Stil: april 2016

Skålknallarna tillverkade och sålde framför allt tre typer av dryckeskärl, nämligen snibbskålar, dryckesbollar och tappskålar.

Snibbskålen

Andra namn är snibbaskål, snippaskål, snipaskål, i Småland har namnet klipping använts. En mindre storlek har kallats snipakopp.
Snibbskålen är ett genuint nordiskt dryckeskärl. Den har bara funnits i Sverige och i mindre omfattning i Norge. Snibbskålen är en låg, svarvad, dryckesskål i trä med fyra utskjutande snibbar strax nedanför mynningen, ofta rödmålad och försedd med dekor. Den äldsta bevarade snibbskålen är från 1500-talet, försedd med kantskoning och snibbar av silver, från gården Stora Dala i Västergötland. Ursprungligen användes snibbskålen för öl men kom efterhand också att nyttjas för brännvin. Snibbskålen användes både som ett individuellt dryckeskärl som för samdrickning. Snibbarna ansågs underlätta överlämnandet vid samdrickning. Snibbskålen blev under slutet av 1600-talet och under 1700-talet allmogens cermoniella dryckeskärl inom sitt spridningsområde som främst var Östergötland, Västergötland, Småland och Halland.
Två tillverkningscentra är dokumenterade, svarvarskrået i Vadstena i Östergötland och allmogesvarvarna i Ås härad i Västergötland.

Vadstenasvarvarna är kända sedan länge. I skarabiskopen Sven Jakobis bouppteckning från 1554 står bland annat: -Röda wastenebuller smerre och större-. På en rödmålad snibbskål av 1600-talstyp står följande inskription i svart: -Dänna skåhl är färgat i Wadstena stath, efter hon gör mig lustig och gladh, thet mig alltid är till behag-. Utöver texten är skålen invändigt dekorerad med ett streckmönster i svart.

Från första början var användarna av vadstenasvarvarnas snibbskålar från överklassen - adel och förmögna borgare. Utvecklingen gick sedan från herrgårdar och prästgårdar tills det under slutet av 1600-talet mer och mer blev ett stadshantverk riktat mot allmogen, även om köparna fortfarande kunde finnas i de övre samhällsskikten.

En inskription på en snibbskål från Kalmar länsmuseum visar kopplingen till allmogeköparen: -När mannen om aftonen Rutar tå, så säger hustrun då i morgon skal du Lutha och vedh plogen gåå. Anno 1675.-

I Vadstena är snibbskålen tillverkad av en skråbunden fackman, en yrkessvarvare och senare bemålad av en yrkesmålare. Det är rimligt att tänka sig att i någon av städerna i Västergötland eller Småland fanns svarvare som också tillverkade snibbskålar, men träslag, modell och bemålning var i så fall likartad med tillverkningen i Vadstena.

För enkelhetens skull kallar vi denna kategori av snibbskålar för vadstenatyp. De är svarvade i lövträd framförallt i björk, snibbarna är profilerade, skålarna är rödfärgade och ofta invändigt fösedda med en sedelärande inskription i svart, silver eller guld. De kan ha en streckmålad dekorativ bård längs insidan eller en målad blomma i silver eller guld och grönt i botten. Ibland är de försedda med årtal varierande från mitten av 1600-talet till de första åren av 1700-talet.

I historieverket 600 år i Vadstena noteras att svarverinäringen minskade under slutet av 1600-talet: -Svarvarna tycks i början av 1680 inte ha varit så många att de kunde bilda ett eget skrå. Borgmästare och råd i Nyköping krävde att de skulle förena sig med ämbetet där-.

I Nils Hufwedsson Dals avhandling om Borås från 1719 skriver han om allmogen i socknarna Toarp och Rångedala att de svarvar sina alster i bok och beskriver ett flertal föremål som de tillverkar, bland annat trinda och snippiga skålar, färgade och ofärgade. Här är det två av socknarna i svarvcentrat runt bokskogen Gälaveden i Sjuhäradsbygden som namnges. Flera av de övriga socknarna i Sjuhäradsbygden som är kända för sin svarvning kan säkert också innefattas bland de som tillverkade snibbskålar.

Snibbskålen av sjuhäradstyp har triangelformade snibbar vilket gör snibbskålen fyrkantig men rund i botten. Den är nästan alltid svarvad i bok, rödmålad och försedd med en streckmålad dekor i svart, som på de tidiga skålarna verkar vara influerade av motsvarande dekor på snibbskålar av vadstenatyp. Senare utvevklar sjuhäradssvarvarna en egen streckmålad dekortyp i svart och ofta även gult. Ett fåtal av bevarade skålar är försedda med årtal, mera sällan från sent 1600-tal utan vanligen från mitten av 1700-talet. Inskriptioner på dessa snibbskålar förekommer men är mycket ovanliga. De är i genomsnitt daterade mer än ett halvsekel senare än snibbskålarna av vadstenatyp. Sjuhäradssvarvarna var bönder och gårdfarihandlare. Snibbskålen fick till sist en ytbehandling av fernissa som var tålig mot både vatten och alkohol. Fernissan liksom färgerna blandade de själva.

