På den tiden då utvecklingens väldiga kliv och split ännu inte hade börjat, brukade de som hade några sparade slantar gräva ner dem. Det var det enda kända sättet att spara pengar. Men längre fram började folk få förtroende för bankerna. När landsvägen byggdes, och det blev lättare att komma till stan med buss, bytte de sina guld- och silvermynt mot tryckta papper och förvarade dem i kassaskåp som om de hade varit skatter. Tomás Vargas hånskrattade åt dem, för han hade aldrig trott på det systemet. Tiden gav honom rätt, och när Välgörarens regeringstid tog slut - den varade i ungefär trettio år efter vad det sägs - var sedlarna ingenting värda och många hamnade som prydnader på väggarna, som en imfam påminnelse om sina ägares lättrogenhet. Medan alla andra skrev brev till den nye presidenten och till tidningarna för att klaga över det kollektiva lurendrejeriet med de nya pengarna, hade Tomás Vargas sina guldmynt i ett säkert gömställe, fast det mildrade inte hans snåla och eländiga levnadssätt. Han hade ingen skam i kroppen, han lånade pengar utan en tanke på att betala tillbaka, han höll sina barn på svältgränsen och sin hustru i trasor, medan han själv gick i halmhatt och rökte herrskapscigaretter. Han betalade inte ens skolavgiften, hans sex legitima barn gick gratis i skolan, för fröken Inés bestämde att så länge hon var vid sina sinnens fulla bruk och orkade arbeta, skulle alla barn i byn få lära sig läsa. Tomás Vargas blev inte mindre snål, törstig och fruntimmersgalen med åren. Han var mycket stolt över att vara traktens störste karlakarl, efter vad han skröt om på torget varje gång han fyllnade till så att han miste omdömet och högt och ljudligt talade om namnet på alla flickor han hade förfört och alla oäkta barn som hade hans blod i sig. Om man skulle tro på vad han sa hade han bortåt trehundra stycken, för vid varje utbrott uppgav han olika namn. Åtskilliga gånger blev han tagen av polisen, och Komissarien själv gav honom ett antal rapp i baken, för att få honom att bättra sig, men det hade inte större verkan än prästens förmaningar. Den enda han hade respsekt för var faktiskt Riad Halabí, ägaren till butiken, och därför kom grannarna till honom när de misstänkte att Tomás Vargas hade gått för långt i utsvävningarna och klådde upp sin hustru eller sina barn. När det hände lämnade araben sin disk med sådan fart att han glömde stänga butiken, och rodnande av förtrytelse dök han upp för att få ordning hemma hos Vargas. Han behövde inte säga mycket, för gubben lugnade sig så snart han fick syn på honom. Riad Halabí var den ende som kunde få den skurken att skämmas.
Antonia Sierra, Vargas' hustru, var tjugosju år yngre än han. När hon kom upp i förtioårsåldern var hon redan mycket härjad, hon hade nästan inte en frisk tand i munnen och hennes härdade mulatskekropp hade blivit deformerad av arbete, barnafödslar och missfall. Men hon hade fortfarande kvar spår av sin forna spotskhet, ett sätt att gå med högburet huvud och svängande höfter, en antydan om svunnen skönhet och en oerhörd stolthet som tvärt satte stopp för varje gest av medlidande. Tiden räckte knappt till för allt hon hade att göra varje dag, för utom att se till barnen och sköta köksträdgården och hönsen tjänade hon också en slant på att laga middag åt poliserna, tvätta kläder och städa i skolan. Ibland gick hon omkring alldels blåslagen, och även om ingen frågade visste hela Agua Santa hur hennes man slog henne. Bara Riad Halabí och fröken Inés vågade ge henne gåvor på ett finkänsligt sätt, under olika förevändningar så att hon inte skulle bli sårad, lite kläder, livsmedel, skrivböcker och vitaminer åt barnen.
Mycket förudmjukelse fick Antonia Sierra utstå från sin man, till och med att han tvingade på henne en konkubin i hennes eget hem.
Concha Díaz kom till Agua Santa med en av Oljebolagets lastbilar, tröstlös och bedrövlig som en vålnad. Chauffören hade tyckt synd om henne när han såg henne stå där barfota vid vägen, med sitt knyte på ryggen och sin putande mage. När bilarna körde genom byn brukade de stanna vid butiken, och därför blev Riad Halabí den första som fick reda på saken. Han såg henne dyka upp i dörren, och av hennes sätt att släppa ner knytet framför disken förstod han genast att hon inte var på genomresa, den där flickan tänkte stanna kvar. Hon var mycket ung, mörkhyad och kortväxt, med en tät, solblekt buske av krusigt hår som inte såg ut att ha haft en kam i sig på länge. Riad Halabí bjöd Concha en stol och ett glas ananassaft, som han alltid gjorde med besökande, och gjorde sig beredd att lyssna på berättelsen om hennes äventyr eller olycksöden, men flickan sa inte så mycket, hon bara snöt sig i fingrarna och stirrade i golvet, medan tårarna långsamt rullade nerför hennes kinder och en rad anklagelser strilade fram mellan tänderna. Till slut fattade araben att hon ville ha tag i Tomás Vargas, så han skickade bud till krogen efter honom. Han väntade på Tomas i dörren, och så fort han hade honom framför sig tog han honom i armen och ställde honom ansikte mot ansikte med den främmande flickan, innan Tomás han hämta sig från sin överraskning.
- Den unga damen säger att babyn är din, sa Riad Halabí med det milda tonfall han använde när han var indignerad.
- Det går inte att bevisa, turken. Man vet alltid vem som är modern , men fadern kan man aldrig vara säker på, invände den andre, omtumlad men med tillräcklig sinnesnärvaro för att komma med en knipslug blinkning som ingen uppskattade.
Den här gången började flickan gråta av hjärtans lust och muttrade att hon inte hade rest så långt om hon inte hade vetat vem son var fadern. Riad Halabí sa åt Vargas att han borde skämmas, han var ju gammal nog att vara farfar åt flickan, och om han trodde att byn skulle se genom fingrarna med hans synder en gång till så trodde han fel, vad inbillade han sig egentligen? Men när flickan bara grät etter värre, la Riad till det som alla visste han skulle säga.
- Så ja, ta det lugnt nu, flicka lilla. Du kan få stanna här i mitt hus ett tag, åtminstone tills barnet är fött.
Men Concha Díaz började snyfta ännu högre och försäkrade att hon inte tänkte bo någon annanstans än hos Tomás Vargas, för det var därför hon hade kommit. Luften blev stående stilla där i butiken, det var tyst en lång stund, det enda som hördes var fläktarna i taket och flickans snörvlande, och ingen vågade tala om för henne att gubben var gift och hade sex ungar. Till sist tog Vargas den resandes knyte och hjälpte henne på fötter.
- Jaha, Conchita, om det är det du vill så är det inte mer att säga. Nu går vi hem till mig, sa han.
Så när Antonia Sierra kom hem från arbetet låg en annan kvinna och vilade i hennes egen hängmatta, och för första gången räckte stoltheten inte till för att dölja vad hon kände. Hennes skällsord tumlade utför byns huvudgata oh genljöd ända bort till torget och trängde in i vartenda hus och meddelade att Choncha Díaz var en snuskig råtta och att Antonia Sierra tänkte göra livet surt för henne tills hon gav sig tillbaka till rännstenen där hon borde ha stannat, och att om hon trodde att Antonias barn skulle bo under samma tak som en pungråtta så skulle hon få se på andra bullar, för Antonia var inte tappad bakom en vagn, och hennes man skulle passa sig noga, för hon hade funnit sig i så mycket lidande och så mycket besvikelser bara för de stackars oskyldiga barnens skull, men nu fick det vara nog, nu skulle de allihop få se på Antonia Sierra. Ilskan varade i en hel vecka, men sen blev skriket till ett ständigt muttrande och hon miste sista spåret av sin skönhet, nu hade hon inte ens kvar sättet att gå utan hon släpade sig fram som en piskad hynda. Grannarna försökte förklara för henne att det hela inte var Conchas fel utan Vargas', men hon var inte på humör för att lyssna på goda råd om återhållsamhet eller rättvisa.
