De flesta kom från Ås och Kinds härader och resorna genomfördes när det var möjligt för jordbrukets del. Omkring den 20 maj och den 10 september var de vanligaste avresedagarna, men även avresa omkring den 20 januari förekom. Vägarna var dåliga, oftast var det ridvägar. Det dröjde innan gårdfarihandlarna använde häst och vagn på sina resor. Fram till dess transporterades klövjade på hästar. Linné skriver på väg från Närke i sin Västgötaresa den 14 juni 1746: -Västgötar mötte oss trenne stycken drevo 21 lösa hästar, lastade med västgötagods-. De efterhand överflödiga hästarna såldes senare under resan.
Vägarna var osäkra. När handlarna gav sig iväg på sina resor gjordes det så långt det var möjligt i grupp. Efter stormaktstiden och det välstånd som inleddes med frihetstiden tog husbehovsbränningen fart och ett ökat alkoholmissbruk bredde ut sig över landet. Rövarband härjade på vägarna. Många är berättelserna om västgötar som blev rånade och mördade under sina resor. Från Norge berättas det att om en västgöte kom bort var det ingen som frågade efter honom. Fick någon överraskande gott om pengar trodde man att det var en västgöte som blivit rånad.
-
Gårdfarihandlaren hade många namn. Västgöte var en vanlig benämnimg, boråsare kunde även resande bönder kallas, svarvare benämndes den som sålde svarvgods, marbo var invånare från Marks härad men kunde även omfatta handelsmän från andra härader. Knalle är en jämförelsevis sentida benämning som ursprungligen användes tillsammans med vad de saluförde, Linné skriver 1746 om -fatknallar från Rångedala och Torpa som svarvar skålar, tappar och askar-. Dessa kunde även kallas skålknallar eller skålvästögte. En annan grupp var tugaknallar som förde med sig vävnader.
Vem var skålaknallen? Han var vanligtvis bonde, han var dessutom svarvare, han kunde även vara smed och kanske framförallt var han affärsman. Inom familjen eller gården vävdes det band och det dekorerades askar och dryckeskärl. Affärsmannen kunde skapa goda relationer med sina kunder. Han fick ett brett kontaktnät och säkert många vänner inom det området han gjorde sina affärer.
Skålknallen levde ett enkelt liv på sina resor. Vanligtvis övernattade han och fick mat mot ersättning på gårdarna. Oftast var betalningen ur varulagret. Han blev i allmänhet väl mottagen på gårdarna. Det blev ett avbrott i vardagen när knallen kom på besök och dukade upp sitt varulager. Han var nyhetsförmedlare, traditionsbevarare och inte minst kulturspridare. På kvällen framför brasan i de stugor han övernattade var han en populär gäst. Han kunde många sagor och sägner. Ofta var skålknallen själv huvudperson i berättelsen, gärna i skämtsamma sammanhang.
Däremot bland handelsmännen i städerna var han inte omtyckt och en besvärlig konkurrent. Många klagomål mot gårdfarihandlarna framfördes av städernas köpmän till myndigheterna. Den uppfattningen beskrivs av Bellman i bland annat Fredmans epistel no 37 där han gör liknelse mellan Lifgardets musikanter och boråsare (gårdfarihandlare); -Klang, hvad silfersmidda tjocka Boråser! Vindögda törstiga fromma som lamb, Med en trut som idliga blåser.-
Som längst i Sverige reste gårdfarihandlarna från Sjuhäradsbygden till södra Norrland, längre var inte tidsmässigt möjligt att resa. Trots det påträffas tallrikar i rödbok både i Västerbotten och i Norrbotten. Nordiska museet har en trätallrik i rödbok med fyndort så långt norrut som i Nederkalix. Gårdfarihandlarna deltog flitigt i marknader både i Sverige och i Norge. Marknaderna i Röros och Gregoriamarknaden på Frösön är ett par exempel på försäljningsplatser där skålaknallarna kunde sälja sina alster vidare till handelsmän som i sin tur avsatte sina varor på marknader längre norrut. Skålknallarna reste inte bara i Sverige på sina handelsresor. Norge var välbesökt upp till Trondheim och för några gick resan även till västra Finland, som ju var en del av Sverige fram till 1809.
Skålknallarna kom främst från Ås härad men även från några socknar i Kinds och Marks härader. I Försök till en korrt beskrifning om Skara stift, 1814, skriver Peter E. Lindskog om Rångedala pastorat i Ås härad. (Rångedala pastorat omfattar socknarna Rångedala, Toarp, Äspered, Varnum och Tärby): -Folkmängden var år 1760, 2443 och 1810, 3251. Folket här, som är sedligt och arbetsamt, bor i allmänhet väl och kläder sig snyggt. Invårnarne i Toarps socken äro märkvärdige för sin klädedägt och skilja sig därigenom från alla andra. På några år har den väl börjat undergå förändring hos några få, men de fleste bibehålla ännu förfädernes bruk.
Gårdfarihandel idkas allmänt af Invånarne i Toarps, Espereds och Rångedala Socknar och af några få i Warnum. Genom det att Folket mycket reser och idkar handel, har det blifvit mera upplyst, hyfsadt och speculativt. De av mankönet, som ej resa, sysselsätta sig i synnerhet i Toarp med tillverkning av smide, svarfning och qvarnstenars huggande. Qvinkönet är mycket sysselsatt med spånad och väfnad i synnerhet med tillverkning av band och täcken.-
Peter E. Lindskog var lektor och domkyrkosyssloman i Skara. Som född och uppvuxen i Tvärreds socken, gränsande till Äspereds och Toarps socknar, kan han anses vara väl förtrogen med förhållandena i Rångedala pastorat. Peter E. Lindskog skriver vidare: -Jordmånen är i allmänhet mager och sädesafkastningen så obetydlig, att den på långt när icke förslår till Invånarnes behof, utan måste de alla år köpa spannemål från andra orter.-
Böndernas mangårdsbyggnader var i allmänhet av modellen enkelstugor eller parstugor. Från slutet av 1500-talet och ytterligare ett par århundraden genomgick stugan gradvis en stor förändring. Eldstaden förbättrades med bakugn och skorstenspipa. Den gamla rököppningen och samtidigt ljuskällan i taket, -ljoret-, gjordes om till takfönster. -Vindögat-, en öppning i väggen för att ge brasan drag, blev ett litet fönster på långsidan vanligen täckt med en tunn genomskinlig oxblåsa. Efter det att Limmareds glasbruk grundats år 1740 blev det dyrbara fönsterglaset mera lättåtkomligt i Sjuhäradsbygden och oxblåsan efterhand ersatt av munblåst fönsterglas.
Såväl i enkelstugan som i parstugan var det endast ett rum, storstugan, som användes i vardagslag. Här lagades maten, här åt och här sov under vinterhalvåret alla gårdens innevånare. Höst och vinterkvällar samlades man vid brasan. Sagor och sägner fördes vidare, någon berättade från den senaste handelsresan allt under det att kvinnfolket vävde band, någon finjusterade eller dekorerade askar och dryckeskärl inför kommande handelsresor.
Slutet av 1700-talet var gynnsamt för skålknallen, försäljningen av svarvade tallrikar och askar stod på sin topp. Det textila inslaget i varusortimentet hade ökat. För många blev vinsterna goda och åtskilliga handelsbönder såg under decennierna runt sekelskiftet 1800 till att bygga om sina stugor eller bygga helt nya mangårdsbyggnader.
- Svening Svenningson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar