Trädisken - Trätallriken (Tvesovel, söggelfat)

Trädisk.

Trätallrik.

Vad är disk och vad är tallrik? Vanligen är det så att den helt släta tallriken kallas för disk och när den sedemera fått en kant (brätte) blir det en tallrik. Tallrik används emellertid som en övergripande beteckning på både trädiskar och trätallrikar, när Nordiska museet med flera museer lägger ut sina samlingar på internet. Några få helt släta tallrikar benämns här som disk. Enligt Nationalencyklopedins definition är disk en avlång, rund fyr- eller åttakantig trätallrik, ibland även en metalltallrik eller en brödskiva använd som underlag för sovel.

År 1562 hade landbofogden på Älvsborg, Olof Jönsson, konfiskerat bland annatträhantverksprodukter i form av fat, tallrikar och skålar som skulle föras ut till Danmark (Halland) av en gårdfarihandlare. Det här är den tidigaste uppgiften om handel med trätallrikar, Den runda trädisken var en nymodighet vid den här tiden. Dessförinnan hade man skurit sitt sovel på en gemensam rektangulär skiva (disk), som lades på knäna vid en tid då bord inte var vanliga. Den gemensamma skivan efterträddes av individuella rektangulära matdiskar i trä och var och en hade fått sin egen tallrik. I stället för en disk i trä kunde även en rund brödkaka fylla funktionen som underlag för sovlet, ett praktiskt sätt att äta både sovlet och tallriken.

I slutet på medeltiden kom den runda tallriken svarvad i trä och för de förmögna samhällsklasserna kunde den även vara gjuten i tenn. Svarvarna i Sjuhäradsbygden var inte sena att haka på nymodigheten och tallriken blev så småningom deras storsäljare. Tallriken såldes till alla samhällsklasser även om det kunde dröja ända till 1700-talet innan trätallriken blev vanligt förekommande i allmogehemmet. Eftersom tallriken tidigt fanns i gårdfarihandlarnas sortiment blev det självfallet en spridare av bruket av den individuella tallriken. Från början var tallriken helt slät. Det fanns inget behov av fördjupning eftersom födan (sovlt) var torrt. På 1500-talet kom tenntallrikar med ett brett brätte och så småningom följde trädisken efter. Nya matvanor tvingade säkert fram den förändringen. När brättet lanserades på trätallriken var det ganska brett i ett försök att efterlikna den tidiga tenntallriken. Under 1700-talet fick skålknallens trätallrik den modell med smalare brätte som fanns kvar till 1800-talets slut. 

Tallriken användes som underlag för att dela sitt sovel och det varierade naturligtvis mellan samhällsklasserna vad som hamnade på tallriken. Köttet och fisken som åts var sällan färsk. För att maten skulle hålla sig konserverades den genom att saltas, torkas, rökas och i Skandinavien även garvas. Folk blev så vana vid den salta kosten att färsk mat inte uppskattades, utan den skulle först ligga i salt för att vara till lags. 

Från början var de enda ätredskapen fingarna och en kniv. Kniven var den som till vardagslag satt i bältet. De äldsta gafflarna hade två klor och blev relativt vanlig i förnämare miljöer under 1600-talet. Allmogen fortsatte att äta med fingrarna och med hjälp av en vass slidkniv till långt in på 1800-talet och det här sättet att äta förekom säkerligen i konservativa bygder på landsbygden i Sverige även i början av 1900-talet. 

Sjuhäradsbönderna svarvade sina tallrikar i rödbok. Rödboken är ett tätt, starkt och relativt hårt träslag, som kännetecknas av sina markerade märgstrålar som i gamla föremål uppträder som glansiga små fläckar eller korta streck. Den slätsvarvade ytans lena egenskaper och avsaknad av stickor samt att den är smak- och luktfri gör den tillsammans med de övriga kvaliteterna särskilt lämplig i fat och tallrikar för mathållning. Materialets beskaffenhet var högst sannolikt också anledningen till att tallriken i rödbok var lättsåld och fick en mycket stor spridning i landet.

Trätallriken i rödbok är i allmänhet 10-20 centimeter i diameter, den är vanligen försedd med ägarinitialer eller bomärke och någon gång årtalsdaterad. Gårdens tallrikar medtogs på gillen och då var det viktigt att kunna identifiera sina tallrikar när gillet var slut och det var dags att åka hem. Även om gården ägde trätallrikar fanns det uppgifter att de inte användes i vardagslag, utan gårdens folk åt på gammalt vis ur gemensamt kärl, tallriken togs endast fram till gillen.

1700-tals modell.

Barock

Barockform 1700-tal.

En mindre vanlig variant är den åttakantiga trätallriken, säkert påverkad av tenntallrikar i barockform från första hälften av 1700-talet. Svarvade djupa tallrikar förekom, men var inte så vanliga. Gröt var en mycket allmän rätt hos allmogen som åts gemensamt i en stor grötskål. Det var bara skeden som behövdes individuellt. Ett slätt träfat/uppläggningsfat i rödbok, diameter ca 28 centimeter, med en låg fotring svarvades också. 

Länge var mattallrik i trä det vanligaste materialet över hela landet. I Skåne var det också vanligt med tallrikar i fötent koppar. I förnämare miljöer användes tallrikar i tenn och till och med silver, men även i denna krets användes ii vardagslag trätallrikar. Ett bevis på detta är den så kallade Stoladisken. 

På Nordiska museet bevaras en väl använd trädisk från Stola herrgård på Kålland vid Vänern. Den är försedd med en inskription av dåvarande ägaren av Stola, hovmannen och diplomaten Johan Ekeblad:

Denne tallricken haar dagligh Christoffer Johansson ätit på i många år, åk sedan iagh hans son Jahan Ekeblad i 20 åhr, til des talricken intet årka tiäna längre Vtan gick mitt itu, dåck haar iagh låtit slå ihop honum, och lagt honum i fatebuuren för sin gambla tiänst skull och till ett monument, Datum Stohla den 21 januarij 1685

Vänder man på disken har Cleas Ekeblad kommenterat sin farfars fars anteckning:

Till ett bevis på fordna världens tarflighet och goda hushållning bör vetas, att denna Johan Ekeblad, hade fåt, då han var resident i Frankriket af Kon. Ludvig XIV en magnifique silfuer Service;

Stola 1 sept: 1796

Cleas Ekeblad

Grefve till Stola

Även under 1700-talet använde de förmögnare klasserna trätallriken till vardags trots att de kunde ha servicer både i tenn och silver. I slutet av 1600-talet kom tallrikar i ett annat mycket dyrtbart material - fajans, från Delfit i Holland. Rörstrand började sin tillverkning av fajanser 1727 och följdes av flera svenska fajanstillverkare. Ostindiska kompaniet, som startade 1731 förde in kinesiska porslinstallrikar till landet i stora mängder. Först när porslinet blev billigare under 1800-talet blev det en konkurrent till trätallriken, men det dröjde från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet innan trätallriken helt kom ur bruk.

En märklig målad trätallrik, svarvad i rödbok, finns på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Den kommer från Färila socken i Hälsingland. Ett av de mest populära motiven på 1700-tals fajanstallrikar var det så kallade humlemönstret, ritad av Jean Eric Rehn för Rörstrand. 

Mönstret kopierades av samtliga svenska fajansfabriker på 1700-talet. Här är den skickligt kopierad på en trätallrik i rödbok, sannolikt av en av Hälsinglands duktiga bygdemålare. I de förmögnare miljöerna visades hemmets dyrbara fajans- och porslinssamling upp i särskilda porslinskök. Flera av dessa -skrytrum- finns fortfarande bevarade i slotts- och herrgårdsmiljö. I detta sammanhang är det kanske så att den målade tallriken från Färila inte var ensam, utna tillsammans med några ytterligare likadant målade trätallrikar stoltserat i en tallrikshylla på en av de stora hälsingegårdarna? För att efterlikna herrgårdarnas porslinskök har den målade trätallriken fått ersätta den dyrbara fajansvaran och svara för en dekorativ del av inredningen på gården! 

En annan ovanligt målad trätallrik finns på Nordiska museet, daterad 1759 och är återfunnen i fliseryd i Småland. Den är svarvad i rödbok och dekorerad med den typiska steckmålning som annars bara finns på skålknallarnas askar från samma tid. Det här är den enda kända tallriken som antas både vara svarvad och målad i Sjuhäradsbygden. Den betecknas av Nordiska museet som brudtallrik. I Svenska dilektlexikon 1867: ordbok öfver svenska allmogespråket står följande att läsa: -Brud-tallrikk, den tallrik varpå bruden lägger något av varje rätt för att tilldela den först ankommande tiggaren-.

Målade trätallrikar är annars främst från tiden runt mitten av 1800-talet och inte särskilt vanliga. De är förekommande i Skåne, främst Ingelstads härad, här är några försedda med kvinnoinitialer någon enstaka med årtal. I Dalarna och Värmland är de också kända, här finns noterat tallrikar både med kvinno- och mansinitialer samt årtal.

Åren 1771-1772 då allmogen var hänvisade till att förtulla sina varor i Borås, förtullades 1771 så många som 78 030 trätallrikar och året efter 67 992 stycken. Hela 146 022 tallrikar fördes således ut från Sjuhäradsbygden för försäljning under två troligen goda år. I över 300 år fanns trätallriken med i skålaknallarnas sortiment, i goda som dåliga tider. Försäljningen varierade starkt under åren, men ändå måste de sammanlagda kvantiteterna försålda trätallrikar ha blivit mycket stora. Det är därför inte konstigt att bevarade trätallrikar från Sjuhäradsbygden finnns i så gott som varje museum och hembygdsgård upp till och med södra Norrland, norr därom mera sporadiskt.

Snibbskål från Stora Dalarna i Västergötland, 1500-tal. Initialer, vapen och årtal ger gårdens ägarelängd från 1557 till 1730. Vapnen representerar ätterna Bielke, Bonde, Gyllenstierna, Ribbing och Sparre.

- Svening Svenningson

Råvaran anpassades till användningsområdet, Sortimentet var omfattande

Råvaran hämtades i närområdet. För tallrikar, fat, askar och mindre skålar användes företrädesvis rödbok. Ask, ek och björk användes för större skålar, ek förekommer i större askar. Al och asp förekom också, men den dominerande råvaran var rödboken. Det vi vanligen kallar bok benämns egentligen rödbok för att särskiljas från vitbok som, trots namnet, inte tillhör boksläktet. I Seglora och Hyssna finns mindre bokskogsområden, medan det mellan Ås och Kinds härader låg en milsvidd bokskog - kronoallmäningen Gälaveden. Den omfattade delar av socknarna Ljushult, Hillared, Dannike och Tvärred i Kinds härad samt Toarp och Äspered i Ås härad. Bokskogen på Gälaveden låg vid rödbokens nordgräns, norr om denna gräns är inte rödboken naturligt skogsbildande. Bönderna hade tillgång till virke från bokskogen på Gälaveden efter en hel del byråkrati. Först krävdes ansökan om utsyning av bokträd hos häradsrätten, sedan slutligt beslut av landshövdingeämbetet. En procedur som tog sin rundliga tid. När skålknallens varor i mitten av 1800-talet inte längre efterfrågades, var Gälavedens bokskog efter hundra års uttag till slöjdvaror i det närmaste utplånad. Den var istället i förädlad form av skålar, tallrikar och askar utspridd över hela Skandinaiven.
De svarvade askar, skålar och tallrikar i rödbok som försålts av skålknallarna i Sverig, Norge och Finland från 1600-talet till mitten av 1800-talet kan tillsammans räknas i miljontals. Norr om rödbokens naturliga nordgräns är deras efterlämnade arbeten, genom material (rödbok) och modell, ganska lätta att identifiera. I södra Sverige kan de vara förväxlingsbara med föremål som svarvades i Götingebygden i Skåne. Under 1700- och 1800-talen svarvades här skålar, askar och tallrikar i rdbok som försåldes främst på marknader i södra Sverige. Modellerna skiljer sig något från sjuhäradssvarvarnas sortiment.

Skålknallarnas sortiment var naturligtvis större än vad som kommer att beskrivas i denna bok. De snidade i stor omfattning sin egen modell av träsked, de svarvade öven tunntappar, grötskålar, ljusstakar, ljuskronor med mera. De efterföljade är ett försök att beskriva en viktig del av skålknallarnas sortiment. De föremål som med stor sannolikhet går att härleda till Sjuhäradsbygden - tallrikar, dryckeskärl och askar - svarvade företrädesvis i rödbok. Underlaget bygger på en inventering av svarvade föremål från Sjuhäradsbygden som jag fick möjlighet att göra 2003-2004 och därefter har bearbetat.

Svarvade tunntappar och täljda träskear i björk såldes i stora kvantiteter. I början av 1770-talet förtullades varje år cirka 20 000 tuntappar och närmare 30 000 träskedar. 

Någon gång under 1700-talet bytte skålknallen 

modell på träskeden. Den äldre modellen har ett runt eller äggformat blad samt ett kort skaft som avslutas med en knopp.

Sjuttonhundratalsmodellen har ett ovalt blad med ett kort brett skaft.

En del av föremålen försågs med en dekorativ målning innan de var klara för försäljning, men huvuddelen av tallrikar och askar såldes odekorerade och brukades i det skicket. Men det var inte ovanligt att köparen i sin tur ombesörjde en dekormålning av den köpta asken eller tallriken utförd av en lokal allmogemålare/häradsmålare på ortens manér. Det finns gott om exempel på sådana föremål.

- Svening Svenningson

Bondehandeln minskar, Svarvaren

I inledningen av 1800-talet började en del av svarvsortimentet bli otidsenligt, försäljningen minskade samtidigt som svarvstolen började ersättas av den mer lönsamma vävstolen. Under 1800-talets första årtionden blev svarvgodset allt mindre efterfrågat och i mitten av 1800-talet var det bara någon enstaka svarvare kvar. Men gårdfarihandelns textila sortiment levde vidare i ännu många år. Flera av de sentida gårdfarihandlarna startade fast affärsverksamhet i de bygder de först sin handel. En av dessa var toarpsknallen Paul U. Bergström med varuhuset PUB i Stockholm. Även grundarna av Rydboholms väveri, Lunnefabriken i Dalsjöfors och Borås Wäfveri har sina anor i gårdfarihandeln. Postorderföretagen i Borås, den första startade 1892, kan också räknas som en fortsättning av gårdfarihandeln.

Johannes Nilsson 1757-1827.

Från Gyltige, Breareds socken i Halland.

De äldsta skriftliga beläggen för svarvning i Sjuhäradsbygden är från 1500-talet. Olaus Magnus skriver 1555 i sin Historia om de nordiska folken om svarvarna i Mark och Kind. -Där finnas skickligare mästare i svarvning än på något annat ställe inom Nordens landamären. Man lever sålunda där mestadels på detta yrke och tävlar sinsemellan att uppfinna nya skönt arbetade träkärl.- Rättsprotokollen från 1551 och 1562 om bland annat beslagtaget svarvgods bekräftar också den tidiga svarvhanteringen i bygden.

Konsten att svarva är flera tusen år gammal. De äldsta bildbevisen på svarvning är från Egypten omkring 300 f.Kr. där en person roterade ämnet med hjälp av ett rep och den andre förde verktyget för att forma träet. Den konstruktionen förbättrades av romarna med repet kopplat till en båge i stråkform, men det dröjde troligen ända till medeltiden innan konstruktionen förbättrats så att en person ensam kunde sköta svarven.

I Sverige kom denna svarv att kallas för svegsvarv efter den fjädrande gren (svega) som via ett rep runt svarvämnet vare kopplar till en trampa. Svarvämnet roterade vid trampning fram och tillbaka, svarvningen skedde sedan endast vid nedtramp. Svarvningen utfördes i färskt virke enligt en metod som i dag kallas skärmetoden eller skärande träsvarvning. Resultatet blev minst lika bra som med en modern svarv. Ytan behövde inte efterbearbetas med slipning och det var möjligt att tillverka stora tunna skålar. Svegsvaren var enkel att tillverka och kunde placeras var som helst. 

Vid den här tiden var handaskickligheten stor. I självhushållets tid var bönderna tvungna att själva klara det mesta hantverket på gården. Att svarva var en specialkunskap, enkelt smide klarades av på gården. Svarven tillverkade de själva med alla tillbehör som krävdes. Nils Hufwedsson Dal skriver i sin avhandling om Borås från 1719 att det fanns en svarvstol i nästan varje hus Toarps och Rångedala socknar. Efterlämnade bouppteckningar bekräftar också detta förhållande.

När männen på gården inte var på resa eller var upptagna av gårdens skötsel var det tid att svarva upp ett varulager av tallrikar, askar och skålar för nästa handelsresa. En del askar och skålar dekorerades av någon på gården som var skicklig på den sysslan.

Det fanns även svarvare som reste med begränsat eller inget varulager, utan som endast tog med sig svarven med tillbehör. De gick runt på gårdarna och erbjöd sig att svarva vad som önskades. Svarven var enkel att sätta upp med en naturlig gren som -svega-. Virket, som skulle vara färskt, hämtades på gården de besökte. Betalningen erlades i natura.

-Hans svarfvarlön var äfven efter gammal sedvana bestämd sålunda, att han i betalning skulle hafva lika mycket säd som rymdes i det utsvarfvade träkärlet.-

Ovanstående utdrag ur Gabriel Djurklous skrift från 1885 om Lifvet i Kinds härad citerar ett brev från sockenmän i Ljushults socken skrivet i slutet 1600-talet till greve Gustaf Otto Stenbock. 

Svarvningen i Marks, Kinds och Ås härader har sannolikt senmedeltida anor. Centrum för gårdfarihandeln med svarvslöjd var socknarna Toarp, Rångedala och Äspered i Ås härad. Men även i Kinds härad svarvades det i stor skala, främst i socknarna Tvärred, Dannike, Ljushult och Sexdrega. I Marks härad var svarvningen livlig i socknarna Kinnarumma, Seglora och Hyssna.

Medan svarvarna i Kinnarumma och Seglora framför allt avsatte sitt svarvgods genom gårdfarihandel sålde svarvarna i Hyssna sina produkter på marknader och torg. Anledningen var att man i Hyssna, troligen redan från 1600-talet, specialiserat sig på att svarva nymodigheten spinnrockar. En spinnrock daterad 1716, förmodligen tillverkad i Hyssna, finns bevarad i det lokala hembygdsmuseet. En annan utmärkande produkt för hyssnasvarvarna var en mycket vacker modell av sovelfat. Till skillnad från svarvningen i Ås och Kinds härader som upphörde i mitten av 1800-talet, var det ända in på 1900-talet fortsatt efterfrågan på spinnrockar från Hyssna. I slutet av 1800-talet var textilindustrin starkt etablerad i Mark och kom att efterfråga svarvade bobiner till väverierna. Hyssnasvarveriet blev en naturlig övergång från bondeslöjd till industriproduktion. Moderna hjulsvarvar införskaffades. Från år 1880 började man svarva med vatten som drivmedel. Det sista svarveriet i Hyssna lades ner på 1990-talet och markerade slutet på en månghundraårig salusvarvning i bygden. 

- Svening Svenningson

Sovelfat

Betongskjulet

A C

Sjuhäradshandeln kulminerar i slutet av 1700-talet, Skålknallen

Gustaf Boger uppger i boken Knalleliv att år 1791 utskrevs ett rekordhögt antal handelspass - 3 516 stycken. Varje gårdfarihandlare gav sig vanligen ut på handelresa två gånger om året. Det skulle innebära omkring 1 700 bondehandlare. I en landshövdingsrapport från 1790-talet har antalet uppgetts till omkring 2000 bondehandlare.
De flesta kom från Ås och Kinds härader och resorna genomfördes när det var möjligt för jordbrukets del. Omkring den 20 maj och den 10 september var de vanligaste avresedagarna, men även avresa omkring den 20 januari förekom. Vägarna var dåliga, oftast var det ridvägar. Det dröjde innan gårdfarihandlarna använde häst och vagn på sina resor. Fram till dess transporterades klövjade på hästar. Linné skriver på väg från Närke i sin Västgötaresa den 14 juni 1746: -Västgötar mötte oss trenne stycken drevo 21 lösa hästar, lastade med västgötagods-. De efterhand överflödiga hästarna såldes senare under resan.
Vägarna var osäkra. När handlarna gav sig iväg på sina resor gjordes det så långt det var möjligt i grupp. Efter stormaktstiden och det välstånd som inleddes med frihetstiden tog husbehovsbränningen fart och ett ökat alkoholmissbruk bredde ut sig över landet. Rövarband härjade på vägarna. Många är berättelserna om västgötar som blev rånade och mördade under sina resor. Från Norge berättas det att om en västgöte kom bort var det ingen som frågade efter honom. Fick någon överraskande gott om pengar trodde man att det var en västgöte som blivit rånad.