Livet i familjen hade aldrig varit särskilt trivsamt, men när konkubinen kom dit blev det en ständig plåga. Om nätterna låg Antonia inkrupen i barnens säng, medan mannen snarkade strax intill i flickans armar. Knappt hade solen visat sig förrän Antonia msåte stiga upp, laga kaffe och knåda majsmjölsdegen till arepas, skicka ungarna till skolan, sköta köksträdgården, laga mat åt poliserna, tvätta och stryka. Alla de där sysslorna utförde hon som en automat, medan ett radband av bitterhet droppade från hennes själ. Eftersom hon vägrade att ge sin man någon mat, gjorde Concha det medan Antonia var ute, för att slippa stöta ihop med henne framför köksspisen. Antonia Sierras hat var så starkt att somliga i byn trodde att det skulle sluta med att hon mördade sin rival, och därför kom de och bad Riad Halabî att och fröken Inés ingripa innan det var för sent.
Men det gick inte som de trodde. Efter två månader var Conchas mage som en jättestor pumpa, hennes ben hade svullnat så att ådrorna var nära att spricka och hon grät hela tiden därför att hon var så ensam och rädd. Tomás Vargas tröttnade på alla dessa tårar och beslöt sig för att bara gå hem när han skulle sova. Nu behövde kvinnorna inte längre turas om att laga mat, och Concha hade ingen anledning att klä på sig längre utan låg bara i hängmattan och stirrade upp i taket och orkade inte ens gå upp och laga sig en kopp kaffe. Antonia låtsades inte om henne på hela den första dagen, men på kvällen skickade hon ett av barnen till henne med en tallrik soppa och ett glas varm mjölk, så att folk inte skulle kunna säga att hon lät någon svälta ihäl under sitt tak. Det blev en vana, och efter några dagar började Concha stiga upp och äta tillsammans med de andra. Antonia låtsades inte se henne, men hon lät åtminstone bli att kasta skällsord omkring sig så snart den andra kom i närheten. Undan för undan besegrades hon av medlidandet. När hon såg att flickan blev magrare för varje dag, en stackars fågelskrämma med väldig buk och stora svarta ringar kring ögonen, började hon nacka sina höns det ena efter det andra för att kunna ge henne soppa, och när väl fåglarna hade tagit slut gjorde hon vad hon aldrig hade gjort förut, hon gick till Riad Halabí och bad om hjälp,
- Sex barn har jag fött och flera missfall har jag haft, men aldrig har jag sett någon bli så sjuk av att vänta barn, förklarade hon förläget. - Hon är bara skinn och ben, turken, och knappt har hon fått ner maten förrän hon spyr upp den igen. Inte för att jag bryr mig om det, jag har inte med saken att göra, men vad ska jag säga till hennes mor om hon går och dör för mig? Jag vill inte att de ska komma och skylla på mig sen.
Riad Halabí körde den sjuka i sin skåpvagn till sjukhuset och Antonia följde med. De kom tillbaks med en påse piller i olika färger och en ny klänning åt Concha, för den gamla gick inte ner över magen längre. Den andra kvinnans olycka tvingade Antonia Sierra att påminna sig brottstycken av sin egen ungdom, av sitt första havandeskap och alla våldsamheter som hon hade haft att utstå. Mot sin vilja önskade hon att Concha Díaz' framtid inte skulle bli lika dyster som hennes eget liv. Nu var hon inte ursinnig på henne längre utan tyckte synd om henne i tysthet, och hon började behandla henne som en urspårad dotter, med en brysk myndighet som nätt och jämt lyckades dölja ömheten. Den unga flickan var förfärad över att se de elakartade förändringarna i sin kropp och hur den bara blev mer och mer vanställd, över att hon så skamligt kissade på sig hela tiden och gick som en anka, över att hon kände ett sånt oresonligt äckel och bara ville dö. Somliga dagar var hon mycket dålig när hon vaknade och kunde inte ta sig ur sängen, och då lät Antonia barnen turas om att passa henne medan hon själv gav sig ut och skötte sitt arbete i största brådska för att kunna komma hem tidigt och se till henne. Men andra gånger mådde hon bättre, och när Antonia då kom hem uttröttad fann hon kvällsmaten färdig och huset städat. Flickan serverade henne en kopp kaffe och stod bredvid och väntade på att hon skulle dricka, med blanka ögon som ett tacksamt djur.
