bergens kikhosta förbränner klyftornas branter
med sitt pestsmittade sorl från höstliga akvedukter
upplöjningen av den meningslösa himlen som beslagtagit så
mycket betesmark till massgrav
molnens tungomål sändebudens kortvariga framträdande
i klungor som utlovar den yttersta klagan och anfäktelse
de oroliga underjordiska fabrierna för kemiska
förvandlingar långsamma som folkvisor
regnets hastighet dess telegrafiska myller rått som idisslande
musslor
bergstopparnas häftiga bristningar var ur skummande tvätt
väller fram
alla landskap avbrutna och de listiga dalarnas försök att
fresta med fosterland
promenaderna utan gud vattenströmmarna
med deras djärva framstötar mot lerans bruna avlagringar
glömslan hos essenserna dränkta i glömskan hos antal
och kärl
i de trådiga fängelsehålorna med deras hopgyttring av
sädesax och kyrkklockor
där spinnerskan tvinnar sorger och upplöses i liens huttrande
skugga
och upptäcker de sexuella istapparnas ögonlock hos
vålnaderna
skrovligheten hos stenmurarna med kärnor klösta av tusen
fingrar
omslingrande varandra ibland maskrosornas flätor
och temperaturernas balansering där de vävts av måttlösa
blickar
er godhet frambringar inom sig ett orakel av alltför ljuva
menandrar lättsamt och sövande
och klippig under mina kläder av skiffer har jag vigt min
väntan åt den rostiga öknens vänskiva
och åt eldens kraftfulla ankomst
natten tillbakastött av den basaltiska tystnaden hos ibisfåglarna
klamrade sig fast vid de underjordiska flodernas byglar
utlämnad åt hydrornas vanvettiga skogar
där de ogenomträngliga sommarpredikningarna njuter av
drömska rivaliteter
natten uppslukar oss och spottar ut oss på andra sidan
ravinen
och förflyttar varelser som ögonens grammatik ännu inte
dragit upp gränserna för över morgondagens områden
långsamma inringningar av korall
stryper den höga förgreningen hos den klippiga viljan
urringningarna i ditt hjärta vädret är tungt av de
hungrandes grus
och hur många skjul i skydd av din panna har inte tecknat
mossan stora sorg över bröstet
som faller i ruiner under framtidernas anhopning
övertäckta med skavanker intrasslade i lianernas bakhåll
när stimmen av oroliga fiskar nästlar sig in med hårsvall
och ogenomskinlig död
vi vandrade över hedar uppmjukade av vaksamhet
vaknade mjukt vid fenomenens enformiga stötar
som övningar i det oändliga har avsatt över medvetandes
massa
men den skrovliga strukturen hos skilda åsikter
angående diademens fuktiga oändlighet
får fälten att förbise vissa sanningar hos den känsliga kärnan
hos ett ögonblickligt tillmötesgående mot den livliga plågan
yxorna högg i fuxröda skratt
och timmarnas grammofonskivor flög till attack
och exploderade i täten för luftiga hjordar
det var vårt förstånd i träda som dämnde upp sin oregerliga
genomskinlighet
och de knutga vägar de tillfälligt drog upp
tog form av tentakler i murgrönans prång
där övergav vi lyxen och dogmen om skådespel
och offrade åt andra impulser den gyllenbruna lustan som
dess frukter lärde oss skörda
diamantiska enträgenheter de fåvitska landskap som mina
sinnen utarbetar
upprätt döv hallucinerande misstro
över min varelses hedmarker ligger alla mina vägar öppna
för dig
för bort vad anklagelsernas rus ännu inte kunnat kullkasta
och allt vad jag kunnat förstå och som jag inte längre
tror på
blodproppen av detta som jag inte kunnat förstå utan sitter
som en klump i halsen
havstången brunbränd av djupens obevekliga arbete
och triangelns blomma inristad i pupillen
kriget som min andhämtning förlorar på den stela vita sidan
och de förhatliga tankarnas utberdning
bekymren uppburna av pålar högt över glädjeämnena
och dammets samvetsmjuka strid
och en förlorad själs strider
och så mycket annat så mycket mer
återfunnet eller sjukt
ty klippig under min klädnad av skiffer har jag vigt min
väntan
åt den rostiga öknens plåga
och åt eldens kraftfulla ankomst
händer egendomligt skilda från klasar av genomskinliga
händer
vi blandar stjärnornas spelbrickor över savannen
det är får
och barkstycken av moln krossade av havslukten
driver över himlens bod som är belamrat med
nattvardslekar
vilka lekar vilka nöjen som med sin förvirring närer
din gång genom acklimatiseringens rymd
där vilddjur och planeter kretsar insnärjda bland ögon
av opium
utsträckt i akvariet från ena sidan till den andra vilar ditt
hjärta så lysande utskuret i tystnad
tillägnat knivbladens minutiösa konstfärdigheter
inlagt med upproriska vinddroppar och gudlösa ord
där det suger åt sig de förbidragande extaserna i ordens
blodstockning
vars tyfon har brännmärktdin panna
hädanefter är gallionsfiguren på fästningsvallarna snidad
som en simmare
men nu är det dina ögon som leder cyklonen
i en högdragen dunkel avsikt
och över havet ända till gränsen för fåglarnas vaka
hostar vinden ända till gränsen där döden avlägger sin börda
prometevska karaktärer av ekon dånar i våra sövda samveten
man får lida när jorden minns oss och skakar oss
som en pryglad hundracka irrar du ömkansvärd
återvänder ständigt otröstligt till utgångspunkten med ordet
med en blomma mellan läpparna en lungsiktig blomma
misshandlad av den stränga nekropolen
tonvis med vind har vräkts in över feberns döva kastell
en kägla i händerna på ett förvirrat utbrott
vad är jag en otröstlig utgångspunkt dit jag återvänder
med ordet rykande i mungipan
en blomma härjad av vindens skrovliga feber
och klippig under klädseln av skiffer har jag vigt min väntan
åt den rostiga öknens plåga
och åt eldens kraftiga ankomst
när slumpens förgreningar i kraft av sitt leende angör
sina förtöjningar
när man kallar på digg hjärta - där de tunga trossarna
skär in -
en dammig och surrande nattfjäril - glanslös intimitet -
vad vet jag - en nattens verkstad -
när krukan med en bikupas väsande av retade reptiler
där de bleka ovädrens trägna anhållan driver på
då mullrar det i ett långt stönande
en långsam smältdegel av oövervinnerlig ståndaktighet -
människan -
en långsam smältdegel lyfts ur djupet av din långsamma
tyngdkraft
en långsam smältdegel stiger ur glaciärprincipernas avgrund
en långsam smältdegel av outsägliga legieringar
en långsam smältdegel som uppnår de klara känslornas
eldstad
en mäktig smältdegel stiger ur hostorna fästningarnas slavar
en långsam eld flammar upp vid den gapande rädslan inför
din styrka - människan -
en eld berusar sig med höjder där utskeppningen av
stratusmoln har begravt varje längtan till avgrunden
en eld som lyfter sig bönfallande ända till de obegränsade
åtbördernas besudling
en eld som spottar ut strålar av ånger bortom det möjligas
falska ingivelser
en eld som skyr de muskulösa haven där människans
flyktförsök hejdas
en människa som skälver inför den outgrundliga
förmätenheten hos eldens irrgångar
en eld som flätar samman dyningens gång med massor av
individer och böjer sig
harmoni - må det ordet bannlysas från den febriga värld jag
gästar
grymma släktskaper minerade av intighet och övertäckta med
dråp
de vrålar åt en att inte tränga in i den gråtande gränden
av brinnande trasor
ty vredens eld varierar uppflammandet av de utsökta
spillrorna
allt efter helvetets stammande modulationer
som ditt hjärta så anstränger sig att erkänna bland
stjärnornas svindlande salvor
och klippig under min klädsel av skiffer
har jag vikt min väntan åt de rostiga öknens plåga
och åt den kraftfulla ankomsten av dess låga
-Tristan Tzara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar