Ringen

I Peru är det brukligt bland indianerna att växla ringar när man förlovar sig, och de ringar man använder skall ha varit i respektive persons ägo en lång tid. Ibland har ringarna formen av en kedja.
En gång hände det att en mycket vacker indian förälskade sig i en peruansk kvinna av spansk härkomst, men hennes familj opponerade sig våldsamt mot tanken på en förbindelse dem emellan. Indianerna hade rykte om sig att vara lata och degenererade, och påstods att de avlade svaga och sjukliga barn, i synnerhet när de gifte sig med en partner med spanskt blod i ådrorna.
Men de unga trotsade familjens motstånd och firade sin förlovning bland goda vänner med alla ceremonier som hörde till. Under festen efteråt kom flickans far in i huset och hotade dem. Han sade att om han någonsin kom på indianen med att bära den kedjering som flickan redan givit honom, skulle han rycka den av honom vilken skada det än orsakade, och om så krävdes skära fingret av honom. Faderns hot lade sordin på feststämningen. Var och en gick hem till sig, och de unga tu skildes med ömsesidiga löften om att mötas i hemlighet i fortsättningen.
Efter stora svårigheter möttes de en kväll, och de kysstes länge och eldigt. Flickan blev upphetsad av hans kyssar och ville ge sig åt honom. Hon kände att det kanske var deras sista möte, eftersom hennes fars vrede växte sig starkare från dag till dag. Men indianen var fast besluten att gifta sig med henne, och han ville därför inte ta hennes oskuld i lönndom. Plötsligt lade hon märke till att han inte bar ringen på fingret. Hon gav honom en frågande blick. Då viskade han i hennes öra: "Jag bär den, men på ett ställe där den kommer att hindra mig från att älska med dig eller någon annan kvinna förrän vi är gifta. "
"Jag förstår inte", sade hon. "Var är ringen?"
Då tog han hennes hand och förde den till ett visst ställe mellan sina ben. Kvinnans fingrar kände först bara hans penis, men så förde han hennes fingrar till ringen som satt kring dess rot. Men hennes beröring fick hans lem att hårdna, och han skrek till eftersom ringen skar in i den och gav upphov till en ohygglig smärta.
Kvinnan nästan svimmade av skräck. Det var som om han velat döda och stympa sin egen åtrå. Samtidigt hetsade tanken på hennes ring runt hans penis upp henne sexuellt så att hennes kropp blev varm och mottglig för alla slags erotiska fantasier. Hon fortsatte att kyssa honom medan han bad henne att upphöra därför att det bara gjorde hans smärta intensivare.
Några dagar senare råkade indianen på nytt ut för samma smärtsamma erfarenhet, men han kunde inte få av ringen. Han måste tillkalla en läkare och få ringen avfilad.
Hans fästmö uppsökte honom på nytt och erbjöd sig att fly tillsammans med honom. Han antog hennes erbjudande, och de satte sig till häst och red hela natten tills de tills de kom till en närbelägen stad. Där gömde han henne på ett rum och tog själv arbete på en hacienda i trakten. Hon lämnade inte rummet förrän hennes far tröttnat på att söka efter henne. En av nattvakterna i staden var den enda som visste om att hon fanns där. Han hade hjälpt till att gömma henne eftersom han själv var ung och förstod deras situation. Från sitt fönster kunde hon se honom gå fram och tillbaka på gatan med sin stora nyckelknippa och då och då hörde hon honom ropa ut: "Vädret är klart i natt och allt är lungt i staden."
När någon kom sent hem måste han klappa i händerna och ropa på nattvakten, som dök upp efter en stund och låste upp porten. Medan mannen var borta på arbete brukade kvinnan och nattvakten småprata för att få tiden att gå.
Han berättade för henne om ett brott som nyligen begåtts i staden. Till bakgrunden hörde att de indianer som lämnade bergstrakterna och sitt arbete på haciendorna och drog ned mot djungeln blev vilda och djuriska. Deras anletsdrag förändrades och de finskurna, nobla dragen förgrovades och förslöades.
En indian som tidigare varit en av de vackraste männen i byn hade nu genomgått en sådan förändring. Han var tidigare känd som en elegant, tystlåten man med en sällsam humor och ett drag av återhållen sensualitet. Han hade gett sig av till djungeln och tjänat pengar på jakt. Men han hade gripits av hemlängtan och återvänt. Nu var han fattig och vandrade omkring utan hem. Ingen kände igen honom eller mindes honom.
Efter en tid hade han fångat in en liten flicka som gick på väg till byn och skurit upp hennes könsdelar med en lång kniv som han brukade använda till att flå djurkroppar med. Han hade inte våldtagit henne, men han hade fört in sin kniv i henne och bearbetat henne med den. Hela byn var i uppror. Man kunde inte besluta sig för hur man skulle straffa honom. Till sist beslöt man sig för att återuppliva ett gammalt indianskt bruk för hans skull. Det bestod i att man öppnade nidningens sår och fyllde dem med en blandning av smält vax och frätande syror så att smärtan blev outhärdlig. Sedan skulle han piskas till döds.
Medan nattvakten berättade den hemska historien för kvinnan återvände hennes man från sitt arbete. Han såg henne luta sig ut genom fönsteröppningen och växla ögonkast med vakten. Han blev rasande och rusade upp på rummet. Han stod som en galning framför henne med det svarta håret i vilda testar och ögonen blixtrade av vrede och svartsjuka. Han öste förbannelser över henne och ansatte henne med tusen frågor och tvivel.
Ända sedan incidenten med ringen hade hans penis varit överkänslig. Kärleksakten var förenad med smärta, och han kunde inte upprepa den så ofta han ville. Hans penis svullnade efteråt och värkte i dagar. Han var hela tiden rädd att han inte tillfredsställde sin älskarinna, och att hon därför kanske skulle söka sig en annan älskare. När han såg nattvakten samtala med henne fick han för sig att de hade en affär bakom hans rygg. Nu ville han hämnas, och han ville att hon skulle lida kroppsligen, som han hade lidit för henne. Han tvingade henne att gå ned i källaren där vinfaten låg i rader under de låga takbjälkarna.
Han knöt ett rep om en av bjälkarna. Kvinnan trodde att han skulle slå henne, och hon förstod inte varför han gjorde i ordning en talja. Men så knöt han repet om hennes handleder och drog i repet så att hon blev hängande med hela sin tyngd i de sammanbundna handlovarna.
Det gjorde mycket ont, och hon grät och svor på att hon varit honom trogen hela tiden. Men han var som en galning och lyssnade inte på hennes bedyranden. Först när hon svimmade när han drog åt repet ytterligare kom han till sina sinnen. Han firade ned henne och omfamnade henne och började smeka henne. Hon slog upp ögonen och log mot honom.
Han fylldes av åtrå efter henne och kastade sig över henne. Han trodde att hon kanske skulle göra motstånd eller bli arg eftersom han gjort henne illa, men hon bara log mot honom och gjorde inget för att hindra honom. När han rörde vid hennes sköte upptäckte han att hon var våt. Han älskade henne som en besatt, och hon svarade honom lika intensivt. Det blev den bästa natt de upplevt tillsammans, trots att de låg i mörkret på det hårda, kalla källargolvet.

- Nin

Internatskolan

Det här är en berättelse om livet i Brasilien för länge sedan som det då levdes fjärran från de stora städerna på platser där katolicsmens stränga regler ännu härskade. Pojkar från bättre familjer skickades till internatskolor som drevs av jesuiter som bevarade medeltidens stränga vanor. Pojkarna fick sova på hårda träbritsar, väcktes i gryningen och fick gå direkt till mässan utan frukost. De måste bikta sig var dag, och de bevakades och kontrollerades hela tiden. Atmosfären på skolan var sträng och hämmande. Prästerna intog sina måltider för sig och skapade en aura av helighet kring sig själva. Deras tal och deras gester var stiliserade i givna normer.
Bland dem fanns en mörkhyad jesuit som hade indianblod i ådrorna. Han liknade en satyr med sina stora öron tätt intill huvudet, sin genomträngande blick och sina fylliga läppar som alltid var fuktiga. Hans hår var tjockt och han spred en svag doft av djur omkring sig. Under hans långa bruna kåpa var det ofta något som stod ut, och som de yngre pojkarna inte förstod medan de äldre skrattade åt det bakom hans rygg. Fenomenet kunde uppträda utan förvaning när som helst. Det kunde ske medan klassen läste Don Quijote eller Rabelais eller bara när han betraktade pojkarna, eller när han såg på en viss pojke, en ljushårig en, som var den enda blonde av dem alla och som hade en flickas hy och en flickas ögon.
Han tyckte om att ta honom med sig ensam och visa honom böcker ur sin privata samling. En del av böckerna innehöll reproduktioner av keramik från inkatiden, och på de gamla krukskärvorna fanns bilder av män som stod tätt mot varandra. Gossen ställde frågor som den gamle prästen måste ge undanglidande svar på. Andra bilder var helt otvetydliga. En lång lem pekade ut från den ena mannens underkropp och trängde bakifrån in i den anda.
Under bikten ansatte denne präst pojkarna med frågor. Ju oskyldigare de tycktes vara, desto mer frågade han ut dem i biktstolens mörker. De biktande pojkarna kunde inte se prästen där de låg på knä framför gallret. Hans låga röst trängde nätt och jämt igenom gallret. Hans låga röst tängde nätt och jämnt igenom fram till dem med sina frågor: "Har du någon gång haft sinnliga fantasier? Har du försökt tänka dig hur en kvinna ser ut naken? Vad gör du när du ligger i din säng på kvällen? Har du någonsin smekt dig själv? Vad gör du när du vaknar på morgonen? Har du erektion när du vaknar? Har du kikat på de andra pojkarna när de klär på sig eller när de är nakna i badet?"
Den pojke som ingenting visste lärde sig snart vad som väntades av honom och lärde sig att besvara alla ledande frågor. När han kunde vara med på noterna njöt han av att i detalj bekänna alla känslor och drömmar. En av pojkarna drömde var natt. Han visste inte hur en kvinna såg ut och hur hon var skapt, men han hade sett indianer som idkade bitäkt med vikunjor, ett slags små hjortdjur. Därför drömde han om att han älskade med vukunjor och vakanade våt morgon. Den gamle prästen uppmuntrade bekännelserna. Han lyssnade med oändligt tålamod och utdömde egendomliga straff. En gosse som ständigt onanerade fick order att gå till kapellet med honom när de var ensamma och doppa sin penis i vigvatten för att bli renad från sin lust. Ceremonin utfördes en natt i största hemlighet.
En av de andra gossarna var en vild och okuvad pojke som såg ut som en morisk prins med sin mörka hy och fina anletsdrag. Han hade en hållning som en kung, och hans vackra kropp var så slät att man inte kunde se ett ben under huden, trost att han var slank som en grekisk staty. Denne unge man vägrade att finna sig i tvånget att använda nattskjorta. Han var van att sova naken och han kände det som om nattdräkten skulle kväva honom. Han tog visserligen på den varje kväll som de andra pojkarna, men när han kom under sängkläderna tog han av den i smyg och somnade naken.
Var natt gick den gamle jesuiten en vaktrunda för att se till att ingen av pojkarna kröp ner i någon annans säng eller onanerade eller talade med sina kamrater sedan det blivit skäckt. När han kom till den olydige pojkens säng, lyfte han långsamt och försiktigt på sängkläderna och betraktade hans nakna kropp. Om pojken vaknade bannade han honom. "Jag kom för att se efter om du sov utan nattskjorta igen." Men om han inte vaknade nöjde han sig med att betrakta den nakne, sovande gossen en stund.
En gång, under en anatomilektion när han stod vid katedern och den fickaktige blonde gossen satt och stirrade stint på honom, visade sig en resning under hans kåpa som ingen av pojkarna kunde undgå at lägga märke till.
"Hur många ben har en människa i sitt skelett?" frågade han den blonde.
"Tvåhundraåtta", svarade den blonde som kundes in läxa.
Då hördes en röst bakifrån klassrummet: "Men fader Dobo har tvåhundranio!"
En tid efteråt gick de på en botanisk exkursion. Tio av pojkarna gick vilse, bland dem den vackre blonde. De hamnade i en skog långt från lärarna och de övriga eleverna. De satte sig ned för att vila och besulta sig för vad de skulle göra. Medan de pratade åt de av bär som växte runtomkring dem. Ingen vet egentligen hur det började, men efter en stund låg den blonda pojken naken på magen i gräset och alla de andra gick över honom och tog honom lika brutalt som de skulle ha tagit en prostituerad. De mer erfarna trängde in i hans anus för att tillfredställa sin lust, medan de mindre kunniga använde sig av friktionen mellan hans ben och gned sig mot hans hud som var mjuk som en kvinnas. De spottade i händerna och gned in sina penisar, med saliven. Den blonde gossen i gräset skrek och sparkade och grät, men de andra höll fast honom och begagnade honom tills de var tillfredställda.

- Nin

Sanahin

Ellos

http://store.steampowered.com/app/245620/
http://store.steampowered.com/app/239820/ -Spel

http://dagensbok.com/2001/10/27/sture-dahlstrom-den-store-blondino/ -Bok
http://www.imdb.com/title/tt2103085/?ref_=fn_al_tt_1 -Miniserie
http://www.imdb.com/title/tt0492784/ -Film

bat nut, sjönöt

Utmärkelsen sexigast gamer 2014 gick till Dignitas adc Imaqtpie i LCS:NA

Här i coca cola chinos, tillsammans med Crumbz, Digs djungler

En onaturlig flicka

Vid elva års ålder var Elena Mejías fortfarande som en undernärd hundvalp, med de ensamma barnens glanslösa hud, några gluggar i munnen på grund av försenad tandutveckling, råttfärgat hår och synligt skelett som verkade för knotigt för hennes storlek och såg ut att vilja sticka ut vid knän och armbågar. Ingenting i hennes utseende lät ana något om hennes heta drömmar eller hur lidelsefullt det där barnet i själva verket var. Hon smälte omärkligt in bland de tarvliga möblerna och de urblekta gardinerna i sin mors pensionat. Hon var bara en sorgmodig katta som lekte bland de dammiga pelargonierna och de stora ormbunkarna på innegården eller gick fram och tillbaka med middagsservisen mellan spisen i köket och bordet i matsalen. Det var sällan som någon gäst la märkte till henne, och i så dall var det bara för att säga åt henne att spruta insektsgift på kackerlackorna eller fylla vattentanken i badrummet när pumpens gnisslande mekanism vägrade att forsla vattnet upp till andra våningen. Hennes mor var utmattad av hetta och hushållsarbete och hade inte ork för ömhetsbetygelser eller tid att iaktta sin dotter, och därför märkte hon inte när Elena började förvandlas till en annorlunda varelse. Under sina första år hade hon varit en tyst och blyg liten flicka som alltid sysslade med sina egna mystiska lekar, pratade för sig själv i vrårna och sög på tummen. Hon kom aldrig ut annat än till skolan eller på salutorget, och hon verkade inte intresserad av den stojande flocken av jämngamla barn som lekte på gatan.
Elena Mejias´ förvandling började samtidigt med att Juan José Bernal kom till pensionatet. Näktergalen, som han hade döpt sig själv till och som det stod på en affisch som han satte upp dörren till sitt rum. De flesta av gästerna var studerande eller anställda vid något obskyrt myndighetskontor. Ordentliga damer och herrar, som hennes mor brukade säga. Hon berömde sig av att inte ta emot vem som helst under sitt tak, utan bara förtjänstfulla personer med känd sysselsättning, goda seder, tillräckligt god ekonomi för att kunna betala månadshyran i förskott och villighet att rätta sig efter pensionatets ordningsregler, som mera påminde om ett prästseminariums än om ett hotells. En änka måste vara mån om sitt rykte och vara respektabel, jag vill inte att min rörelse ska bli något tillhåll för lösdrivare och fördärvade individer, brujade modern ofta säga, så att ingen - och allra minst Elena - skulle kunna glömma bort det. En av flickans uppgifter var att bevaka gästerna och hålla sin mor underrättad om allt som kunde verka misstänkt. De där spionsysslorna hade bidragit till att göra flickan omärklig, hon smälte in bland skuggorna i rummen, fanns där i det tysta och visade sig plötsligt som om hon dök upp ur en osynlig dimension. Mor och dotter arbetade tillsammans med pensionatets mångfaldiga göromål, var för sig försjunken i sin tysta rutin, utan behov av att meddela sig med varandra. Det var inte ofta de pratade, och när de gjorde det, någon ledig stund vid siestatiden, handlade det om gästerna. Ibland försökte Elena förgylla de där tillfälliga inneboendes gråa liv, där de vistades en tid i huset utan att lämna några minnen efter sig. Hon lät dem uppleva någon ovanlig händelse, satte färg på dem genom att förse dem med någon hemlig kärlekshistoria eller tragedi, men hennes mor hade en osviktlig förmåga ayy avslöja hennes fantasier. På samma sätt upptäckte hon om dottern dolde någon informaration för henne. Hon hade obevekligt sunt förnuft och en mycket klar uppfattning om allt som försiggick under hennes tak, hon visste exakt vad var och en gjorde vid varje tid på dygnet, hur mycket socker det fanns i skåpet, vem som fick telefon eller vart saxen hade tagit vägen. Hon hade varit gladlynt och till och med söt, och under hennes kylsiga klänningar dolde sig med möda en kropp som fortfarande var otålig och ung, men i så många år hade hon levat fördjupad i småskurna detaljer att sinnets friskhet och glädjen åt att leva hade vissnat bort. Men när Juan José Bernal kom och bad att få hyra ett rum, förändrades allting för henne och också för Elena. Modern blev förtrollad av Näktergalens anspråksfulla drillar och den antydan om berömmelse som affischen gav, på hon gick emot sina egna regler och tog emot honom på pensionatet trots att han inte alls stämde med hennes bild av den idealiska gästen. Bernal sa att han sjöng på natten och därför måste vila på dagen, att han för tillfället inte hade något arbete och följaktligen inte kunde betala en månad i förskott och att han var mycket noga med sin mat och med sin hygien, var vegetarian och behövde duscha två gånger om dagen. Med förvåning såg Elena hur hennes mor utan komentarer skrev in den nya gästen i liggaren och visade honom till hans rum mödosamt släpandes på hans tunga resväska, medan han själv bar gitarren i dess fodral och papptuben där han hade sin dyrbara affisch. Flickan smög sig efter dem upp för trapporna, tryckt intill väggen, och la märke till gästens intensiva ansiktsuttryck när han såg hur städrocken av bomull smet åt kring moderns svettfuktiga skinkor. När Elena gick in i rummet tryckte hon på kontakten, och takfläktens stora propellerblad började snurra med ett vinande av rostig metall.
Från den stunden ändrades husets rutiner. Det var mer att göra, för Bernal sov när de andra hade gått till sina arbeten, han ockuperade badrummet i timtal, satte i sig en överväldigande massa kaninmat som skulle tillagas enkom, ringde telefonsamtal ideligen och använde strykjärnet till sina snobbskjortor utan att pensionatvärdinnan krävde honom på extra betalning. Elena kom hem från skolan när siestasolen lyste och dagen försmäktade under ett förkrossande, bländande ljus, men så dags hade han ännu inte vaknat. På order av sin mor tog hon av sig skorna för att inte störa den konstlade stillhet som tycktes vila över huset. Hon kunde uppfatta tecknen redan från början, långt innan pensionatets andra invånare började viska bakom ryggen på henne. Först var det lukten, en ihållande blomdoft som strömmade ut från kvinnan och låg kvar i luften när hon hade gått genom rummen. Elena kände varenda vrå i huset, och den långa vanan vid att spionera gjorde att hon kunde upptäckta parfymflaskan bakom rispaketen och konservburkarna i skafferiet. Sen märkte hon det mörka strecket av eyeliner på ögonlocken, antydan till rött på läpparna, de nya underkläderna, leendet så snart Bernal äntligen kom ner framåt kvällningen, nybadad och fortfarande fuktig i håret, och satte sig i köket och stoppade i sig sina konstiga fakirrätter. Modern satte sig mitt emot och han berättade historier från sitt liv som artist för henne och skrattade åt var och en av sina egna lustigheter med ett våldsamt skratt som kom nerifrån magen.
De första veckorna kände Elena sig hatisk mot den där mannen som la beslag på allt utrymme i huset och på hennes mors hela uppmärksamhet. Hon tyckte illa om hans briljantinflottiga hår, hans lackerade naglar, hans ovana att sitta och peta tänderna med en tandpetare, hans fåfänga och hans sätt att fräckt låta sig passas upp. Hon undrade vad modern kunde se hos honom, han var ju bara en billig äventyrare, en sångare på usla barer som ingen hade hört talas om, kanske en hallick, efter vad señorita Sofía, en av de äldsta pensionatgästerna, hade antytt viskande. Men så en het söndagseftermiddag när det inte fanns något att göra och tiden verkade stå stilla mellan husets väggar, kom Juan José Bernal ut på gården med sin gitarr, satte sig på en bänk under fikonträdet och började knäppa på strängarna. Ljudet lockade fram alla gästerna, som kom ut en efter en. Först var de lite blyga och begrep inte riktigt vad all uppståndelsen gick ut på, men sen bar de förtjust ut stolar från matsalen och satte sig till rätta kring Näktergalen. Mannen hade ingen märkvärdig röst, men den var tonäker och han sjöng charmfullt. Han kunde alla boleros och rancheras i den mexikanska repertoaren och några gerillasånger fulla med fula ord och hädelser som fick damerna att rodna. För första gången så länge flickan kunde minnas var det feststämning på pensionatet. När det började mörkna tände de två fotogenlampor och hängde upp dem i träden och hämtade öl, och romflaskan som fanns undansälld för att bota förskylningen med. Elena darrade medan hon serverade dryckerna, hon kände de förbittrade orden i de där sångerna och gitarrens klagan i varenda fiber i sin kropp, som feber. Hennes mor vippade med foten i takt. Plötsligt reste hon sig och tog Elena i händerna och de började dansa tillsammans, och genast gjorde alla de andra likadant, till och med señorita Sofá med idel tillgjorda fasoner och nervösa skratt. En lång stund rörde Elena sig efter rytmen i Bernals röst, tätt tryckt mot sin mors kropp, hon drog in den där nya blomdoften som kom från henne, och hon kände sig fullständigt lycklig. Men rätt vad det var märkte hon att modern sakta sköt henne ifrån sig och fortsatte ensam. Med slutna ögon och bakåtlutat huvud började kvinnan som ett lakan upphängt på tork i vinden. Elena drog sig undan och småningom gick de andra också tillbaka till sina stolar och lät pensionatvärdinnan bli ensam kvar där mitt på gården försjunken i sin dans.
Efter den kvällen såg Elena Bernal med nya ögon. Hon glömde bort att hon asvkydde hans briljantin, hans tandpetare och hans arrogans, och när hon såg honom gå förbi eller hörde honom tala kom hon ihåg sångerna från den där improviserade festen och kände på nytt den där hettan i huden och förvirringen i själen, en feber som hon inte kunde förklara i ord. Hon iakttog honom på avstånd, i smyg, ooch så upptäckte hon så småningom saker som hon förut inte hade kunnat lägga märke till, hans axlar, hans grova och starka hals, de tjocka läpparnas sensuella kurva, hans perfekta tänder, elegansen i hans långa smala händer. Hon gick en outhärdlig lust att komma nära honom och begrava ansiktet vid hans mörkhudade bröst, lyssna till luftens vibrationer i hans lungor och ljudet från hans hjärta, andas in hans lukt, som hon visste var torr och skarp som från garvat läder eller tobak. Hon föreställde sig att hon lekte med hans hår, hände på musklerna i hans rygg och lår, utforskade fötternas form och förvandlade sig själv till rök som kunde ta sig in genom hans strupe och ta honom helt i besittning. Men om mannen såg henne och mötte Elenas blick, sprang hon och gömde sig i det bortersta busksnåret ute på gården. Bernal hade kommit att behärska flickans alla tankar, och nu härdade hon inte ut med tiden som stod stilla när hon var borta från honom. I skolan rörde hon sig som i en ond dröm, blind och döv för allt utom sina inre bilder där hon bara såg honom. Vad gjorde han just nu? Kanske låg och sov i framstupa på sängen med persiennerna stängde och rummet i halvdunkel, den varma luften sveptes runt av fläktens propellerblad, en rännil av svett löpte längs efter hans ryggrad, ansiktet låg gömt i kudden. Så fort klockan började ringa ut för dagen, sprang hon hem och bad under vägen att han han inte skulle ha vaknat ännu och att hon skulle hinna tvätta sig och ta på sig en ren klänning och sätta sig att vänt på honom i köket, och låtsas göra sina läxor för att inte modern skulle överhopa henne med hushållssysslor. Och sedan, när hom hörde hur han kom visslande ut ur badrummet, var hon utom sig av otålighet och skräck, övertygad om att hon skulle dö av lycka om han rörde vid henne eller ens talade till henne, och hon längtade efter att det skulle hände men samtidigt var hon beredd att försvinna bland möblerna, för hon kunde inte leva utan honom men inte heller uthärda hans brännande närvaro. Oförmärkt följde hon efter vart han gick, passade upp honom i varenda detalj, anade sig hans önskningar så att hon kunde erbjuda honom vad han behövde innan han bad om det, men hon rörde sig alltid som en skugga för att det inte skulle märka att hon fanns.
På kvällarna kunde Elena inte somna därför att han inte fanns i huset. Hon klev ur hängmattan och vankade omkring som ett spöke i övervåningen och samlade mod för att till slut tyst våga smyga sig in på Bernals rum. Hon stängde dörren efter sig och gläntade på persiennen en aning så att återskenet utifrån gatan skulle komma in och belysa cermonierna, som hon uppfunnit för att ta till sig bitarna av mannens själ som fanns kvar i alla hans tillhörigheter. I spegeln, mörk och blänkande som en dypöl, såg hon länge på sig själv, för där hade han sett sig, och spåren efter de bägge bilderna skulle kunna smälta samman i en omfamning. Hon lutade sig fram mot glaset med vidöppna ögon, såg sig själv i med hans ögon och kysste sina egna läppar i en kall och hård kyss, som hon tänkte sig varm som munnen på en man. Hon kände spegelns yta mot sitt bröst, och då hårdnade bröstens små körsbärsknoppar och lockade fram en dov smärta som löpte ner genom kroppen och stannade på en exakt punkt mellan benen. Hon framkallade den där smärtkänslan gång på gång. Ur klädskåpet tog hon fram en skjorta och Bernals stövlar och tog dem på sig. Hon tog några steg fram och tillbaka i rummet, mycket försiktigt så att det inte skulle höras. Medan hon var klädd så, grävde hon i hans lådor, kammade sig med hans kam, sög på hans tandborste, slickade på hans rakkräm, smekte hans smutskläder. Utan att veta varför hon gjorde det tog hon sen av sig skjortan, stövlarna och sitt nattlinne och la sig naken på Bernals säng, andades girigt in lukten av honom och sökte sig till hans värme för att få hölja in sig i den. Hon rörde vid sig själv överallt på kroppen, med början i kraniets underliga form, öronens genomskinliga brosk, ögonhålorna, munnens grotta, och sen vidare neråt, hon drog upp konturerna av benen i kroppen, av veck, vinklar och kurvor på denna obetydliga helget som var hon själv, och hon önskade att hon varit väldig, tung och förtätad som en val. Hon föreställde sig att hon undan för undan fylldes med en vätska klibbig och söt som honung, att hon spändes ut och växte tills hon blev som en jättestor docka och fyllde hela sängen, hela rummet, hela huset med sin svällande kropp. Ibland utmattad och gråtande, föll hon i sömn några minuter.
En lördagsförmiddag såg Elena genom fönstret hur Bernal kom fram till hennes mor bakifrån när hon stod lutad över bykaret och skrubbade kläder. Mannen la sin arm kring hennes midja men kvinnan flyttade sig inte, som om tyngden av den där armen var en del av hennes kropp. Där Elena stod uppfattade hon hans gest av äganderätt och moderns hängivna attityd, intimiteten mellan dem, den där strömmen som försenade dem i en oerhörd hemlighet. Flickan kände hur svetten bröt ut över hela hennes kropp, hon kunde inte andas, hjärtat var en skrämd fågel som fladdrade innanför revbenen, det stack i händer och fötter och blodet sprängde i fingrar och tår. Från den dagen spionerade hon på sin mor.
Undan för undan fann hon bevisen hon sökte, först bara blickar, en hälsning som drog ut för mycket på tiden, ett leende av samförstånd, misstanken att deras ben rörde vid varandra under bordet och att de hittade på förevändningar för att få vara ensamma. Till sist en kväll, när hon kom tillbaka från Bernals rum där hon hade ägnat sig åt sina förälskelseriter, hörde hon ljudet av vattenledningsbrus inifrån sin mors rum, och då förstod hon att hela den där tiden, medan hon trodde Bernal försörjde sig på att sjunga om nätterna, hade han funnits på andra sidan korridoren, och medan hin kysste minnet av honom i spegeln och drog in doften från lakanen han hade legat på, hade han varit hos hennes mor. Så skickligt som hon hade lärt sig under alla dessa år när hon gjorde sig osynlig, smög hon sig in genom den stängda dörren och fick se dem i färd med att ge sig hän åt sina lustar. Från den fransprydda lampskärmen spred sig ett varmt ljus som avslöjade det älskande paret i sängen. Hennes mor hade förvandlats till en liten rund, skär, stönande, yppig varelse, en böljande havsanemon, idel tentakler och sugfötter, bara mun och armar och ben och öppningar, som rullade runt fastklängd vid Bernals stora kropp. I jämförelse tyckte hon att han verkade stel och trög, med spasmodiska rörelser, en träbit skakad av oförklarliga vindstötar. Flickan hade aldrig förr sett en naken man, och hon blev överraskad av de påfallande olikheterna. Hon tyckte att den manliga naturen verkade brutal, och det tog en lång stund innan hon kunde komma över sin fasa och tvingade sig att se. Men snart greps hon av det fascinerande i synen och kunde iaktta dem uppmärksamt, för att lära sig av modern alla de åtbörder som hade erövrat Bernal från henne själv, åtbörder som var mäktigare än all hennes egen kärlek, alla hennes böner, hennes drömmar och hennes tysta lockrop, starkare än alla hennes magiska cermonier för att kalla honom till sig. Hon var övertygad om att de där smekningarna och viskningarna innehöll nyckeln till hemligheter, och om hon lyckades bemäktiga sig dem skulle Juan José Bernal komma att sova hos henne i hängmattan som sattes upp varje kväll mellan två krokar i klädkammaren.
De följande dagarna levde Elena i ett skymningstillstånd. Hon miste totalt intresset för sin omgivning, även för Bernal själv, som förpassades in i ett reservutrymme i hennes medvetande, och hon försjönk i en fantasitillvaro som helt kom att ersätta de levandes värld. Hon fortsatte följa vardagens rutiner av gammal vana, men själen fanns inte med i någonting hon gjorde. När modern märkte att hon hade mist aptiten skrev hon det på den annalkande pubertetens konto, fastän Elena uppenbarligen var alldeles för ung, och då tog sig tid att sitta ner på tu man hand med flickan och upplysa henne om vilket dåligt skämt det innebar att vara född till kvinna. Elena lyssnade under trumpen tystnad till utläggningarna om bibliska förbannelser och menstruationsblod. Hon var säker på att det där aldrig skulle hända henne själv.
På onsdagen blev Elena hungrig för första gången på nära en vecka. Hon stängde in sig i skafferiet med en konservöppnare och en sked och satte i sig tre burkar ärter. Efter det skalade hon av den röda vaxklädseln från en edamerost och åt upp den som ett äpple. Sen sprang hon ut på gården och vek sig dubbel och spydde upp en grön sörja över pelargonierna. Magknipet och den sura smaken munnen i gav henne känslan av verklighet tillbaka. Den natten sov hon lugnt, inrullad i hängmattan och med tummen i munnen som när hon var spädbarn. På torsdagen vaknade hon glad och munter, hjälpte sin mor att laga kaffe åt pensionatgästerna och åt sen frukost med henne i köket innan hon gick till skolan. Men när hon kom dit klagade hon så illa över våldsam kramp i magen och vred sig och bad att få gå på toaletten så ofta att lärarinnan fram på förmiddagen gav henne lov att gå hem.
Elena tog en lång omväg för att undvika gatorna hemomkring och kom fram till trädgårdsmuren på baksidan som vette mot en ravin. Hon lyckades klättra in och hoppa ner på gården lättare än hon hade trott. Hon hade räknat ut att modern skulle vara ute och handla vid den gär tiden, och eftersom det var dagen då den färska fisken kom, skulle det dröja en bra stund innan hon kom tillbaka. I huset fanns bara Juan José Bernal och senõrita Sofía, som inte hade gått till arbetet senaste veckan därför att hennes ledgångsreumatism var värre.
Elena glömde skolböckerna och skorna under några buskar och smög sin in i huset. Tätt tryckt intill väggen gick hon uppför trappan och höll andan tills hon hörde radion dåna i señiorita Sofías rum och kände sig lite lugnare. Bernals dörr gav henast efter. Där inne var det mörkt, och ett litet tag såg hon ingenting, för hon kom utifrån det strålande förmiddagsljuset, men hon kunde rummet utantill, hon hade gått omkring där inne många gånger, hon visste var allting fanns, exakt var golvet knarrade och hur många steg det var från dörren till sängen. Ändå väntade hon tills ögonen vande sig vid dunklet och möblernas konturer avtecknade sig. Efter några ögonblick kunde hon också urskilja mannen där han låg på sängen. Han låg inte på mage, som hon så ofta hade föreställt sig, utan på rygg ovanpå lakanen, med bara kalsongerna på sig, ena armen utsträckt och den andra på bröstet, och med en hårtest över ögonen. Elena kände hur all rädsla och all otålighet som hade samlat sig de där dagarna plötsligt försvann helt och hållet, så att hon stod där klar och lugn som den som vet vad hon har att göra. Hon tyckte att hon hade upplevt det där ögonblicket många gånger förut, hon sa sig att det inte fanns något att vara rädd för, det var bara en lite annorlunda ceremoni än de tidigare. Sakta tog hon av sig skoluniformen, men hon vågade inte klä av sig sina bomullstrosor också. Hon gick fram till sängen. Nu kunde hon se Bernal bättre. Hon satte sig på sängkanten, en liten bit ifrån mannens hand, och aktade sig så att hennes tyngd inte skulle göra ett enda veck till på lakanen, och så lutade hon sig sakta fram tills hennes ansikte kom bara ett par centimeter ifrån honom och hon kunde känna värmen av hans andedräkt och den sötaktiga lukten från hans kropp, och oändligt försiktigt la hon sig bredvid honom och sträckte ut först det ena benet och så det andra för att han skulle vakna. Hon väntade och lyssnade till tystnaden, och så beslöt hon sig och la handen på hans mage i en nästan omärklig smekning. Kontakten framkallade en svallvåg genom kroppen, som betog henne andan, hon tyckte att hjärtats dunkande borde eka i hela huset och väcka mannen. Det tog flera minuter innan hon sansade sig igen, men när hon märkte att han inte rörde sig släppte spänningen och hon lät handen stödja sig med hela tyngden av armen, som hur som helst var så lätt att det inte störde Bernals vila. Elena kom ihåg vad hon hade sett sin mor göra, och medan hon förde in fingrarna under resåren på kalsongerna sökte hon sig till mannens mun och kysste honom så som hon hade gjort så ofta framför spegeln. Bernal stönade i sömnen och la ena armen om midjan på flickan medan hans andra hand grep tag i henne för att leda den rätt, och hans mun öppnades för att besvara kyssen samtidigt som han mumlade älskarinnans namn. Elena hörde hur han sa hennes mors namn, men istället för att dra sig undan tryckte hon sig närmare honom. Bernal tog henne om midjan lyfte upp henne ovanpå sig och la henne till rätta, och så började han göra sina rörelser. Först då, när han kände vilket bräckligt fågelskelett som låg på hans bröst, gled en gnista av medetenhet genom sömnens bomullsdimma, och han slog upp ögonen. Elena kände hur hans kropp stelnade till och hur han grep henne om revbenen och stötte bort henne så våldsamt att hon hamnade på golvet, men hon reste sig upp och kom tillbaka och försökte omfamna honom på nytt. Bernal slog till henne i ansiktet och for upp ur sängen, förfärad av gud vet vad för uråldriga förbud och skräckdrömmar.
- Onaturliga flicka! Du är onaturlig! skrek han.
Dörren gick upp och señorita Sofia stod på tröskeln.

De följande sju åren levde Elena i en klosterskola, och sedan låg hon tre år vid ett universitet i huvudstaden. Efter det började hon arbeta på en bank. Under tiden gifte hennes mor sig med sin älskare och de fortsatte att sköta pensionatet tillsammans, tills de hade sparat tillräckligt för att kunna dra sig tillbaka till ett litet lanställe där de odlade nejlikor och krysantemer som såldes i staden. Näktergalen satte sin affisch i guldram, men han sjöng aldrig mer på nattklubbar och det var ingen som saknade honom. Han följde aldrig med sin hustru och hälsade på styvdottern, och han frågade inte heller något om henne, för att inte röra upp sina egna funderingar, men han tänkte ofta på henne. Bilden av flickan levde orörd kvar i hans minne, tiden kom den inte vid, hon förblev samma liderliga och älskogskranka barn som han hade stött bort. Det gick därhän under årens lopp att minnet av den där lätta kroppen, den där barnsliga handen på hans underliv och den där babytungan i hans mun växte och blev till en tvångsföreställning. När han omfamnade sin hustrus bastanta kropp måste han koncentrera sig på de där synerna och detaljerat föreställa sig Elena för att kunna väcka njutningens allt svagare signal. Den mogne mannen gick till butiker för barnkläder och köpte bomullstrosor som han sen smekte medan han smekte sig själv. Efteråt skämdes han för de där olovliga stunderna och brände upp trosorna eller grävde ner dem djupt i trädgården, i ett misslyckat försök att glömma bort dem. Han fick smak för att hålla till vid skolor och i parker och titta i smyg på småflickorna, som några bara alltför korta ögonblick försatte honom tillbaka till den där oförglömliga, svindlande torsdagen.
Elena var tjugosju år när hon för första gången kom och hälsade på hos sin mor, för att presentera sin fästman, en kapten i armén som hade friat till henne i en hel evighet. Det unga paret kom dit en sval novemberdag, han var civilklädd för att inte verka alltför utmanande i uniform, och hon hade mängder av presenter med sig. Bernal hade väntat på det där besöket med spänd förväntan som en ung pojke. Han hade sett sig i spegeln ideligen, skärskådat sin bild och undrat om Elena skulle se att han hade förändrat sig eller om Näktergalen skulle synas opåverkad av tidens gång för henne. Han hade förberett sig för mötet genom att välja ut vartenda ord han skjulle säga och föreställa sig alla tänkbara svar. Det enda han inte hade föreställt sig var att han i stället för den brinnande lilla varelse han hade varit besatt av skulle få se för sina ögon en kvinna som var färglös och blyg. Bernal kände sig sviken.
I kvällningen, när ankomstens upprymda stämning hade lagt sig och mor och dotter hade berättat senaste nytt för varandra, bar man ut några stolar på gården för att njuta av svalkan. Luften var tung av nejlkedoft. Bernal ville bjuda på lite vin och Elena följde med honom in för att hämta glas. Ett par minuter senare var de ensamma i det trånga köket. Då frep mannen, som hade väntat så länge på det här tillfället, tag i kvinnans arm och sa att det hade varit ett förfärligt misstag, att han sov den där förmiddagen och inte visste vad han gjorde, att det aldrig hade varit hans mening att slänga henne i golvet eller kalla henne för det där, han bad att hon skulle ha medlidande och förlåta honom, så att han kanske kunde få sitt förnuft tillbaka, för i alla dessa år hade den lågande längtan efter henne plågat honom oupphörligt, bränt i hans blod och förstört hans sinnesfrid. Elena såg förundrat på honom och visste inte vad hon skulle svara. Vad var det för en onaturlig flicka han talade om? För henne hade barndomen hunnit bli så avlägsen, och smärtan efter den där första, avvisade kärleken hade försvunnit in i något tillslutet rum i hennes undermedvetna. Hon hade inget minne av den där torsdagen för länge sen.

- Eva Luna

Mathilde

Mathilde var modist i Paris, och hon var knappt fyllda tjugo när hon blev förförd av baronen. Affären varade visserligen inte längre än ett par veckor, men hon lyckades ändå under den korta tiden lära sig att omfatta hans livsfilosofi och ta efter hans sästt att lösa problem genom att fly från dem. Hon tänkte ofta på en sak som baronen i förbigående talat om för henne en kväll, nämligen att parisiska kvinnor var högt skattade i Sydamerika på grund av sin förfarenhet i älskog och sin livaktighet och esprit. De var så helt annorlunda än de flesta sydamerikanska kvinnor som ännu hyllade traditionella ideal som lydnad och självutplånande till den grad tt de kom att framstå som svaga och ointressanta personligheter som lockade få män att göra sina hustrur till sina älskarinnor.
På samma sätt som baronen utvecklade Mathilde en förmåga att ikläda sig ständigt nya roller. Hon behövde bara intala sig på morgonen när hon borstade håret att "i dag skall jag bli den eller den människan" för att hon verkligen skulle bli det.
En dag beslöt hon att spela rollen som elegant representant för en berömd parisisk modist och resa till Peru. Hon behövde bara spela rollen in i minsta detalj för att allt skulle lycka. Hon klädde sig därför med yttersta omsrog och presenterade sig med en air av elegans hos modisten och blev omgående engagerad som firmans representant. Sedan dröjde det inte länge förrän hon hade en båtbiljett till Lima i sin hand.
Ombord på atlantångaren uppträdde hon som den fransaka elegansens självutnämna ambassadör. Hennes medfödda talang att välja goda viner, rätt parfym och smakfulla kläder gjorde att hon gav intryck av yttersta förfining, och vid måltiderna visade hon sig dessutom vara den perfekta gourmén.
Mathilde hade också en pikant charm som gjorde rollen än mer övertygande. Hon skrattade ständigt och var på gott humör vad som än hände. Om en resväska kom bort skrattade hon bara, och om någon trampade henne på tårna skrattade hon likaså.
Det var hennes skratt som attraherade den spanske rederirepresentanten Dalvedo, och han inbjöd henne att slå sig ned vid kaptenens bord. Dalvedo var mycket elegant i sin smoking och han förde sig som en man av värd. Hans förråd av historier verkade outtömligt. Kvällen därpå tog han henne med på dansen. Han visste mycket väl att resa var för kort för en traditionell uppvaktning, men han började ändå genast flirta med henne och skämtade om det lilla födelsemärke hon hade på hakan. Vid midnatt frågade han om hon tyckte om kaktusfikon. Hon svarade att hon aldrig smakat sådana frukter, och han sade att han hade några i sin hytt.
Men Mathilde ville höja sitt värde genom att göra motstånd, och hon var på sin vakt när de kom in i hans hytt. Hon hade alltid med lätthet avvärjt de närgågna händer hon utsattes för när hon gick på stan och handlade och alltid snäste av de män som beledsagade hennes klienter när de klappat henne på stjärten, liksom hon gjorde det med de manliga vänner som nypt henne i brösten när de satt tillsammans på bio. Inget sådant hetsade upp henne det ringaste. Hon ville bli uppvaktad på ett mer intrikat sätt. Det var ett mönster som bestämts av hennes första kärleksäventyr när hon var sexton.
En dag hade en i Paris mycket känd författare kommit in  i hennes butik. Men det var inte en hatt han sökte. Han frågade om hon sålde ett slags självlysande blommor som han hört talas om, blommorna som lyste i mörkret. Han sade att han ville köpa dem åt en kvinna som lyste i mörkret. Han sade att han kunde svära på att henne hy var självlysande där hon satt i den mörka logen när han bjöd henne till teatern. Hennes hud lyste som snäckskal med en rosa lyster, sade han, och nu ville han köpa några självlysande blommor som hon kunde bära i håret.
Mathilde hade inga sådana blommor, men snart som mannen gått ställde hon sig framför spegeln och betraktade sig själv. Det var just en sådan känsla hon själv ville inspirera hos en man. Kunde hon det? Hennes glöd var inte av det slaget. Hon var mer eld än stilla ljus. Hennes ögon var lysande mörkblå. Hennes hår var blondblekt, men det hade en anstrykning av koppar. Också hennes hud gick i kopparton, och den var inte alls genomskinlig. Hennes kropp var fast och fyllig, och trots att hon inte bar korsett hade hon samma linjer som en snörd kvinna, och hennes rygg var lätt böjd bakåt så tt brösten och sjärten lyftes.
Mannen hade kommit tillbaka. Men den här gången var det inte för att köpa någonting. Han stod och såg på henne, och hans vackra skulpterade ansikte log medan han med en elegant ritual tände en cigarrett och sade: "Den här gången kom jag bara för att träffa dig."
Mathildes hjärta slog snabbt och hon kände att det var det här ögonblicket hon väntat på i åratal. Hon reste sig nästan på tå för att höra resten av vad han sade. Hon kände sig som en självlysande kvinna i en mörk loge som tog emot en bukett lysande blommor. Men allt den elegante gråhårige författaren yttrade med sin aristokratiska röst var: "Så snart jag såg dig styvnade den i byxorna på mig."
Hans råa uttrycksätt gjorde orden till en förolämpning. Hon rodnade och måttade en örfil mot honom.
Scenen upprepades vid flera tillfällen. Mathilde upptäckte att männen ofta tappade talförmågan nät hon närmade sig och helt enkelt inte förmådde uttala några höviska komplimanger. I stället fick hon höra ord som de här nämnda var gång hon visade sig. Hennes inverkan var så direkt överväldigande att allt de förmådde ge uttryck åt var den rent fysiska störningen de upplevde. Hon kunde inte acceptera det som en komplimang utan avskydde det.
Nu var hon i spanjoren Dalvedos hytt, och han höll som bäst på att skala några kaktusfikon åt henne medan han samtalde med henne. Mathilde kände förtroendet återvända. Hon satt på armstödet till en fåtölj i sin aftonklänning av röd sammet.
Dalvedo slutade plötsligt skala fikon. Han reste sig och sade: "Ni har det mest förföriska lilla födelsemärke på hakan." Hon trodde att han skulle försöka kyssa henne, men det gjorde han inte. Istället knäppte han snabbt upp sina byxor, tog fram sin penis och befallde henne med en gest som förde tanken till en apache och en gatflicka att lägga sig på knä.
Mathilde gav honom en örfil och gick mot dörren.
"Gå inte", tiggde han, "ni gör mig galen. Se hur ni har ställt till det för mig. Så här har jag haft det hela kvällen sedan jag först dansade med er. Ni kan inte bara lämna mig nu."
Han försökte omfamna henne. Medan hon kämpade för att komma undan honom, kom hn över hela hennes klänning. Hon måste svepa sin cape om sig för att kunna gå till sin hytt.
Men så snart Mathilde kom till Lima gick hennes dröm i uppfyllelse. Män närmade sig henne med vackra ord och eleganta komplimanger, och dolde på så sätt sin avsikt under charm och elegans. Sådana preludier till könsakten, tillfredställde henne. Hon ville ha lite rökelse. I Lima fick hon det i överflöd, eftersom det var en naturlig del av ritualen där. Hon höjdes på en pedistal av poesi, så hög att hennes fall i blev den slutliga omfamningen kom att synas som ett mirakel. Hon kom att sälja betydligt fler av sina nätter än av sina hattar.
Lima hade vid den här tiden en stor och inflytelserik kinesisk befolkningsgrupp. Opiumrökning förekom ymnigt och rika unga män vandrade från bordell till bordell eller tillbringade sina nätter i opiumhålor som tillhandahöll prostituerade. Det förekom också att de hyrde helt omöblerade rum i de prostituerades område där de kunde samlas i grupper och ägna sig åt narkotika och prostituerade.
De unga lejonen älskade att besöka Mathilde. Hon förvandlade sin affär till en boudoir med schäslonger, siden och spetsar, gardiner och kuddar. Martinez, en peruansk aristokrat, lärde henne att använda opium. Han tog med sig sina vänner till hennes hem där de rökte tillsammans. Ibland kunde de hålla på två eller tre dagat i sträck, borta från världen och sina anhöriga. De tunga gardinerna var föredragna och rummet låg i halvmörker. De delade upp Mathildes kropp mellan sig. Opiet gjorde dem mer lystna än köttsliga. De kunde tillbringa timmar med att smeka hennes ben, och någon av dem kunde ägna sig åt hennes ena bröst medan en annan kysste hennes mjuka nacke med en ytterst lätt beröring av läpparna efter som opiet höjde kroppens känslighet till oanade gränser. En kyss var nog för att få hela kroppen att skälva.
Mathilde brukade ligga naken på golvet. Alla rörelser var ytterst långsamma. De tre eller fyra unga männen låg vilande mot kuddarna. Lättjefullt sökte sig ett finger rätt på hennes kön och trängde in i det, låg där mellan skötets läppar utan att röra sig. Ännu en hand drogs kanske också dit, men nöjde sig med att cirkla runt vulva för att därefter söka en annan öppning.
En av männen förde in sin penis i hennes mun. Hon sög den med oerhört långsamma rörelser, eftersom drogen förstorade varje sensation.
De kunde ligga helt stilla i timmar och bara drömma.
Erotiska syner formades på nytt. Martinez såg en kvinnas kropp, uppsvälld och utan huvud. Hon hade en balinesiskas bröst och en afrikanskas mage i kombination med negressens höga stjärt. Alltsammans blandades samman till en bild av ett enda rörligt kött, ett kött som tycktes elastiskt som gummi. De styva bröste sköt fram mot hans mun och han sträckte sina händer mot dem, men i samma ögonblick sköt andra delar av kroppen ut och blev hängande över hans egen kropp. Benen särades på ett omänskligt, omöjligt sätt som om de bröts loss från kvinnan och lämnade könet fritt och öppet på samma sätt som om man tagit en tulpan i handen och öppnat den med våld.
Hela hennes kön rörde sig, elastiskt som gummi, som om osynliga händer vidgade det och nyfikna händer ville slita sönder kroppen för att komma åt dess inre. Så vändes stjärten mot honom och började förlora sin form som om den drogs isär. Varje rörelse syftade till att öppna kroppen helt äda tills den måste brista. Martinez blev rasande över att andra händer rörde vid kroppen. Han satte sig upp och famlade efter Mathildes bröst, och om han fann en hand på det eller en annan mun som sög, drog han sig i stället mot hennes mage som om hon vore den kvinnobild som hemsökte honom i hans opiedrömmar, och han gled ned längs hennes kropp så att han kunde kyssa hennes sköte mellan de särade benen.
Mathilde njöt så oerhört av männens smekningar som nästan aldrig upphörde att hon glömde att hon sällan fick orgasm. Hon blev medveten om det först när hon vaknade upp ur sina opdiedrömmar med en känsla av rastlöshet i kroppen.
Efteråt kunde hon ligga och fila naglarna innan hon täckte dem med lack och gjorde en omsorgsfull toalett med tanke på kommande upplevelser. Hon borstade sitt blonda hår och satt i solen och blekte sitt könshår till matchande färg med hjälp av vätesuperoxid på bomullstussar.
När hon blivit ensam hemsöktes hon av tanken på att männens händer som smekte hennes kropp. Hon kunde erfara hur det kändes när en hand gled ned mot hennes midja, och hon mindes hur Martinez öppnat hennes sköte som en blomknopp med sina snabba tungrörelser och hur det känts när han kysste den lilla gropen där ryggraden slutade. Han älskade den gropen som ledde hans fingrar och tunga i en kurva nedåt tills de försvann mellan de runda skinkorna.
Mathilde blev alltmer upptänd ju mer hon tänkte på Martinez, och hon orkade inte vänta på hans återkomst. Hon såg ned på sina ben. Hon hade vistats så mycket inomhus att de blivit helt vita. Hon hade samma lockande, kritvita hy som kinesiska kvinnor. Just den morbida belkhet som män, och då framförallt de mörkhyade peruanerna, älskade. Hon betraktade sin mage. Där fanns inte en linje som inte var perfekt. Hennes blygdhår lyste gulrött i solskenet.
"Hur ser han mig?" frågade hon sig själv. Hon reste sig och ställde en hög spegel mot en stol vid fönstret. Det var en härlig syn. Hyn var perfekt och vulva fyllig och svagt rosa. Hon tyckte den liknade en gummiplantas blad som det lättaste tryck av ett finger kan få att utsöndra droppar av mjölk likt den doftande dagg hennes sköte kunde avge vid beröring som en havets snäcka. Det var så Venus fötts ur havsvågens skum. Innerst fanns denna kärna av kryddad honing i henne, den som endast smekningar kunde få att rinna fram ur hennes kropps dolda gömslen.
Mathilde undrade om hon skulle kunna få denna sav att stiga ur sin kropps mystiska kärna. Med fingrar särade hon de små, inre läpparna och började smeka mjukt som en katt. Hon smekte fram och åter som Martinez brukade med sina känsliga mörka fingrar. Hon mindes hur hans mörka fingrar avtecknade sig mot hennes hud i skarp kontrast. De hade verkat så grova att man kunnat tro att de skulle göra illa snarare än framkalla njutning. Men han rörde henne så mjukt som sammet när han smekte hennes sköte. Hon höll blygdläpparna som han brukade, mellan pekfingret och tummen, och smekte lätt med andra handen. Hon förnam samma sensation som när Martinez fingrar smekte henne. Hon kände att hon smälte och att salta droppar täckte hennes köns vingar och fick skötet att glänsa.
Nu ville Mathilde veta hur hon såg ut när Marthines sade åt henne att vända sig runt. Hon lade sig på vänster sida med stjärten mot spegeln. Nu kunde hon se sitt kön i ett annat perspektiv. Hon rörde sig som hon brukade röra sig för Martinez. Hon såg sin egen hand komma över den runda stjärten, och hon började smeka den. Men andra handen smekte hon fram och åter över vulva innan hon förde in ett finger i slidan och började gnida sig mot det. Nu greps hon av lust att bli tagen från båda håll samtidigt, och hon förde därför in sitt andra pekfinger i anus. När hon rörde sig framåt kände hon fingret i slidan, och när hon rörde sig bakåt var det det andra som eggade henne, precis som när Martinez och en av hans vänner smekte henne samtidigt. Den annalkande orgasmen hetsade upp henne och hennes rörelser blev allt mer konvulsiviska, som om hon höll på att plocka den sista frukten från en gren och frenetiskt drog i grenen för att dra till sig allt i en vild orgasm som kom över henne medan hon betraktade sig själv i spegeln och såg händerna röra sig och åtråns dagg göra hela hennes kön glittrande vått mellan benen.
Efter att ha sett sina rörelser i spegeln förstod hon en historia som en sjöman berättat för henne - om hur hans skeppskamrater tillverkat en kvinna av gummi åt sig för att fördriva tiden och tillfredställa sina begär under de sex, sju månader de tillbringade till havs. Dockan var mycket vacker och naturtrogen, och sjömännen älskade henne och tog henne med sig i sängen. Hon var gjord så att varje öppning kunde tillfredställa dem, och hon hade just den egenskapen som en gammal indian en gång tillskrivit sin unga hustru: Strax efter giftemålet var hans hustru älskarinna åt varenda ung man på hela haciendan. Husbonden kallade då till sig den gamle indianen för att informera honom om hans unga hustrus skandalösa uppträdande och rådde honom att hålla efter henne bättre. Indianen skakade på huvudet och svarade: "Inte vet jag varför jag skall bry mitt huvud så mycket över det. Min hustru är inte gjort av tvål. Hon blir inte utsliten."
Detsamma var fallet med gummikvinnan. Sjömännen fann henne outtröttlig och ständigt  lika villig, med andra ord den perfekta partnern. Det förekom ingen svartsjuka och inga strider mellan dem. Gummikvinnan blev högt älskad, men trots sin oskuldsfulla natur, sin lydighet och beredvillighet, generositet, tystnad och trohet gav hon dem allesammas syfilis.
Mathilde skrattade när hon mindes den unga peruanske sjöman som berättat historien för henne. Han hade beskrivit hur han legat på henne som om hon varit en luftmadrass, och hur hon fått honom att ramla av helt och hållet ibland för att det var så bra studs i henne. Mathilde kände sig precis som en sådan gummikvinna när hon tagit opium. Vilken underbar känsla av total uppgivelse gav det inte! Hennes enda pliktsyssla bestod i att räkna de pengar hennes vänner gav henne.
En av dem, Antonio, verkade inte nöjd med hennes luxuösa boudoir. Han bad alltid att hon skulle besöka honom i hans hem. Han var en framgångsrik boxare, och han såg ut som en man som vet hur han skall få kvinnor att göra allt för honom och till och med försörja honom. Han hade på samma gång den elegans som krävdes för att en kvinna skulle vara stolt över honom och det slags behagfullhet i uppträdandet som man anade skulle kunna slå om i våldsamhet på ett ögonblick när så krävdes. Hans blick liknade den hos en katt som får oss att vilja smeka den, men som ändå klart säger att den inte älskar någon och att den inte känner sig tvungen att besvara de känslor den väcker.
Han hade en älskarinna som matchade honom perfekt och som var hans like i styrka och livskraft och som inte lät sig bekommas av några törnar. Hon bar sin kvinnlighet med ära och krävde aldrig medkänsla från någon mans sida. Hon var en verklig kvinna som visste att ett rejält nappatag var nyttigt (medömkan bara förgiftar) och att de verkligt sköna återföreningarna bara kan komma efter en häftig strid. Hon visste att när Antonio inte var hos henne var han tillsammans med den franska kvinnan och och rökte opium. Men det var bättre än att inte alls veta var han befann sig.
I dag förberedde han sig för ett nytt opiumparty, och han hade just avslutat sin toalett och borstat sin mustasch. Han klappade sin älskarinna på stjärten för att blidka henne och nöp henne förstulet i skinkorna. Hon hade ett ovanligt utseende och en smula afrikanskt blod i ådrorna. Hennes bröst satt högre än på någon annan kvinna han sett. De var faktiskt parallella med skulderlinjen, och de var stora och helt runda. De var hennes bröst som först attraherat honom. Deras provocerande läge när munnen hade väckt omedelbart gensvar i honom. Det var som om hans kön stod i nära förbindelse med hennes bröst, och så snart han fick syn på dem i horhuset där han upptäckte henne, reste sig hans kön för att utmana dem på lika vilkor. Var gång han gick dit var det på samma sätt. Till sist tog han henne med sig från bordellen och bodde tillsammans med henne. I början kunde han bara älska med hennes bröst. De förföljde honom och blev en fix idé hos honom. När han förde in sin penis i hennes mun tyckte han att de pekade hungrigt mot den, och han begravde sin fallos mellan hennes bröst och tryckte sig mot dem. Vårtorna var stora och de hårdnade i hans mun som persikokärnor.
Hon blev upphetsad av hans smekningar, men han brydde sig inte om hennes lägre kroppsregioner. Hennes ben darrade och bad om handling och hennes kön öppnade sig och fuktades, men han brydde sig inte om det. Han fyllde sin mun med hennes bröst och lät sin penis vila mellan dem. Han tyckte om att se sin sperma spruta över dem. Hennes kropp kastades av och an och hennes ben och kön skälvde vid varje smekning. Till sist stod hon inte ut längre utan förde dit sina egna händer och smekte sig själv.
Också denna morgon upprepade han samma cermoni innan han gick. Han smekte henne och bet i hennes bröst. Hon erbjöd honom sitt sköte, men han ville inte. Han lät henne knäböja framför honom och förde in sin penis i hennes mun. Hon gned sina bröst mot honom, och den här gången fick det henne att komma. Efteråt gick han ut och promenerade genom staden mot Mathildes våning. Dörren var inte låst, och han smög in med kattmjuka steg som inte hördes. Han fann Mathilde liggande på golvet framför en spegel. Hon låg på alla fyra och såg mellan benen på sin egen spegelbild.
"Rör dig inte," sade han, "jag älskar den ställningen."
Han hukade sig över henne som en jättelik katt, och hans penis sjönk in i henne. Han gav Mathilde allt som han förnekade sin älskarinna. Till sist sjönk hon ned under hans tyngd och låg platt på mattan. Han lyfte hennes stjärt med båda händerna och tryckte sig mot henne på nytt och på nytt. Hans penis tycktes gjord av järn. Den var lång och smal och han rörde den i alla riktningar. Hon hade aldrig mött någon så aktiv älskare. Han rörde sig fortare och fortare och sade med hes röst: "Kom nu, kom nu, kom, jag ber dig. Ge mig allt nu. Ge mig det. Som du aldrig gjort förr. Ge mig dig själv nu." När hon hörde hans ord började hon kasta sig mot honom som en galning och orgasmen om som en blixt som slog ner i dem båda samtidigt.
De andra fann dem fortfarande omslingrade på mattan när de kom. De skrattade när de såg spegeln som bevittnat omfamningen, och började göra iordning sina opiumpipor. Mathilde var slö och lättjefull. Martinez började på nytt drömma opiumdrömmar om sin uttänjda kvinnogestalt med öppet kön. Antonio behöll sin erektion och bad Mathilde sitta ovanpå. Hon gjorde som han bad.
När opiumfesten var slut och alla utom Antonio hade gått, upprepade han sin begäran att hon skulle följa honom till hans lya. Hennes sköte brann ännu efter hans intensiva rörelser, och hon biföll den här gången hans önskan. Hon ville vara hos honom och hon längtade efter att han skulle upprepa sitt famntag.
De gick tysta genom kineskvarterens trånga gator. Kvinnor från jordens alla länder log mot dem från öppna fönster eller stod i dörröppningen och vinkade inbjudande. Några av rummen var helt öppna mot gatan. Bara ett draperi dolde sängarna. Man kunde också se par som älskade. Där fanns syriska kvinnor som bar sitt hemlands klädedräkt, och arabiska kvinnor med sina halvnakna kroppar täckta av smycken. Naturligtvis fanns det också kinesiska och japanska kvinnor som gjorde små tecken åt dem, och storvuxna afrikanska kvinnor som satt på huk i cirklar och pratade med varandra. Ett hus var fullt av franska horor som bar korta rosa linnen och satt och stickade och sydde, precis som om de var hemma på sin egen franska gatan. De försökte alltid locka de förbipasserande med löften om olika specialiteter.
Husen var små och sparsamt upplysta. Röken låg som en dimma i rummen och allsköns mumlande och viskande röster hördes dimma från deras inre, drucknas mumlande och lallande och ljudet av par som älskade. Kineserna prydde sina tillhåll med skärmar och draperier, papperslyktor och rökelse, buddhabilder av guld. Det hela blev till ett virrvarr av smycken, pappersblommor, silkesdraperier och fällar, och kvinorna var lika skiftande som hela utstyrseln omkring dem där de stod och inbjöd förbipasserande män att älska med dem.
Det var här Antonio hyrde ett rum. Han tog med Mathilde uppför den fallfärdiga trappan, öppnade en dörr som nästan var på väg från sina gångjärn och sköt henne framför sig in i rummet. Där fanns inte en enda möbel, men golvet var täckt av en kinesisk matta. På mattan låg en man klädd i trasor. Han var så avtärd och såg så sjuk ut att Mathilde ryggade tillbaka.
"Jaså, du är här", sade Antonio ganska irriterat.
"Jag hade ingenstans att ta vägen."
"Här kan du inte stanna, det vet du. Polisen är efter dig."
"Jag vet det."
"Jag antar att det var du som stal de där kokainpartiet häromdagen. Jag förstod att det måste ha varit du."
"Ja, det var jag." Mannen talade i en likgiltig ton som om han var i trance.
Mathilde såg att hans kropp var täckt av ärr och små sår. Han satte sig upp med stor ansträgning. I ena handen höll han en ampull, och i den andra en pennkniv och en reservoarpenna.
Hon såg på honom med undran och skräck.
Han bröt toppen av ampullen med ena fingret och skakade av glasskärvorna. I stället för att dra upp innehållet i en spruta drog han upp det i reservoarpennan. Så gjorde han en skåra i armen med pennkniven, ett nytt sår bland alla de gamla och nyare halvläkta, och i den skåran förde han in reservoarpennan och tryckte in kokainet i sitt kött.
"Han har inte ens pengar till en spruta", sade Antonio. "Och jag gav honom inga pengar eftersom jag trodde jag kunde hindra honom från att stjäla. Men det är just vad han har börjat göra."
Mathilde ville gå därifrån, men Antonio hindrade henne. Han ville att hon skulle ta kokain tillsammans med honom. Den andre mannen låg stilla med slutna ögon. Antonio tog fram en spruta och gav Mathilde en injektion.
De låg tillsammans på golvet och Mathilde kände en tilltagande bedövning. "Du känner dig stum, inte sant?" sade Antonio. Det var som om hon bedövats med eter. Hans röst verkade komma från något ställe långt borta. Hon gav honom tecken att hon kände det som om hon höll på att svimma. "Det går strax över", sade han.
Strax efteråt började en hemsk dröm. Långt borta såg hon Antonios kropp, väldigt stor och mörk. Han grep pennkniven och böjde sig över henne. Hon kände hans penis inne i sin kropp. Den var mjuk och skön och hon rörde sig med långsammam, avslappnade rörelser. Så drogs hans penis ut ur henne, och hon kände den glida i den silkesmjuka fukten mellan hennes ben. Hon hade inte blivit tillfredställd, och hon gjorde en gest liksom för att återta den in i sig. I mardrömmens nästa fas höll Antonio pennkniven lyftad över henne med bladet utfällt och förde den mot hennes särade ben. Han nådde henne med knivspetsen och stack långsamt in bladet. Hon kände ingen smärta. Hon kunde inte röra sig, hon var hypnotiserad av knivbladet. Plötsligt blev hon medveten om vad som höll på att hända - och att det inte var någon mardröm. Antonio betraktade knivspetsen som rörde vid hennes köns mynning. Hon skrek. Plötsligt öppnades dörren. Det var polisen som kommit för att hämta kokaintjuven.
Mathilde räddades från den man som så ofta skurit upp gatflickor, och som just därför aldrig rörde sin älskarinnas sköte. Han hade varit ofarlig bara han bodde med henne och hennes utmanande bröst tagit all hans uppmärksamhet i anspråk och fått honom att glömm skötet och sin sjukliga dragning till vad han kallade "kvinnans lilla sår", som han var så våldsamt frestad att förstora.