Pojken föddes på sjukhuset i stan, för han ville inte komma till världen utan de fick skära upp Concha Díaz för att få ut honom. Antonia var med och stannade hos henne i åtta dagar, och under tiden tog fröken Inés hand om ungarna. De bägge kvinnorna kom tillbaka med butikens skåpvagn och hela Agua Santa var ute och hälsade dem välkomna. Den unga modern satt och smålog, och Antonia visade upp den nyfödde med en bravur som en mormor och förkunnade att han skulle döpas till Riad Vargas Díaz, som en rättmätig hyllning åt turken, för utan hans hjälp skulle modern inte ha hunnit i tid till förlossningskliniken och dessutom var det han som stod för kostnaderna när fadern slog dövörat till och låtsades vara fullare än vanligt för att slippa gräva upp sitt guld.
Innan fjorton dagar hade gått ville Tomás Vargas tvinga Concha Díaz att komma tillbaka till hans hängmatta, trots att hon fortfarande hade ett färskt operationsärr och ett stort bandage om buken, men Antonia Sierra ställde sig i vägen med händerna i sidorna, för första gången i sitt liv fast besluten att hindra gubben från att få sin vilja fram. Hennes man var på väg att ta av sig livremmen för att ge henne de sedvanliga rappen, men hon lät honom inte göra åtbörden till slut utan gav sig på honom med ett sånt ursinne att han häpet drog sig baklänges. Den där tvekan blev hans fall, för då märkte hon vem som var den starkare. Under tiden hade Concha Díaz lagt sitt barn i en vrå och kom nu med en tung lerkruka i högsta hugg i den uppenbara avsikten att krossa den mot hans huvud. Mannen begrep att han var i underläge och rymde fältet svärande. Hela Agua Santa fick veta vad som hade hänt, för han berättade det själv för flickorna på bordellen, och de sa också att Vargas inte fungerade längre utan att alla hans avelstjursasoner var bara tomt och grundlöst skryt.
Efter den händelsen blev allt annorlunda. Concha Díaz hämtade sig raskt, och medan Antonia Sierra gick ut på arbete tog hon hand om barnen och sysslorna i hus och trädgård. Tomás Vargas svalde förtreten och gick ödmjukt tillbaka till sin hängmatta där han inte fick något sällskap. Han fick utlopp för sin harm genom att klå barnen och berätta på krogen att kvinnor, alldeles som mulor, bara går att styra med käppen, men hemma försökte han inte tukta dem igen. När han var berusad skröt han högt och ljudligt om fördelarna med tvegifte, och prästen fick lov att ägna flera söndagar åt att vederlägga honom från predikstolen för att inte idén skulle sprida sig och det skulle gå åt helvete efter alla de år han predikat om den äktenskapliga trohetens kristliga dygd.
I Agua Santa kunde det tolereras att en man misshandlade sin familj, ställde till slagsmål och inte betalade tillbaks lånade pengar, men spelskulder var heliga. Vid tuppfäktningarna vek man ihop sedlarna noga och höll dem mellan fingrarna där alla kunde se dem, och när man spelade domino, tärning eller kort la man dem på bordet till vänster om spelaren. Ibland blev lastbilschaufförerna från Oljebolaget kvar och spelade ett par omgångar poker, och de visade visserligen inte sina pengar men de betalade till sista centimo innan de gick. På lördagarna kom vakterna från Santa Maríafängelset för att gå på bordellen och spela bort veckans lön på krogen. Men inte ens de - som var mycket större skurkar än fångarna de skulle vakta - vågade spela om de inte kunde betala. Ingen bröt om den regeln.
Tomás Vargas satsade aldrig några pengar, men han tyckte om att titta på spelarna, han kunde sitta i timtal och se på ett parti domino han var först på plats vid tuppfäktningarna och följde lotterivinsterna som lästes upp i radio fast han aldrig köpte någon lott. Det var hans enorma snålhet som skyddade honom mot den frestelsen. Men när Antonia Sierra och Concha Díaz i järnhård förening satte definitivt stopp för hans virila lustar, fick han i stället utlopp i spel. I början satsade han några ynkliga små slantar, och bara de allra fattigaste fyllbultarna gick med på att sätta sig vid bordet tillsammans med honom, men han hade bättre tur med korten än med sina kvinnor och snart började de lättförtjänta pengarnas termiter gnaga honom och hans småaktiga natur började lösas upp ända in i märgen. I hopp om att bli rik i ett enda slag och på köpet - tack vare ryktet om sina framgångar - få tillbaka sitt skamfilade anseende som avelstjur, började han ta större risker. Snart mätte de djärvaste spelarna sina krafter med hans, och de övriga stod runt omkring och följde alla närkampens växlingar. Tomás Vargas la inte sedlarna utbredda på bordet, som sed var, men han betalade när han förlorade. Hemma hos honom blev fattigdomen bara svårare och Concha fick också gå ut och arbeta. Barnen fick vara ensamma och fröken Inés blev tvungen att ge dem mat så att de inte skulle driva omkring i byn och lära sig tigga.
