Farväl (PE)

Framför mig denna hand som övervinner ovädren
Som reder ut slingerväxterna och får dem att blomma
En säker hand Är den din Är den ett tecken
När tystnaden ännu tynger över tjärnarna på brunnarnas
botten på morgonens botten
Aldrig försagd aldrig överraskad Är det din hand
Som svär vid varje löv med handflatan mot solen
Som tar solen till vittne Är det din hand
Som svär att motta varje störtskur och godta
översvämningen
Utan en skugga från någon överstånden blixt
Är det din hand detta bländande minne i solen

Var på din vakt skattgömman är förlorad
Nattfåglarna utan minsta rörelse i sin fjäderskrud
Intet utom sömnlösheten för de mördade nerverna
Är det din hud upplöst och så likgiltig
Inför skymningen som låter allt undkomma

Alla floder finner behag i sin barndom
Alla floder kommer just från badet
De uppskärrade åkdonen pryder torgens barm med sina hjul
Är det din hand som vänder sig likt ett hjul
Över torgen som inte längre vrider sig runt
Din hand som försmår smekningarnas vatten
Din hand som försmår min tillit min sorglöshet
Din hand som aldrig förmår vända mig ifrån dig

- Paul Eluard

85

En hög domares omdöme är inte mer oavhängigt än att han låter sig störas av första bästa spektakel i närheten. Det behöver inte vara något kanondunder - det räcker med det oväsen en vindflöjel eller en remskiva åstadkommer. Man kan inte förvåna sig över att han i ögonblicket inte förmår tänka klart: en fluga surrar i hans öron. Mer behövs inte för att han skall mista sitt säkra omdöme. Om du vill att han skall nå fram till sanningen, måste du jaga bort denna insekt som håller hans tanke i schack och får mäktiga förnuft, som styr land och rike, att spåra ur.
I sanning en lustig gud! O ridicolosissime heroe!

O ridicolosissime... Å, dessa urlöjliga hjältar ...

- Blaise Pascal

Ingenstans (AB)

Leve dagen leve natten
Smärtornas jämvikt som kallas Förlåt
Röda vågskål känslig för tyngden av en fågels flykt
När sköldmör med snökragar och tomma händer
Framför sina stridsvagnar av ånga över ängarna
Denna vågskål ser jag ständigt i uppror
Jag ser ibisfågeln med dess utsökta rörelser
Som återkommer med den knutna skogstjärnen i mitt hjärta
Drömmens hjul behagar de storslagna hjulspåren
Som tornar upp sig i sina klädnaders snäckvindlingar
Och häpnaden studsar hit och dit över havet
Lämna mig älskade gryning glöm ingenting av mitt liv
Tag dessa rosor som klänger kring spegelbrunnen
Tag vingslagen från alla dessa ögonfransar
Ja tag till och med trådarna som bär upp lindansarens steg
och vattnets droppar
Leve dagen leve natten
Jag står vid fönstret långt borta i en stad fylld av fasa
Utanför passerar herrar i stormhatt med regelbundna
mellanrum
Likt regnen som jag älskade
Då vårvädret var så vackert
Vid guds vrede är namnet på en kabaret som jag besökte
i går
Det står skrivet på det vita fönstret i ännu blekare skrift
Men de kvinnliga sjömännen som glider bakom rutorna
Är alltför lyckliga att känna fruktan
Här gäller det aldrig kroppar alltid mord utan bevis
Aldrig himlen alltid tystnaden
Aldrig friheten utom för frihetens skull

- André Breton

Monolog för Kassandra (WS)

Detta är jag, Kassandra.
Och detta är min stad under askan.
Och detta är min stav och mina siarband.
Och detta är mitt huvud fullt av tvivel.

Jag triumferar, det är sant.
Då min profetia slog in stacks himlen i brand.
Endast siare som ingen kan tro på
har sådana åsyner.
Endast de som gick valhänt tillväga,
så att allting uppfyldes genast -
som om de aldrig hade funnits.

Nu minns jag tydligt hur människorna
vid min anblick tystnade mitt i en mening.
Skratt sattes i halsen.
Händer löstes från varandra.
Barn sprang till sina mödrar.
Jag visste inte ens deras kortlivade namn.
Och den där visan om det gröna lövet
sjöng ingen färdigt så jag hörde det.

Jag älskade dem.
Men gjorde det från ovan.
Ovanför livet.
Från framtiden, där det alltid är tomt,
och där det är en barnlek att få syn på döden.
Jag ångrar att min röst var hård.
Se ned på er själva från stjärnorna, ropade jag,
se ned på er själva från stjärnorna.
De hörde mig och sänkte blicken.

De levde i livet.
Vindpinade.
Med ödena beseglade.
Från födseln iklädda avskedskroppar.
Men inuti dem fanns en sorts fuktig förhoppning,
en låga som närdes av sitt eget flämtande.
De visste så väl vad en stund är,
den enda, en vilken som helst,
innan -

Det blev som jag hade sagt.
Fast av detta följer inget.
Och detta är min klädnad svedd av elden.
Och detta är min siarbråte.
Och detta är mitt förvridna ansikte.
Som inte visste om att det kunde varit vackert.

- Wislawa Szymborska

Lustan (RC)

Örnen ser hur det nedisade minnets stigar utplånas alltmer
Vidden av ensamhet gör bytet nästan osynligt där det ilar
förbi
Genom var och en av dessa nejder
Där man dödar och blir dödad utan motstånd
Ett okänsligt byte
Dunkelt framdrivet
Hitom lustan och bortom döden

Drömmaren balsamerad i sin tvångströja
Omgiven av sina tillfälliga verktyg
Gestalter lika snabbt formade som utplånade
Deras uppror firar apoteosen hos det avtagande livet
Det fortskridande försvinnandet av de slickade partierna
Forsarnas nedstörtande i gravarnas dunkel
Svettningarna och illamåendet som förebådar elden i jordens
inre
Slutligen hela universum med sitt atletiska bröst
En flodernas nekropol
Efter slagrutemännens syndaflod

Denna fanatiker i det blå
Äger den övernaturliga förmågan
Att på stora avstånd flytta om
De invanda landskapen

Att bryta den hopträngda harmonin
Att göra gravplatserna oigenkännliga
Dagen efter de utförda morden
Utan att det nedärvda samvetet
Höljer sig i ett renande jordskred

- René Char

Sova i stenarna (BP)

I sömnens ymnighetshorn med ögonen förvända av suckar
finns det plats för en blå säckpipa
som alstrar det ödesdigra ljudet av blommande reseda
Reseda reseda om du blommar är det tack vare kvartsen
som fört till dina rötter ett pulver av blod och hjärna
vars peppar smeker dina ögon
Den har också fört sina havssmekningar till innersidan av
dina blomblad
och lagt det rena vattnet från sitt huvud i dina händer

Reseda reseda
när dagen för ryggarnas vita båge är inne
ska du känna ditt huvud sjunka som en sol utan tyngd
och blodet i dina ådror utbreda sig över stjärnorna
som ska svara dig

Reseda reseda
med dina upproriska rörelser under vindens smekningar
som drar förbi nära dig som en förbrukad minut
som en bortrinnande minut
vars onyttiga blickar förlorar sig i en brunn
där du ville leva smidig och blek som en källas hår.

Fåglar mina örons fåglar
flyg flyg bort som ett vinddrag
mot saltspöket där era fjädrar jämrar

En fjäder som jämrar väntar bara på duggregnet för att
återfinna er
En fjäder som bleknar ska vara grön imorgon
om orkanen avslöjar dess bestämmelse
Och en fjäder som försvinner som ett alfabet
återfinner sig om våren på himlens huvud
ty himlen består av era fjädrar
av mina öron
och om dessa dör innebär det himlens död
Bloddroppar vattendroppar från kvinnoarnas äldsta smycke

Pulvret hade tråkigt i händernas öken
där överflödet utgjuter sig över bleka strupar
som framträtt ur en spegel som ingen upptäckt
därför att den kommer och gåt som ett löv
därför att den är blå
därför att den är röd
allteftersom din blick samlar sig eller förlorar sig
som en fana
allteftersom din röst slår ut som ett norrsken
eller rinner som tidens körsbär
plockade av mörka resenärer i ditt blod
som skummar längs dina höfter
svala vågor
över läppar som i förbifarten bränner havet och öarna

Omslut med era händer vindarnas bräckliga kropp
Villfarelsens och blodets vindar sväller i våra kroppar
som en dikt av salt
och himlens reseda bleknar invid speglarna

ty den ser sig växa som bergsflod
ty den ser sig vackla på sitt beniga underlag
alltför lik ångesten hos ett vilddjur
ty den känner sig äga en guds mun och en guds öron
en stark och hälsosam gud som på morgonen sveper undan
all självsådd från trötta häner

Vem vågar dock här trots ovädrens pärlemor
ur tidernas innersta djup betrakta
hästen sorgfri och glömsk av de kratrar som givit upphov
till hans släktes övermod
hästen som leder oss fram till gryningen
och medför näckrosor utströr halsband

Återglans från en hud så len att man skulle vilja spegla
sig i den
fågeln av ljus är inte allenarådande
Den fuktiga säden sjuder i sina hålor
och de vissna skuggorna gömmer sig i mossan

Blås ut och horn en mörk och uttrycklig azur
Våren är sjuk med ett nytt körsbärsträd
ett körsbärsträd fullt med skimrande frukter
där ögonfransarna av porslin mörknar
som ett ögonkast i en vattenstråle

Stilla slagsvärd stilla vindar
Havet avfärgas och det röda förhärskar
Det röda i mitt hjärta är vinden från hennes öar
vinden som omger mig som en insekt
vinden som hälsar mig ur fjärran
vinden som hör ljudet av hennes steg borttona över min
skugga
så blek som vore den en flygfisk

Har du känt håret upplösa sig som visarna på en urtavla
och stenarnas andedräkt lätta av fruktan för att händerna
inte ska bli dem varse
Har du känt saven välla fram ur träd av halm
och utbreda sig över floderna
så att de täcks med änder
Änderna från stjärnorna  är inte som min syster
ty min syster är svart som ett ostron
och ur hennes röst framträder mullvadar
och min systers mullvadar bevarar sin hemlighet

Korgarna och druvorna ska mötas på en blå väg
Ur sammanstötningen ska uppstå det stora kvinnobröst
som återupprättar de hopsjunkna horisonterna
och det ska vara rättvist
Om rättvisan föds ur mötet mellan druvorna och en korg
ska takteglet smeka de saktmodiga som drunknat i murbruk
och vågorna vägra att vandra över havet
Ännu en timme och skeletten går balansgång på tidvattnets
lina
under förutsättning att fönsterrutorna mister sin glans
under förutsättning att gamlingarna gömmer sig under
gräset
som sniglar i väggklockor

Om kärleken föds genom att ett vinbär kastas i näbben på en svan
då älskar jag
ty svanen i mitt blod har ätit all världens vinbär
ty världen är inte annat än vinbär
och världens vinbär tränger ut ur hennes ögon
som saltet ur träden
som vattnet ur ljudande händer
och som snöflugornas smekningar
där de flyter om kvällen i hennes upplösta hår som ber dem
om nåd

-Benjamin Péret

Den förbjudna elden (TT)

o drömmare o bräckliga växtlighet o valv
det finns inte mer någon torr skugga som kilar in i
visionerna
och från en människa till en annan som med ett måttlöst steg
sänker det brinnande lövet sina rötter och höljer sig
i tystnad
det lätta vattnet tänds och pannorna utan möda väldva under
järnet
där roddarnas skrovliga röster spänns för

en hjord av röda glorior gnager den låga marken
ingen bevingad lust skulle kunna ersätta din kalla röst
i högar krälar de bestörta tecknen
i sökandet efter guld det är bara virvlarna
från ditt ansikte av dyningar som förirrar sig över
betesmarken
och minnena

det arktiska stålet dyker ner på den säkraste av vägar
tvivlen har spunnit dessa dagars ljuva melodi
ett träd håller mig i sin ofruktsamma ångests skruvstäd
där avlägsna frukter växer under dessa låtsade dagar
hösten driver fram tvivlen

hjärtat är blott ett enda skrik
stränderna förlänger broarna och reser sig som vissna löv
mot vinden

solen kom och gjöt sitt sminkfria vin
över den magiska slätten så bräcklig
att den knappast kunnat vara varken levande eller död
men vad har det för betydelse de tvekande ansiktena
hos vålnaden av is som leder misstagen

brinn tillskrynklade ord över den okända pannan
brinn slöjor utanför och rötter i vinden
fors av kedjor och sträva själar
förvridna av min makt
brinn på det att ett nytt brott må komma och få min dröm
att blomma på nytt
på det att en smärta utan tårar ska dra fram över min kropp
och ugglan visa sig i stället för den gamla vinstocken
och en hämmande saft samla sig
i nebulösa klasar som bär fram vreden
kärleken ska upplysas och i höga tystnader
ska jag plantera målet - och låta freden vitna
bland benknotorna i den avlägsna ringmuren
som natten i sin genomskinlighet icke till hämd ska kunna avtvinga
ett bröst av metall där olyckorna har kokat

men stilla har den galna snön bleknat inom mig
sagan har slocknat i fotogenlamporna
och av alla smärtor är du den enda som återstår

- Tristan Tzara

Nödvändigheten (PE)

På bara marken utan vidare cermoni
Nära den som bevarar jämvikten
I detta elände där allt är vila
Helt nära den rätta vägen
I allvarets damm
Upprättar jag förhållandet mellan man och kvinna
Mellan solflödet och säcken med humlor
Mellan jordskredet och de förtrollade grottorna
Mellan de blå ringarna under ögonen och det skallande
skrattet
Mellan den heraldiska fågeln och stjärnan av vitlök
Mellan blylodet och vindsuset
Mellan myrornas källa och hallonplanteringen
Mellan hästskon och fingerspetsen
Mellan kalcium och nålarnas vinter
Mellan ögonstensträdet och den bevisade stumheten
Mellan halspulsådern och saltstoden
Mellan araucariapinjen och huvudet av en dvärg
Mellan järnvägsspårens korsning och den röda duvan
Mellan mannen och kvinnan
Mellan min ensamhet och dig

- Paul Eluard

Rosendöden (AB)

De bevingade bläckfiskarna ska en sista gång styra skeppet
vars segel består av denna enda dag timma för timma
Det är den enastående vakan efter vilken du känner solen
uppstiga vit och svart i ditt hår
Från fängelsehålorna ska framsippra en dryck starkare än
döden
När man begrundar den uppifrån en brant
Kometerna ska luta sig ömt över skogarna innan de förintar
dem
Och allt skall övergå i den odelbara kärleken
Om någonsin flodernas motiv försvinner
Innan natten fallit på lägg då märke till
Den stora vilan hos silvret
Över ett blommande persikoträd ska de händer uppenbara sig
Som dikterat dessa ord och som sländor av silver
Ska de framträda och även som svalor av silver i regnets
vävstol
Du ska se horisonten stilla öppna sig och med ens blir det
slut på rymdens omfamning
Men rädslan finns inte mer och rutor av himmel och hav
Virvlar runt i vinden starkare än vi
Vad gör jag åt skälvningen i din röst
Mus som dansar kring den enda ljuskrona som inte bleknar
Med tidens vinschar
Ska jag upplyfta människors hjärtan
Från en yttersta stenkastning
Min hunger ska rotera som en alltför slipad diamant
Och fläta håret på sitt barn elden
Tystnad och liv
Men de älskades namn ska glömmas
Som vallmon droppar sitt blod
I det vanvettiga ljuset
I morgon skall du beljuga din egen ungdom
Din eldfluga till storslagen ungdom
Endast ekot ska återskapa dessa trakter som funnits
Och de ändlösa genomskinliga växtligheten
Ska du genomströva med den hastighet
Som råder över skogens djur
Mina spillror kanske river upp ett sår hos dig
Utan att veta det som när man kastar sig över ett flytande
vapen
Jag kommer att tillhöra tomrummet liksom stegen
i en trappa
Vars rörelse kallas med möda
Hädanefter alla vällukter åt dig alla förbjudna vällukter
Under den ihåliga mossan och under dina fotspår som
inte finns
Ska mina drömmar vara formella och fåfänga som ljudet
av vattnets ögonlock i skuggan
Jag skall smyga mig in i dina drömmar för att mäta dina
tårars djup
Min vädjan ska lämna dig ljuvligt villrådig
Och på tåget som består av sköldpaddor av is
Behöver du inte dra i nödbromsen
Du ska hamna ensam på denna övergivna badstrand
Där en stjärna ska falla över dina resväskor av sand

- André Breton

Andpoeten

Efter att jag hade bott hos fosterfamiljen, efter ca nio månader så hade mina socialsekreterare hittat en familj åt mig.
Jag flyttade dit och allting verkade vara fantastiskt, det var ute i skogen vilket var väldigt skönt och tryggt, friskt luft och tystnad med människor omkring mig som älskade mig.

Men eftersom att jag har Aspergersyndrom och med den bakgrunden som jag hade så var jag väldigt svår att ha med att göra.
Mina nya föräldrar började sätta ut regler för mig, tex. så var jag tvungen att lämna hemmet kl 10 på morgonen på lov och helger för att besöka kamrater fastän jag inte hade några, så istället så strövade jag omkring i skogen. Sedan så fick jag med mig en flaska saft och en påse med mackor till att äta.
Detta fick mig att må dåligt så jag rymde hemifrån flera gånger.
Jag slutade att tala och blev en främling i mitt eget hem.
Vi var fem stycken i denna familj, en dotter och en styvdotter till mannen och en moder.
Jag flyttade därifrån då de inte klarade av mig mer och hamnade i ett hvb hem,
Ett annat familjehem där det bodde fler ungdomar som mig.
Där gick det snett för mig, jag slutade att gå till skolan, var trött på livet, började att röka på och stjäla saker, höll på med personrån och flippade ut fullständigt.

Men när de kom på mig med att röka på och att mitt rum hade börjat brinna för att jag inte hade släckt cigaretten ordentligt så ville de att jag skulle flytta därifrån för att de trodde att jag hade tänt på mitt rum med vilje.
Jag förflyttades temporärt till ett behandlingshem i samma stad dvs Göteborg.
Där bodde jag i två månader, sedan så släppte de ut mig och sa att jag skulle flytta till ett annat behandlingshem men jag ville inte bo där och det hade jag sagt till dem tidigare men de vägrade att lyssna på mig.
Så de släppte iväg mig ut på gatan med bara ett busskort i handen och en resväska med kläder.
Men jag stod ut och bodde hos min kompis i ca en vecka sedan så gav jag upp och flyttade dit i alla fall. Men efter en vecka på detta behandlingshem så slog jag socialsekreteraren efter att vi hade bråkat i telefon och jag hade sagt till dem på hemmet att jag inte ville träffa henne men de lyssnade inte. Jag slår annars aldrig tjejer och hade aldrig gjort det innan.
När jag rånade så gick jag aldrig på tjejer eller gamla.
Men i den situationen var hon mer manlig än mig eftersom att hon hade makt över mig men ändå missbrukade den makten.
Jag hamnade på häktet och var där i bara sex timmar.
Sedan flyttade jag till en P12 på utredningsavdelningen, där lärde jag mig betydelsen av konst och poesi av en lärare där.
Det var en vila där att befinna sig på låsbar avdelning.
Jag började också med medicin där efter att jag hade fått panikångestattacker av haschpsykoserna.

Jag förflyttades sedan till en liknande institution där jag bodde i 9 månader.
Sedan så flyttade jag hit till detta behandlingshem som jag har bott på i 3 år nu.
Jag var 17 år när jag hamnade på häktet så det har gått 5 år sen dess.

- Odosh

De sjungande solarna (RC)

De oförklarliga försvinnandena
De oförutsedda olyckshändelserna
De grova olyckorna
Katastroferna av alla slag
Skalven som dränker eller förkolnar
Självmordet betraktat som ett brott
De obotligt urartade
De som insveper huvudet i en smeds förkläde
De enfaldiga av första storleken
De som sänker ner sin mors kista i en brunn
De oanvända hjärnorna
Hjärnorna av läder
De som tillbringar vintern på sjukhus och vars sönderslitna
underkläder alltjämt berusar
Malvan i fängelser
Nässlan i fängelser
Vitplåstret i fängelser
Fikonträdet som ammar ruinerna
De obotligt tysta
De som avleder underjordiskt skum i kanaler
De förälskade i extas
Poeter som schaktar jord
De som mördar föräldrarlösa barn som blåser trumpet
Trollkarlarna som gått i ax
Dessa härskar i mild väderlek bland arbetets vilda
balsamerare

- René Char

Tillträde (TT)

ofullgångna nätters magiska sätt att förgå
nätter svalda i hast som bittra drycker svalda i hast
nätter insvepta i våra långsamma lidelsers jordiga dörrmatta
ofruktsamma drömmar under de långa blickarna från
stornäbbiga korpar

smutsiga våta trasor av natt inom oss har vi
var och en av oss upprest ett torn av så högmodig färg
att blicken inte längre hejdar sig på andra sidan bergen
och vattnet
att himlen inte längre vänder sig bort från våra
stjärnfiskande nät
att molnen lägger sig ner vid våra fötter likt jakthundar
och att vi kan se solen i ansiktet ända till glömskan

och ändå finner inte min vila sitt berättigande
utom i dina armars näste nattens tidvatten
efter de högljudda ovädrens utbrott rinner döden fram
det är de sönderfallande delarna av en jordens rustning
som glider bort från halsbandet format av våra drömmar om
glömska

- Tristan Tzara

Odödlig sjukdom (BP)

Över kullen som bara påverkats av de målade läpparna
öppnar sig de vita ögonen för ljuset från gästabudet
och andhämtningen kommar att dö sin ljuva död
Det är nästan som om en hand lades på andra sidan av
kullen
och människorna ropade
Det var från Guds himmel som de orimliga orden föll

Låt oss nu bege oss till algernas hemvist
där vi ska se elementen höljda av sina skuggor
smyga omkring som brottslingar
för att tillintetgöra morgondagens resenärer
o min vän min älskade fruktan

- Benjamin Péret

Vid midnatt (PE)

Dörrar öppnas fönster avslöjar sig
En tyst eld tänds och bländar mig
Allting avgörs Jag möter
varelser som jag inte vill

Det är token som fått brev från utlandet
Det är ringen som han trodde var av silver
Det är den pratsjuka kvinnan med det vita håret
Det är flickan utan fysisk substans
Ofullbordad och ful övergjuten av natt och armod
Sminkad i violett och orimligt grönt
Med hnnes nakenhet och kyskhet påtaglig i allt
Det är haven och båtarna på spelborden
En fri människa en annan fri människa och det är densamme
Ursinniga djur inför rädslan belagd med gyttja
Döda och fångar och galningar alla de frånvarande

Men du varför är du inte här och väcker mig

- Paul Eluard

66

Ferox gens, nullam esse vitam sine armis rati. Somliga föredrar döden framför freden, andra föredrar döden framför kriget.
Vi kan sätta vilken åskådning som helst högre än livet, trots att kärleken till livet ter sig så stark och så naturlig.

Ferox gens... "Ett vilt folk, som inte förstår livet utan att bära vapen" (Livius 34, cit. av Montaigne)

- Blaise Pascal

Till hjärtat en söndag (WS)

Tack skall du ha, mitt hjärta
att du inte sölar, att du raskar på
utan smicker, utan belöning,
av bara medfödd flit.

Sjuttio gånger i minuten gör du rätt för dig.
Varje sammandragning
är som att stöta ut en båt
på vida havet
för en världsomsegling.

Tack skall du ha, mitt hjärta,
att du gång på gång
tar mig ut ur allmänheten,
gör mig enskild även i sömnen.

Du ser till att jag vaknar i flygande fläng,
till ett utan och innan
som inga vingar behöver.

Tack skall du ha, mitt hjärta,
att jag är vaken nu igen,
och att det på en söndag,
under mina revben
pågår vanlig rusningstid.

- Wislawa Szymborska

Hellre livet (AB)

Hellre livet än dessa prismor utan djup också också om färgerna är klarare
Hellre än denna ständigt molnhöljda timma än dessa förskräckliga åkdon av kalla lågor
Än dessa murkna stenar
Hellre detta hjärta med bromshandtag
Än detta träsk av mummel
Och detta vita tygstycke som sjunger både i luften och i jorden
Än denna äktenskapliga välsignelse som förenar min panna med den fullständiga fåfängan
Hellre livet

Hellre livet med dess sammansvurna lakan
Sina ärr efter rymningar
Hellre livet hellre detta rosenfönster över min grav
Det närvarande livet ingenting annat än det närvarande
Då en röst frågar Är du inte där och en annan svarar Är du där
Ack jag är där inte
Och ändå bedriver vi det spel som leder oss till döden
Hellre livet

Hellre livet hellre livet vördnadsbjudande barndom
Fakirens reptrick påminner om jordklotets jämvikt
Solen får gärna vara blott en lösryckt spillra
Så länge kvinnokroppen påminner om den
Du drömmer och betraktar vägen inför dig
Eller bara sluter ögonen inför det ljuvliga oväder som heter din hand
Hellre livet

Hellre livet med dess väntsalar
Där man vet att det aldrig bli ens egen tur
Hellre livet än dessa kurorter med hälsobad
Där betjäningen utgör ett ok
Hellre ett långt och ogynnsamt liv
När böckerna slås samman och ställs på en mindre angenäm hylla
När det vore bättre att vara fri därborta ja
Hellre livet

Hellre livet som en bakgrund av förakt
För detta tillräckligt sköna huvud
Som motgift till denna fulländning som livet söker och fruktar
Livet Guds smink
Livet som ett jungfruligt pass
Och som allting redan är sagt
En liten stad som Pont-à-Mousson
Hellre livet

-André Breton

64

Människans natur är inte att alltid skrida framåt; den rycker fram och tillbaka.
Febern medför frossa och hetta. Och kölden markerar feberns häftighet likaväl som själva hettan.
Människornas uppfinningar från århundrade till århundrade följer samma princip, och på samma sätt förhåller det sig med godhetet och ondskan i världen i allmänhet.
Plerumque gratae principibus vices.

Plerumque ... "I de flesta fall behagar förändringarna furstarna" (Horatius' tredje ode)

-Blaise Pascal

Han lever (WS)

Nu bara famnar vi.
Famnar honom som lever.
Bara med hjärtats språng
får vi nu fatt i honom.

Till spindelinnans förtret,
vår släkting på spinnsidan
skall han inte ätas upp.

Vi låter hans huvud,
benådat sedan evigheter,
vila på vår arm.

Av tusen ytterst intrikata skäl
har vi för vana
att lyssna när han andas.

Från mysteriespelets utvisslande.
I brottet desarmerade.
I kvinnofasan arvlösa.

ibland ses bara naglarna
glänsa, rispa, slockna.
Vet de om,
kan de ens ana,
av vilket lyckoöde de är sista silvret?

Han har redan glömt
att han skulle fly för oss.
Han känner inga skräckens
ögon i nacken.

Han ser ut
som om han nätt och jämnt var född.
Hela han av oss.
Hela han är vår.

Med en bönfallande ögonfransskugga
på ena kinden.
Med en vemodig rännil av svett
mellan skulderbladen.

Sådan är han för oss nu,
och sådan skall han somna in.
Tillitsfull.
I famnen på en preskriberad död.

-Wislawa Szymborska

Pooka (Poo-kuh)

Rapscallions, scoundrels and ne'er-do-wells, pooka are perhaps the most charming and congenial of the fae. Extremely lazy, they hate to work but love to play. Though generally well intentioned, they are deceitful, devious, slaphappy and more than a little goofy. If eshu are reckless, pooka are demented. They mean well but...you get the idea. Pranks, lies, wild stunts and manic jokes are meat and drink to these eccentric fae.
A deep sadness swirls at the heart of all pooka, a regret for the innocence they know we all must lose. You'd never know it to look at them, though; these changelings are a blur of happy chaos, chasing away the doldrums with an almost desperate frivolity. No joke (well, almost no joke) is too low if it gets a laugh.
Pooka share a primal affinity with the animals they resemble; these kith excel at shapechanging and carry some "reminder" of their bestial alter egos into their mortal seemings. Fae lore claims that pooka descend from dreams of innocence, when wistful mortals watched animals playing and wished they could be so free. The theory rings true -- even the worst Unseelie poka is more careless than malicious -- and helps explain the deep depressions that pooka sometimes fall into for days at a time. Mundaneness disturbs them, and they have an almost mortal terror of Banality.
These changelings' animal affinities often spring from their environment: those from the cities take the form of dogs, cats, rabbits and even rats, while country pooka become horses, wolves and wild hares. Most are mammals, but a few avian and reptilian pooka have been met. The eshu claim to have met lion, kangaroo and platypus pooka, but few believe them.
Truth is an insult to the pooka; anything they say will be peppered with lies to make it more interesting. They delight in spreading misinformation and foolishness, then retreating to a safe vantage point to watch the fun. Their goal is rarely injury (just chaos), and they´re usually confused when the butt of their jokes gets mad. Lack of humor mystifies these kith and usually drives them to "cheer up" their quarry with even more manic pranks...
For all their mischief, pooka have a strong streak of nobility. They are loyal to friends and courageous in battle; if a prank cause real pain, most Seelie pooka will be genuinely sorry. The Unseelie types are more dangerous -- some have a sick sense of humor. Even they, however, are pretty decent as Unseelie go.
Everything is larger than life for a pooka; their sense of romance is as overwhelming as their sense of humor. These kith, male and female alike, are highly attractive and fun to be with, so long as a paramour dosen't mind a lot of good-natured ribbing. They often travel about in bands, enacting plays and carnivals for fae and mortal alike. Wherever they go, they bring laughter, deceit and a rollicking good time -- if only for themselves.

Appearance:
Whatever form they choose, pooka are unusually cute. Though their appearances are manifold, they are often furry, with elongated, animalistic features and actual animal ears.

Seemings:
Childlings are too cute for words; adults want to cuddle them and feed them candy. This is useful when avoiding punishment.
Wilder pooka are class clowns who'd secure best friend's S.O. while planting a stink bomb in the school ventilation system. Their bestial nature is more obvious by now; they have small tails and luminescent eyes.
Grumps differ a little from wilders. They barely seem to age at all. Most settle down to comfortable lives as jesters and jugglers. Though they seem more then mature, the trickster in them never fades completley. Grump pooka set up beautifully elaborate pranks that may take years to complete. No mortal joker can rival an old pooka with her mind set on a trick.

Lifestyles:
Acting, clowning and standup comedy are common pooka pursuits. City types hang out at univesities an circuses, while country folk travel in troupes or stake out a village to haunt. Mortals too sad or unfortunate to enjoy life often meet pooka who try to cheer them, while those with no respect for nature encounter kith of a more menacing stripe...

Affinity:
Nature

Birthrights:
Shapechangeing - Each pooka has an affinity with one animal of her choice. When totally alone, she may change into that animal (or back from it) in one turn. It costs one Glamour point to transform into the animal, but reversion is free. No roll is necessary. These  beasts forms include all of the animals' natural abilities (claws, speed, leaping, etc.); as a rule, however, only mundane beasts are possible. Tiger pooka are virtually unknown.

Condidant - These changelings' innate charm breaks down most people's barriers. This, couppled with faerie curiosity, makes them very good listeners - and manipulators. During a given conversation, a pooka may roll Manipulation + Supterfuge (or Empathy) to get a subject to spill his guts; the difficulty is the "victim's" Willpower. Each success allows the pooka to obtain a truthful answer to one personal question. This is not an instantaneous talent - it takes time and conversation and should be played out in full.
This affinity also means that pooka never botch Empathy or Supterfuge rolls.

Frailties:
Lies - People may trust a pooka, but no one in her right mind will believe one. These kith are notorious liars. No matter how important a statement may be, a pooka must always mix in a lie. It's in his nature. A pooka must make a Willpower roll (difficulty 8) to tell the truth and nothing but the truth.

Quote:
"...and then the king rode in without his pants on!
Well, maybe he did have them on, but they were torn out right in the crotch..."

Outlook
Boggans - Nice enough, I guess, but their sense of humor is a little on the rusty side.
Eshu - Kinda weird, but they tell great stories. One of them gave me some great dirt! Wanna hear it?
Nockers - Bitchy little whiners who wouldn't know a giggle if it bit them on the bahoogies. Their humor isn't wit, it's acid.
Redcaps - Brrr...My cousin got skinned by one three years ago and it still wears his fur across its shoulders. Don't want any part of  'em!
Satyrs - A bit randy, perhaps, but these guys know how to party!
Sidhe - The emperors have no clothes.
Sluagh - They're creepy and they're kooky, mysterious and spooky...
Trolls - Good blokes with muscles of stone and heads to match.

- Mark Rein-Hagen

Kalv

Min stumhet myllrar fram ur livets barm,
lämnar frukter och beger sig ut på en irrfärd
emot de mörkaste delarna av Hades.

Jag gräver efter sol och stjärnor
men mina ögon fylls av jord och föruttnelse.
Min stumhet kväver mig, jordsmak känner jag
av varje matbit min tunga vidrör.

Jag hackar i det levande tills dess hud blir stel
som is och dess andetag av kall vind flyr.

Sedan ser jag att livet lämnar mig och kvar dröjer en skugga
som jag med mina sista krafter skär upp buken på.

När även skuggan har lämnat mig
är jag renad och smord.
Vacker inför döden.

-Odosh

Halshuggning (WS)

Dekolletage kommer från decello,
decello betyder: jag halshugger.
Skottlands drottning, Maria Stuart,
besteg schavotten i en passande särk,
särken var dekolleterad
och röd som en blodstörtning.

Precis i samma stund,
i ett ensligt gemak
stod vid fönstret Elisabet Tudor,
Englands drottning, i vit klänning.
Klänningen var segervisst knäppt upp till hakan,
där ett stärkkrås stack fram.

De tänkte unisont:
- Gud, förbarma dig över mig
- Jag har rätten på min sida
- Att leva är att stå i vägen
- Under vissa omständigheter är ugglan en bagares dotter
- Det tar aldrig slut
- Det är redan över
- Vad gör jag här, här finns ingenting

Skillnaden i klädsel - den kan vi vara säkra på.
Detaljen
är obeveklig.