I tidningen Hemslöjden nr 5-2002 har Lena Nessle försökt att analysera de gamla färger som skålknallarna använde och återskapa deras teknik. Så här beskriver hon tillvägagångssättet: -Man börjar med att bestryka hela ytan med en lösning av pärllim, som får torka ett dygn innan man målar med vattenlöslig färg och dekorerar med penna (gåsfjäder) och tusch. När dekoren är klar bestryks hela föremålet med kokt linolja.- Lena Nessle föreslår här en slutfernissa av linolja, ett annat gammalt sätt att utvinna fernissa var ur hartser som barrträdskåda.

Sjuhäradssvarvarna/skålknallarna och vadstenasvarvarna var troligen aldrig i någon direkt konkurrenssituation. Snibbskålen är känd i allmogemiljö från slutet av 1600-talet. Vid denna tid minskade svarveriet i Vadstena samtidigt som snibbskålen av sjuhäradstyp gjorde sin entré. Bondehandlarna från Sjuhäradsbygden tog över försäljningen av snibbskålar till allmogen och deras modell blev förhärskande under 1700-talet. Snibbskålen blev nu allmogens dryckeskärl. Bondehandlarna utvecklade försäljningen och spred samtidigt bruket av snibbskålen som cermoniellt dryckeskärl.

Sjuhäradssvarvarna var emellertid inte ensamma om att förse allmogen med snibbskålar under 1700-talet. Andra snarlika modeller, ofta omålade och svarvade i företrädesvis björk, finns bevarade från den här tiden, men även direkt efterapning av streckmålade snibbskålar av sjuhäradstyp förekom säkert.

I Atlas över svensk folkkultur, Sigurd Erixon, finns en karta som visar snibbskålens utbredning i Sverige. den bygger på insamlade uppgifter, under 1940- och 1950-talen från hela Sverige, om bevarade förekomster av snibbskålar. Kartan visar utöver snibbskålens huvudspridningsområde - Östergötland, Västergötland, Småland och Halland - en del enstaka förekomster i Sverige ända upp till Jämtland.

Det kan finnas olika förklaringar till att det finns spridda fynd av snibbskålen, öar utanför huvudspridningsområdet, i mellansverige. En av dessa kan vara att en skålknalle fört med sig snibbskålar på beställning eller som ett försök att vidga handeln av dessa.

Den dryck som vanligen hörde till snibbskålen var ett alkoholstarkt hembryggt öl. Under 1700-talet ökade brännvinsdrickandet. Också denna dryck kom att förtäras i snibbskålar. Men brännvinet dracks inte direkt i snibbskålen utan blandades upp med små brödbitar. Denna supmat inmundigades sedan med sked (supsked), härav ordet supa, som är detsamma som att förtära soppa.

Snibbskålen har använts högtidligt för att dricka minnesskålar för helgonen och dannemansskålar vid bröllop (danneman är hederstitel för den nygifte mannen). I Västergötand är det känt att använts vid bygillen eller bystämmor. Här följer ett par exempel.

Författaren och kyrkoherden Arvid August Afzelius (1785-1871), berättar om hur snibbskålen användes för samdrickning av drängarna i farfaderns hemby Sätuna i Västergötland. Här samlades byns drängar på 1780-talet vid så kallad hopöl i en särskilt upplåten stuga. Varje dräng medförde sin snibbskål i vilka de drack ett starkt öl de själva medverkat till att brygga.

Sigurd Erixon skriver i En bys insignier och instrument om det i västgötska byar förekommande -grannölet- som avslutning på en bystämma i cermoniella former. Särskilt beskrivs Käckestads by i Västergötland och byalagets uppsättning av dryckeskärl, bystavar och budkavel. Byn ägde tolv stycken snibbskålar som byalaget kunde dricka samman i. Samtliga skålar finns bevarade på Nordiska museet. Liknande dryckescermonier är kända från andra västgötska byars sammankomster enligt Sigurd Erixon.

Märkligare är att samma tradition att använda snibbskålar vid en avslutningsfest är känt från häradsrätten i Leksand, en ort som ligger utanför snibbskålens huvudområde. Häradsrättens avslutande i Leksand är beskriven av Svante Svärdström efter en målning av Larshans Per Persson (1863) i Fataburen (1963). Målningen illustrerar häradsrättens sammanträde i tingsstugan i Leksand. Ledamöterna är samlade runt det stora bordet. Häradshövdingen presiderar vid bortre ändan, notarien vid hans högra sida och därefter de tolv nämndemännen runt bordet. Övriga på bilden är -Menige Allmogen- i Leksand iförda sina sockendräkter samt närmast vid bordet en fiolspelman. Av dryckeskärlen på borden använder häradshövdingen och notarien varsin kalk, en snibbskål är placerad framför varje nämndeman. Häradshövdingen bekostade ölet. Efter tal och psalmsång utbringas skålar, till antal tjugo stycken. Den första skålen är till konungen, den andra skålen är till drottningen och så vidare tills den tjugonde skålen som är till -Menige Allmogens och i synnerhet detta tingslags skål-. Mellan varje skål spelar violinisten en melodistump. Under det att spelmännen spelade tingsmarschen tågade häradsrättens ledamöter sedan över till sockenstugan där nämnden bjöds på kvällsvard och festen fortsatte.

Traditionen vid samdrickning vid häradsrättens avslutande hade urartat och skulle upphöra 1864. Målningen tillkom av den anledningen på önskemål av häradshövdingen Erik Bosæ us, för att som det heter -bringa hågkomst i de gamla sedvänjorna-.

Sju av de snibbskålar som användes vid häradsrättens avslutande i Leksand finns bevarade på Nordiska museet. Tre av dessa har förmodligen tillverkats i början av 1800-talet för att ersätta motsvarande snibbskålar som blivit trasiga och kasserats. De övriga fyra är av sjuhäradstyp från första hälften av 1700-talet. Målningen är den karaktäristiska streckmålningen från Sjuhäradsbygden fast dekorerna är inbördes olika. I varje fall två av dessa skålar är svarvade i rödbok. Två av skålarna har spruckit och hjälpligt limmats ihop och skulle också behöva ersättas. Det är mycket som tyder på att det ursprungliga streckmålade snibbskålarna har förts till Leksand av gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden. Skålaknallen var affärsman, han skapade kontakter och vänskapsrelationer. Det är naturligt att han också berättade hur snibbskålen användes vid samdrickning i Västergötland.

Med ledning av årtalsdaterade snibbskålar av sjuhäradstyp kan antas att tillverkningen minskade vid andra hälften av 1700-talet för att upphöra vid sekelskiftet 1800. Traditionen med samdrickning i snibbskålar fortsatte ännu ett par årtionden enligt samtida uppgifter. Att minnet av snibbskålen lever kvar ännu i slutet av 1800-talet då August Bondesson skrev visan Knallen är uppenbart. Första versen lyder:

Me´ påse lunka vi mella gåla,

me´ tunnetappa och snippaskåla´,

med rara tuger och fina band

och granna saker från alla land.

Snibbskålar med titthål

En besynnerlig form av snibbskål av sjuhäradstyp har ett uppbyggt hål mitt i skålen. Snibbskålar av denna modell finns bevarade på museer, men är mycket ovanliga. Endast fem sådana påträffades under inventeringen, samtliga med brukningsort Västergötland. Den äldsta är daterade 1687, den yngsta 1749.

Liknande dryckesbollar med titthål finns bevarade i Norge i något större antal än motsvarande snibbskålar i Sverige. Även i Norge är dessa dryckesbollar med hål i mycket ovanliga, sexton registrerade exemplar fanns 1982. Per Gæ rder skriver om dem i Norske drikkekar av tre. I Norge kallas skålarna varaskålar eller åbryskålar, översatt till svenska - vaksamhetsskålar eller svartsjukeskålar. Hålet förklaras med att den som dricker skall ha en möjlighet att hålla ett öga på ovänner medan han drack. Gæ rder hänvisar bland annat till Nordisk ordsamling från 1698 där åbryskål förklaras med -det är en rund træ skål med ett stort hål mitt igenom vilket bönderna vid dryckesslag kan titta igenom om någon rör deras hustrur-.

Per Gæ rder menar att förklaringen med titthål kan verka lite långsökt och skriver vidare att det är frestande att anta att åbryskålarna grundar sig på en övertro som har varit mycket utbredd i Norge och andra europeiska länder. Om man tittar genom ett hål i vissa sammanhang, som exempelvis genom ett mynt, en ring eller en kruka utan botten, kan man få se övernaturliga saker som man annars inte skulle observera. Gæ rder avslutar med att hänvisa till en uppgift från Aargau i Schweiz, där det framgår attt om man ser genom en ring kan man få kännedom om otrohet i kärlek.

Enligt folkviseforskaren Ebbe Schön finns liknande uppgifter om övertro i mångfald i Sverige. Genom att se genom en ring eller hål såg man den verkliga sanningen. Ett exempel beskriver Ebbe Schön i Svensk folktro A-Ö. -Häxorna kan avslöjas vid högmässan på påskdagen. Om man betraktar församlingen genom exempelvis en vigselring finner man att flera kvinnor i själva verket sitter med ryggen mot prästen och med mjölkbyttor på huvudet.-