-

Gårdfarihandlaren hade många namn. Västgöte var en vanlig benämnimg, boråsare kunde även resande bönder kallas, svarvare benämndes den som sålde svarvgods, marbo var invånare från Marks härad men kunde även omfatta handelsmän från andra härader. Knalle är en jämförelsevis sentida benämning som ursprungligen användes tillsammans med vad de saluförde, Linné skriver 1746 om -fatknallar från Rångedala och Torpa som svarvar skålar, tappar och askar-. Dessa kunde även kallas skålknallar eller skålvästögte. En annan grupp var tugaknallar som förde med sig vävnader.
Vem var skålaknallen? Han var vanligtvis bonde, han var dessutom svarvare, han kunde även vara smed och kanske framförallt var han affärsman. Inom familjen eller gården vävdes det band och det dekorerades askar och dryckeskärl. Affärsmannen kunde skapa goda relationer med sina kunder. Han fick ett brett kontaktnät och säkert många vänner inom det området han gjorde sina affärer.
Skålknallen levde ett enkelt liv på sina resor. Vanligtvis övernattade han och fick mat mot ersättning på gårdarna. Oftast var betalningen ur varulagret. Han blev i allmänhet väl mottagen på gårdarna. Det blev ett avbrott i vardagen när knallen kom på besök och dukade upp sitt varulager. Han var nyhetsförmedlare, traditionsbevarare och inte minst kulturspridare. På kvällen framför brasan i de stugor han övernattade var han en populär gäst. Han kunde många sagor och sägner. Ofta var skålknallen själv huvudperson i berättelsen, gärna i skämtsamma sammanhang.
Däremot bland handelsmännen i städerna var han inte omtyckt och en besvärlig konkurrent. Många klagomål mot gårdfarihandlarna framfördes av städernas köpmän till myndigheterna. Den uppfattningen beskrivs av Bellman i bland annat Fredmans epistel no 37 där han gör liknelse mellan Lifgardets musikanter och boråsare (gårdfarihandlare); -Klang, hvad silfersmidda tjocka Boråser! Vindögda törstiga fromma som lamb, Med en trut som idliga blåser.-
Som längst i Sverige reste gårdfarihandlarna från Sjuhäradsbygden till södra Norrland, längre var inte tidsmässigt möjligt att resa. Trots det påträffas tallrikar i rödbok både i Västerbotten och i Norrbotten. Nordiska museet har en trätallrik i rödbok med fyndort så långt norrut som i Nederkalix. Gårdfarihandlarna deltog flitigt i marknader både i Sverige och i Norge. Marknaderna i Röros och Gregoriamarknaden på Frösön är ett par exempel på försäljningsplatser där skålaknallarna kunde sälja sina alster vidare till handelsmän som i sin tur avsatte sina varor på marknader längre norrut. Skålknallarna reste inte bara i Sverige på sina handelsresor. Norge var välbesökt upp till Trondheim och för några gick resan även till västra Finland, som ju var en del av Sverige fram till 1809.
Skålknallarna kom främst från Ås härad men även från några socknar i Kinds och Marks härader. I Försök till en korrt beskrifning om Skara stift, 1814, skriver Peter E. Lindskog om Rångedala pastorat i Ås härad. (Rångedala pastorat omfattar socknarna Rångedala, Toarp, Äspered, Varnum och Tärby): -Folkmängden var år 1760, 2443 och 1810, 3251. Folket här, som är sedligt och arbetsamt, bor i allmänhet väl och kläder sig snyggt. Invårnarne i Toarps socken äro märkvärdige för sin klädedägt och skilja sig därigenom från alla andra. På några år har den väl börjat undergå förändring hos några få, men de fleste bibehålla ännu förfädernes bruk.
Gårdfarihandel idkas allmänt af Invånarne i Toarps, Espereds och Rångedala Socknar och af några få i Warnum. Genom det att Folket mycket reser och idkar handel, har det blifvit mera upplyst, hyfsadt och speculativt. De av mankönet, som ej resa, sysselsätta sig i synnerhet i Toarp med tillverkning av smide, svarfning och qvarnstenars huggande. Qvinkönet är mycket sysselsatt med spånad och väfnad i synnerhet med tillverkning av band och täcken.-
Peter E. Lindskog var lektor och domkyrkosyssloman i Skara. Som född och uppvuxen i Tvärreds socken, gränsande till Äspereds och Toarps socknar, kan han anses vara väl förtrogen med förhållandena i Rångedala pastorat. Peter E. Lindskog skriver vidare: -Jordmånen är i allmänhet mager och sädesafkastningen så obetydlig, att den på långt när icke förslår till Invånarnes behof, utan måste de alla år köpa spannemål från andra orter.-
Böndernas mangårdsbyggnader var i allmänhet av modellen enkelstugor eller parstugor. Från slutet av 1500-talet och ytterligare ett par århundraden genomgick stugan gradvis en stor förändring. Eldstaden förbättrades med bakugn och skorstenspipa. Den gamla rököppningen och samtidigt ljuskällan i taket, -ljoret-, gjordes om till takfönster. -Vindögat-, en öppning i väggen för att ge brasan drag, blev ett litet fönster på långsidan vanligen täckt med en tunn genomskinlig oxblåsa. Efter det att Limmareds glasbruk grundats år 1740 blev det dyrbara fönsterglaset mera lättåtkomligt i Sjuhäradsbygden och oxblåsan efterhand ersatt av munblåst fönsterglas.
Såväl i enkelstugan som i parstugan var det endast ett rum, storstugan, som användes i vardagslag. Här lagades maten, här åt och här sov under vinterhalvåret alla gårdens innevånare. Höst och vinterkvällar samlades man vid brasan. Sagor och sägner fördes vidare, någon berättade från den senaste handelsresan allt under det att kvinnfolket vävde band, någon finjusterade eller dekorerade askar och dryckeskärl inför kommande handelsresor.
Slutet av 1700-talet var gynnsamt för skålknallen, försäljningen av svarvade tallrikar och askar stod på sin topp. Det textila inslaget i varusortimentet hade ökat. För många blev vinsterna goda och åtskilliga handelsbönder såg under decennierna runt sekelskiftet 1800 till att bygga om sina stugor eller bygga helt nya mangårdsbyggnader.

- Svening Svenningson

Douchebag-listan: Dakha aka Babylon Jackson

Inne:
* Ligga med 17-åringar
* Ha motorcykeln inomhus
* Äga en segway
* Brun-utan-sol
* Vaska Dompa på Spajjan
* DJ's med fejk-italienska namn
* Ssssschtekare

Ute:
* Ge pengar till tiggare
* "Etnisk" mat
* "Etnisk" musik
* "Alternativ" musik
* Festival med camping
* Band som släpper skivor istället för singlar och remixer
* Knegare

Dakha aka Babylon Jacksons inne/ute

Inne::
*Rebecca & Fiona
*Stenhårda bögrappare från New York (Mykki Blanco, Cakes Da Killa)
*Neil Blomkamp
*"Utmanande" kläder för att du är för snål för att köpa kläder utan hål
*Maltöl
*Tjejpennan

Ute:
*Autotune
*Retrosexism (även den ironiska)
*Gulliga popversioner av raplåtar
*Brud A försöker verka fett creddig genom att dissa brud B
*Använda ordet "ligga" på ungefär samma sätt som ordet "cykla", "röka", osv
*Fula, moderna "aerodynamiska" bilar som ser ut som förväxta Tamagotchis med hjul

Slutet och början (WS)

Efter varje krig
måste någon städa upp.
En någorlunda ordning
uppstår inte av sig själv.

Någon måste skyffla undan
spillrorna från vägarna
så att vagnarna skall kunna
forsla undan liken.

Någon måste köra fast
i slammet och askan,
soffresårer,
glasskärvor
och blodiga trasor.

Någon måste dra fram en stock
och stötta upp väggen,
någon sätta glas i fönstret
och hänga dörren på gångjärn.

Det gör sig inte på bild
och pågår i åratal.
Alla kameror har redan åkt
till ett annat krig.

Broar ska dit igen
stationer restaureras.
Trådslitna blir ärmarna
av att kavlas upp.

Någon med en kvast i hand
pratar ännu om hur det var.
Någon lyssnar
och nickar med oavslitet huvud.
Men alldeles i närheten
börjar såna hålla till
som snart ska tröttna på det hela.

Någon måste ännu ibland
under busken gräva fram
de rostiga argumenten
och bära bort dem till sophögen.

De som visste
vad det handlade om
måste lämna plats åt dem
som vet lite.
Mindre än lite,
Lika med noll.

I gräset som nu täcker
orsaken och verkan,
måste väl någon ligga
med ett ax mellan tänderna
och titta upp i molnen.

- Wislawa Szymborska

Staden Borås grundas, Bondehandeln fortsätter

I Torpa socken i Vedens härad utsåg vedenborna en plats för anläggandet av en stad. Riks- och kammarråden svarade den 24 juni 1620 att de som lät anteckna sig som borgare fick fortsätta att bedriva sin gamla handel på vilkor att de tog ut särskilda pass hos ståthållaren på Älvsborg. Datum för grundandet av staden Borås fastställdes genom ett kungligt brev till den 16 juni 1621. Namnet Borås kommer från Buaråsen nordväst om staden, i dag Rya åsar. Den 29 april 1624 erhöll Borås helt unika regler som landets enda stad med rätt att bedriva gårdfarihandel över hela riket.

Strax efter Borås grundade införde kronan år 1622 tull på alla varor, -som föres till torgs och marknad eller föres till köpstad för försäljning-. För städernas vidkommande innebar den så kallade lilla tullen att städerna skulle omges med staket och bevakade portar där de intresserade fick deklarera sina medhavda varor och betala en avgift enligt tulltaxan. Bestämmelserna för lilla tullen var komplicerad och varierade under åren. För varor tullbelagda i Borås förelåg tidvis, mot uppvisandet av tullsedel, tullfrihet vid inpassage i andra städer, en bestämmelse som inte alltid godtogs av övriga städer och vållade konflikter. Vid denna tid anges allmogehandeln vara livlig i Torpa socken där Borås grundlades. De flesta handelsbönderna ansågs annars utgå från socknarna Toarp i Ås härad och Kinnarumma i Marks härad. Dock var få handelsbönder från Toarps socken villiga att flytta in till den nya staden, där majoriteten av de inflyttade borgarna kom från Vedens härad men även en stor del från Marks härad och här särskilt från Kinnarumma socken.

Efter stadsbildandet fortsatte bönderna i Toarp och angränsande socknar, till boråsborgarnas stora förtret, med sina handelsresor. Varorna som salufördes var de som tillverkats på gården - vävda band, svarvad och täljd träslöjd samt smidesvaror. De nödvändiga handelspassen skaffade sig handelsbönderna hos myndighetspersoner eller prästerna i socknen. Bondehandeln hade därför trots Borås grundande fortsatt i stor omfattning från Ås härad. 

Boråsarna klagade till riksdagen över konkurrensen från den olagliga bondehandeln, medan handelsbönderna i Ås och Vedens härader i sin tur ansökte om handelsprivilegier. År 1680 förklarade kronan att boråsarnas klagomål var berättigade, men med hänsyn till landsbygdens fattigdom gav man också bönderna rätt att -denne ringe handels frihet åtnjuta-. Ett avgörande skäl för kronan var säkert ekonomiska. Bondehandeln var omfattande och inbringade stora inkomster, genom handelstullen, till kronan som ständigt var i behov av pengar för att finansiera sin krigsmakt.

Handelsbönderna kunde förtulla sina varor vid den tull som låg lämpligast till i deras resväg. Borås var ett vanligt förtullningställe för dem, men även andra tullplatser förekom såsom Hova i Västergötland. Bestämmelserna för förtullning växlade under åren. De första åren på 1770-talet var allmogen hänvisad till förtullning i Borås. Av den statistik som fördes av tullen i Borås går det att se hur omfattande allmogens handel var dessa år. En oljemålning av Per Hilleström från 1773, Ett fruentimmer handlar band av en västgöte, illustrerar väl de varor -av egen avel- som allmogen hade rätt att föra med sig. Av varorna på bilden medförde allmogehandlarna under ett enda år, 1771, inte mindre än 503 975 meter band, 28 894 träskedar, 22 500 tunntappar, 46 142 träaskar, 78 030 trätallrikar. Mungigan får representera 11 834 kilo järnsmide. 

Även om gårdfarihandeln från Sjuhäradsbygden hade expanderat kraftigt under slutet av 1700-talet, går det genom de ovannämnda volymuppgifterna att få en uppfattning om de mycket stora mängder varor allmogehandlarna från Sjuhäradsbygden fört ut över Sverige och grannländerna från senmedeltid till mitten av 1800-talet, varor som i dag ger avtryck i museer över hela landet.

- Svening Svenningson

Gårdfarihandeln, Sjuhäradsbygden

Det började redan under medeltid med boskapshandel. Smålänningar och västgötar drev oxar dels till Danmark via Halland dels till Bergslagen som hade ett växande behov av oxar. Oxar behövdes som dragare i gruvorna, skinnet till rep och köttet blev falukorv. Man kan anta att handeln med träslöjd och smide började här. Mat och husrum betalades med slöjdvaror, som dessutom var en utmärkt handelsvara i Bergslagen. Som betalning för oxar togs järn som avsattes hos hemortens smeder. Sjuhäradsbygdens egen järnframställning hade vid den här tiden upphört och järnet från Taberg var inte tillgängligt för sjuhäradshandlarna.

De tidigaste uppgifterna om handel med hemslöjd är från 1551. Handelsbönderna Lasse Eskilsson och Anders Svensson från Häljared i Toarp, på väg hem från Norge, fick sina varor beslagtagna av en av Svante Stures fogdar. De blev fråntagna varorna som bestod av järn, koppar, lärft, skinn, ost, kontanter med mera som de bytt sig till mot smide och trävaror på sin resa. Lasse och Anders klagade hos Gustav Vasa som beordrade fogden att återlämna varorna. År 1562 hade landbofogden på Älvsborg, Olof Jönsson, konfiskerat bland annat fat, tallrikar, skålar och olika slags träkar avsedda att föras ut till Danmark. Även här fick bondehandlarna rätten på sin sida.

Sjuhäradsböndernas handel blev efterhand omfattande. Stora klagomål kom runt om i landet från städernas handelsmän som inte uppskattade konkurrensen från gårdfarihandlarna, en handel som de ansåg vara olaglig. Gårdfarihandlarna i sin tur uppfattade sin handel som legitim och bönderna i Vedens härad klagade hos regeringen 1620 över att de hindrades i sin resehandel av städerna i Västergötland och Småland. 

Regeringens svar blev en missräkning inte bara för vedenborna utan också för de städer de var oense med. Vedenborna skulle få fortsätta sina landsköp, men bara till midsommar, därefter fick de endast fortsätta om de antingen flyttade till en stad eller själva grundade en sådan och blev borgare.

-

Längst ner i södra Västergötland ligger Sjuhäradsbygden, gränsande till Småland och Halland. Det är ett sjörikt och kuperat landskap genomflutet av två större åar - Ätran och Viskan. Sydsvenska höglandet sträcker sig in över Sjuhäradsbygden, högsta punkten Galtåsen är 362 meter över havet. Under medeltiden gränsade Sjuhäradsbygden mot Danmark med flera gränsbefästningar av vilka endast Torpa stenhus är intakt bevarad. Den medeltida färdvägen Redvägen gick genom de östra delarna av Sjuhäradsbygden och följde till stor del Ätrans dalgång. Från söder är häradernas namn - Mark, Kind, Bollebygd, Veden, Ås, Redväg och Gäsene. Två städer ligger i området - det medeltida Ulricehamn samt Borås grundat 1621.

Sjuhäradsbygdens huvudnäring var sedan medeltid åkerbruk och boskapsskötsel. Mycket tidigt växte en järnframställning fram i Kinds och Marks härader. De äldsta fynden är från äldre järnålder 500 f.Kr-550 e.Kr. I första början framställdes järnet endast för husbehov men utvecklades sedan, under vikingatid och tidig medeltid, till en betydelsefull näring. Det finns hundratals ugnslämningar i gränstrakterna mellan Kinds härad och Småland. Tillgången till järn i bygden genererade smeder. Skickliga smeder var förutsättningen för att tillverka förstklassiga verktyg till svarvning och annan träslöjd. Smide och träslöjd är de äldsta näringsslöjderna i Sjuhäradsbygden.

- Svening Svenningson

Breathing

Grasping for straws is easier;
You can see the straws.

“This most excellent canopy, the air, look you,”
Presses down upon me
At fifteen pounds per square inch,
A dense, heavy, blue-glowing ocean,
Supporting the weight of condors
That swim its churning currents.
All I get is a thin stream of it,
A finger’s width of the rope that ties me to life
As I labor like a stevedore to keep the connection.

Water wouldn’t be so circumspect;
Water would crash in like a drunken sailor,
But air is prissy and genteel,
Teasing me with its nearness and pervading immensity.

The vast, circumambient atmosphere
Allows me but ninety cubic centimeters
Of its billions of gallons and miles of sky.

I inhale it anyway,
Knowing that it will hurt
In the weary ends of my crumpled paper bag lungs.

—Mark O’Brien, 1988