Tomás Vargas fick det besvärligare när han antog poliskommissariens utmaning och efter sex timmars spel hade vunnit tvåhundra pesos av honom. Kommissarien la beslag på avlöningen som hans underordnade skulle ha haft för att kunna betala sin förlust. Han var mörk och stilig, hade valrossmustasch och gick alltid med uniformsjackan uppknäppt för att flickorna skulle få beundra hans lurviga bröst och hans samling av guldkedjor. Ingen hade någon aktning för honom i Agua Santa, för han hade en oberäknelig läggning och tog sig rätten att hitta på lagar allt eftersom det passade honom. Innan han kom dit var häktet bara ett par rum där man tillbragte natten efter ett eller annat slagsmål - det begicks aldrig några allvarliga brott i Agua Santa och de enda missdådarna där var fångarna, när de fördes genom byn på väg till Santa Maríafängelset - men Kommissarien såg till att ingen passerade häktet utan att få sig ett ordentligt kok stryk. Tack vare honom blev folk rädda för lagen. Han var harmsen över förlusten av sina tvåhundra pesos, men han lämnade över pengarna utan att knysta och rentav med en viss elegant nonnchalans, för inte ens han med hela sin maktställning skulle ha rest sig från bordet utan att betala.
I två dagar gick Tomás Vargas omrking och skröt med sin seger, men så meddelade Kommissarien att han väntade honom på lördagen för att ta revansch. Den här gången skulle insatsen vara tusen pesos, upplyste han i en ton så bestämd att den andre kom ihåg raen han fått där bak och inte vågade säga emot. På lördagskvällen var krogen full med folk. Trängseln och värmen gjorde att luften tog slut och man fick bära ut bordet på gatan för att alla skulle kunna bevittna spelet. Aldrig hade någon satsat så mycket pengar i Agua Santa och därför utsågs Riad Halabí att övervaka att allt gick rätt till. Han inledde med att kräva att åskådarna skulle hålla sig på två stegs avstånd, så att inget fusk skulle kunna förekomma, och att Kommissarien och de andra poliserna skulle lämna kvar sina vapen i häktet.
- Innan vi börjar ska bägge spelarna lägga sina pengar på bordet, sa domaren.
- Det räcker med mitt ord, turken, sa Kommissarien.
- I så fall räcker det med mitt ord också, sa Tomás Vargas.
- Hur tänker ni betala om ni förlorar? ville Riad Halabí veta.
- Jag har ett hus i huvudstaden, om jag förlorar får Vargas papperna i morgon dag.
- Det är bra. Och du då?
- Jag betalar med guldet som jag har nergrävt.
Partiet blev det mest spännande som spelats i byn på många år. Hela Agua Santa, till och med barn och gamlingar, sanlades där på gatan. De enda som inte kom var Antonia Sierra och Concha Díaz. Det var ingen som tyckte om vare sig poliskommissarien eller Tomás Vargas, så det gjorde detsamma vem som vann, nöjet bestod i att ana sig till de bägge spelarnas oro och att gissa vilka som hade satsat på den ene eller den andre. Tomás Vargas hade fördelen att han ditills hade haft tur i kortspel, men Kommissariens fördel var hans kallblodighet och rykte som slagskämpe.
Klockan sju på kvällen var paritet slutspelat, och enligt de etablerade reglerna förklarade Riad Halabí Kommissarien för vinnare. I segern visade han samma lugn som han visat veckan innan vid sitt nederlag, inte ett hånfullt leende, inte ett överdrivet ord, han satt bara kvar på sin stol och petade tänderna med lillfingernageln.
- Jaha, Vargas, nu är det dags att gräva upp din skatt, sa han när oväsendet från alla de nyfikna hade tystnat.
