En tid att spränga ljudvallen med flygplan,
en tid att hinna ikapp höken med blicken,
en tid att gå barfota på skogsstigar och ängar
längs floder, en tid för psykedeliska bländverk, en tid för
kärlek. Allt det förgår. Kvar finns glömskans
dimma med skimrande öar som rena gudanamn
i obegriplighetens malström. En tid för
mimikry, mikroelement och mikrober.
-Så lik du är din mor! Glöm inte ditt kalium
och magnesium- Ett tvivlets virus
dröjer kvar i jagets infernaliska rum.
Se upp för gamla laster. Låt natten vara en tid
för sömn, inte för fruktlösa
sinnesvillor i ditt livs motgångsregister.
Blue age. Så kallar jag den tiden på symbolernas ömsinta
språk. Blå ådror på händer och fötter.
Grått skiftar i ljusblått. En lavendelblå blus
skyler min bleka hy. Leukocyter anfaller.
Erythrocyter retirerar. Här krävs taggtråd
längst frontlinjen. Pärlande skratt, dansande steg,
diskreta axelryckningar. Vem är fienden? Är det jag
- med några centimetrar för mycket om midjan och en rygg
som inte klarar fler saltomortaler? Taggtråd.
Löpgravar. Älskvärda ord, väja för folk med ,kronisk
leda, välja espri framför kroppens behag.
Jag av idag och hon av igår, är det samma jag?
-Inte alls-, säger jag lugnt och sansat. -På sin höjd
en avlagd kopia av mig, den ojämförliga, åtråvärda
på fotot i svartvitt.- Bara någon gång
hörs min viskning: -Jag vill inte dö lika ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar