå grönt
En spelman fastnar i strängarna på sitt instrument
Den Svarta Fanan från något avlägset barndomsminne
Tar i besittning ett skepp som blott är sin egen skugga
Kanske finns det väktare över detta svärd
Men mellan dessa väktare försiggår redan en duell
Under vilka de två stridande avväpnar varandra
Den som dukar under tar hem spelet
Framtiden existerar inte

Ridåerna som aldrig gått upp
Fladdrar för fönstren i hus som ska komma att byggas
Sängar bäddade med alla slags liljor
Glider fram under daggens lampor
En kväll ska komma
Då ljusets guldkorn blir orörliga i den blå mossan
Händerna som binder och löser flätor av kärlek och luft
Bevarar sin genomskinlighet för dem som ser
För dem som ser palmbladen av händer
Och kransarna i ögonen
Men bålet på kransarna och palmblad tändes
Håller just på att tändas djupast inne i skogen
Där hjortarna med höjda huvuden begrundar åren
Ännu hörs endast ett svagt vingslag
Från vilket stiger tusen lättare och dovare ljud
Detta hovtramp tilltar
Någa klänningar råkar i skälvning
Och deras skälvning förenas med hovslagen
Men när jag vill se ansiktet på dem som bär klänningarna
Stiger en tät dimma ur jorden
Vid foten av klockstaplarna bakom de elegantaste uppslag av
liv och rikedom
I flodklyftan som mörknar mellan två berg
På havet när solen svalkas
Finns dessa varelser som gör tecken åt mig åtskilda av stjärnor
Och ändå har vagnen som färdas i fyrsprång
Rivit med sig också min sista tvekan
Som väntar mig i staden där statyer av brons och sten har
intagit vaxbildernas plats
Parasitträd förkvävande parasitträd

- André Breton
-