Tomás Vargas hade blivit askgrå i huden, skjortan var genomdränkt av svett och det såg ut som om han inte fick in luft i kroppen utan den fastnade i munnen på honom. Två gånger försökte han resa sig upp men knäna vek sig. Riad Halabí blev tvungen att stödja honom. Till slut salmade han krafter nog för att kunna börja gå i riktning mot landsvägen, åtföljd av Kommissarien, poliserna, araben, fröken Inés och bakom dem hela byn i en larmande procession. De gick ett par tre kilometer och så vek Vargas av åt höger, in bland den vildvuxna, glupska växtligheten som omgav Agua Santa. Där fanns ingen stig, men han banade sig väg utan större tvekan bland jättestora träd och ormbunkar, tills han kom till randen av en ravin som var nästan osynlig, för urskogen bildade en ogenomtränglig skärm. Där stannade folkhopen, medan han klättrade ner tillsammans med Kommissarien. Det rådde en fuktig och tryckande hetta, trots att det inte var långt kvar till solnedgången. Tomás Vargas gjorde tecken att han ville vara ensam, la sig på alla fyra och kröp in och försvann under några filodendronplantor med stora köttiga blad. Det gick en lång minut, och så hördes ett tjut från honom. Kommissarien kröp in bland grönskan, grep honom vid fotlederna och drog häftigt ut honom därifrån.
- Vad är det?
- Den är inte kvar, den är inte kvar!
- Inte kvar!
- Jag lovar och svär, Kommissarien, jag vet ingenting, jag har blivit bestulen, någon har stulit min skatt! Och så brast han i gråt som en änka, så förtvivlad att han inte ens kände hur Kommissarien sparkade honom.
- Din usling! Det här skall du få igen! Det ska du få igen så in i helvete!
Riad Halabí kastade sig nerför branten och drog undan honom innan Kommissarien hann göra mos av honom. Riad lyckades övertyga Kommissarien om att han borde lugna sig, för med hugg och slag skulle de inte kunna få rätsida på saken, och sen hjälpte han gubben att klättra upp. Tomás Vargas var förstörd i hela kroppen av skräck och fasa, han snyftade så han höll på att storkna och var så svimfärdig att araben nästan fick bära honom hela vägen tillbaka. Till slut lämnade han av honom hemma. Där satt Antonia Sirra och Concha Díaz i dörren på varsin halmflätad stol och drack kaffe och såg på hur mörkret föll. De visade inga tecken på upprördhet när de fick höra vad som hänt, utan de fortsatte oberört att sörpla i sig sitt kaffe.
Tomás Vargas låg i feber i över en vecka och yrade om guldmynt och märkta kort, men han var robust av naturen och istället för att dö av ångest som alla trott frisknade han till. När han kunde stiga upp, vågade han inte gå ut på flera dar, men till slut segrade hans kärlek till spriten över försiktigheten och han tog sin halmhatt och gav sig iväg till krogen, fortfarande darrig och rädd. Den kvällen kom han inte tillbaka, och två dagar senare kom någon och berättade att han låg sönderslagen i samma ravin där han hade gömt sin skatt. Man fann honom med buken uppsnittad av en machete, som ett slaktdjur, alldeles så som alla visst att han skulle sluta sina dagar förr eller senare.
Antonia Sierra och Concha Díaz begravde honom utan att verka särskilt otröstliga och utan annat följe än Riad Halabí och fröken Inés, som gick med för att hålla dem sällskap och inte för att bevisa någon heder efter döden åt en man som de hade föraktat medan han levde. De bägge kvinnorna fortsatte att bo tillsammans och hjälptes villigt åt med att uppfostra barnen, och i alla livets växlingar. Inte långt efter begravningen köpte de höns, kaniner och grisar och tog bussen till stan och kom hem med kläder åt hela familjen. Samma år reparerade de huset med nya bräder, byggde till två rum, där de satte igång en hemindustri med lagad mat på beställning. Vid middagstiden varje dag gav de sig av med alla barnen för att leverera maten till fängelset, skolan och posten och om de blev portioner över lämnade de dem på disken i butiken, för att Riad Halabí skulle bjuda ut dem åt lastbilschaufförerna. Och på det sättet tog de sig ur fattigdomen och trädde in på välståndets väg.
- Eva Luna
Rosmjölk, sabjafrön
