På vägen som höjer och sänker sig (AB)

Säg mig var lågan upphör
Finns det något signalement på lågor
Denna låga sveder knappast papperet
Den gömmer sig bland blommor och lever utan näring
Men man ser in i ögonen och man vet inte vad man ser i dem
Eftersom dessa ögon betrakar en
En staty knäböjer vid havet men
Det är inte längre havet
Fyrarna reser sig nu mitt i staden
De spärrar vägen för underbara block av is och kött
Som kört in på arenan med sina oräkneliga triumfvagnar
Dammet söver kvinnorna skrudade till drottningar
Och lågan färdas oavbrutet
Det är ett spetskrås om halsen på en ung adelsherre
Det är den knappt hörbara ringningen i en halmklocka
hemma hos en poet eller någon annan lätting
Det är hela norra halvklotet
Med sina hängande lampor sina klockor som ställer sig upp
Det är det som stiger upp ur djupet när man går till ett möte
Hjärtana är lätta åror på denna förlorade ocean
Där färdmärkena svänger längs vägarna med ett torrt ljud
Som påminner om det där särskilda knarrandet av
prästers steg
Det finns inte längre någon aktris på turné i vagnarna
av vitt och guld
Som med huvudet i vagnsdörren ser mycket stora
vattenpenséer täcka dammarna
Bara väntandet på lågan ska få henne att fullständigt
glömma sin roll
De nötta etiketterna på de gröna buteljerna talar ännu
om slott
Men dessa slott står öde med undantag för ett levande
Ausone-slottet hårsvall
Och detta hår skyndar att lösa upp sig
Böljar i luften medusalikt Det är lågan
Nu stryker den kring ett kors
Akta er den kan skända er grav
Medusan bor också under jorden
Och lågan med duvovingar ledsagar endast resenärer i fara
Den vilseför de älskande från att vara två till att bli
ensamma
Var lågan går ser jag de venetianska speglarna brista
kring Venedigs utkanter
Jag ser fönster fristående från alla väggar slås upp mot
en arbetsplats
Där nakna arbetare smälter en ljusare brons
Det är alltför milda tyranner för att stenarna skall resa sig
mot dem
De bär ringar kring fotlederna som är gjorda av dessa
stenar
Vällukterna stiger omkring dem stjärnmyrra hömarker
De känner regniga länder som pärlorna avslöjat
Ett halsband av pärlor berövar ett ögonblick lågan dess
glans
Men med ens bemäktigar sig en krona av lågor de odödliga
pärlorna
Vid den skogsbrand som ska rädda växternas innersta
substans undan förintelsen
En man deltar däri och högst upp vid ett trappräcke av
ormbunkar
Grupperar sig flera kvinnor på de översta trappstegen
De öppnar och sluter ögonen som blunddockor
Mannen som jag inte längre är driven fram till det sista vita djuret
Som försvinner i morgonens dimma
Ske dess vilja
I första vaggan av löv faller lågan som en harskramla
Inför dess ögon kastar man ut rötternas nät
Ett överdrag av silver över ett spindelnät
Men lågan får inte hämta andan
Ve den lågan som hämtar andan
Jag tänker på en vild låga
Lik den som i natt på restaurangen svedde solfjädrarna
i damernas händer
Lik den som ständigt följer i mina fotspår
Och som vid lövfällningen lyser i varje fallande löv
Vattenlåga led mig till havet av eld

- André Breton