Odosh Kalvpoeten; Början

Jag mådde så dåligt för allt som hade hänt i mitt liv, ångest fyllde mitt bröst till bristningsgräns, mina händer darrade: separationer, slag, kränkningar; gifter från människor
Som fortfarande klöste mig så häftigt.

Mina händer hade varit hårt bakbundna intrasslade i okunnighetens rep.
Men efter mycket ansträngning hade de brutit sig loss så att de äntligen kunde
förenas.
För länge sedan hade de särats av en röd skinande blodsdroppe som idag hade
efterlämnat ett uppfrätt hål i min själsliga klädnad.
Men nu äntligen hade de funnit varandra.
Mina krafter fann sin väg ur min andes källa, genom själens vävnader och i form av elektricitet slungades ut till händerna och fyllde dem med värme.

Mina sorger lade jag undan i denna stund därför att de för alltid ändå skulle jaga
mig,
All smärta vek jag prydligt ihop och lade undan för att förlåta denna tid.
Orden utsöndrade ur andens läppar, jag kunde höra hur de föll, höra tyngdlösheten som bar dem ned till den sjö som hade ansamlats kring själen i andens djupa navel.
Själen slickade i sig av dropparna som rann längs andens mjölkvita hals.
Emellan allt detta som hände kastade den materiella kroppen ut sina trådar emellan sina böljande draperier för att hålla ihop sig.

När själen nu var mätt av dessa sällsamma ord den hade fått i sig lade den sig ned i
sjön som omgav den för att drömma.

När den hade legat tyst en stund i djup vila förlossades en spor ur den, ett ljuskorn
som sprang bort och lös upp den materiella kroppens hålor och veck.
Snart avdunstade svärmar av sporer ifrån den mellan varje andetag som pressades ur dess lunga som låg slak i andens händer, de skockades och sken omkring själens kropp som nu rörde sig en aning. Snart kunde jag inte urskilja kroppen utan den lös upp hela innanmätet av min kropp, jag kände blodkropparna skrapa emot cellväggarna när de strömmade ut genom artären, porlandet ifrån inälvorna, celler som knoppades, och ljudet ifrån celldelningen mullrade för mig. Friktionen som uppstod när vätskorna i kroppen gneds emot varandra.

Då sänkte sig en ljus stämma över mig för att jag skulle uppfatta dess bud,
Samtidigt skopade anden upp min lysande själ ur sin navel med sina händer.

När jag hade uppfattat budet bar medvetenheten fram en ny styrka och anden fyllde sina lungor med en sällsam doft, jag kunde ana atomerna vira in sig i varandra, hur elektronerna ångade och när dessa ångor som snuddade vid tystnaden upplöstes så öppnade tystnaden sitt tomrum genom att vika undan sitt svepande lufthav för att mottaga intet.

I samma stund som intet gjorde mig medveten insåg jag ett råd som hade dröjt sig kvar
hos mig, detta råd kom som en röst, sänkte sitt hår över mitt medvetande då bröts
tystnaden
Sönder och anden blåste doften i sina stora lungor mot själen som var i dess kupade
händer
Så att själen snurrade blixtrande iväg genom nervernas utgreningar, genom alla mina
lemmar,
Genom mina armar och fyllde händerna hos min materiella kropp.
När händerna veks upp ur bönens hav steg en ljusgnista ur dem, virvlade upp framför
mig
Och svävade. Detta var rösten inom mig, att jag inte förstod att jag under så lång
tid hade legat sovande inom mig själv.
Ur min strupe sökte sig Amen ut, min tunga smakade vid ordet och återgav dess början:
Alpha…

Det började med ett prasslande ifrån ljuskornet framför mig, det utvecklade sig
gradvis till ett språk
Och den sade:
Det är en början.

Cezanne's tomater

Cezanne var nära vän med familjen Renoir och Madame fick detta receptet.

9 stora tomater

2 matskedar salt  

4 vitlöksklyftor

ett knyte slät bladpersilja

nymalen svartpeppar

4 matskedar olivolja 

3 matskedar färskt ströbröd 

Ugn: 200 C 

Skölj och torka tomaterna, halvera

Salta rikligt på den skurna sidan och lägg dem med den sidan neråt på ett spjäll och låt rinna av

Efter 10 minuter pressa försiktigt ut överdriven vätska och frön

Borsta en ugnsfast form med olivolja

Banka försiktigt vitlök, ta ur dem ur skalet och finhacka

Plocka bladen av den släta bladpersiljan och finhacka

Blanda vitlök, persilja och svartpeppar

Rada upp halvorna i pannan och sprid ut örtblandningen i tomaterna

Häll generöst med hjälpsam olivolja och strössla med ströbröd

Baka i 20-25 minuter, inom näshåll

God varm, god kall

Aline Victorine Charigot Renoir                                          Marie-Hortense Fiquet (Cezanne)

http://www.theguardian.com/lifeandstyle/wordofmouth/2013/jul/17/how-to-make-perfect-tabbouleh

Dabadidabada

 Konstnärinna - An1

http://www.imdb.com/title/tt0262150/
http://www.imdb.com/title/tt0105929/
http://www.imdb.com/title/tt1533435/
http://www.imdb.com/title/tt0140316/
öppet arkiv -Serier
http://www.imdb.com/title/tt0410730/
http://www.imdb.com/title/tt0058124/
http://www.imdb.com/title/tt0120201/ -Film

http://www.2000taletsvetenskap.nu/gammalt/psykslavl.htm
http://the-toast.net/2013/11/04/male-novelist-jokes/
http://en.wikipedia.org/wiki/Starship_Troopers
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Moon_Is_a_Harsh_Mistress -Läs
http://store.steampowered.com/app/214340/
http://www.gog.com/game/the_chronicles_of_riddick_assault_on_dark_athena -Spel

49

Förord till andra delen. - Tala om dem som har behandlat detta ämne.
Det är otroligt hur djärvt dessa människor ger sig till att tala om Gud.
Första kapitlet i deras skrift mot vantron har som sitt mål att bevisa Guds existens med hjälp av naturen. Denna avsikt skulle inte förvåna mig om de talade till de troende, ty det är alldels uppenbart att den som har tron levande i sitt hjärta genast inser, att allt som är till är skapat av den Gud han tillber. Men det talar ju till själar där detta ljus har slocknat, det ljus som de just önskar tända - människor berövade tro och nåd, människor som av all sin förmåga granskar naturen för att i den hitta något som kunde bana väg till en gudskunskap, men som bara finner mörker och natt. Säger man till sådana människor att de bara behöver betrakta minsta ting omkring sig för att de skall få se Gud avslöjad, och ger man dem månens och planeternas gång som bevis för denna stora grundläggande verklighet - i den tron att detta bevis skall vara det definitiva och avgörande - då ger man dem anledning misstänka att motiveringarna för vår religion står mycket svagt. Både mitt förnuft och min erfarenhet lär mig att ingenting bättre tjänar till att inge dem förakt för religionen.
Det är inte på det sättet Skriften, som bättre känner till de gudomliga tingen, talar om Gud. Den säger tvärtom att han är den dolda guden, och att han ända sedan syndafallet har överlämnat människorna till en förbindelse som de bara kan befria sig från genom Jesus Kristus. Utan honom är de uteslutna från varje gemenskap med Gud; Nemo novit Patrem nisi Filius, et cui voluerit Filius revelare.
Det är detta skriften inskärper hos oss, när den så ofta upprepar att den som söker Gud skall finna honom. Det rör sig inte här om en klarhet som liknar middagens fulla ljus. Vi säger inte att han som vid middagstid letar efter dagsljus eller han som letar efter vatten i havet skall finna det. Det kan alltså inte ges någon så klar uppenbarelse av Gud i naturen. Därför säger Skriften på ett annat ställe: Vere tu es Deus adsconditus.

Nemo novit... "...ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken sonen vill göra honom känd" (Matt. 11:27)
Vere tu es... "Ja, du är i sanning en outgrundlig Gud" (Jes. 45:15)

- Blaise Pascal

Trolls (TroL)

Duty, strength and honor are the hallmarks of a troll. Warriors without peer. these changelings revere the old ways of plain speaking and simple truths. Other kith say that these large folk are as patient as the mountains and reliable as spring snowmelt. Though most changelings consider trolls hopelessly naive, trolls themselves consider trust and dedication to be the measures of their worth.
Guardians by destiny, trolls are the bedrock of any faerie freehold; a kingdom is safe only as long as its trolls can be trusted - it is a way of being. A troll who breaks a trust will weaken until the offending deed has been atoned for. Sadly, many trolls expect the same unstinting honesty from all fae, and are usually disappointed.
Seelie trolls, often called "giants", gave a Nordic look to them; they are ruggedly proud and often handsome. Unseelie types, sometimes called "ogres", resemble massive cavemen, hairy and coarsefeatured. All trolls have rumbling voices and great strength and size; they need not speak loudly to be obeyed. Fortunately, most trolls regard their strength as a divine gift and consider using it without just cause unworthy of them. Pooka, eshu and satyrs have plenty of fun at trolls´ expense, and it is a tribute to trolls´ patience that the offending parties are not regularly pounded into submission. If a troll´s patience finally does break, however, he flies into a monstrous rage, destroying everything and everyone around him until he calms or is taken down. Even the most foolish pooka will watch very carefully for the darkening of a giant´s eyes and break off the fun before it goes too far.
Trolls are a brave and stoic lot. Even their Unseelie display a steadfast courage. Though not stupid, they are simple folk and trust in others overmuch. Unlike the common image of the troll, these changelings are quite civilized; they use formal titles when addressing other Kithain, hold doors open for ladies and dedicate their souls to those they treasure. These kith are ardent romantics and will go for all the courtly trimmings when wooing a lover.
Ancient legends call trolls the first noble kith; when the sidhe appeared, some say, a great war began. The trolls lost and graciously swore loyalty to the new rulers, an oath that binds many to this day. Some Unseelie bards, seeking to stir up trouble, recount these tales in troll-run holdings, with not-so-subtle intimations that the giants take back their rightful place. To their credit, most trolls throw the offending bard out on her ear. Sometimes, however, the idea takes root and a troll band rebels. Even sidhe knights dread such insurrections...
Trolls prefer a simple lifestyle. Their furnishings and dress are plain and practical. Unseelie trolls tend to be slobs, leaving trash and remains wherever they go, while their Seelie counterparts keep clean and spartan quarters. It is a well-known danger sign when a giant´s home becomes messy; most Kithain will avoid that troll untill her Unseelie nature passes. By the darkening of her eyes, some say, a troll´s anger can be gauged.

Appearance:
Trolls are large, ranging from seven to nine feet tall, with thick bones and weightlifters´ muscles. Seelie giants carry an air of nobility; though many favor a Nordic look, they have slaty blue skin and thick black hair. All giants, however, have ice blue or pale green eyes. Trolls have large, powerfull jaws, wolflike teeth and small ridged horns on their foreheads.

Seemings:
Childing trolls do not remain young for long. Though protected they are encouraged to assume an honorable age and put childhood aside.
Wilders have reached their prime and often remain this age for decades or centuries.
Grumps are slower but stronger than any of their kind. They frequently settle into the exclusive guardianship of one place or person.

Lifestyles:
Trolls favor the wilderness and dislike cities and machinery. In their mortal seemings, many are athletes, policemen, rangers and farmers. In any guise they are notoriously honest.

Affinity:
Fae

Birthrights:
Titan´s power - All trolls are large and strong. Wilders gain an additional dot of Strength (even if it raises the Trait over 5) and a free Bruised Health Level, while grumps gain yet another Strength dot and another Bruised Health Level. Older trolls, however, add one to the difficulties of all Dexterity-based rolls. No troll can botch Athletics or Alertness rolls.
Stubbornness - Because of their devotion to duty, trolls in service to a cause add two dice to all Willpower rolls.

Frailties:
Bond of Duty - This same bond ties a troll's physical health to her duty. A troll who renegades on a sworn contract or oath becomes sickly and loses her Titan´s Power. Only by atoning for her lapse of trust (often by taking a new oath) can she regain her strength and durability.

Quote:
"No one harms the princess while I still live."

Outlook
Boggans - Solid folk, the very essence of who we aspire to be. A bit gossipy, but no one´s perfect.
Eshu - Sneaky and dishonest, but snappy dressers, full of tales and spirit.
Nockers - Their ingenuity is to be respected; their whining is to be ignored.
Pooka - Liars and thieves, the antithesis of our kind.
Redcaps - The only good ones whimper and bleed.
Satyrs - Shiftless, worthless and hopeless. Ignore them and they might go away.
Sidhe - Though they are arrogant, they have cause for their pride. If they lead, we will support them. If they falter, we will replace them.
Sluagh - Whisperers in darkness, not to be trusted.

- Mark Rein-Hagen

Paddmunnen

Det var mycket hårda tider där söderut. Inte söderut i det här landet, utan längst söderut i världen, där årstiderna är omvända och vintern inte kommer till jul som hos civiliserade folk utan mitt på året som i barbariska trakter. Sten, snävt gräs och is, vidsträckta slätter som ner mot Eldslandet faller sönder i ett radband av öar, snöklädda bergstoppar som stänger horisonten långt där borta, tystnad som har vilat där sen tidernas begynnelse och som bara ibland bryts av glaciärernas dova suckar där de sakta glider ner mot havet. Det är en barsk natur där det bor kärva människor. Vid seklets början fanns där ingenting som engelsmännen kunde föra med sig, men de fick tillstånd att föda upp får. På några år förökade djuren sig till den grad att de på avstånd såg ut som moln som fastnat längst efter marken, de åt upp all växtlighet och trampade ner de indianska kulturernas sista helgedomar. Det var där som Hermelinda försörjde sig på fantasilekar.
Mitt på högslätten stod som en kvarglömd tårta Fåravelsbolagets stora huvudbyggnad, omgiven av en befängd gräsmatta som direktörsfrun var mycket mån om. Hon kunde aldrig vänja sig vid att leva långt borta från det brittiska imperiets hjärta, och hon klädde fortfarande om till middagen på tu man hand med sin man, en flegmatisk gentleman fylld av stolthet över föråldrade traditioner. De inhemska lantarbetarna bodde i baracker i lägret, åtskilda från sitt herrskap genom stängsel av nyponbuskar och andra taggiga växter som inte lyckades begränsa slättens ödslighet och ge utlänningarna illusionen av leende engelsk landsbygd.
Arbetarna bevakades av företagsledningens vakter, de plågades av kölden och fick inte smaka hemlagad soppa på många månader. De levde prisgivna åt sitt onda öde, lika hjälplösa som fåren de skötte. Om kvällarna var det alltid någon som tog sin gitarr, och då fylldes landskapet av sentimentala sånger. Kärleksnöden var så stor, trots att kocken la flinta i grytan för att dämpa kroppens lustar och minnets trängtan, att arbetarna låg med tackorna och med en och annan säl till och med, om den kom så nära stranden att de lyckades fånga den. De där djuren har stora bröst, som på en kvinna, och när de har blivit flådda men fortfarande lever, varma och skälvande, kan en svårt nödställd man blunda och föreställa sig att det är en sjöjungfru. Men trots dessa nackdelar roade sig arbeatrna bättre än sitt herrskap, tack vare Hermelindas förbjudna lekar.
Hon var den enda unga kvinnan i hela det vidsträckta området, förutom den engelska damen som inte kom utanför nyponhäcken annat än för att skjuta harar, och då skymtade man nätt och jämt slöjan på hennes hatt genom ett helvetiskt dammoln bland skällande fågelhundar. Hermelinda däremot var en tillgänglig och påtaglig kvinna med en djärv blandning av blod i sina ådror och mycket fallen för att roa sig. Hon hande valt glädjeflickans yrke av ren och skär böjelse, hon tyckte om nästan alla män i allmänhet och många i synnerhet. Bland dem härskade hon som en bidrottning. Hon älskade deras lukt av arbete och åtrå, den hesa rösten, deras tvådagars skäggstubb, kroppen som var så stark och det barnsliga hjärtat. Hon kände sina kunders illusoriska kraftfullhet och deras ytterliga svaghet, men hon utnyttjade ingendera utan hade förbarmande med bägge. I hennes obändiga natur fanns en antydan till moderlig ömhet, och i kvällningen hände det ofta att hon satt och lappade en skjorta, kokade en höna åt någon arbetare som var sjuk eller skrev kärleksbrev till en fästmö långt borta. Hon gjorde sin lycka på en madrass stoppad med otvättad ull, under ett trasigt plåttak som gav ifrån sig toner av flöjt och oboe när vinden spelade på det. Hon hade fast hull och en hud utan vank, hon hade lätt för att skratta och eggelse mer än nog, mycket mer än en skräckslagen tacka eller en stackars skinnflådd säl kunde erbjuda. I varje famntag, hur kort det än var, visade hon sig som en entusiastisk och okynnig älskarinna. Ryktet om hennes stadiga ryttarinneben och hennes outslitliga bröst hade spritt sig sextio mil omkring, där i den ödsliga landsändan, och hennes beundrare kom långt bortifrån för att få en stund med henne. Varje fredag kom ryttare ursinnigt galopperande så långt bortifrån att de löddriga hästarna stupade sanslösa omkull. De engelska arbetsgivarna hade förbjudit alkoholförtäring, men Hermelinda såg till att kunna destillera en olaglig sprit som förbättrade humöret och förstörde levern på hennes gäster, och som hon också kunde bränna i sina lampor när det var dags för nöjen. Vadslagningen började efter tredje omgången sprit, när det var omöjligt att koncentrera blicken eller skärpa förståndet.
Hermelinda hade upptäckt hur man gör sig en säker förtjänst utan att fuska. Förutom kort och tärning fick männen ägna sig åt flera olika spel, och enda priset var alltid hon själv. Förlorarna fick ge henne sina insatser, och vinnarna gav henne dem också, men de fick rätt att avnjuta en mycket kort stund tillsammans med henne, utan omsvep eller inledning, inte för att hon saknade den goda viljan men därför att hon inte hade tid att ägna alla mer ingående uppmärksamhet. När de lekte blindbock fick deltagarna ta av sig byxorna, men de behöll väst, mössa och fårskinnsfodrade stövlar på för att skydda sig mot den antarktiska kölden som visslade in mellan väggbräderna. Hon band för ögonen på dem och så började jakten. Ibland blev det ett sådant oväsen att skratten och flämtningarna sökte sig genom mörkret och nyponhäcken ända till öronen på det engelska paret, som satt där oberörda och låtsades att det bara var vindens nycker där ute på slätten, medan de lugnt fortsatte att dricka den sista koppen ceylonte innan det blev sängdags. Den första som fick tag i Hermelinda gav upp ett triumferande böl och välsignade sin goda tur medan han slöt henne i sin famn. En annan lek var gungan. Hermelinda satte sig på en brädbit som var upphängd i två rep från taket. Inför männens ivriga blickar tog hon fart och höjde och sänkte benen, och alla kunde se att hon inte hade något på sig under sina gula kjolar. Deltagarna ställde upp sig på rad och hade en enda chans, var och en, att gå till anfall, och den som nådde sitt mål fann sig fångad mellan den skönas lår, i en virvel av kjolar gungad, skakad in i märgen och till slut uppstigen till himmelen. Men det var mycket få som lyckades, och de flesta for omkull på golvet medan alla de andra gapskrattade.
I paddleken kunde en man förlora hela månadslönen på en kvart. Hermelinda ritade ett kritstreck på golvet och fyra steg därifrån en stor ring, och så la on sig inne i ringen med utspärrade knän och guldbruna ben i skenet från spritlamporna. Då syntes hennes kropps mörka mittpunkt, öppen som en frukt, som en glad paddmun, och luften i rummet blev tjock och het. Deltagarna ställde sig bakom kritstrecket och försökte kasta till måls. Somliga var otroligt träffsäkra, så stadiga på handen att de kunde hejda ett vilt rusande djur genom att kasta in, mellan benen på det, två runda stenkulor hopfästa med en rem. Men Hermelinda hade en förmåga att omärkligt trolla undan kroppen, flytta sig så att myntet i sista ögonblicket missade. De som hamnade innanför kritstrecket tillhörde henne. Om något tog sig in genom porten, gav det sin ägare sultanens skatt: två timmar bakom draperiet ensam med henne, i total sällhet, där han fick söka tröst för alla forna umbäranden och drömma om paradisets njutningar. De som hade fått uppleva de där två dyrbara timmarna sa att Hermelinda kände till uråldriga kärlekshemligheter och kunde föra en till dödens tröskel och leda en tillbaka förvandlad till en vis man.
Fram till den dag då Pablo, asturiern, kom dit var det mycket få som hade vunnit de där underbara två timmarna, även om flera hade upplevt något liknande, men inte för några centimos utan för halva sin lön. Vid det laget hade hon fått ihop en mindre förmögenhet, men ännu hade hon inte kommit på tanken att dra sig tillbaka till ett mera konventionellt liv. Hon trivdes verkligen mycket bra med sitt arbete och kände sig stolt över de glimtar av lycka som hon kunde erbjuda lantarbetarna. Pablo var mager och spinkig och hade händer som en liten pojke, och hans yttre stämde inte alls överens med hans fruktansvärt okuvliga temperament. Bredvid den yppiga och gladlynta Hermelinda såg han ut som en argsint liten narr, men de som när han kom trodde att de kunde få sig ett gott skratt på hans bekostnad, de fick i stället en obehaglig överraskning. Den lille främlingen reagerade som en huggorm på minsta utmaning, beredd att slåss med vem som ville, men bråket kom av sig innan det hade börjat, för Hermelindas första regel var att under hennes tak slogs man inte.  När Pablo hade fått sin värdighet erkänd, lugnade han sig. Han hade ett målmedvetet och aningen dystert ansiktsuttryck, han talade inte mycket men när han gjorde det hörde man att han kom från Spanien. Han hade flytt undan polisen från sitt land och nu levde han på smuggling genom Andernas bergspass. Dittils hade han varit en vresig och stingslig enstöring som inte brydde sig om klimatet, fåren eller engelsmännen. Han hörde inte hemma någonstans och visste varken av kärlek eller plikter, men nu var han inte så ung längre, och ensamheten började krypa in i benknotorna på honom. Ibland vaknade han i gryningen på den frusna marken, inrullad i sin svarta kastilianska kappa och med sadeln som huvudgärd, och kände hur det värkte i hela kroppen. Det var inte en verk av stela muskler utan av hopade sorger och övergivenhet. Han var trött på att stryka omkring som en varg, men han var inte heller slapt för att bli tamdjur. Han hade kommit till trakten därför att han hade hört ryktas att det där vid världens ände fanns en kvinna som kunde få vinden att vända, och henne ville han se med egna ögon. Det väldiga avståndet och vägens faror avskräckte honom inte, och när han äntligen steg in på krogen och hade Hermelinda inom räckhåll, såg han att hon var gjord av samma hårda metall som han själv och kom fram till att efter en så lång färd var det inte mödan länt att leva vidare utan henne. Han slog sig ner i ett hörn av rummet för att iaktta henne noga och bedöma sina möjligheter.
Asturiern hade plåtmage och kunde dricka flera glas av Hermelindas sprit utan att ögonen tårades på honom. Han gick inte med på att klä av sig till San Miguels ringdans eller till mandandirun-dirun-dan eller andra tävlingar, för han tyckte de var rent ut sagt barnsliga. Men mot slutet av kvällen, när höjdpunkten kom med paddleken, ruskade han av sig fyllan och sällade sig till ringen av män runt om kritcirkeln. Han tyckte att Hermelinda var vild och vacker som en pumahona. Han kände hur jaktinstinkten vaknade, och den dova värken av övergivenhet, som hade molat i honom under hela färden, förvandlades till glad förväntan. Han såg fötterna i låga stövlar, de stickade strumporna som hölls uppe av resårband nedanför knäna, och de långa benen med spända muskler bland svallande gula kjolar, och han fick veta att han hade en enda chans att erövra henne. Han intog sin position, ställde fötterna stadigt på golvet och vägde med kroppen tills han fann själva den springande punkten, och med en knivskarp blick naglade han fast kvinnan på hennes plats och tvingade henne att sluta upp med sina ormmänniskokonster. Eller kanske det inte var så det gick till, utan det var hon som valde ut honom bland de andra för att undfägna honom med sitt sällskap. Pablo skärpte blicken, andades ut all luft ur bröstet och efter några sekunders total koncentration kastade han så slanten. Alla såg hur den beskrev en perfekt båge och föll rakt in på rätta stället. Bragden hyllades med applåder och visslingar. Oberörd makade smugglaren sitt bälte till rätta, tog tre långa steg framåt, grep kvinnan vid handen och drog upp henne på fötter för att på exakt två timmar bevisa för henne att hon inte heller kunde leva utan honom. Han nästan släpade henne, och de övriga satt kvar och drack och såg på sina klockor tills tiden som han hade vunnit var ute, men varken Hermelinda eller främlingen visade sig. Det gick tre timmar, det gick fyra, hela natten gick, det dagades och företagets klockor kallade till arbete, men dörren förblev stängd.
Vid middagstid kom de älskande ut ur rummet. Pablo växlade inte en blick med någon utan gick bort och sadlade sin häst, en annan åt Hermelinda och en mula till packningen. Kvinnan var klädd i byxor och resjacka och hade en väska av segelduk full med pengar bunden kring midjan. Hon hade ett nytt uttryck i ögonen och hennes minnesvärda bakdel vaggade belåtet. Tillsammans lastade de omsorgsfullt sitt pick och pack på djuren, satt upp på hästarna och gav sig av. Hermelinda gjorde en obestämd avskedsgest åt sina bedrövade beundrare till och följde Pablo, asturiern, ut på de trädlösa slätterna utan att se sig om. Hon kom aldrig mer tillbaka.
Hermelindas avfärd väckte en sådan bestörtning att bolaget, för att roa sina arbetare, satte upp gungor, köpte dartspel och pilbågar för prickskytte och beställde en jättestor padda av stengods med gapande mun, från London, för att arbetarna skulle kunna kasta till måls med slantar. Men ingen brydde sig om de där leksakerna, och till slut hamnade de som prydnader på direktionens terass, där engelsmännen fortfarande använder dem för att fördriva tråkigheten om eftermiddagarna.

- Eva Luna

Baba Konservatorinnan

Eighties

Böcker? Roger Zelazny Amber krönikorna
http://www.ttlg.com/forums/showthread.php?t=22866

http://www.dailymotion.com/video/xqcx3z_lunch-queen-01_fun -Serie
http://www.imdb.com/title/tt0097493/
http://www.imdb.com/title/tt0091877/
http://www.imdb.com/title/tt0093693/?ref_=fn_al_tt_1 -Film
http://strangedaze.comicgenesis.com/
http://americancaptaincomic.tumblr.com/ - Comic

Spel? http://progressquest.com/
Mutant - Undergångens arvtagare
http://www.piruett.se/tag/mutant-undergangens-arvtagare/

46

Disposition. - Varför skulle jag hellre dela upp min moral i fyra delar än i sex? Varför skulle jag hellre framställa dygden i fyra delar, i två, i en? Varför i abstine et sustine heller än i "naturens ordning" eller på annat sätt.
Men, säger man, där har man hela saken samlad i ett ord - Ja, men detta är onyttigt, om man inte förklarar det; och om man försöker förklara det och analyserar den maxim som rymmer alla de andra, så framgår de exakt den första förvirringen som ni just ville undgå. På samma sätt - när de alla är inneslutna i en, är de dolda och onyttiga, som i en kista, och visar sig aldrig annat än i sin naturliga oordning. Naturen har framställt dem alla utan att innesluta den ena i den andra.

Abstine ... sustine ... Sammanfattning av Epiktets filosofi: Uthärda (det onda) ... avstå (från det goda)

- Blaise Pascal

Boggans (BOG-gun)

The industrious boggans seem to derive their greatest pleasure from work. As a whole, these kith prefer a simple, active life, with good company and a solid routine. Perhaps some early dreams of security and comfort shaped their nature; they're certainly known throughout the fae for their unstinting integrity and devotion to their homes. A boggan, it is said, is as honest as the dirt on his hands.
Rustic by nature, these changelings can be clannish and disdainful of outsiders. Though they often devote themselves to another's service, that "master" has another thing coming if he expects command these proud folk, Indeed, a boggan sees himself as master of the situation; by rendering service to those in need, he elevates himself above his charges. Status among these Kithain is often measured by the amount of people helped.
The secret boggans "pick up" during these chores are simply their rightful due. Gossip is not a vice among them - it is an art form. Other, less honorable changelings often go to Unseelie boggans to get dirt, so to speak, on rivals or targets. Given the kith's reputation for honesty, such gossip is rarely wrong.
Handicrafts are boggans´ specialty; they are especially renowned for their carpentry, weaving and leatherwork. These folk consider "hands-on" work the only kind of honest labor, and this ethic extends to their Glamour gathering and cantrips. Boggans often touch or taste anything they work on - an unsettling habit to their companions! Many literally sniff things around them to get a feel for them.
Boggans are as hard-working as nockers - perhaps more so. Some have been known to work themselves to death to do a job correctly. They take great pride in that work, too - questioning the quality of a boggan's workmanship is a sure way to send her into a rage. When irate, these hardy changelings also display a colorful knack for profanity. Though no wilder in recent memory provoked a boggan into stamping himself into bits, many still try to test the folklore. Although the Unseelie variety are most infamous for their tempers, sensitive faeries would do well to avoid irritating even the purest Seelie boggan.
Boggans are essentially homebodies; that home my belong to the changeling or to her beneficiary, but will be taken care of to the best of the changeling's ability. Small repairs will be made and tasks performed, so long as the homeowner remains appreciative. If the home in question is the boggan's own, it will be as comfortable as she can make it. These homes are typically rural, though some boggans prefere the city.
Seelie boggans have a great compassion for the downtrodden and lend assistance out of their own goodness. Unseelie types tend to view service as a bargaining tool and a mark of distinction. Even Unseelie boggans, however, find themselves drawn to the truly needy. Boggans' philosophy of noble service glorifies helping folks (especially humans) who just need a break to get back on their feet. Beneficiaries who grow complacent on a boggan's labors, however, get cut off fast.
The concept of dept is important when dealing with boggans; though they consider volunteer service to be the greatest of honors, most would sooner die than owe someone else. Hence, they often refuse payment for their services and may actually be offended by the offer. This fear of indebtedness keeps these Kithain from establishing close ties; although they will cheerfully work with others, boggans rarely enter into oaths of any kind.

Appearance:
Boggans are short of statue, with thick, downy hair and a tendency toward plumpness. They often have small eyes, emphasizing their large noses. Boggans' hands are fairly large and callused, with agile fingers and gnarled knuckles. Boggans tend to have extra eyebrows; two tufts of hair over their eyes. Their skin is tanned and darkens and wrinkles with age. Boggans' attie is simple by changeling standards.

Seemings:
Childlings tend toward mischief, excelling at Legerdemain and crafts favoring hand-eye coordination. Even young boggans prefer to be left to their own devices most run away from home before their Chrysalis.
Wilder boggans set off in search of adventure, looking for problems to solve - or create.
Grumps often settle into a permanent home full of small things to tinker with. Many set themselves up as advisors to nobility or mentors to changeling (or human) artisans.

Lifestyles:
Boggans prefer comfortable homes in the city or country. They tend to work in blue-collar jobs such as construction and emergency services.

Affinity:
Actor

Birthrights:
Craftwork - Boggans are swift and superior craftspersons; if unobserved, they can accomplish any task involving simple physical labor in less than a third of the time it wold take a mortal. Because of their natural affinity for their work, boggans cannot botch any roll involving Crafts.
Social Dynamics - The fabric of society is just another raw material to a boggan; this intuition allows them to pick out the trendsetters and manipulators in a given situation. A successful Perception + Empathy (or Subterfuge) roll allows a boggan character to puzzle out a group's social dynamics. The difficulty of such a roll depends on the size and complexity of the group - from 5 (a small traveling band) to 10 (a royal ball brimming with intrigue).

Frailties:
Call of the Needy - Even Unseelie boggans cannot bear the sight of a being in anguish; when confronted with someone in legitimate need, a boggan character must make a Willpower roll to avoid rendering some sort of favor.

Quote:
"Oh, don't thank me. It's all in a day's work... (Heh heh heh... good little tidbit there!)"

Outlook
Eshu - Deceitful vagabonds who'll cheat you out of your last penny.
Nockers - Diligent craftsmen who take everything a little too seriously.
Pooka - Wild and irresponsible, they have not a care in the world.
Redcaps - They say their caps are no longer dyed in blood; one can't be certain, though. Even their Seelie are best avoided.
Satyrs - Lusty and hedonistic, these goats care for nothing save their base desires.
Sidhe - Misunderstood by most, they truly believe they are our saviors, having returned to guide us poor commoners into the New Spring. Too bad.
Sluagh - Dark and mysterious creatures; they know much that they aren't telling.
Trolls - Strong and honorable - in many ways they are nobler than the sidhe.

-Mark Rein-Hagen

Lilith

Lilith var frigid och hennes man visste om det eller anade det åtminstone, trots hennes försök att låtsas. Hursomhelst så ledde det fram till följande händelse.
Hon åt aldrig socker för hon ville inte bli fylligare än hon redan var. I stället använde hon sötningsmedel. Små vita tabletter att lägga i kaffet. Hon hade ständigt asken med sig i handväskan. En dag var det tomt i asken, och hon bad sin man köpa en ask med sig på vägen hem. Han kom hem med en ask små vita piller, och hon lade två i sin kaffekopp efter maten.
De satt som vanligt och drack sitt kaffe, och han betraktade henne med samma uttryck av milt överseende som han brukade sätta upp inför hennes nervösa sammanbrott, självömkningskriser och paniska anfall av självförebråelser. Han behöll alltid sitt goda humör och tappade aldrig tålamodet inför hennes dramatiska utspel av ena eller andra slaget. Hon gick igenom ständiga stormar och rasad ensam. Han behöll sitt goda humör och tog aldrig del i hennes emotionella utrbrott.
Kanske var hennes beteende en symbol och ett substitut för den sexuella spänningsutlösning som de aldrig upplevde. Han vägrade att bli hennes partner och anta hennes primitiva och våldsamma utmaningar. Han vägrade att kämpa på hennes emotionella arena och tillfredställa hennes behov av svartsjukeupplevelser, fruktan och sammandrabbningar.
Om han antagit utmaningarna och spelat med i hennes scener kanske hon skulle ha känt hans närvaro mer fysiskt påtaglig. Men Liliths äkta man hade inte lärt sig att urskilja och förstå innebörden i sådana varsel om köttslig åtrå. Han visste inget om de stimuli vissa vilda urskogsnaturer kräver. I stället för att svara när han såg hennes hår bli elektriskt och anletsdragen mer levande samtidigt som hon fick en ny glans i ögonen och blev rastlös och ryckig, drog han sig tillbaka innanför sin mur av objektivitet och förståelse. Han betraktade henne som man ser på ett djur i en djurpark och let åt dess krumpsprång och främmande beteende utan att försöka förstå det ur dess egen synvinkel. Det var just det som gjorde Lilith så isolerad. Hon kände sig faktiskt som ett djur i en öde öken.
När hennes känslostormar rasade och temperaturen steg fanns hennes man aldrig med henne i krisen. Han svävade som ett svalt moln på himlen som såg ned på henne och väntade på att stormen skulle bedarra. Om han varit ett lika primitivt djur och dykt upp i andra änden av öknen och betraktat henne med samma spänning och samma blick, eller om han varit samma urskogsdjur som smugit med spända muskler och bara väntat på en förevändning för det vilda språnget och den rasande omfamningen och partnerns hetta och styrka, då skulle de kunnat brottas tillsammans, och då skulle betten ha blivit till kärleksbett och kampen blivit en älskogslek där greppet om den andras hår skulle ha fört deras munnar, tänder och tungor samman. I striden skulle den enas kön ha kunnat gnida mot den andras och löst ut gnistor. Kropparnas förening skulle då till sist ha jordat och utlöst all spänning och efteråt fyllt dem båda med frid.
Men den här kvällen satt han alltså med samma tålmodiga uttryck i ögonen medan hon satt vid lampan och målade något föremål med en vrede som tydde på att hon skulle kunna sluka det efteråt. Plötsligt sade han: "Vet du att det inte var sackarin du lade i ditt kaffe efter middagen? De där tabletterna jag köpte innehöll spansk fluga. Det är ett afrodisiakum, ett medel som väcker åtrå."
Lilith såg på honom med häpnad: "Och det gav du mig?"
"Ja, jag ville se hur det vekade på dig. Jag tyckte det kunde bli trevligt för oss båda."
"Nu har du allt ställt till det för mig, Billy. Jag har lovat Mable att vi skulle gå på bio tillsammans. Jag kan inte säga nej nu. Hon har inte varit ute på en hel vecka. Tänk om det börjar verka när jag sitter på biografen.
"Ja om du har lovat måste du förstås gå. Men jag sitter uppe och väntar på dig."
Lilith var spänd och pirrig redan när hon hämtade Mable. Hon vågade inte tala om vad hennes man gjort. Hon mindes alla historier hon hört om spansk fluga. I sjuttonhundratalets Frankrike hade det varit ett mycket använt medel. Hon kom ihåg en historia om en viss ädling, som redan vid förtio års ålder var en smula trött av all älskog han bestått i samtidens sköna kvinnor. Men då hade han blivit häftigt förälskad i en ung dansös på bara tjugo vårar, och med hjälp av spansk fluga hade han varit i stånd att tillbringa tre dagar och nätter i följd i ett enda långt samlag med henne. Lilith undrade hur det skulle kännas. Hon undrade också när åtrån skulle gripa henne så att hon måste rusa hem till sin man. Medlet kanske kunde verka när som helst under kvällen.
Hon orkade inte se på bioduken där hin satt i den mörka salongen. Allt snurrade runt i hennes huvud. Hon satt spänd som en fiolsträng ytterst på stolskanten och försökte känna de första effekterna av drogen. Hon ryckte till när hon plötsligt lade märke till att hon satt med benen brett isär och kjolen uppdragen till knäna.
Hon tolkade det som ett uttryck för en redan gryende sexuell upphetsning. Hon försökte dra sig till minnes om hon någonsin tidigare suttit på det viset i en biografsalong. I hennes tycke var särade ben det mest obscena man kunde tänka sig, och hon insåg plötsligt också att den person som satt framför henne i nästa rad, som ju var mycket lägre utan vidare skulle kunna se rakt upp och in under hennes kjol och njuta av åsynen av hennes nya trosor och strumpeband som hon köpt så sent som i dag. Allt tycktes samverka till en natt av orgier. Hon måste ha förutsett det intuitivt när hon köpte nya underkläder, eftersom hon fastnat för spetsprydda byxor och korallröda strumpeband som var mycket klädsamma hennes släta dansösben.
Hon förde förargad samman sina ben. Hon var rädd, för hon visste inte vad hon skulle ta sig till om åtrån skulle gripa henne i samma stund. Skulle hon säga till Mabel att hon hade ont i huvudet och resa sig och gå hem? Eller skulle hon vända sig mot Mable - Mable som alltid beundrat henne - och smeka henne? Hon hade hört talas om kvinnor som satt och smekte varandra på biografer. En av hennes väninnor hade suttit i salongens mörker och plötsligt känt hur hennes kamrats ena hand knäppt upp kjolen och glidit in till hennes sköte och smekt henne länge tills hon fått orgasm. Det hade upprepats vid många tillfällen. Kamraten var expert på att kunna sitta helt stilla och upprätt medan hennes hand rörde sig i hemlighet i mörkret, långsamt och kunnigt. Skulle det upprepas med Lillith nu? Hon hade aldrig smekt en kvinna. Ibland hade hon tänkt att det måste vara underbart. Känna hennes runda stjärt och mjuka mage. Smeka den mjuka huden mellan benen som hon smekt sig själv i sängen i mörkret för att föreställa sig hur det måste kännas att röra vid en kvinna. Hon hade ofta smekt sina bröst och inbillat sig att de tillhörde en annan kvinna.
Nu slöt hon ögonen och frammanade bilden av Mable i baddräkt. Mable med sina runda bröst som nästan sprängde plagget och munnen, mjukt leende med fylliga läppar. Vad det vore underbart! Men ännu var hon inte medveten om någon hetta i skötet som skulle kunna få henne att tappa självkontrollen och sträcka ut handen mot Mable. Medlet hade nog inte verkat än. Hon var sval mellan benen och hade inga besvär att lägga band på sig. Men hon kände en svag spänning som av en lätt ansvällning. Hon kunde inte bli lugn. Om hon rörde vid Mable nu måste hon kanske följa upp det på något sätt. Var Mables kjol knäppt i sidan? Skulle hon tycka om att bli smekt? Lilith blev allt nervösare. Så snart hon inte tänkte på hur hon satt gled benen isär och hon intog en ställning som verkade så inbjudande och så obscen att hon kom att tänka på gester som hon sett balinesiska danserskor göra. De sträckte benen utåt och bort från könet så att det låg öppet och oskyddat.
Filmen var slut. Lilith körde under tystnad längs de mörka gatorna och vägarna. Plötsligt lyste hennes helljus rakt in i en bil som stod parkerad vid vägkanten. I den befann sig ett par som inte precis ägnade sig åt de vanligaste sentimentala smekningarna. Kvinnan satt på mannens knä med ryggen mot honom och han pressade sig uppåt mot henne med kroppen i en ställning som inte lämnade något tvivel om att han var på väg att få orgasm. Han hade nått så långt att han inte kunde hejda sig när ljuskäglan föll över honom. Han pressade sig mot kvinnan som satt över honom, och hon rörde sig som en person som är helt bota i njutningen.
Lilith drog häftigt efter andan och Mabel sade: "Vi kom tydligen på dem mitt i det bästa ögonblicket." Hon skrattade. Mabel var alltså välbekant med det slags klimax som Lilith aldrig hade upplect och nu så gärna ville nå. Lilith ville fråga henne hur det kändes, men vågade inte. Men hon skulle snart få veta. Hon skulle tvingas att släppa lös alla de lustar som hon vanligen bara upplevde i fantasin och i de långa dagdrömmar hon ägnade sig åt när hon var ensam hemma. Hon brukade sitta och fantisera medan hon målade: Här kommer en man som jag är djupt förälskad i. Han stiger in i rummet och säger: "Låt mig klä av dig." Min man har aldrig klätt av mig. Han bara klär av sig själv och hoppar i säng, och om han vill ligga med mig släcker han ljuset. Men den här mannen kommer fram till mig och klär av mig långsamt, plagg för plagg. Han vill att jag skall känna hans händer mot min kropp och han tar god tid på sig. Först löser han upp mitt skärp ooch rör vid min midja. Han lägger båda händerna om den och säger: "Vilken vacker midja du har. Så smal och vackert insvängd den är." Därefter knäpper han upp min blus mycket långsamt. Jag känner hans händer när de öppnar knapp efter knapp och rör vid mina bröst tills de är fria från blusen. Då smeker han dem och suger på bröstvårtorna som ett barn och jag känner hans tänder mot huden. Då börjar det gå rysningar genom hela kroppen och jag känner alla nervknutar lösas upp av välbehag. Hela jag är i upplösning. Han är ivrig nu och har så brått att få av mig kjolen att han river lite i den. Han är galen av åtrå efter mig. Han släcker inte ljuset. Han vill se på mig hela tiden, full av åtrå, och beundra mig och tillbe mig. Han värmer min kropp med sina händer och väntar tills också jag är upphetsad och redo.
Var det den spanska flugan som påverkade henne? Nej, hon var helt avslappnad. Hon fantiserade igen, men det var allt. Ändå var åsynen av paret i bilen och deras gemensamma extas något som gjorde henne nyfiken och som hon ville veta mer om.
När hon kom hem satt hennes man och läste. Han såg upp och log okynnigt mot henne. Hon ville inte erkänna att hon inte var påverkad av medlet. Hon var djupt besviken på sig själv. Vilken kall kvinna hon måste vara eftersom inget förmådde påverka henne. Inte ens det här medlet som en gång fått en sjuttonhundratalsädling att älska tre dygn i sträck utan uppehåll. Vilket monster hon måste vara! Inte ens hennes man fick lov att få reda på det. Han skulle skratta åt henne. Så småningom skulle han överge henne för en varmare kvinna.
Hon började klä av sig inför honom och vandrade fram och tillbaka halvnaken. Hon borstade håret framför spegeln. Det brukade hon inte göra när han såg på, för hon ville inte väcka hans åtrå. Hon njöt inte av hans närmanden. Det var något hon måste stå ut med för hans skull, men ju förr det var över desto bättre. För henne var det en uppoffring. Hon tyckte hans upphetsning och hans njutning var något motbjudande eftersom hon inte delade upplevelsen. Hon kände sig som en hora som tog emot pengar för det. Hon var en hora som inte hade några känslor. I utbyte mot hans kärlek och uppvaktning slängde hon åt honom denna tomma och känslolösa kropp. Hon skämdes över att hennes kropp var så död i det avseendet.
Men när hon till sist krupit ned i sängen sade han: "Jag tror inte den spanska flugan påverkat dig tillräckligt. Jag är ganska sömnig. Väck mig om du..."
Lilith försökte sova, men hon låg hela tiden och väntade på att hon plötsligt skulle gripas av vild åtrå. Efter en timme steg hon upp och gick till badrummet. Hon tog fram den lilla asken och skakade ut ett tiotal tabletter. "Det här skall väl göra verkan", tänkte hon. Och så lade hon sig och väntade. Under natten kom mannen till henne, men hennes kropp visade inte någon tillstymmelse till fysiskt gensvar. Hon var så torr i skötet att hon måste väta hans penis med saliv för att han skulle kunna tränga in.
Hon grät när hon vaknade nästa morgon. Han frågade varför hon grät och hon berättade allt för honom. Då skrattde han. "Men snälla du, det var ju bara ett spratt jag spelade dig."
Men från den dagen kunde Lilith inte glämma tanken på att det skulle kunna finnas något medel som kunde väcka hennes åtrå. Hon prövade allt hon hört talas om. Hon drack stora koppar choklad med vanilj i. Hon åt lök. Men inte ens alkohol påverkade henne så som den påverkar andra. Hon var på sin vakt hela tiden och lät helt enkelt inte påverkas. Hon kunde inte sluta tänka på sig själv och bara ge sig hän.
Hon hade hört talas om ett slags små kulor som användes som afrodisiakum i Ostindien. Men hur skulle hon få tag i dem? Var kunde man fråga efter sådant? Hon hade hört att de ostindiska kvinnorna förde förde in dem i slidan. Kulorna bestod av något slags mjukt gummi med en yta som påminde om mänskohud. När man förde in dem i slidan formade de sig efter den och rörde sig sedan när kvinnan rörde sig medan de hela tiden anpassade sig efter musklernas påverkan. Effekten sades vara mycket mer stimulerande än något som en penis eller ett finger kunde åstadkomma. Lilith hade gärna velat komma över ett sådant föremål och hon skulle ha burit det i sig dag och natt.

- Nin

40

Ett brev om det mänskliga vetandets och filosofins dårskap.

Detta brev före förströelsen.

Felix qui potuit ...

Felix nihil admirari.

Tvåhundraåttio sorters högsta goda hos Montaigne.

Felix ... "Lycklig den som kan genomtränga tingens orsaker" (Vergilius Georgica)

Felix nihil ... "Att icke förvåna sig över någonting, Numacius, är nästan den enda säkra vägen till lycka" (Hor. Ep. 2)

- Blaise Pascal

Sidhe (Shee)

Exiled nobility in a Banal world, the sidhe recall a time when they held undisputed sway over the Dreaming. Once they were known and feared as the Good Folk, and their whims enchanted and terrified mortals for millennia. Now the tales are cast aside, the gates closed and the songs gone old and stale. For sidhe, the age of wonders has already died, and they mourn its passing.
This mourning, however, does not cripple the sidhe. Though they fear death and Banality like few faeries ever could, they stare back in the face of oblivion and sneer. Other Kithain consider the sidhe cold and arrogant, and they are right; the triumph of the sidhe, however, is the refusal to lie down and die. They are every inch nobility, as beautiful and terrible as any dream could be, and pursue a return to the Dreaming with fanatical dedication.
There are, of course, exceptions; some sidhe grow hopeless and self-indulgent, letting their freeholds fall into disrepair. Others become Unseelie tyrants, ruling their demesnes through cruelty and intrigue. Still others drop out of the nobility game and go among the commoners, though their nature shine through their disquises. Sidhe are also notorious for switching between the courts without warning. Given the whims of these lords, it´s no wonder few faeries trust them.
Whatever they choose to do, sidhe always do it with grace and refinement. Many seem detached, but those close to them know that the blessing and curse of the sidhe is to live deeper in the Dreaming world than most faeries ever will. This walking dream-state gives most sidhe a glazed and unfocused air. Bards´ songs say that the eldest sidhe live in the past, present and future all at once; if there is truth to this, the nobility will not confirm it.
Banality is a deadly curse, and sidhe suffer more from it than any other Kithain do. Death is likewise a terror, for sidhe are not reborn as other faeries are. While some consent to be given a wake, few of them do, for they will reincarnate as commoners - litterally a fate worse than death! Death and Banality weigh heavily on the sidhe, and they often resent the Arcadian faeries for locking them out of paradise. Many quest for a return to Arcadia or throw themselves into orgies of Glamour-gathering to ensure their continued health - these vain fae cannot bear the thought of simply fading away.
These kith inspire a supernatural awe, even in changelings with superior strength or skill. The very presence of a sidhe in her true form captures the hearts of mortals and colors the Dreaming. An angry sidhe is a terrible thing; even redcaps hesitate to attack a raging highborn knight. The noble ones may "cloak" their auras, but some sign of their birthright is always apparent.
All sidhe are dignified, with courtly manners and social graces. It is nearly impossible to make one look foolish (though pooka keep trying). Their passions run deep; love or vengeance is never forgotten. They are expert hands at romance and subterfuge and look with a parent´s favor on Kithain and mortal alike. Whatever course a sidhe may choose, he will follow with a ruler´s power and a lion's courage.

Apparance:
All sidhe resembles humans of unearthly beauty; their bodies are perfect, their features pleasing and their hair rich and colorful. They are ethereal and carry a hint of sadness even when they laugh. Tall and lean, they are fierce and regal, with pointed ears, angular features and a commanding gaze. Their eyes are of odd yet striking colors: violet, silver, etc. They rarely wear anything but the finest clothing.

Seemings:
Childling highborns are spoiled; even the best of them throw tantrums when things don't go their way.
Wilder sidhe are proud and spirited, indulging every whim in youth and assuming knightly honors later.
Grump sidhe are sadly regal, often distracted by the weight of their positions. Many yearn to be young again.

Lifestyles:
Sidhe blood is cobalt blue; they hold most fae lands through title and often hold influential positions in the mortal world as well.

Affinity:
Because they have spent little time on Earth, the sidhe have not developed an affinity.

Birthrights:
Awe and Beauty - Sidhe radiate power with their simple presence and are remarkably attractive; all sidhe get two extra dots of Appearance (even if this increases the Trait above 5) and stand out in a crowd (not always a good thing...). The difficulties of all Social rolls (especially Empathy or Intimidation rolls) made by an impassioned sidhe are reduced by two. Anyone who tries to attack an angry sidhe head-on must make a Willpower roll versus difficulty 6 (or even higher if facing a powerful lord or lady).
Noble Bearing - All sidhe are dignified; any cantrip that would make a highborn look foolish immediately fails, and no sidhe will botch an Etiquette roll.

Frailties:
Banality's curse - This is the bane of the sidhe; Banality affects these kith as if it were one point higher than it actually is. Additionally, each point of Banality a highborn earns becomes two points instead. Sidhe are also prone to fits of depression lasting for weeks on end; they often overcome these fits by changing their Legacies back and forth.

Quote:
"If the Dreaming is to live again, we must swim in wonder and take the mortals with us - will they or no."

Outlook
Boggans - Honest, gentle folk, but always check the corners.
Eshu - Braggarts and beggars, but full of wisdom. Show them in and drink of their lore.¨
Nockers - If it weren't for their usefulness, I'd toss them out of the Dreaming and let them bitch at the crows.
Pooka - It's amazing how much effort they still soend trying to make us look silly. You'd think they'd have given up by now.
Redcaps - Foul; even the best of them are no better than mortal thugs.
Satyrs - Fun for a tryst or two, but ultimately a bore.
Sluagh - Beware their ilk and curry their favor. The underfolk are our coffin-worms and we are buried with them.
Trolls - Honest guards and graceful losers.

-Mark Reinhagen

Pattern

Konstnärer och modeller

En morgon blev jag kallad till en ateljé i Greenwich Village där en skulptör var i färd med ett nytt konstverk, en statyett. Konstnären hette Millard. Han hade redan i grova drag format den figur han ville skapa och var framme vid det stadium i arbetet då han behövde en modell.
Den lilla kvinnofiguren bar en åtsittande klädnad under vilken kroppens alla linjer och kurvor avtecknade sig. Konstären bad mig att klä av mig naken, eftersom han bara kunde arbeta om han såg mig helt utan kläder. Han tycktes så upptagen av sitt arbete och betraktade mig så flyktigt att jag inte tvekade att klä av mig och inta rätt pose. Jag var mycket oerfaren på den tiden, men han fick mig ändå att känna det som om min kropp inte var märkvärdigare än mitt ansikte. På sätt och vis kändes det faktiskt som om jag var ett med skulpturen.
Under det att Milard arbetade berättade han om sitt liv i Montparnasse. Timmarna gick snabbt. Jag vet inte om hans historier avsåg att stimulera min fantasi, men han visade inga tecken till att han var intresserad av mig som person. Han njöt av allt att döma av att återskapa atmosfären i Montparnasse för sin egen skull. Här följer en av de historier han berättade för mig.

En av de moderna målarna hade en hustru som var nymfoman. Jag tror hon led av tuberkulos. Hennes ansikte var kritvitt och hennes mörka ögon brann feberigt djupt inne i sina hålor under grönsminkade ögonlock. Hon hade en yppig kropp som framhävdes av hennes ganska åtsittande svarta sidenklänning. Midjan var smal i förhållande till kroppen i övrigt, och kring den bar hon ett femton centimeter brett grekiskt silverbälte som var rikt besatt av stenar. Det var ett fascinerande bälte. Det liknade en slavs bälte. Man kände att hon innerst inne var en slav. Slav under sin sexuella hunger. Man kände att man bara behövde ta tag i bältet och lösa upp det för att hon skulle falla i ens armar. Det liknade på sätt och vis ett kyskhetsbälte som fanns på Musée Cluny och som sades ha tillhört en korsriddare som satte det på sin hustru när han red ut till fjärran land. Det var lika brett och hade dessutom en del som gick ned och täckte bärarinnans kön så att det blev oåtkomligt ända till den äkta mannen kom hem från korståget och låste upp bältet. Någon berättade förresten en gång en historia för mig om en korstågsriddare som satte kyskhetsbälte på sin hustru och anförtrodde honom nyckeln åt sin bäste vän för den händelse han skulle bli dödad på slagfältet. Han hade bara ridit några kilometer från sitt hem när han såg vännen komma i full galopp efter honom ropande: "Du gav mig fel nyckel!".
Det var sådana känslor Louises bälte väckte hos alla hon råkade. När vi såg henne komma till ett kafé och betrakta oss med hungriga ögon i väntan på gensvar och en inbjudan att slå sig ned, då visste vi att hon var på jakt. Hennes man kunde inte undgå att känna till hur det förhöll sig. Han var en beklagansvärd figur, alltid i färd med att leta efter henne på kafé efter kafé, medan hon själv skaffade sig ett så långt försprång att hon hann smita upp på ett hotellrum med någon. När hon kom tillbaka talade man om för henne var hennes man letade efter henne. Till sist blev han så desperat att han bad sina bästa vänner ta sig an henne och älska med henne så att hon åtminstone inte skulle råka i främlingars händer.
Han var rädd för utlänningar och främlingar, i synnerhet för latinamerikaner, negrer och kubaner. Han hade hört berättas om deras otroliga sexuella förmåga, och han var rädd för att hans hustru aldrig skulle återvända till honom om hon kom i händerna på sådana män. Men när Louise legat med alla hans vänner, mötte hon i alla fall en utlänning.
Han var från Cuba, en storvuxen och ovanligt skön man, med långt rakt hår som en hindu och sköna regelbundna anletsdrag. Han praktiskt taget bosatte sig på Dome och vek inte från stället förrän han funnit den kvinna han ville ha. När hon till sist dök upp försvann de för ett par tre dagar och låste in sig på ett hotellrum tills de båda var helt nöjda och tillfredställda. Hans metod var att göra det så grundligt med en kvinna att ingendera ville se den andre igen. När så allt var över satt han där på kaféet igen och förde en elegant konversation. Han var dessutom en mycket skicklig alfreskomålare.
När han och Louise möttes gav de sig genast av tillsammans. Antonio var djupt fascinerad av hennes vita hy och hennes yppgia barm, hennes smärta midja och långa raka blonda hår. Hon i sin tur tjusades av hans huvud och atletiska kropp och hans smidiga sätt att röra sig. Han skrattade åt allt, och gav sina kvinnor en känsla av att inget annat i världen betydde något förutom hans sensuella njutningar och hans uppvaktning. Han vaggade in dem i tron att de inte fanns någon morgondag och att just de var den enda i hans liv och att hela världen bestod av just det rummet, den eftermiddagen och den sängen.
När hon stod och väntade bredvid den stora järnsängen sade han: "Behåll bältet på", och började sakta dra av henne klänningen utan att lösa upp bältets spänne. Helt lugnt och till synes utan den ringaste ansträngning rev han klänningen i trasor som om den varit gjord av papper. Louise darrade inför hans fysiska styrka. Hon stod naken så när som på det tunga silverbältet och lossade håret så att det föll över skuldrorna. Då böjde han ned henne med ryggen mot sängen och kysste henne oupphörligt medan han höll händerna på hennes bröst. Hon kände tyngden av silverbältet och av hans händer mot brösten, och nu vaknade hennes åtrå som en rasande kraft som förblindade henne. Hennes hunger var så våldsam att hon inte förmådde vänta ett ögonblick, inte ens medan han klädde av sig. Men han brydde sig inte om hennes otålighet. Han bara fortsatte att kyssa henne som om han tänkte dra in hennes mun, tunga och andedräkt i sin stora mörka mun. Hans händer kramade henne överallt och tryckts djupt in i hennes hull så att de lämnade märken och smärta efter sig. Hon var våt och darrande av åtrå. Hon särade benen och försökte klättra upp på honom medan hon famlade efter knappar för att klä av honom.
"Ha inte så brått", sade han, "vi har gott om tid. Vi kommer att tillbringa dagar i det här rummet. Vi har gott om tid båda två."
Han vände sig bort och klädde av sig. Hans kropp var guldbrun och hans penis stor och hård som en batong av polerat trä. Hon kastade sig över honom och tog den i sin mun. Hans fingrar var över hela hennes kropp, i anus, i skötet, överallt, medan hans tunga sökte hennes mun och öron. Han bet i hennes bröstvårtor och kysste hennes mage, medan hon försökte tillfredställa sin hunger genom att gnida sig mot hans ena ben. Men han lät henne inte nå dit. Han böjde henne som om hon varit en gummidocka och tvingade henne i alla ställningar han ville. Hans stora starka händer grep om den del av hennes kropp som han just då hungrade efter och förde den till hans mun som om det gällt en matbit utan att bry sig om var resten av kroppen hamnade. Precis så tog han hennes stjärt mellan händerna och förde den till munnen och bet och kysste henne. Hon tiggde och bad att han skulle ta henne. Hon kunde inte vänta, sade hon. Men han gjorde det inte.
Vid det lagt var åtrån som en rasande eld i hennes sköte. Hon trodde hon skulle bli galen. Han hindrade henne vad hon än tog sig till för att nå orgasm. Till och med om hon kysste honom för länge avbröt han henne. Det stora bältet rasslade som en kedja när hon rörde sig. Som en slavs bojor. Hon var verkligen denne brune jättes slav. Han härskade över henne som en kung. Hennes njutning var underordnad hans. Hon insåg att hon inget kunde göra mot hans styrka och vilja. Han krävde total underkastelse. Hennes åtrå svalnade av ren utmattning. Spänningen gick ur kroppen. Hon blev mjuk som bomull.
Han grep sig nu an henne med än större iver. Hon var hans slv, hans egendom. En flämtande kropp som fogade sig i allt och blev allt mjukare under hans fingrar. Hans händer utforskade varje centimeter av hennes kropp och lämnade inget ställe orört. Han knådade henne och formade henne efter sin vilja och tänjde och bände för att hon skulle passa hans mun, hans tunga, och han tryckte sina stora vita tänder i henne och satte sitt bomärke på henne.
För första gången sjönk den hunger som legat på ytan som en hudirritation djupare in i hennes kropp. Den drog sig in och växte i styrka till en inre kärna av eld som väntade på att få explodera under inverkan av hans rytm. Hans beröring var som en dramatisk balett där kropparna hela tiden rörde sig och antog nya former och nya inbördes lägen. Nu låg de hopkrupna som tvillingar, han med sin penis mot hennes stjärt och händerna på hennes bröst som gungade som vågor av hans beröring, smärtsamt känsliga och medvetna. Så kröp han ihop över hennes utsträckta kropp som en lejonhanne över ett byte medan hon satte händerna under stjärten och försökte resa skötet mot hans penis. Då kom han in i henne för första gången. Han fyllde henne som ingen annan gjort och nådde ända in i hennes skötes innersta djup.
Åtråns dagg flödade ur henne och hans penis åstadkom små smackande ljud när han rörde den i henne. Den fyllde ut henne helt och hållet och han förde den oupphörligt in och ut, men så snart hennes andning blev snabbare drog han ut den och gick över till andra smekningar. Han lade sig på rygg med benen isär och lät henne sätta sig över hans glittrande våta lem. Den sjönk in i henne ända till fästet så att hennes könshår gned mot hans. Han höll henne och gick henne att röra sig i cirkel runt hans penis, och hon föll ned över honom och gned sina bröst mot hans och kysste honom för att sedan räta upp sig på nytt och röra sig i cirkel över honom. Ibland reste hon sig så att bara den yttersta delen av hans lem var inne i henne och rörde sig lätt, lätt så att ollonet gled längs hennes röda, blodsvällda blygdläppar som svalde hans penis som en mun. Så rörde hon sig hastigt nedåt och slök honom helt och hållet innan hon föll över honom och sökte hans mun på nytt. Hela tiden hade han ett fast grepp om hennes höfter och styrde hennes rörelser så att hon inte plötsligt kunde accelerera dem och komma.
Han lyfte ned henne från sängen och lade henne på golvet på alla fyra och sade åt henne att röra på sig. Hon började krypa runt på golvet, till hälften dold av sitt långa blonda hår och med bältet runt midjan. Han föll på knä bakom henne och förde in sin penis medan han kröp ihop över henne stödd på hårda knän och sina långa armar och rörde sig rytmiskt mot henne. När han hållit på en stund gled han ned med huvudet under henne och sög på hennes överdådiga bröst som om hon varit ett djur, medan han höll henne fast med händer och mun. Båda flämtade och vred sig, och först nu lyfte han upp henne och bar henne till sängen där han lade henne med benen runt sina axlar. Han tog henne med våldsam kraft och båda kropparna skälvde i våldsamma spasmer när de kom samtidigt. Så föll hon samman och snyftade hysteriskt. Orgasmen hade varit så stark att hon trodde hon skulle mista förståndet av den extas av hat och glädje hon känt som inte liknade något hon tidigare upplevt. Han log, fortfarande anfådd, och efter bara några ögonblick sov de båda.

 Dagen därpå berättade Millard om Mafouka, mankvinnan på Montparnasse. Ingen visste exakt vad hon var. Hon klädde sig som en man. Hon var liten, snärt och plattbröstad. Håret var kortklippt och rakt och hon hade ett ansikte som en pojke. Hon spelade biljard som en man och drack som en man med ena foten på barens foträck. Hon berättade obscena historier som en man och hennes teckningar bar prägel av en kraft som man inte finner i en kvinnas verk. Men hennes namn lät feminint och hennes sätt att gå var en kvinnas. Dessutom påstods det att hon inte hade någon penis. Männen vosste inte riktigt hur de skulle behandla henne. Ibland dunkade de henne broderligt i ryggen.
Hon bodde tillsammans med två flickor i en ateljé. En av flickorna var modell och den andra sjöng på en nattklubb. Men ingen visste i vilket förhållande de tre stod till varandra. De två flickorna verkade ha ett förhållande som påminde om det mellan man och hustru. Vad betydde då Mafouka för dem? Några sådana frågor besvarade de inte. Montparnasse ville alltid veta sådant, ända in i minsta detalj. Det hade hänt att homosexuella hade dragits till Mafouka och gjort närmanden till henne - eller honom. Men hon hade avvisat dem. Hon fattade lätt humör och var skicklig med knytnävarna.
En dag när jag hade fått ett par glas extra i mig hälsade jag på i Mafoukas ateljé. Dörren stod på glänt, och när jag kom in hörde jag ett par som fnittrade ute på balkongen. Det var tydligen flickorna som älskade. Deras röster var först mjuka och ömma, men blev snart häftiga och gutturala innan de gick över i stön och kvidanden. Sedan blev det helt tyst.
Plötsligt kom Mafouka in och fick se att jag stod och lyssnade. Jag vände mig till henne och bad: "Kan jag inte få gå och se på dem?"
"Gärna för mig", sade Mafouka. "Smyg försiktigt efter mig. De slutar inte om de tror att de bara är jag. De tycker om när jag ser på."
Vi gick upp för den smala trappan. "Det är bara jag", ropade Mafouka. Ljuden fortsatte utan avbrott. När vi kom upp kröp jag ihop så att de inte kunde se mig. Mafouka gick fram till sängen där båda flickorna låg nakna. De tryckte kropparna mot varandra och gned sig mot varandra. Friktionen mot den andras kropp gav dem njutning.
Mafouka böjde sig ner över dem och smekte dem. De inbjöd henne att lägga sig hos dem och vara med, men hon avböjde och gick tillbaka ned med mig.
"Vad är du egentligen, Mafouka?" sade jag. "Är du en man eller en kvinna? Varför bor du tillsammans med de här flickorna? Om du är en man, varför har du då inte en egen flicka? Om du är en kvinna, varför har du då inte en man ibland?
Mafouka log mot mig.
"Det vill alla veta. Alla känner liksom på sig att jag inte är någon pojke. Kvinnorna känner det. Männen vet inte säkert. Jag är konstnär."
"Hur menar du då Mafouka?"
"Jag menar att jag i likhet med många andra konstnärer är bisexuell."
"Ja, men konstnärers bisexualitet ligger i deras natur. De kan vara män, fast med en kvinnas kynne, men ingen annan har ditt tvetydiga yttre."
"Jag har en hermafrodits kropp."
"Mafouka skulle jag kunne få se din kropp?"
"Lovar du att inte försöka älska med mig då?"
"Jag lovar."
Hon tog av sig blusen först och visade mig en gossetorso. Hon hade inga bröst, bara bröstvårtor, och de var inte större än hos en pojke. Så drog hon av sina långbyxor. Under dem bar hon trosor, hudfärgade, spetsprydda kvinnotrosor. Hennes ben och lår var omisskänligen en kvinnas. De var vackert skulpterade och lagom fylliga. Hon hade strumpor och strumpeband som en kvinna. "Låt mig ta av dem. Jag älskar strumpeband", sade jag. Hon sträckte ut benet mot mig mycket elegant, med en balettdansös rörelse. Jag drog långsamt av henne strumpebandet. I min hand höll jag en utsökt formad fot. Jag såg upp på hennes ben. De var perfekta. Fötterna var mycket välvårdade och tånaglarna målade med rött lack. Jag blev mer och mer förbryllad. Jag smekte hennes ben. "Du lovade att inte göra några närmanden", sade hon.
Jag reste mig. Hon drog ner trosorna. Under det fint lockiga blygdhåret. som var format som en kvinnas, såg jag en liten förtvinad penis, inte större än ett barns. Hon lät mig se på henne - eller honom, som jag nu snarare tyckte jag borde säga.
"Varför använder du ett kvinnonamn Mafouka? Du liknar ju en pojke, så när som på formen hos dina ben och armar."
Då skrattade hon, det var en kvinnas skratt den här gången, lätt och glatt. "Kom hit och se", sade hon. Hon lade sig ner på soffan, särade benen och visade mig en perfekt formad vulva, mjuk och rosafärgad, bakom gossepenisen.
"Mafouka!"
Nu tändes min åtrå. En sällsam åtrå. Jag fick lust att älska en varelse som var både kvinna och man i samma person. Hon såg på mig vad som hände och satte sig upp. Jag försökte vinna henne med en smekning, men hon vred sig undan.
"Tycker du inte om män?" frågade jag. "Har du aldrig varit tillsammans med en man?"
"Jag är jungfru. Jag tycker inte om män. Jag dras bara till kvinnor, men jag kan inte älska med dem som en man kan. Min penis är som ett barns - jag kan inte få någon erektion."
"Du är verkligen en äkta hermafrodit, Mafouka", sade jag. "Precis en sådan som man förutsagt att vår tidsålder kommer frambringa, eftersom spänningen och skillnaderna mellan maskulint och feminint har minskat och är på väg att utplånas. Nu är folk för det mesta halvt det ena och halvt det andra. Men jag har aldrig tidigare sett det fysiskt manifesterat. Jag förstår att det gör dig olycklig. Kan du bli lycklig tillsammans med en kvinna?"
"Jag känner åtrå till kvinnor, men jag lider därför att jag inte kan ta dem som en man. Jag blir heller inte tillfredställd när de älskar mig lesbiskt. Men jag känner mig inte dragen till män. En gång blev jag förälskad i Matilda, hon som är modell. Men jag kunde inte behålla henne. Hon fann en egen lesbisk partner åt sig, en som hon känner att hon kan tillfredställa. Min penis ger henne en känsla av att jag inte är lesbisk på allvar. Hon vet också att hon inte har någon verklig makt över mig. trots att jag känner mig dragen till henne. Därför har de två flickorna skapat en länk mellan sig. Jag står någonstans mitt emellan, ständigt otillfredställd. Dessutom tycker jag inte om kvinnor som kamrater. De är småaktiga och intriganta. De låtsas ständigt vara mystiska och bära på stora hemligheter, de låtsas och spelar teater. Jag trivs bättre tillsammans med män."
"Stackars Mafouka."
"Ja, stackars Mafouka. När jag föddes visste de inte vad de skulle döpa mig till. Jag kommer från en liten by i Ryssland. De trodde att jag var ett monstrum, och många ansåg att det vore bäst att göra av med mig. Bäst för min egen skull. Men när jag kom till Paris led jag inte så mycket av det. Jag upptäckte att jag faktiskt var en riktigt bra konstnär."

När jag gick hem från bildhuggarens ateljé brukade jag alltid sätta mig på ett kafé på vägen hem och tänka över det som Millard berättat för mig. Jag undrade om sådana saker hände också här i Greenwwich Village. Jag lärde mig att tycka om att stå modell. Det fanns något äventyrligt över det som tilltalade mig. Jag beslöt mig också för att gå på party en lördagkväll som en en målare som hette Brown bjudit in mig till. Jag var nyfiken på allt och hungrade efter erfarenhet.
Jag hyrde en aftonklänning på Art Model Club komplett med cape och skor. Två andra modeller gjorde mig sällskap, en rödhårig flicka som hette Molly, och en flicka med skulptural figur som hette Ethel och som var bildhuggarnas favorit.
Hela tiden tänkte jag på de berättelser jag hört om Montparnasse och allt vad skulptören berättat om konstnärslivet där, och nu kände jag att jag var på väg in i liknande kretsar. Min första besvikelse blev att se att ateljén var kal och omöblerad. Där fanns två soffor utan kuddar och hård belysning. Inte en tillstymmelse till de finesser jag trott hörde till ett party.
På golvet stod buteljer, glas och kantstötta koppar. En stege ledde upp till en läktare där Brown förvarade sina målningar. Bakom ett draperi stod ett tvättställ och en liten gasspis. Längst fram i rummet hängde en erotisk målning som föreställde en kvinna som älskades av två män. Hon var i konvulsioner, kroppen böjdes i båge och ögonen var vända så att vitorna syntes. Båda männen betäckte henne, en med sin penis i hennes slida och den andra med sin i hennes mun. Målningen var i naturlig storlek och mycket rå och djurisk. Alla betraktade den och uttryckte sin beundran. Jag stod framför den helt fascinerad. Det var den första bild av det slaget jag sett, och den gav mig en stark chock samtidigt som den fyllde mig med blandade känslor.
Bredvid den hängde en duk som var än mer slående. Den avbildade ett sparsamt möblerat rum som till större delen upptogs av en stor järnsäng. På sängen satt en man i förtioårsåldern i slitna kläder. Han var orakad och munnen dreglade. Ögonlocken  hängde och kinderna var påsiga. Hela gestalten såg degenererad ut. Han hade dragit ned byxorna till hälften, och på hans bara knän satt en liten flicka med mycket kort kjol. Hon sög på en slickepinne som som han räckte henne, och hennes ben vilade mot hans grova och håriga.
Den sensation jag erfor när jag betraktade de båda målningarna liknade den man känner då man dricker. En lätt yrsel och en värme som sprider sig genom kroppen och ger ett lätt förvirrat välbehag. Något vaknar inom en, en svag och dimmig men helt ny känsla. Ett nytt slags hunger och rastlöshet.
Jag tittade på de andra personerna i rummet. De hade tydligen sett så mycket av det här att det inte påverkade dem. De skrattade och kommenterade.
En modell berättade om sina erfarenheter i en affär för underkläder:

Jag svarade på en annons där man sökte en modell som kunde posera i underkläder för en tecknare. Jag hade gjort det många gånger tidigare och fått det vanliga arvodet på en dollar i timmen. För det mesta hade flera konstnärer tecknat samtidigt och det brukade vara gott om folk runtomkring - sekreterare, stenografer och springpojkar. Men den här gången var lokalen tom. Det var bara ett kontor med ett skrivbord och några hyllor med pärmar och teckningsmateriel. En man satt och väntade på mig framför sitt ritbord. Jag fick en hög med underkläder och hittade en skärm som jag kunde byta bakom. Jag började med att posera i en underklänning och stod ungefär en kvart medan han tecknade.
Vi arbetade tyst och lugnt. När han gav mig ett tecken gick jag bakom skärmen och bytte. Det fanns silkesunderkläder i underbar design med spetsar och vackra broderier. Jag tog på mig en behå och byxor. Mannen rökte och tecknade. Underst i högen låg ett par underbyxor och en behå helt i svart spets. Eftersom jag ofta poserat naken hade jag inget emot att uppträda i bara de här plaggen. De var verkligen utsökta.
Jag såg för det mesta ut genom fönstret och tittade inte på mannen som tecknade. Efter en stund hörde jag inte längre ljudet av pennan mot papperet. Jag vred mig försiktigt en smula mot honom för att kunna se men ändå inte förlora posen. Han satt bakom sitt ritbord och stirrade på mig. Så fick jag se att hans penis stack fram ur byxorna. Han var i ett slags trance.
Jag blev plötsligt rädd att han skulle ge sig på mig eftersom vi var ensamma i lokalen, och jag gick till skärmen för att klä mig.
"Gå inte", sade han. "Jag skall inte röra er. Det är bara det att jag älskar att att se kvinnor i vackra underkläder. Jag skall inte ta ett steg mot er. Vill ni ha mer betalt behöver ni bara posera en kvart i de plagg jag tycker bäst om. Ni får fem dollar extra. Ni kan ta plaggen själv. De ligger på hyllan ovanför ert huvud."
"Allright", tänkte jag och sträckte mig efter paketet. I det låg de vackraste set underkläder jag någonsin sett. Finaste svarta spetsar, nästan som spindelväv. Byxorna var slitsade fram och bak och kantade med utsökt uddbrodyr. Behån var skuren så att bröstvårtorna syntes genom triangelformade öppningar. Jag tvekade en smula inför tanken på att detta kanske skulle hetsa upp honom för mycket så att han skulle ge sig på mig.
"Oroa er inte", sade han. "Jag dras faktiskt inte till kvinnor. Jag rör aldrig någon. Jag tycker bara om underkläder. Jag vill bara se kvinnor i vackra underkläder. Om jag försökte röra vid er skulle jag ögonblickligen bli impotent. Jag kommer inte att flytta mig ett steg härifrån."
Han sköt ritbordet åt sidan och satt där med sin penis ute. Då och då skakade han den. Men han reste sig aldrig ur stolen.
Jag beslöt mig för att ta på setet. Fem extra dollar var frestande. Han såg inte särskilt stark ut, och jag kände på mig att jag skulle kunna försvara mig om så skulle behövas. Så stod jag där i de slitsade underbyxorna och vände mig så att han skulle kunna se mig från alla sidor.
Plötsligt sade han: "Det räcker." Han verkade orolig och var röd i ansiktet. Han bad mig klä mig snabbt och gå. Han gav mig snabbt min pengar och jag gick. Jag kände på mig att han ville ha iväg mig så fort som möjligt för att kunna onanera i fred.
Jag vet att det finns män som är på det här viset. De kan ge sig till att stjäla till exempel en sko från en vacker kvinnam, och så onanerar de medan de ser på den.

Alla skrattade åt hennes historia. "Jag tror", sade Brown, "att vi som barn är mer benägna att vara fetischister av ett eller annat slag. Jag minns att jag kröp in i min mors garderob när jag var liten och blev helt extatisk av att känna doften av hennes kläder och röra vid dem. Jag kan fortfarande inte motstå en kvinna som bär slöja eller tyll eller fjädrar av något slag. Det väcker till liv alla de känslor jag upplevde i min mors garderob.
Hans inpass fick mig att minnas en gång när jag gömde mig i en ung mans garderob av samma skäl. Jag var bara tretton år. Han var tjugofem och behandlade mig som ett barn. Jag var djupt förälskad i honom. Han tog mig med på långa bilturer, och det var en extatisk upplevelse för mig att bara sitta bredvid honom och känna hans ben mot mitt. När jag gått och lagt mig på kvällen och släckt ljuset brukade jag ta fram en burk kondenserad mjölk som jag gjort ett litet hål i. Där satt jag i mörkret och sög i mig den söta mjöken medan min kropp fylldes av en vällustig känsla som jag inte kunde förklara. Jag trodde då att det fanns ett naturligt samband mellan att vara kär och att slicka i sig kondenserad mjölk. Jag kom ihåg det när jag långt senare smakade på en mans sperma för första gången.
Mollie mindes att hon tyckte om att äta ingefära och samtidigt lukta på kamferkulor när hon var i samma ålder. Ingefäran spred värme i hela kroppen och kamfern gjorde henne lite yr. Hon drogade sig på det här sättet och kunde ligga och hålla på med det i timmar.
Ethel vände sig till mig och sade: "Jag hoppas du aldrig gifter dig med en man som du inte dras till sexuellt. Det är tyvärr vad jag har gjort. Jag tycker om allt hos honom, hans sätt att bete sig, hans ansikte, hans kropp, hans sätt att arbeta, hans sätt att behandla mig, hans tankar, hans leende och allt han säger. Allt utom hans sexualitet. Innan vi gifte oss trodde jag att jag också tyckte om honom som sexuell varelse. Det är inget fel med honom. Han är en perfekt älskare. Han är känslig och romantisk. Han visar ömhet och hänsyn och han njuter av att älska. I går natt kom han till min säng medan jag sov. Jag låg där halvvaken och kunde inte behärska mig som jag brukar göra för att inte såra hans känslor. Han kröp ned bredvid mig och började långsamt och omständigt göra mig sin kur. För det mesta går det väldigt snabbt, och det gör det lättare att stå ut med det. Jag låter honom inte ens kyssa mig om jag kan hindra det. Jag avskyr att känna hans mun mot min. Jag brukar vända bort ansiktet, och det gjorde jag också i går kväll. Hur som helst, där var han i alla fall, och vad tror du jag gav mig till att göra? Jag började plötsligt slå honom med knytnävarna medan han njöt som bäst. Jag körde naglarna i honom i honom, men det tog han som ett tecken på att jag njöt, och då blev han vild av glädje och fortsatte ännu intensivare. Då viskade jag lågt: "Jag hatar dig!" Efteråt undrade jag om han hört mig. Vad skulle han tro? Var han sårad? Eftersom han själv bara var halvvaken kysste han mig sömnigt godnatt när det var över och gick tillbaka till sin säng. Nästa morgon väntade jag att han skulle säga något. Jag trodde att han måste ha hört mig säga att jag hatade honom. Men tydligen hade bara mina läppar format orden utan att ge dem ljud. Allt han sade var: "Kommer du ihåg att du blev alldeles vild inatt?" Han log som om tanken behagade honom."
Brown saatte på en skiva och vi började dansa. Det lilla jag druckit hade gått rätt till huvudet. Jag fick en känsla av att hela universum höll på att utvidgas. Allt verkade så enkelt och självklart. Det var som om allt gled utför en skidbacke och jag följde med helt utan anstränging. Jag kände mig översvallande vänligt inställd till alla de här människorna. Det var som om jag känt dem hela mitt liv. Ändå valde jag den blygaste målaren som danspartner. Jag kände på mig att han också låtsades att allt sådant här var välbekant för honom. Innerst inne verkade han vara litet oroad. De andra målarna smekte Ethel och Mollie medan de dansade. Min partner var tydligen för blyg. Jag skrattade inombords åt att jag genomskådat honom. Brown såg att min partner inte gjorde några närmanden, och han stal sig till en dans emellan. Han fällde några förstulna yttranden om jungfrur. Jag undrade om han syftade på mig. Hur kunde han veta? Han tryckte sig mot mig, men jag drog mig undan. Jag återvända till den blyge unge konstnären. En kvinnlig tecknare höll på att flirta och skämta med  honom. Han verkade glad att ha mig tillbaka. Vi dansade och flydde tillsammans in i vår egen blyghet. Alla de andra kysstes och kramades runt omkring oss.
Den kvinnliga tecknaren hade kastat av sin blus och dansade i bara linnet. "Om vi stannar här blir vi snart tvugna att lägga oss på golvet och älska"; sade den unge målaren. "Vill ni gå härifrån?"
"ja gärna", svarade jag.
Vi gick. Han älskade inte med mig. Bara pratade och pratade. Jag lyssnade och kände mig samtidigt lite vimmelkantig. Han planerade att måla en tavla med mig som modell. Han ville måla mig som undervattenskvinna, dimmig, genomskinlig och flytande så när som på en mycket röd mun och en mycket röd blomma i håret. Han undrade om jag ville stå modell för honom. Jag svarade inte genast eftersom jag fortfarande kände mig dimmig av alkoholen, och då frågade han om jag var ledsen för att han inte var brutal.
"Nej, det är jag inte. Jag tydde mig till er just för att jag visste att ni inte skulle vara det."
"Det är första gången jag är på ett party", sade han ödmjukt, "och ni är inte det slags kvinna som man behandlar - på det sättet. Hur kom det sig att ni blev modell? Vad gjorde ni dessförinnan? Jag vet att man inte måste vara prostituerad för att vara modell, men man måste väl stå ut med en massa närmanden och försök?"
"Jag klarar mig bra", sade jag. Jag uppskattade inte samtalsämnet överhuvudtaget.
"Jag kommer att vara orolig för er. Jag vet att somliga konstnärer  är objektiva medan de arbetar. Så känner jag det själv. Men det finns alltid ögonblick före och efter, medan modellen klär av sig och på sig, som påverkar mig. Det är den första anblicken av kroppen som känns. Hur kändes det för er första gången?"
"Det kändes inte alls. Jag kände det som om jag redan var en målning. Eller en skulptur. Jag såg min egen kripp som ett föremål, ett opersonligt föremål.

Jag var på väg att bli deprimerad. Ledsen och deprimerad av rastlöshet och hunger. Det kändes som om allt gick förbi mig och inget någonsin skulle hända mig. Jag ville leva, leva ut som kvinna och vara med där saker hände. Varför var jag en slav under tvånget att först bli kär i någon innan något kunde hända? När skulle livet egentligen börja på allvar? Jag inställde mig i den ena ateljén efter den andra i väntan på ett mirakel som inte inträffade. Det kändes som om starka strömmat omgav mig, men de kom aldrig till mig och berörde mig aldrig. Jag måste hitta någon som upplevde samma sak som jag och kände på samma sätt. Men var? Var?
Bildhuggarens hustru spionerade på honom. Det framgick med all tydlighet. Hon kom ofta in i ateljén helt oväntat. Han var rädd hela tiden, men jag vet inte vad han var rädd för. De bjöd in mig att tillbringa ett par veckor på deras lantställe. Jag skulle kunna fortstta att stå modell där. I själva verket var det hon som bjöd in mig. Hon sade att hennes man inte tyckte om att upphöra med sitt arbete under semestern. Men så snart hon gått vände han sig till mig och sade: "Du måste hitta på en ursäkt för att inte kunna komma. Hon kommer att ställa till ett helvete för dig. Hon är inte frisk. Hon inbillar sig saker. Hon tror att varenda kvinna som står modell för mig är min älskarinna."
Dagarna var hektiska. Jag sprang från ateljé till ateljé. Det blev knappt om tid för att äta lunch eller posera för omslagsfoton. Lika illa med annonser och bilder för veckotidningsnoveller. Mitt ansikte mötte mig överallt, till och med i tunnelbanan. Jag undrade ibland om folk kände igen mig när de mötte mig på gatan.
Bildhuggaren hade blivit min bästa vän. Jag såg med spänning hur hans statyett gick mot fullbordan. En morgon när jag kom till ateljén såg jag att han hade förstört den. Han sade att han försökt arbeta på den utan mig. Men han verkade inte ledsen eller bekymrad. Jag var mycket ledsen över det. För mig verkade det vara ett rent sabotage. Skulpturen var förstörd på ett så konstigt sätt. Jag såg att han var lycklig över att få börja om på nytt.
Det var på teatern jag mötte John och upptäckte röstens makt. Den rullade över mig som tonerna från en stor orgel, och den fick hela min varelse att vibrera. När han sade mitt namn och uttalade det fel lät det som en smekning. Jag har aldrig hört en så djup och fyllig röst i hela mitt liv. Jag vågade knappt se på honom. Jag visste att han hade stora och intensivt blå, magnetiska ögon och att han var storväxt och ganska rastlös. Hans fot rörde sig nervöst som en kapplöpningshästs. Jag kände hur hans närvaro raderade ut allt annat - teatern och min vän som satt till höger om mig. Han betedde sig å sin sida som om jag bedårat eller hypnotiserat honom. Han fortsatte att tala och såg på mig, men jag lyssnade inte längre. I det ögonblicket upphörde jag att vara en ung flicka. Var gång han talade kände jag hur jag föll och fastnade i hans vackra rösts garn. Den verkade som en drog på mig. När han till sist "stulit" mig, som han uttryckt det, hejdade han en taxi.
Vi växlade inte ett ord ytterligare förrän vi kom till hans våning. Han hade inte rört vid mig. Det behövdes inte. Hans blotta närvaro hade påverkat mig på samma sätt som om han smekte mig länge.
Han sade mitt namn två gånger, som om han tyckte det var så vackert att han ville upprepa det. Han var lång och jag tyckte att det lyste om hela hans gestalt. Hans ögon var så intensivt blå att jag tyckte det blixtrade om han blinkade och slöt dem för en sekund. Det nästan skrämde mig. Det var som hotet av en storm som skulle kunna uppsluka mig helt och hållet.
Han kysste. Hans tunga cirklade runt min, runt, runt. Så stannade den och rörde vid spetsen på min. Medan han kysste mig drog han långsamt upp min kjol. Han knäppte upp mina strumpeband och drog av mig mina strumpor. Så lyfte han mig i sina armar och bar mig till sängen. Jag var så yr att jag inget kände förrän han redan var inne i mig. Det tycktes som om hans röst redan hade öppnat hela min kropp för honom. Han kände det, och blev därför förvånad över det motstånd hans penis mötte.
Han gjorde ett avbrott och såg på mitt ansikte. Han förstod att jag var känslomässigt redo och pressade sig hårdare mot mig. Jag kände smärtan och bristningen, men värmen smäte allt och jag hörde hans röst i mitt öra: "Åtrår du mig lika mycket som jag åtrår dig?"
Njutningen fick honom att stöna. Jag kände hela hans tyng mot min kropp och smärtan försvann. Jag erfor bara glädje över att bli öppnad. Jag låg halvt om halv i en dröm.
"Jag gjorde dig illa. Du kunde inte njuta av det", sade John. Min hand rörde vid hans penis. Jag smekte den, och den reste sig hård på nytt. Han kysste mig tills jag kände en ny våg av åtrå och en längtan att svara helt och fullt. Men då sade han: "Det skulle göra ont nu. Vänta en stund. Kan du stanna hos mig hela natten? Säg att du stannar!"
Jag såg att det var blod på mina ben, och jag gick för att tvätta av det. Jag kände på något sätt att jag ännu inte hade blivit tagen helt och fullt oich att detta bara var en liten del av genombrytningen. Jag ville bli ägd och få njuta obeskrivliga fröjder. Jag gick tillbaka litet ostadig på benen och föll ned på sängen.
John sov, men hans stora kropp var kvar i samma ställning som när han låg tryckt mot mig och hans arm var utsträckt där mitt huvud legat. Jag kröp ned och somnade nästan tryckt mot honom. Jag ville röra hans penis igen. Jag smekte den försiktigt för att inte väcka honom. Så somnade jag och vaknade inte förrän han kysste mig till medvetande. Vi flöt tillsammans i en mörk värld av kroppar där vi endast kände det mjuka köttet vibrera och upplevde varje berörings glädje. Han drog mina höfter tätt intill sig. Han var rädd att göra mig illa. Jag särade benen. Det gjorde ont när han förde in sin penis, men njutningen var starkare än smärtan. Smärtan kantade öppningen, men längre in kändes hans penis som en skön närvaro och hans rörelser gav njutning. Jag tryckte mig mot  honom för att möta hans rörelser.
Den här gången var han passiv. "Nu får du röra dig och finna din njutning", sade han. Jag rörde mig försiktigt runt hans penis så att det inte gjorde ont. Jag lade mina knutna händer under ryggen för att komma upp närmare honom. Han lade mina ben över sina axlar, men då gjorde det mer ont och han drog sig tillbaka.
Jag gick därifrån nästa morgon, fortfarande lite yr, men lycklig över att känna att jag kommit närmare den stora upplevelsen och var på väg att lyckas. Jag gick hem och sov tills han telefonerade.
"När kommer du?" sade han. "Jag måste få träffa dig igen, Snart. Skall du stå modell i dag?"
"Ja, det måste jag. Jag kommer till dig efteråt."
"Gör det inte", sade han. "Snälla du, stå inte modell i dag. Jag blir galen när jag tänker på det. Kom till mig först. Jag vill tala med dig. Kom hit först, snälla du."
Jag gick dit. "Du förstår", sade han, "Jag står inte ut med tanken på att du skall stå modell och blotta dig." Hans andedräkt av åtrå brände mitt ansikte. "Du får inte fortsätta med det. Du måste låta mig ta hand om dig. Jag kan inte gifta mig med dig, eftersom jag redan har hustru och barn. Men låt mig ta hand om dig tills vi vet hur vi kan fly tillsammans. Jag kan skaffa ett ställe där vi kan träffas. Du får inte stå modell. Du tillhör mig ni."
Nu började jag mitt hemliga liv, och när jag borde ha stått modell för en rad konstnärer satt jag i själva verket i ett vackert rum och väntade på John. Var gång han kom hade han en gåva med sig, en bok eller en vacker skrivportfölj med brevpapper och kuvert. Jag väntade hela tiden otåligt på att han skulle dyka upp.
Den enda som invigdes i min hemlighet var skulptören. Han kände på sig vad som höll på att hända. Han kunde inte låta mig sluta som modell mitt i arbetet och frågade ut mig om orsaken till att jag ville sluta. Han hade redan tidigare förutsagt hur mitt liv skulle komma att gestalta sig.
Första gången jag fick orgasm med John grät jag. Den var så stark och så underbar att jag inte trodde att något sådant skulle kunna upprepas gång på gång. Jag badade och målade naglarna, parfymerade mig och lade rouge på bröstvårtorna, borstade håret och tog på mig en negligé. Hela tiden medan jag förberedde mig tänkte jag på vad som skulle komma att utspelas.
Sedan straffade jag honom genom att inte ge något sexuellt gensvar. Det sårade honom, för han njöt av att känna min njutning. Han märkte den på min våldsamma hjärtklappning och på förändringarna i min röst och sammandragningarna. Han visste när jag njöt. Nu låg jag där som en hora. Det sårade honom djupt.
Vi kunde aldrig gå ut tillsammans. Han var alltför välkänd och det var hans hustru med. Han var producent och hans hustru skrev dramatik.
När John upptäckte hur rasande jag blev när jag måste vänta på honom försökte han inte undvika att bli sen. Istället kom han senare och senare. Han kunde säga att han skulle vara hos mig klockan tio, men sedan inte dyka upp förrän vid midnatt. Så fick han uppleva en dag att jag inte var där när han kom. Han blev utom sig och trodde inte att jag skulle komma tillbaka. Jag fick en känsla av att han om försent med avsikt. Att han tyckte om att se mig arg. Efter två dagar bönföll han mig att komma tillbaka och jag gjorde honom till viljes. Vi var båda mycket upprörda och överspända.
"Du har börjat stå modell igen. Du tycker om det. Du tycker om att visa upp dig", sade han.
"Varför låter du mig vänta så länge? Du vet att det dödar min åtrå efter dig. Jag blir kall när du kommer sent."
"Inte värst kall."
Jag pressade samman benen och lät honom inte ens smeka mig. Men han gled bakom mig och smekte mig. "Inte värst kall", sade han.
På sängen pressade han in ena knät mellan mina ben och tvingade isär dem. "När du är arg känns det som om jag våldtar dig. Då känner jag att du älskar mig så mycket att du inte kan stå emot mig. Jag vet att du är våt och jag njuter av ditt motstånd och ditt nederlag."
"John. Du kommer att göra mig så rasande att jag går ifrån dig."
Det skrämde honom. Han kysste mig och lovade att inte komma för sent mer.
Vad jag inte kunde förstå var att jag bara blev mer och mer känslig var gång John älskade med mig, trots alla våra gräl. Han hade väckt min kropp. Nu hade jag en starkare lust än någonsin tidigare att ge mig hän och följa alla infall. Han måste ha förstått det, för ju mer han smekte mig och väckte mig, desto mer fruktade han att jag skulle börja stå modell igen. Det gjorde jag också då och då. Jag hade så gott om ledig tid, och jag var för mycket ensam med mina tankar på John.

Särskilt Millard var glad att se mig. Han måste ha förstört statyetten med vett och vilja igen förstod jag nu, för att få mig att inta den ställning han tyckte bäst om.
Kvällen innan hade han rökt marijuana tillsammans med några vänner. "Vet ni att det ofta ger folk en känsla av att de förvandlas till djur?" sade han. "I går kväll träffade jag en kvinna som var helt övertygad om sin förvandling. Hon föll ned på alla fyra och gick som en hund. Vi klädde av henne. Hon ville gew di. Vi skulle vara hennes valpar och ligga på golvet och suga på hennes bröst. Hon stod där på alla fyra och bjöd fram sina bröst. Hon ville att vi också skulle gå som hundar - efter henne. Hon envisades med att vi skulle ta henne bakifrån och älska henne som hundar som parar sig. Jag gjorde det, men jag blev oerhört frestad att bita henne när jag besteg henne. Jag bet henne i ena skuldran, hårdare än jag någonsin bitit någon annan människa. Hon blev inte rädd. Men det gjorde jag, och jag nyktrade till på ett ögonblick. Jag reste mig och såg att en av mina vänner kröp upp bakom henne. Han tog henne inte, utan luktade bara på henne exakt som en hund skulle göra. Det påminde mig så starkt om min första sexuella upplevelse att jag fick en smärtsamt stark erektion.
När vi var barn och bodde på landet hade vi en tjänsteflicka från Martinique. Hon var storvuxen och hade vida kjolar och en färggrann huvudduk. Hon var en ganska ljushyad mulatt och mycket vacker. Hon brukade leka kurragömma med oss. När det var min tur att gömma mig för de andra barnen fick jag krypa in under hennes stora kjolar medan hon satt ned. Där satt jag hopkrupen och halvkvävd mellan hennes ben medan de andra letade förgäves. Jag minns den sexuella doft som kom från henne och som hetsade upp mig fastän jag bara var en liten pojke. En gång försökte jag att röra vid henne, men hon slog mig på fingrarna.
Jag stod lugnt i min bestämda pose när han kom fram till mig för att mäta mig med hjälp av ett instrument. Plötsligt kände jag hans hand mot mitt lår. Han smekte mig lätt. Jag log mot honom. Jag stod på min sockel och han smekte mina ben som om han höll på att skulptera fram mig ur ett stycke lera. Han kysste mina fötter och drog händerna längs mina ben gång på gång och lät dem glida runt min stjärt. Han tryckte sig mot mina ben och kysste mig. Så lyfte han upp mig och lade mig på golvet. Han höll mig tätt omfamnad och smekte mina skuldor, min hals och min rygg. Jag darrade litet. Hans händer var mjuka och smidiga. Han rörde vid mig på samma sätt som han rörde vid statyetten, smekande och kärleksfullt.
Vi reste oss och gick mot soffan. Han lade mig ned på mage. Sedan klädde han av sig och lade sig över mig. Jag kände hans penis mot min stjärt. Han grep mig om midjan och lyfte mig en smula så att han kunde tränga in i mig. Med händerna drog han mig rytmiskt mot sin kropp. Jag slöt ögonen för att kunna koncentrera mig på förnimmelsen av hans penis inne i mig och ljudet när de gled in och ut i min våta slida. Han stötte så häftigt att den gjorde små smackande ljud som jag tyckte om att höra.
Hans fingrar pressade sig in i mitt kött. Naglarna var vassa och det gjorde ont. Han hetsade upp mig så med sina kraftiga stötar att jag måste öppna munnen och bita i möbeltyget. Då hörde vi plötsligt ett ljud. Millard reste sig hastigt, ryckte till sig sina kläder och sprang uppför stegen till läktaren där han förvarade sina skulpurer. Jag smög mig snabbt in bakom skärmen där jag brukade byta om.
Så knackade det på ateljédörren och hans hustru kom in. Jag darrade, inte av rädsla utan av chocken över att tvingats avbryta mitt i vår glädjestund. Millard kom ned klädd. "Vänta på mig ett ögonblick", sade jag och började klä på mig. Ögonblickets förtrollning hade brustit. Jag var våt och darrande. När jag drog på mig underbyxorna kändes sidenet som en smekning av en hand. Jag stod inte ut med spänningen längre. Jag lade båda händerna mot mitt sköte som Millard gjort. Jag slöt ögonen och föreställde mig att han smekte mig. Efter några ögonblick skakade hela min kropp i en våldsam orgasm.
Millard ville älska med mig igen, men inte i ateljén där vi kunde bli överraskade av hans hustru. Han lånade en väns bostad. Sängen stod i en djup alkov med speglar i taket och svagt stämningsljus från små lampor. Millard ville ha lamporna släckta och älska med mig i mörkret.
"Jag har sett din kropp så ofta och känner den så väl med min syn. Nu vill jag känna den med slutna ögon och bara känna din hud och dina lemmar. Dina ben är så starka och hårda, men ändå så mjuka att röra vid. Jag älskar dina fötter när de får vara nakna och tårna fria som en hans fingrar. Jag älskar dina vackert målade naglar och dunet på dina ben."
Han lät sina händer glida över min kropp och följa varje linje och kurva. "Om jag håller mina händer här mellan dina ben"; sade han, "kan du känna dem då?" Tycker du om det? Vill du känna mer?"
"Mer, mer", svarade jag.
"Jag vill lära dig något"; sade Millard." Är du med på det?"
Han förde in ett finger i min slida. "Nu vill jag att du skall dra samman din vagina runt mitt finger. Den har muskler som kan dras samman så att den klämmer åt runt penis. Försök."
Jag försökte. Det gjorde mig plågsamt upphetsad att känna hans finger i mig. Eftersom han inte rörde det,försökte jag röre vid mitt sköte. Jag kände att jag kunde påverka musklerna han talade om, först svagt och sedan starkare. Jag slöt dem runt hans finger.
"Precis så", sade Millard. "Försök nu att klämma hårdare. Hårdare ändå."
Jag fortsatte. Öppnade och slöt, öppnade och slöt. Det var som om jag hade en liten mun inuti mig som slöt sig runt hans finger. Jag ville dra det längre in och liksom suga på det. Jag fortsatte av alla krafter.
Nu sade Millard att han skulle föra in sin penis men utan att röra sig så att jag skulle kunna fortsätta att träna. Jag slöt mig allt starkare och starkare runt hans lem. Ansträgningen hetsade upp mig, och jag kände att jag skulle kunna komma i vilket ögonblick som helst. Då började han stöna av njutning och röra sig snabbt ut och in i mig. Han kunde inte hålla tillbaka sin klimax längre. Jag fortsatte mina kramande rörelser och upplevde strax en fantastisk, djup orgasm långt inne i mig.
"Har John inte lärt dig det här?"
"Nej."
"Vad har han lärt dig då?"
"Det här", sade jag. "Ställ dig på knä och för in den."
Han gjorde som jag sade. Hans penis var inte särskilt styv. Det var för nära efter första orgasmen, men han lyckades föra in den med handen. Då sträckte jag mina båda händer mot honom och smekte hans testiklar medan jag gned penisroten mellan två fingrar under der han rörde sig. Han fick genast en ny stark erektion och började stöta häftigt. Men han slutade nästan genast.
"Jag får inte kräva för mycket av dig"; sade han i egendomlig ton. "Du får inte bli för trött för John."
Vi lade oss och vilade och rökte. Jag undrade om Millard kände något mer än köttslig åtrå för mig, och om han var svartsjuk på John. Men han fortsatte att fråga ut mig med samma underliga ton i rösten.
"Har John älskat med dig i dag? Tog han dig mer än en gång? Hur älskade ni?"
Under de följande veckorna lärde mig Millard många saker som John och jag aldrig prövat. Så snart jag lärt mig försökte jag samma sak med John. Till slut blev han misstänksam och undrade var jag lärde mig alla nya ställningar. Första gången jag slöt mina slidmuskler runt hans penis blev han mycket förvånad.
De två hemliga förhållandena blev lite besvärliga att sköta jämsides, men jag njöt av intensiteten i båda och av att leka med faran.

- Nin

Faisal I bin Hussein bin Ali al-Hashimi