- Wislawa Szymborska

Den beslöjade kvinnan

George steg en dag in på en svensk bar som han tyckte om. Han slog sig ned vid ett bord för att koppla av några kvällstimmar. Vid bordet bredvid satt ett elegant par som han inte kunde undgå att lägga märke till. Mannen hade ett behagligt utseende och var mycket välklädd. Kvinnan var klädd helt i svart och bar en slöja över sitt vackra amsikte. Hon hade dessutom några smycken i lysande färger. De log båda mot honom, men de talade inte sinsemellan. De satt där som gamla bekanta som inte har behov av att samtala.
Så satt de alla tre och såg bort mot baren där några par satt med sina drinkar. En kvinna satt ensam med sitt glas och en och en man var också utan sällskap tills vidare. De tycktes alla tänka på samma sak efter en stund öppnade den välklädde mannen ett samtal med Georige som därigenom fick tillfälle att betrakta kvinnan närmare. Hon var ännu vackrare än han föst anat. Men när han trodde att hon också skulle ta del i samtalet viskade hon istället några ord till sin följeslagare och reste sig med ett leende och försvann. Geroge satt som fallen från skyarna. Nu var hans kväll förstörd. Dessutom hae han bara några dollar i fickan och kunde därför inte bjuda mannen på en drink för att på så sätt kanske få veta något mer om kvinnan. Han blev därför mycket förvånad om han fick bjuda på en drink. George tackade ja. Deras samtal drev från utbyte av gemensamma erfarenheter av sydfranska hotell ända till personliga problem. Geroge bekände att han var i stort behov av pengar. Mannen svar antydde att det inte var något problem att skaffa medel. Men han sade inte genast hur det skulle gå till. I stället pumpade han George på fler uppgifter om honom själv.
Nu var det så att Geroge hade en svaghet gemensam med många andra män. När han var på gott humör älskade han att berätta om sina upplevelser och äventyr. Han var en begåvad berättare, och han kunde konsten att ge sina lyssnare intryck av att han råkade mitt in i ett nytt äventyr bara han satte foten på gatan och att hans väg genom äventyren korsades av facinerande kvinnor.
Hans nyfunne vän log och lyssnade.
När Gerorge slutat sin berättelse sade mannen: "Det är precis vad jag väntade mig så snart jag fick syn på er. Ni är precis en man jag letar efter. Jag befinner mig i en oerhört ömtålig situation. Mitt problem går inte att jämföra med något annat. jag vet inte om ni har haft att göra med svårhanterliga och neurotiska kvinnor... Jasså inte? Ja, det förstår jag när jag hört er berätta. Men jag har haft desto flera erfarenheter i den vägen. Kanske dras just sådana kvinnor till mig. Just nu är jag verkligen i knipa, och jag vet inte hur jag skall klara mig ur den. Jag behöver er hjälp. Ni behöver å er sida pengar. Lyssna noga på mig nu. Jag vet en kvinna som är förmögen och mycket vacker - så vacker att mam kan kalla henne perfekt. Hon skulle kunna få vem som helst att gifta sig med vem hon önskade men av någon underlig anledning tycker hon bara om helt obekanta individer."
"Men vi känner ju alla till det okändas tjusning", sade Geroge och tänkte på resor och oväntade möten och oplanerade situationer.
"Nej, inte på samma sätt som hon gör det. Hon intresserar sig bara för en man hon aldrig mött tidigare och aldrig mer kommer att se. Men för honom kan hon göra vad som helst."
Geroge brann av iver att fråga om det var samma kvinna som suttit vid samam bord som mannen. Men han vågade inte. Den andre mannen verkade inte särskilt glad över att behöva berätta den här historien, men han var tydligen tvingen. Han fortsatte: "Jag bär ansvaret för denna kvinnas lycka och måste vaka över vad som händer henne. Jag kan göra vad som helst för henne. Jag har vigt mitt liv åt att tillfredställa hennes nycker."
"Jag förstår", sade Geroge. "Jag skulle kunna känna på samma sätt som ni när det gäller en sådan kvinna."
"Om ni ville vara vänlig och komma med mig kanske vi kan lösa era ekonomiska problem för den närmaste veckan", sade den elegante främlingen, "och kanske på samma gång tillfredställa er äventyrslust."
Geroge rodnade av upphetsning och belåtenhet. De gick tillsammans. Mannen hejdade en taxi, och när de satt i den gav han George femtio dollar. Därefter sade han att han tyvärr måste binda för hans ögon eftersom Geroge inte fick se var han begav sig. Han fick inte känna igen gatan eller huset eftersom mötet aldrig mer skulle upprepas.
Geroge plågades av nyfikenhet och visioner av kvinnan han sett på baren, Han såg hennes glödande läppar och brinnande ögon bakom slöjan. Ändå var det hennes hår han mest av allt förälskat sig i. Han tyckte om tjockt hår som lågt tungt på huvudet som en elegant börda. Tjockt hår som bar sin egen svaga men upphetsande doft. Det var en av hans passioner.
Färden tog bara en kort stund. Han fann sig välvilligt i alla egendomliga försiktighetsmått. Han fick ta av ögoonbindeln innan han steg ur taxin för att inte chaffören eller portvakten skulle se den, men den främmande mannen hade helt riktigt räknat med att lamporna över porten skulle blända Geroge helt när bindeln togs bort. Han såg bara lampor och speglar som lämnade honom efter att hans ögon vant sig vid mörkret under färden.
Han visades in i en av de mest luxuösa interiörer han någonsin haft inför sina ögon. Allt gick i vitt mellan de stora spegelytorna. Mellan de  utsökta möblerna stod exotiska växter och hans fötter skönk ner i en tjock matta som dämpade alla ljud. Han fördes genom det ena rummet efter de andra som alla var dekorerade i olika kulörer och så rikt prydda med speglar att han förlorade all perspektivkänsla och inte längre kunde orientera sig. När de kom in i de innersta rummet drog han ändå efter andan.
Han befann sig i ett sovrum. På ett upphöj plan stod en bädd med en stor sänghimmel över på golvet låg mjuka djurfällar och för fönstren hängde luftiga vita gardiner och på väggarna speglar, ännu fler speglar. Han var glad att han stod ut med alla dessa återspeglingar av sig själv, oräkneliga reproduktioner av en man som alls inte såg illa ut och som den egendomliga situationen gett extra glöd på kinderna och ett uttryck av skärpt uppmärksamhet. Vad skulle allt det här betyda? Men han fick inget tid att fundera över det.
Kvinnan som han sett i baren kom in i rummet, och i samma ögonblick försvann mannen som fört honom till det här stället.
Hon hade bytt om och bar nu en sidennegligé som lämnade skuldrorna bara och som hölls samman endast av ett spetsskärp.Geroge fick en känsla av att plagget skulle falla av henne bara hon gjord den minsta gest. Falla av som ett lysande hölje och avslöja hnnes glatta hud som lyste som siden och som skulle kännas lika mjukt som silke för en smekande hand.
Han beslöt sig för att hålla sig avaktande och inte tappa självkontrollen. Han kunde ännu inte tro att denna sköna kvinna stod i begrepp att ge sig åt honom, åt en främling.
Han kände sig också lite blyg och förlägen. Vad väntade hon sig av honom. Vad skulle hon begära? Vad hade hon för ouppfyllda önskningar?
Han hade bara en natt på sig att ge allt vad en älskare kunde göra. Därefter skulle han aldrig se henne mer. Skulle han verkligen kunna upptäcka alla hennes hmligheter och önskningar och älska henne mer än en gång? Han undrade hur många män som kommit till det här rummet.
Hon var obeskrivligt skön och hennes mjukhet var både siden och sammet. Henns ögon var mörka och glänsande, munnen varm och känslig. Hennes hy glänste och återspeglade ljuset. Hela kroppen var perfekt i form och balans. Hon hade en slank kvinnas kroppslinje men var ändå lockande fyllig. Hon var smal om midjan på ett sätt som framhävde bröstens fullhet. Ryggen vars som en danserskars och varje mjuk rörelse och böjning framhävde de vackert formade höfterna. Hon log mot honom. Läpparna var fylliga och mjuka, munnen halvöppen. Geroge gick fram till henne och tryckte sina läppar mot hennes nakna skuldra. Ingt i världen kunde vara mjukar än hennes hud. Han greps av en stark frrestelse att dra ner det tunna plagget över hennes axlar och blotta brösten som spände ut sidentyget. Han kunde knappt låta bli att klä av henne genast. Men han kände på sig att det här var en kvinna som inte kunde behandlas så sumariskt. Hon krävde betydligt mer känsligheter och subtiliteter än så. Aldrig hade han tänkt sig så noga för inför varje rörlse och ansträngt sig för att vara mästerlig. Han tycktes fast besluten om att ägna henne en lång belägring och han tog god tid på sig i allt. Han dröjde över hennes nakna skuldror och drog in den svaga men ljuvliga doften av henns kropp .
Han skulle ha kunnat ta henne omedelbart om han vågat ge efter för sin instinkt och hennes utstrålnings inverkan, men han ville att hon först skulle ge honom ett tecken. Han ville att hon skulle svara inte bara vara mjuk och följsam som vax under hans fingrar.
Hon tycktes förbluffande kall. Medgörlig men okänslig. Inte en darrning gick genom hennes kropp, och även om hennes läppar var särade besvarade hon inte hans kyssar.
De stod tillsammans bredvid sängen utan att tala. han förde sina händer smekande längs hennes kropps konturer utanpå det tunna sidenet. Hon tycktes helt opåverkad. Han föll på knä och fortsatte att kyssa och smeka hennes kropp. han kände att hon var helt naken under det tunna tyget. Han ledde hnne till sängkanten och hon satte sig ned. Han tog av henne tofflorna och tog hennes fötter i sina händer.
Hon log mot honom, milt och inbjudande. Han kysste hennse fötter och lät sina händer glida ipp längs hennes ben under det tunna tyget ända till låren.
Hon lyfte fötterna från hans häner och satte dem mot hans bröst medan hans händer gled smekande längs hennes ben. Om hennes hud var mjuk på benen, hur skulle den inte vara nära skötet där den alltid var som mjukast? Hon höll låren sammanprssade och lät honom inte fortsätta sitt uforskande dit. Han ställde sig upp och lutade sig över henne för att kyssa henne där hon satt. Hon lutade sig bakåt och särade benen en aning.
Han smekte henne över hela kroppen, varje liten del från huvud till fot, innan han försökte låta sin hand glida in mellan hennes ben som nu var såpass särade att han nästan kunde nå hennes sköte.
Hans kyssar hade fått hennes hår att falla ned och ngligén hade glidit ned så att brösten delvis bottats. Han förde den ännu längre ned med sina läppar. Brösten var precis som han väntat sig, fasta, frestande med utsökt hud och rosa spetsar som hos en ung flicka.
Han fick nästan lust att göra henne illa för att hon skulle reagera på något sätt. Smekningarna htsade upp honom men inte henne. Hennes sköte var mjukt men svalt under hans finger. Hon hindrade honom inte, men uppmuntrade honom inte heller.
Geroge började tro att hela mysteriet med kvinnan var att hon inte var i stånd att bli upphetsad. Men det verkade ju knappast möjligt när hennes kropp lovade så mycket sensualitet. Hennes hud var känslig och läpparna sensuella. Det verkade helt omöjligt att hon inte skulle känna något. Nu smekte han henne hela tiden, långsamt som i en dröm, men oupphörligt, i väntan på att elden skull tändas i henne.
Överallt runt omkring dem satt speglar som visade bilden av kvinnan som låg med blottade bröst och de vackra fötterna hängande över sängkanten och benen en aning särade under negligén.
Han kände att han måste klä av henne helt och hållet och ligga i sängen med henne och känna hennes kropp mot sin egen. Han började dra av henne plagget och hon hjälpte honom. Hennes kropp trädde fram som Venus när hon föddes ur havsskummet. Han lyfte henne så att hon kom att ligga helt och hållet på sängen, och han kysste henne oupphörligt över hela kroppen. Så hände plötsligt något egendomligt. När han böjde sig över henne för att njuta anblicken av hennes sköte började hon darra. George nästan skrek av glädje.
"Ta av et kläderna", mumlade hon.
Han klädde av sig. Han visste vad han förmådde naken. Han trivdes bättre utan kläder eftersom han varit en framgångsrik idrottsman och hade en vacker kropp som tränats av simning och bergsbestigning. Han visste att hon skulle kunna vara nöjd med honom.
Hon betraktade honom.
Var hon nöjd? Var hon mer villig till gensvar när han böjde sig över henne på nytt? Han kunde inte säga med säkerhet. Nu hade hans åtrå växt sig så stark att han inte kunde låta bli att beröra henne med spetsen av sin penis. Men hon hejdade honom. Hon ville smeka och kyssa den, och hon gjorde det med sådan iver att han strax fann sig liggande med ansiktet mot hennes sköte och kunde återgälda hennes smekningar och kyssar där hon var som mest mottaglig.
Han var besatt av längtan att utforska varje liten del av hennes kropp. Han öppnade hennes sköte med två fingrar och njöt av anblicken av den känsliga huden som glänste av kärleksdagg och blygdhåret som lockade sig runt hans fingrar. Hans mun blev ivrigare. Det var som om den förvandlats till ett könsorgan med egen förmåga att njuta henne i så hög grad att hans mot hennes sköte skulle kunna ge honom sensationer han aldrig tidigare upplevt. Han bet också lätt kring hennes hull och kände hur hon genomfors av en skälvning. Han drog sig nu med milt våld undan från henen av rädsla att hon skulle nå sin njutnings höjdpunkt innan han fått uppleva extasen att tränga in i henne. Det var som om de båda fått blodad tand av att smaka på varandras kroppar. Deras munnar smälte in i varandra och tungorna jagade, han hennes och hon hans.
Nu hade också hennes blod börjat brinna. Det verkade som om han lyckats genom att gå ytterst långsamt fram. Hennes ögon lyste och hon kysste honom oupphörligt. Till sists trängde han in i hennes sköte som hon själv öppnade med sina vackra fingrar som ett tecken på att hon var redo. Men också nu drog de ut på akten och förlängde njutningen. Hennes sköte slöt sig fast om honom.
Så pekade hon mot spegeln och sade: "Se, det ser inte ut som om vi älskade utan bara som om jag sitter i ditt knä. Ändå har du den inne i mig och jag känner hur du darrar. Nu orkar jag inte låtsas längre och lura mig själv att jag inte har något inne i mig. Väntan bränner mi gtill döds. Rör dig nu, rör dig!
Hon slängde sig tvärs över honom så att hon kunde rotera runt hans erigerade penis, och denna erotiska dans beredde henne en så stark njutning att hon skrek till. I samma ögonblick ljungade extasens blixt genom Georges kropp.
Trots deras intensiva kärleksupplevelse frågade hon honom ens vad han hette när de skildes, och bad honom heller inte återvända. Hon kysste honon bara lätt på hans nu ganska ömma mun och skickade iväg honom. Minnet av upplevelsen förföljde honom i månader, och han förmådde aldrig upprepa den tillsammans med någon annan kvinna.
En dag stötte han på en vän som gjort en god affär och bjöd honom på en drink. Han berättade en sällsam historia för George om en händelse han bevittnat. Han hade för en tid sedan suttit i en bar som vanligt för att koppla av. Då hade en välklädd man nämat sig och frågat om han hade lust att bevittna ett magnifikt kärleksmöte för att roa sig. Vännen, som var en hängiven voyeur, accepterade genast mannens erbjudande. Han hade då blivit förd till ett mystiskt hus och placerad i ett lyxigt rum och fått bevittna hur en nymfoman älskade med en högst begåvad och potent man.
George tyckte plötsligt att hjärtat stannade. "Beskriv henne", bad han.
Hans vän beskrev kvinnan som Geroge hade älskat med och nämnde till och med sidennegligén. Han beskrev också den upphöjda sängen och speglarna, alltsammans. Han hade betalat hundra dollar för att få bevittna skådespelet, men han tyckte det var värt sumkman eftersom det pågick i timmar.
Stackars Geroge. Han var led vid allt vad kvinnor hette i månader. Han kunde rinte tro att det kunde finnas sådan gemenhet och sådant bedrägeri. Han blev misstänksam för all framtid, och om en kvinna bjöd honom till sig trodde han alltid att hon dolde någon tittare bakom speglar eller gardiner.

-Nin

52

Perseus, Macedoniens konung, Paulus Emilius. - Man förebrådde Perseus att han inte tog sitt liv.

Paulus Emilius, se Montaignes Essayer I, 41.

- Blaise Pascal

Fyra på morgonen (WS)

Timmen mellan natt och dag.
Timmen mellan mage och rygg.
Timmen för dem som är trettio.


Timmen som städas undan förrän hanen gal.
Timmen då jorden icke känner oss.
Timmen då det blåser från släckta stjärnebloss.
Timmen blir-inget-kvar-efter-oss-i-vår-dal.


Timmen tom
Intig och stum.
Alla andra timmars botten.


Ingen mår bra klockan fyra på morgonen.
Mår myrorna bra klockan fyra på morgonen
är de att gratulera. Vi väntar på klockan fem,
om nu livet skall gå vidare.

- Wislawa Szymborska

Eshu (Ee-shoo)

These restless folk embody the spirit of adventure. Originally from Africa, eshu now wander the earth as they will. Living as they do by their wits, eshu value charm, flexibility, sharp eyes and a sharper mind. Trade and taletelling are an eshu´s strong points; eshu have a voracious appetite for new songs and stories and will go to a lot of trouble to try something new. Herein lies the kith's weakness - eshu can easily be tricked by appeals to their vanity and curiosity. For this reason, they often keep their own counsel and trust few "outsiders".
These charming rouges prize experience above all else; they are consummate talespinners, bards, traders and con artists. with the wisdom of a thousand journeys to guide their arts. Anyone who provides an eshu with new tales, good songs and strong drink is a valued friend - at least until the stories and booze run dry. Other Kithain accuse these fae of fickleness, but eshu simply realize the value of a life lived for all it is worth. If other changelings prefer stability over adventure, so be it. Their loss.
The open road is a dangerous place; a wise traveler always has an angle and trusts no one. Most eshu live by a vagabond´s creed - running a good scam is considered an honest way to make a living, though most Seelie prefer professional lorekeeping to fleecing the unwise. Crafty as they are, most eshu greatly respect anyone who puts one over on them; such tricksters are often rewarded, if hated, for their cleverness. This is not to say that the Kith as a whole are dishonest (though the Unseelie ones bear watching...), but even the best of them consider pity and loyalty to be a sucker's games. This attitude does not endear them to the other kith, but the eshu shrug their shoulders and go their own way. Survival beats popularity any day!
Dignity is everything to an eshu; she will go without food and shelter if accepting them means giving up some pride. Whenever possible, these Kith dress in splendid garb and tasteful jewelry. Even eshu childlings have polished manners and glib tongues. Wherever these Kith go, they sample the local arts and fashions and guard their discoveries jealously. Impressing others is important to their kind. Mere survival is not enough - an eshu must have class!

Appearance:
Although eshu of all racial stocks exist, most have dark complexions, black hair and deep blue or black eyes. In their fae forms they tend to be tall and muscular, with long limbs and longer features. Whatever fashion they follow, eshu are always dapper and charming, though they tend to favor tied scarves and silks. It is said that the beginning of time itself can be seen by staring into their eyes.

Seemings:
Childling eshu are attentive and polite, always full of questions and observations.
Wilders are often caught up in their own stories. Some act like African deities, Egyptian pharaohs or dashing, crafty heroes.
Grump eshu like to find a place to live and settle down. Once settled, they often hold a bard´s court and share stories around a circle.

Lifestyles:
Eshu can be found anywhere and everywhere, but rarely stay for long. Most become reporters, gamblers, salespersons, dilettantes and lawyers.

Affinity:
Scene

Birthrights:
Spirit Pathways - Eshu have an uncanny knack of direction, often arriving at just the right place at just the right time. The Path an eshu walks follow the most interesting route possible, even if that exposes the changeling and her companions to danger. The stories are always worth the trouble! No matter where an eshu is, she will find her way to wherever she wants to visit... eventually.

Talecraft - Because of their storytelling mastery, eshu characters gain an additional experience point after any game session in which they learned a great new story or in which they accomplished some feat - like distracting a dragon - by telling a tale. They can not botch rolls involving Performance or Empathy.

Frailties:
Recklessness - Confidence and curiosity are inborn eshu traits; these Kithain cannot resist a challange, gamble or quest if there appears to be any way to accept and still come out alive. Eshu are not stupid - they will not embark on suicide missions - but believe that fortune is on their side.

Quote:
"You want me to tell you a story? Of course I shall, but experiences such as mine do not come cheaply. What have you to trade?"

Outlook
Boggans - All work and no play makes for good gossip. Better them than us.
Nockers - Dreary smiths who would rather tinker with their machines than enjoy life.
Pooka - Entertaining company, but no manners at all.
Redcap - Hideous monsters, the lot of them, and rotten critics!
Satyr - Smart folks, if a bit undisciplined.
Sidhe - They live in castles made of dreams and glass and are doomed to learn hard lessons.
Sluagh - They have some of the most interesting tales, though finding them can be a task unto itself.
Trolls - These stout warriors are among the few of our kind who can truly be trusted.

- Mark Rein-Hagen

Konstkarusellens hemligheter

Andy Warhols Sista Måltiden från 1986, 102,1x102,1 cm, såldes till sist för 58,2 milj kr inkl köparprovision på Bukowskis Contemporary i maj (2014).






Nu har det kommit en bok som sägs blottlägga konstbranschen. Det är Gunnar Lindstedt, mannen som avslöjade Trustoraffären, som försökt tränga in i konstkarusellens hemligheter. Det är spännande att en så rutinerad journalist ger sig på det här området, men samtidigt är boken problemfylld. För Lindstedt saknar djupare kunskaper om branschen och känns utlämnad till dem han intervjuar och vad de vill berätta. Det blir för pretantiöst när det slås fast i bokens baksidestext att branschen blottläggs, snarare skrapar Lindstedt lite på ytan av en stor och komplex bransch, fylld av egensinniga aktörer som inte låter sig klumpas samman så lätt.
Det finns ett par riktigt intressanta avsnitt i boken, när Lindstedt träffar träffar galleristen Björn Wetterling och konsthandlaren Bo Alveryd, de ger spännande inblickar. Mer tveksamt är det att en betydande del av boken handlar om konsthandlaren Teto Ahrenberg och hans familj. Det känns nästan som att bokens uppgift då blir att söka upprättelse för det trauma som en halvsekel gammal affär kring pengasmuggling och konst inneburit för en familj. Visst är det en intressant historia, men vad har den här att göra?
Det är inte någon vackert renskuren filé Lindstedt serverar oss, snarare handlar det om en pytt i panna gjord enligt principen -man tager vad man kan får tag på-, och det blir en ganska rörig anrättning.
Bokens egentliga behållning är uppgifterna om Bukowskis och ägarfamiljen Lundin. Att Lindstedt fått Lundins att medge att de köper dyra verk själva, och att Bukowskis medger att de ibland garanterar säljarna av dyrbara objekt ett visst pris är en bedrift, som visar på hur svårt det är att veta sanningen bakom siffrorna. Som nu när Bukowskis sålde sin rekorddyra Warhol.
Först osåld men sedan plötsligt klubbad. Är det familjen som köper även denna gång? Frågorna är många, och auktionshusets trovärdighet är naggad i kanten.
Gamla tiders auktionsföretag med något slags kulturellt ansvar finns sannerligen inte längre. Nu handlar det om föremålsmäklare som fokuserar på sina intäkter och sitt varumärke, inte på att långsiktigt vårda en marknad.
Auktionshusen mjölkar där korna finns, just nu handlar det främst om samtidskonst och kinesiska föremål. Men de kommer att flytta sitt fokus någon annanstans när Sverige dammsugits på kinesiska föremål på samma sätt som skett med de tidiagre så viktiga ryska materialet, och när samtidskonsten inte förmår hålla stämningarna.
Gunnar Lindstedt drar i massor av trådar men lyckas inte väva samman dem till en intressant helhet. Han får väll sjunga med i Disneysången: "Jag fångade en räv idag, men räven slank ur näven, men lika glad för det är jag, men gladast är nog räven." Han nöjer sig med det han fick fram - och det glädjer säkert konsträvarna.

- Calle Arvidson, konsthistoriker

Kalvens dröm

Jag fick en dröm en gång då jag låg i soffan och vilade, en dröm av massor med färger, jag var i ena stunden en vind och i nästa stund hade jag en fast kropp.
Jag blåste iväg längre bort och uppstod där med en fast kropp sedan blev jag en vind igen och blåste iväg och blev sedan lite längre bort återigen en fast kropp.
Detta var tillståndet jag levde i innan jag klädde på mig den jordliga klädedräkten
Och beslöjades av materian.

Jag minns bara fragment från mina tidigare delar av barndomen, allt som skedde när jag var yngre är gömt tryggt hos de som vävde min materiella kropp.

Ett fragment är då jag står mitt på ett torg i Uganda, mitt i en folksamling jag ropar på min mamma men hon syns inte någonstans.
Sedan ett annat fragment är när jag är i en hydda där sitter jag och är ensam och ropar efter min mamma.

Ett annat minne är när jag sitter med min kompis, vi är ungefär fem år gamla, hans mamma och pappa och han själv dog av aids, men han själv dog sist.
Vi satt på en stor sten, han berättade för mig att hans mamma hade dött och jag sa också att min mamma var död. Det var alltså vad folk trodde i själva verket så hade hon blivit tillfångatagen av gerilla soldater.

Sedan flyttade jag till Sverige med en kvinna jag inte ens kände.
Hon hette Arash, Rash betyder på mitt språk ”någonting som är dåligt”.
När jag kom till Sverige bodde jag hos mina kusiner, det var förmodligen den bästa tiden av min barndom. Jag käkade korv med bröd och hamburgare där för första gången och såg på tv där, och åt glass där. Jag kom hit på sommaren så det var skönt.

Men när den tiden var förbi skulle jag träffa min pappa som jag inte kände och som jag aldrig hade träffat innan. Jag blev ledsen för att jag flyttade från mina kusiner och ville inte flytta till min pappa. Han gav mig en örfil redan första dagen, det var då jag stretade emot att flytta till honom och ville åka tillbaka till mina kusiner.

Min pappa och Arash den kvinnan som jag kom till Sverige med bråkade mycket med varandra, de bråkade om vem av dem jag skulle bo med.
Till slut fick de delad vårdnad, det var sagt att hon var min riktiga mamma och myndigheterna trodde det också men hon var inte min riktiga mamma, så det som stod i papperena var falskt.
Jag visste att hon inte var min riktiga mamma men jag höll tyst om det.
Till slut så förenades hon och min mamma och flyttade ihop, det var då helvetet började.
De slog mig mycket och ofta för varenda litet fel jag gjorde.

Men när jag var åtta år gammal så rymda jag hemifrån, men var bara ute över natten.
När polisen tog mig så körde de hem mig igen fast en timme efteråt så kom socialsekreterarna och tog mig med sig. Socialsekreterarna körde mig till en ö i skärgården där fosterfamiljen var på semester, denna fosterfamilj skulle jag bo hos temporärt tills de hittade en annan familj åt mig. Jag bodde där i ca ett halvår, det var första gången jag badade i ett hav där eller utomhus över huvud taget.
Det var en upplevelse att bo med dem på ön, de var vegetarianer men de åt fisk och musslor vilka vi plockade på stranden där.
Och de odlade grönsaker och bär som jag fick smaka på.
Men efter ett tag fick jag flytta därifrån också.

-Odosh

Nära ögat (WS)

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmare. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.
du blev räddad, för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var - en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och den slank du igenom?
Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.
Hör bara
hur ditt hjärta bultar i mig.

- Wislawa Szymborska

Sokrates

Sokrates försvarstal:

Innan en lång tidsrymd har passerat, o Atenare, kommer ni att ådra er klander från dem som vill vår stad ont. Klander över att ha mördat den vise mannen Sokrates. Nämligen kommer de som vill vanära er att bedyra att jag är vis, fastän jag inte är det. Om ni istället hade väntat en kort tid hade händelsen haft sin naturliga gång, ty om ni iakttar min framskridna ålder ser ni att jag är nära döden.

Jag säger inte detta till er alla, utan enbart dem som har dömt mig att dö, och jag säger också detta till samma personer: Ni kanske tror, o Atenare, att jag blivit dömd av brist på argument, som kanske hade övertygat er, om jag tänkt eller gjort något alls för att undvika mitt straff. Långt därifrån! Jag har förvisso blivit dömd av brist, men inte på argument, utan oförskämdhet och fräckhet, och benägenheten att säga er de saker ni önskade höra: sådant som jag vidhåller är mig ovärdigt, men som ni är vana att få höra från andra.

Men jag ansåg mig inte böra göra någonting för att undvika fara som är ovärdigt en fri man, och inte heller nu ångrar jag detta sätt att försvara mig själv, för jag dör hellre efter ett sådant försvar än lever på så sätt. Ty varken i rättegång eller strid är det riktigt att jag eller någon annan ska utnyttja alla till buds stående medel, varmed man kan undvika döden. I strid är det uppenbart att en man undviker döden genom att slänga sina vapen och lägga sig för fötterna av sin förföljare. Och det finns många andra verktyg vid varje fara som tjänar till att undvika döden om man är villig att säga och göra allt.

Men det är inte svårt, o Atenare, att fly döden, utan det är mycket svårare att undvika fördärv, ty detta är raskt och flinkt jämfört med döden. Nu blir jag, långsam och åldrad, upphunnen av den långsammare av dessa två, medan mina åklagare, starka och driftiga, hinns upp av den raskare: elakhet.

Och nu lämnar jag in, dömda av er till döden — fastän de ska dömas av sanningen som är skyldiga till orättfärdighet — och jag bidar mitt straff liksom ni ert. Jag säger då till er, o Atenare, som har dömt mig till döden, att omedelbart efter min död kommer ett straff överväldiga er från Gud som är långt strängare än det som ni har tilldelat. Ty ni har gjort detta för att befria er själva från nödvändigheten att stå till svars för era liv. Jag kan dock intyga att det motsatta kommer ske. Era åklagare blir fler, som jag nu har hållit tillbaka, även om ni inte har uppfattat detta, och de kommer att vara strängare eftersom de är yngre, och ni kommer bli än mer kränkta.

Ni lever inte väl. Men om ni tror er kunna hindra någon annan från att skada er genom att skicka människor i döden, har ni tagit grovt miste; det är en flykt som är varken möjlig eller hedervärd. Men det finns en annan väg som är mycket hedervärd och enkel: att inte försöka tygla andra, utan istället fästa avseende vid sig själv och ställa frågan hur man kan bli fulländad.

https://basbotten.bandcamp.com/album/electro-f-r-kurdistan

Att dö är det ena av två ting: Ty antingen är den döde utplånad och har inga förnimmelser alls eller — som det sägs — sker visst en vandring av själen från en plats till en annan.

Och om den är ett utslocknande av alla sinnen, som om den vore en drömlös sömn, skulle döden vara en underbar välsignelse. För jag tycker att den som får välja ut en natt, då han sov så djupt att inga drömmar förekom, och jämföra den med alla nätter och dagar i sitt liv, borde under övervägande bli tvungen att säga hur många dagar och nätter som han genomlevt mer angenämt än denna natt i sitt liv. Jag tror att inte bara en vanlig person, utan till och med en stor konung skulle tycka dessa enkla att räkna i jämförelse med övriga dagar och nätter. Om därför döden är av denna sort, säger jag att den är en vinst, ty all framtid verkar vara endast en natt.

Men om, å andra sidan, döden är ett bortförande till en annan plats — och det som sägs är sant: att alla döda finns där — vilket är en större nåd än detta, mina domare? För när man anländer till Hades, frisläppt från dessa som låtsas vara domare, skall man finna dem som är rättmätiga domare och som hävdas döma där: Minos och Rhadamanthys, Aiakos och Triptolemus, och sådana andra av halvgudarna som var rättfärdiga under sina egna liv. Skulle detta vara en sorglig färd? Till vilket pris skulle man inte värdera en rådplägning med Orfeus och Musaeus, Hesiodos och Homeros? Jag skulle sannerligen kunna tänka mig att dö ofta om detta vore sant, ty det förefaller mig beundransvärt att få möta Palamedes, och Ajax; Telamons son; eller någon annan av de forntida som har dött av ett orättfärdigt domslut. Jämförelsen av deras lidanden med mina skulle för mig troligen inte vara en oangenäm syssla. Men den största glädjen vore att bruka tiden med utfrågningar och studier av människorna där, liksom jag gjort här, för att upptäcka vem bland dem som är vis och vem som inbillar sig detsamma men inte är det. Till vilket pris, mina domare, skulle man inte värdera möjligheten att utfråga honom som förde den mäktiga hären mot Troja, eller Odysseus eller Sisyfos, eller tiotusen andra, vilka man skulle kunna nämna? Både män och kvinnor att samtala, umgås med, och ställa frågor till skulle utgöra en omätbar gåva.

Förvisso dömer inte deras domare till döden, för ur många synvinklar är de som lever där lyckligare än människorna här, och är framdeles odödliga, åtminstone om det som sägs är sant. Ni bör därför, mina domare, nära goda förhoppningar avseende döden samt meditera på denna sanning: För en god människa är intet ont, vare sig i livet eller i döden, och inte heller försummas hennes bekymmer av gudarna. Av vad som vederfars mig, ej av en slump, har jag fått klart: att nu dö och bli fri från bekymmer är bättre för mig. På grund av detta har inte varningen (från oraklet) på något sätt avhållit mig, och jag hyser inget agg mot dem som har dömt mig, eller mot mina åklagare, fastän de inte har dömt eller anklagat mig med sådan avsikt, utan trott sig endast kunna tillfoga skada. För detta förtjänar de att bli klandrade. Så mycket emellertid ber jag dem: Bestraffa mina söner när de har vuxit upp, o domare, och plåga dem som jag plågat er om de förefaller bry sig mer om rikedomar eller någonting annat framför dygden, och om de tror sig vara något när de är intet. Förebrå dem som jag gjort er, för att inte uppmärksamma det de bör och framställa sig som något, när de i själva verket är värda inget. Om ni gör detta kommer både jag själv och mina söner ha mött en rättvis behandling från er.

Nu är dock tiden här för min avfärd in i döden, och jag lämnar er i livet. Men vem av oss som färdas mot ett bättre tillstånd är okänt för alla, utom Gud.

http://www.imdb.com/title/tt0417373/ - Serie
http://dagensbok.com/2001/06/10/donna-tartt-den-hemliga-historien/ -Läs
http://en.wikipedia.org/wiki/Shining_Force_II -game





http://www.c.urvy.org/
comix: Marsipulami

Vi dricker Cava och mojitos

51

Trots detta underkastar sig de kristna dessa galenskaper, inte därför att de finner dem värda respekt, men därför att de vördar den Guds ordning som ålagt människorna sådana galenskaper som en straffdom. Omnis creatura subjecta est vanitati. Liberabitur. På samma sätt förklarar Thomas av Aquino det ställe hos Jakob, som handlar om hur somliga föredrar de rika, sålunda att man ställer sig utanför religionens ordning, om man handlar driven av andra motiv än detta enda, att lyda Guds vilja.

Omnis creatura... "...att också skapelsen en gång skall bliva frigjord" (Rom 8: 21)
hos Jakob, se Jak 8: 21

- Blaise Pascal

Marianne

Jag skulle kunna kalla mig bordellmamma i ett glädjehus för litterär prostitution. Madame för en samling hungriga författare som producerar erotika för avsalu till en "samlare". Det var jag som började skriva, och det jag åstadkom lämnade jag var dag till en ung kvinna som skrev ut det prydligt på maskin.
Denna unga kvinna, Marianne, var egentligen målarinna, men hon skrev maskin på kvällarna för att få ihop till sitt uppehälle. Hennes hår var en gyllene glora, hennes ögon blå, ansiktet runt som de fasta fylliga brösten. Men hon dolde snarare än framhävde sina fysiska behag genom att klä sig formlöst och bohemiskt i säckiga jackor, skolflickskjolar och regnrockar. Hon kom från en liten landsortsstad och hon hade läst Proust, Krafft-Ebbing, Marx och Freud.
Givetvis hade hon haft många sexuella äventyr. Men det finns ett slags upplevelser där kroppen liksom inte deltar helt och fullt. Hon förde sig själv bakom ljuset. Hon försökte övertyga sig själv om att hon var sexuellt förfaren bara för att hon legat med män och smekt dem och utfört alla de klassiska handgreppen.
Allt hade i själva verket bara varit yttre gester. Hennes kropp hade inte deltagit. Den var stum och ännu inte mogen och färdigutvecklad. Inget av det hon varit med om hade rört henne särskilt djupt. Hon var ännu jungfru. Jag kände det när hon kom in i rummet. Men lika litet som en soldat vill erkänna att han varit rädd ville Marianne medge att hon var kall, frigid. Nu gick hon emellertid i psykoanalys.
Jag kunde inte låta bli att fundera över hur de noveller jag gav henne att skriva rent kunde påverka henne. Jämsides med intellektuell djärvhet och nyfikenhet fanns det i henne ett element av fysisk prydhet som hon gjorde sitt bästa för att dölja. Det var en ren slump som gjort att jag fått reda på det. Hon hade råkat nämna för mig att hon aldrig solbadat naken och att blotta tanken på att göra något sådant skrämde henne.
Ett minne som förföljde henne var en upplevelse hon haft en kväll med en man som hon först inte gett något gensvar, och  som just när han var på väg att lämna hennes ateljé hade tryckt upp henne mot väggen, lyft upp hennes ena ben och så träng in i henne. Det underliga var att hon inte känt något alls när det hände, men i stället blev upphetsad och rastlös var gång hon tänkte på händelsen i efterhand. I sådana stunder skulle hon kunnat ge vad som helst för att på nytt få känna hans stora kropp tryckas mot sin och uppleva känslan att vara fäst vid väggen och utelämnad åt en man som tog henne stående.
En dag kom hon inte på utsatt tid med mitt manuskript. Jag gick då istället till hennes ateljé och knackade på. Ingen svarade. Dörren var öppen och jag steg in. Marianne måste ha gått ett ärende.
Jag gick fram till skrivmaskinen för att se hur arbetet framskred. Jag kände inte igen texten på papperet. Jag tänkte ett ögonblick att jag kanske redan börjat glömma vad jag skrivit. Men så kunde det väll knappast vara. Det där var inte min text. Jag började läsa, och då förstod jag strax hur det låg till.
Medan hon höll på med att skriva rent mina texter hade hon plötsligt fått lust att skriva ned sina egna erfarenheter. Så här skerv hon:

Man kan få läsa saker som får en att känna och inse att man inget upplevt, inget känt och inte gjort några erfarenheter fram till den stinden. Jag inser nu att det mesta jag varit med om bara varit rent kliniskt och anatomiskt. Könsorganen berörde varandra, men helt utan gnistor, hängivelse och djupare känslor. Hur skall jag kunna nå dit? Hur skall jag lära mig käma - verkligen känna? Jag vill bli förälskad på ett sådant sätt att anblicken av en man, om hn så är ett kvarter bort, skakar upp mig och genomtränger mig, gör mig svag får mig att darra och göra mig mjuk och smältande i skötet. Det är så jag vill känna förälskelse, så starkt att bara tanken på honom kan ge mig en orgasm.
I morse medan jag höll på att måla hörde jag en svag knackning på dörren. Jag gick och öppnade, och där stod en ganska vacker ung man. Han verkade mycket skygg och förlägen, och jag fattade genast tyckte för honom.
Han steg in i ateljén, men såg sig inte omkring utan höll blicken fästad på mig som han ville tigga en tjänst och sade: "En av mina vänner skickade hit mig. Ni är målare och jag vill ha ett arbete utfört. Jag undrar om nu skulle kunna... möjligen skulle vilja...?
Hans röst stockade sig och han rodnade. Han är blyg som en kvinna, tänkte jag.
"Kom in och slå er ned", sade jag och tänkte att det skulle lugna ned honom. Då lade han märke till mina målningar. Det var abstrakta dukar jag hade uppställda. "Ni kan väl också måla naturalistiskt, inte sant?" frågade han.
"Naturligtvis", svarade jag och visade honom några av mina teckningar.
"De är verkligen yppiga", sade han och föll i trancelik beundran inför mina teckningar av en muskuös atlet.
"Vill ni att jag skall göra ett porträtt av er?"
"Jo, ja - både ja och nej. Jag vill ha ett porträtt, men det är ett litet ovanligt porträtt jag vill ha och vet inte om ni... samtycker."
"Samtycker till vad?"
"Jo", kröp det fram till sist, "skulle ni kunna tänka er att göra ett porträtt av det här slaget? Han höll upp den nakne atleten.
Han väntade sig någon slags reaktion från mig, men jag var så van vid nakna män sedan min studietid vid konstakademin att jag log åt hans blyghet. Jag tyckte inte det var något konstigt med hans begäran, även om det inte var så vanligt att man hade en nakenmodell som betalade för att man tecknade honom. Så såg jag det hela, och det talade jag om för honom. Under tiden studerade jag honom med konstnärens naturliga rätt och lät blicken vandra över hans violetta ögon och det gyllene fjunet på hans händer och det duniga håret på hans örsnibbar. Han hade något av faun över sig, och det var något undanglidande och feminint över honom som verkade tilldragande på mig.
Han såg frisk och stark ut bakom den blyga masken, och han hade ett ganska aristokratiskt utseende. Hans händer var mjuka och smidiga och hans hållning vacker. Jag visade antagligen en viss yrkesmannaentusiasm inför uppgiften, och det tycktes glädja honom och göra honom modigare.
"Kan ni börja med en gång?" frågade han. "Jag har en del pengar med mig. I morgon kan jag ta med mig resten."
Jag pekade mot ett hörn av ateljén där det stod en skärm som jag förvarade mina kläder bakom och där jag hade en lavoar. Men han såg på mig med sina violetta ögon och frågade oskyldigt: "Kan jag klä av mig här?"
Jag blev en smula illa till mods, men jag svarade jakande. Jag gick och tog fram papper och kolkritor och ställde fram en stol. Jag tyckte han klädde av sig onormalt långsamt och var säker på att han gjorde det för att dra till sig min uppmärksamhet. Jag kastade en obesvärad blick på honom som om jag börjat min studie och höll teckningskolet i handen.
Han klädde av sig förvånansvärt ogenerat som om det var en av hans favoritsysselsättningar och något av en ritual. Ett ögonblick såg han mig rakt i ögonen och log med sina vackra jämna tandrader. Hans hy var så fin att den lyste som siden i ljuset som föll in genom det stora atéljefönstret.
Nu kändes det som om kolet i min hand levde, och jag gladde mig åt att teckna denne unge man. Det skulle kännas nästan som att smeka honom. Han hade tagit av sig kavaj, skjorta, skor och strumpor och hade bara byxorna på sig. Han höll dem på samma sätt som en stripteasedansös håller i klänningsvecken och såg fortfarande på mig. Jag kunde inte förstå den njutningsfulla min som låg över hans ansikte.
Så böjde han sig ned och spände upp bältet. Byxorna gled ned.
Han stod nu helt naken framför mig och han var omisskännligen sexuellt upphetsad. När jag såg på honom kändes atmosfären för ett ögonblick ganska spänd. Om jag protesterade skulle jag gå miste om det arvode som jag så väl behövde.
Jag försökte läsa i hans blick. Den verkade säga: "Bli inte arg. Förlåt mig."
Så jag ägnade mig åt uppgiften och försökte teckna. Det var en egendomlig upplevelse. Så länge jag tecknade hans huvud och hals och armar var allt väl. Men så snart min blick svepte över resten av hans kropp kunde jag se effekten på honom. Hans kön genomfors hela tiden av små, nästan osynliga darrningar. Jag var halvt om halvt frestad att teckna hans utstående lem lika lugnt som jag skissade hans kön, men jungfrun i mig var på sin vakt. Jag tänkte att här gäller det att ägna all uppmärksamet åt arbetet och se om inte krisen skulle gå över, annars kanske jag blir ett offer för hans upphetsning. Men den unge mannen gjorde inte minsta ansats till en rörelse mot mig. Han stod som förstenad och tillsynes helt nöjd. Det var bara jag som var störd, och jag visste inte riktigt varför jag var det.
När jag var färdig klädde han lugnt på sig igen och verkade ha full kontroll över sig själv. Han kom fram till mig, skakade artigt hand med mig och frågade: "Kan jag komma vid samma tid imorgon?"

Här slutade texten och samtidigt kom Marianne in i rummet. Hon log och sade: "Var det inte ett egendomligt äventyr?"
"Jo, verkligen. Jag skulle vilja veta hur du kände dig sedan han gått."
"Efteråt", bekände hon, "var det jag som var upphetsad hela dagen och gick och tänkte på hans kropp och hans vackra resta kön. Jag såg på teckningarna, och en av dem kompletterade jag så att den blev en sanningsenlig bild av tilldragelsen. Jag plågades verkligen av åtrå. Men en sådan man är bara intresserad av att man tittar på honom."
Det hela kunde lätt ha förbivit en episod, men för Marianne blev det något mycket mer betydelsefullt. Jag kunde se hur hon blev alltmer besatt av den unge mannen. Tydligen hade den andra sessionen förlöpt precis som den första. Ingen av dem gjorde något kommentar och Marianne avslöjade inte sin upphetsning. Han låtsades inte om att han njöt av att hon betraktade hans kropp. Var dag i fortsättningen upptäckte hon nya underverk. Varje detal hos hans kropp var perfekt. Tänk om han bara hade velat visa det minsta intresse för hennes fysiska detaljer. Men det gjorde han inte. Marianne magrade och tärdes av otillfredställd lidelse.
Hon påverkades också av att ständigt behöva skriva rent andra människors berättelser om sina äventyr. Nu skrev nämligen alla i vår grupp och samtliga gav henne sina manuskript för renskrivning eftersom vi visste att vi kunde lita på henne. Varenda kväll satt Marianne med sina vackra bröst lutade över skrivmaskinen och knattrade ned eldiga beskrivningar av våldsamma kärleksupplevelser. Vissa element påverkade henne mer än andra.
Hon tyckte om våld. Det förklarar varför situationen med den unge mannen var så omöjlig för henne. Hon kunde inte förstå hur han kunde stå där i ett tillstånd av intensiv fysisk upphetsning och bara njuta av hennes blickar som om hon smekte honom i stället för att rita av honom.
Ju mer passiv och behärskad han var, desto starkare blev hennes lust att vara våldsam mot honom. Hon drömde om att tvinga honom mot hans vilja, men hur skulle hon kunna göra det med en man? Om hon inte kunde fresta honom med sin blotta närvaro, hur skulle hon då bära sig åt för att väcka hans begär?
Hon önskade att han skulle somna under en sittning och att hon på så vis skulle få en chans att smeka honom. Då kanske han skulle ta henne medan han var halvt medveten och halvt sovande. Hon drömde också att han skulle komma in i ateljen när hon höll på att klä sig, och att åsynen av hennes kropp skulle hetsa upp honom.
Hon gjorde ett försök en dag medan hon väntade på honom. Hon bara lät dörren stå öppen och låtsades klä sig. Han kom, men han bara såg bort och tog upp en bok. Enda sättet att hetsa upp honom var att betrakta honom. Marianne var vid det här laget galen av åtrå. Porträttet var nästan färdigt. Hon kände varje del av hans kropp, hans hus nyanser i ljusa och gyllene skiftningar, hans musklers form och, framför allt, hans ständigt erigerade penis, släpt, polerad, hård och frestande.
Då och då gick hon fram till honom för att sätta upp ett stycke kartong som skulle reflektera ljuset bättre eller ge starkare skuggor över hans kropp. Till sist förlorade hon kontrollen över sig själv och föll på knä framför hans resta kön. Hon rörde det inte, bara betraktade det och mumlade: "Så vacker den är!"
Hennes ord påverkde honom synligt. Hans lem blev ännu styvare av upphetsning. Hon närmade sig så att hennes mun var nästan intill honom, men upprepade bara "Så vacker den är!"
Eftersom han inte rörde sig kom hon ännu närmare. Hennes läppar skildes en smula och försiktigt, rörde hon vid yttersta spetsen av hans kön med sin tunga. Han drog sig inte undan. Han bara betraktade hennes ansikte och hennes tunga som smekte yttersta spetsen av hans lem.
Hon slickade försiktigt och känsligt som en katt. Så tog hon den yttersta delen i munnen och slöt läpparna om den. Den skälvde vid beröringen.  
Hon avhöll sig från att göra något mer. Hon var rädd att möta motstånd. När hon slutade uppmuntrade han henne heller inte att fortsätta. Han verkade nöjd. Marianne kände att det var allt hon kunde begära av honom. Hon reste sig och återvände till sitt arbete. Hela hennes inre var en enda virvel. Bilder av våldsamma scener flimrade förbi hennes ögon. Hon mindes filmer som hon sett i Paris och som visade kroppar som rullade i gräset och händer som fumlade och knäppte upp kläder. ivriga händer som smekte och smekte och kroppar som böjdes i vällust och rörde sig i vågor när njutningen nådde mage eller höfter eller ilade upp längs ryggraden eller ned i benen.
Me hon lade band på sig i kraft av den intuitiva kunskap hon som kvinna hade om vad föremlet för hennes åtrå nskade. Han stod fortfarande som i trance med erigerat kön. Hans kropp genomfors då och då av skälvningar som om vågor av njutning jagade genom den vid minnet av hennes läppar mot hans glatta penis.
Nästa dag upprepade Marianne sin tillbedjande pose och uttryckte på nytt sin beundran. På nytt slickade hon den helt lätt, och på nytt spred sig njutningens rysningar och ilningar från könet och upp genom hans kropp. På nytt kysste hon det och slöt sina läppar om det som om det vore en kostbar frukt. Han darrade vid hennes beröring. Då kände hon till sin häpnad en liten droppe av en mjölkvit salt vätska som löstes upp i hennes mun. Det var exstasens förelöpare. Hon ökade läpparnas tryck och lät tungan röra sig snabbare.
När hon såg att han var utom sig av njutning slutade hon. Hon trodde att om hon beröavde honom fortsatt stimulering skulle han söka en fortsättning hos henne. Först rörde han sig inte. hans fallos darrade och han plågades av intensiv åtrå. Plötsligt såg hon till sin förvåning att hans hand rörde sig mot könet. Som om han var på väg att tillfredstlla sig själv.
Marianne blev desperat. Hon sköt undan hans hand och tog på nytt hans lem i sin mun. Hon slöt båda händerna om hans köndelar och smekte och kysste dem tills han kom.
Han böjde sig över henne och mumlade ömt och tacksamt: "Ni är den första kvinna, den första kvinn, den första kvinna..."

Fred flyttade in i ateljén. Men han gjorde inga framsteg på kärlekslivets område. De kunde ligga nakna i sängen medan Fred betedde sig som om han överhuvudtaget inte hade något kön. Han tog emot hennes gåvor och njöt inensivt, men Marianne fick ligga där med sin åtrå otrillfredställd. Allt han kunde var att lägga sina händer mellan hennes ben. Medan hon smekte honom med sin mun öppnade hans händer hennes kön som en blomma och hans fingrar sökte sig till pestillen. När han kände sammandragningarna smekte han villigt den pulserande öppningen. Marianne svarade på hans smekningar, Men de räckte inte till för att tillfredställa hennes hunger efter hans kropp och hans kön. Hon längtade efter att han skulle ta henne fullständigt i besittning och tränga djupt in i henne.
Hon fick idén att hon skulle visa honom manuskripten som hon skrev rent. Hon tänkte att de skulle kunna lära honom en del. De låg på sängen och läste dem tillsammans. Han läste högt och njöt av det. Han dröjde länge vid detaljbeskrivningar, läste och läste om. Så tog han på nytt av sig kläderna och visade sig, men hur upphetsad han än blev kom han inte längre än så.
Marianne ville att han skulle låta psykoanalysera sig. Hon talade om för honom hur hennes egen behandling hade befriat henne. Han lyssnade intresserat men vägrade att gå med på behandling. Hon bönföll honom då att skriva själv för att skriva av sig sina erfarenheter.
Till en början var han blyg och skämdes en del. Men så började han skriva, nästan i hemlighet. Han dolde sidorna för henne när hon kom in i rummet och han arbetade med en gammal blyerts som om han varit en fånge som skrivit en bekännelse av sina brott. Det var av en ren händelse som hon kom i tillfälle att läsa vad han skrivit. Han var i desperat behov av pengar. Han hade pantsatt sin skrivmaskin, sin överrock och sin klocka. Nu hade han inget mer han kunde belåna.
Han kunde inte heller leva på Marianne. Hon höll redan på att överanstränga sina ögon genom att skriva maskin till långt ut på nätterna men tjänade ändå inte mer än vad som gick åt till hyran och ett sparsamt kosthåll. Han gick därför till en samlare som Marianne levererade renskrivna manuskript till och erbjöd sina egna berättelser till försäljning med ursäkter att de var skrivna för hand. Samlaren tyckte hans stil var svårläst och gav utan att veta något om sambandet hans manuskript till Marianne för renskrivning.
Så satt Marianne där med sin älskades manuskript framför sig. Hon läse girigt igenom dem innan hon skrev rent dem, ur stånd att kontrollera sin nyfikenhet. Hon ville veta orsaken till hans pasivitet. Det här är vad hon fick läsa:

För det mestaä är sexuallivet en hemlighet. Alla samansvärjer sig för att det skall vara så. Inte ens mycket nära vänner berättar för varandra om detaljerna för varandra i sina respektive sexualliv. Jag lever tillsammans med Marianne i en sällsam atmosfär. Allt vi talar om, läser om och skriver om är människors könsliv.
Jag kommer plötsligt att tänka på en händelse som jag nästan glömt. Den inträffade när jag var femton år och ännu utan all sexuell erfarenhet. Mina föräldrar hade hyrt en våning i Paris, en våning med många balkonger och stora balkongdörrar. På sommaren brukade jag gå omkring på mitt rum helt naken en gång gjorde jag det utan att tänka på att balkongdörren var öppen, när jag plötsligt fick se att en kvinna betraktade mig från sitt rum på andra sidan gatan.
Hon satt på sin balkong och såg mig utan att låtsas om något särskilt eller blygas, och jag fick plötsligt idén att jag inte alls lagt märke till henne. Jag blev rädd att hon skulle gå därifrån om hon förstod att jag sett henne.
Det ville jag inte, för det beredde mig ett sällsamt nöje att betraktas på det sättet. Jag gick omkring i rummet och lade mig på sängen. Hon satt hela tiden orörlig och såg på mig. Nästa dag var det på samma sätt, och vi upprepade det under en hel vecka. Den tredje dagen fick jag erektion.
Jag undrade om hon kunde se deet tvärs över gatan. Jag började röra vid min kropp och kände hela tiden på mig hur hon kände varje rörelse och gest. Jag fullkomligen badade i hennes blickar och njöt av det. Jag såg henne klart där jag låg på min säng. Till sist såg jag rakt på henne och började smeka mig själv. Efter en stund blev jag så upphetsad att jag kom.
Kvinnan upphörde aldrig att betrakta mig. Jag undrade ibland om hon skulle göra något tecken. Blev hon upphetsad av att se mig? Det måste hon ha blivit. Hon kom ut på balkongen på samma tid var dag och såg rakt mot mig. Det var för långt avstånd för att jag skulle kunna se om hon log eller inte. Jag lade mig på sängen igen.
Vi försökte aldrig mötas på gatan fastän vi var grannar. Allt jag minns är den njutning det beredde mig. En njutning som ingen annan kunde överträffa. Jag blir upphetsad än i dag bara jag tänker på de där episoderna. Marianne ger mig en liknande njutning. Jag tycker om hennes hungriga blickar och hnnes sätt att beundra och liksom tillbedja mig.

kejsarflugsvamp

När Marianne läste hans berättelse kände hon att hon aldrig skulle lyckas besegra hans passivitet. Hon grät en smula och kände sig bedragen som kvinna. Ändå älskade hon honom. Hon var känslig, öm och vänlig. Han sårade aldrig hennes känslor. Han var inte precis beskyddande, men han behandlade henne som en bror och tog hänsyn till hennes växlande sinnestämningar. Han behandlade henne som konstnären i familjen, respekterade hennes måleri, bar hennes dukar och försökte vara till nytta på alla sätt.
Hon undervisade i en målarklass. Han tyckte om att följa henne dit om morgnarna under föreställningarna att bära hennes färgskrin. Hon förstod snart varför han gick med. Han var passionerat intresserad av modellerna. Inte av dem som personer utan av deras sysselsättning som modeller. Han ville själv stå modell.
Marianne protesterade. Om det inte var så att han erfor sexuell njutning av att bli betraktad skulle hon inte brytt sig om det. Men nu visste hon hur det förhöll sig. Det var som om han gav sig åt hela klassen. Hon stod inte ut med tanken. Hon besvor honom att inte göra det.
Men han var besatt av tanken och fick till sist arbete som modell. Den dagen vägrade Marianne att gå till undervisningen och grät som en svartsjukkvinna som vet att hennes älskare är hos en annan.
Hon rasade. Hon rev sönder teckningarna av honom som för att riva bort hans bild från sina ögon. Bilden av hans gyllene, släta och perfekta kropp. Även om stundenterna var likgiltiga inför modellerna visste hon att han reagerade inför deras blickar och hon stod inte ut med tanken på det.
Den dagen uppstod en spricka i deras förhållande. Det tycktes vara så att ju mer njutning hon gav honom, Desto mer gav han efter för sin last och sökte oupphörligt tillfredställa den.
Snart gled de helt ifrån varandra. Marianne blev på nytt lämnad ensam med sitt arbete att skriva rent våra erotiska berättelser.

-Nin