- Nin, venusdeltat

Två ord

Hennes namn var Belisa Crepusculario, men inte enligt dopattest eller tack vare hennes mors ingivelse, utan därför att hon själv sökt rätt på det och klätt sig i det. Till yrket var hon ordförsäljerska. Hon reste omkring i landet, från de högläntaste och kallaste trakterna till de varmaste kusterna, till festplatser och marknader, och slog upp fyra käppar med ett tälttak, där hon fick skydd för sol och regn och tog emot sina kunder. Hon behövde inte ropa ut sina varor, gör hon hade färdats så ofta fram och tillbaka att alla kände henne. De fanns de som väntade på henne från år till år och som bildade kö framför hennes stånd när hon visade sig i byn med sitt knyte under armen. Hon höll rimliga priser. För fem centavos levererade hon minnesverser, för sju förbättrade hon kvaliten på drömmar, för nio skrev hon kärleksbrev och för tolv hittade hon på förolämpningar åt oförsonliga ovänner. Hon sålde sina berättelser också, men det var inga fantasihistorier utan långa sanna berättelser ur livet, som hon föredrog utan att staka sig och utan att hoppa över något. På så sätt förmedlade hon nyheter från den ena byn till den andra. Folk betalade henne för att hon skulle lägga till ett par rader: ett barn har fötts, den och den är död, vår son och vår dotter har gift sig, skörden har brunnit. På varje ställe samlades en liten folhop kring henne för att lyssna när hon började tala, och så fick de reda på hur andra människor levde, vad som hänt avlägsna släktingar, detaljer från inbördeskriget. Åt den som köpte för femtio centaos av henne skänkte hon ett hemligt ord att jaga bort sorgsenhet med. Naturligtvis fick alla inte samma ord, för det skulle ha varit ett kollektivt bedrägeri. Var och en fick sitt och kunde vara säker på att ingen annan använde det för samma andamål i hela universum eller längre bort ändå.
Belisa Crepusculatio var född i en familj så fattig att den inte ens ähde namn att kalla barnen för. Hon kom till världen och växte upp i landets mest ogästvänliga trakter, där regnet somliga år blir till laviner av vattensom drar med sig allt, och där det andra år inte faller en enda droppe från himlen, och solen växer tills den tar upp hela horisonten och världen blir en öken. Tills hon fyllde tolv år hade hon ingen annan sysselsättning eller förmåga än att överleva århundradens hunger och trötthet. Under en ändlös torrtid fick hon begrava fyra yngre syskon, och när hon insåg att det snart skulle bli hennes egen tur beslöt hon sig för att gå bort över slätterna i riktning mot havet, för att kanske lyckas lura döden under vägen. Jorden var eroderad och kluven i djupa sprickor, översållad av stenar, döda träd och taggiga buskar, djurskelett vittnade om hettan. Då och då stötte hon på familjer som gick mot söder och följde efter vattnets hägring liksom hon själv. En del hade börjat vandringen med sina ägodelar på ryggen eller i kärror, men de förmådde knappt förflytta sina egna benknotor och de hade inte hunnit långt förrän de blev tvugna att lämna sina tillhörigheter. De släpade sig mödosamt fram, med huden torr som ödleskin och ögonen brända av ljusets reflexer. Belisa hälsad dem med en åtbörd när hon gick förbi, men hon stannade inte, för hon kunde inte slösa bort sina krafter på att utöva medlidande. Många stupade längs vägen, men hon var så envis att hon lyckades ta sig igenom helvetet och till slut komma fram till de första källådrora, tunna rännilar, nästan osynliga, som gav näring åt torftig växtlighet och som längre fram blev till bäckar och gölar.
Belisa Crepusculario klarade livet, och därtill upptäckte hon alldels av en slump skrivkonsten. När hon kom till en by nära kuten, släppte vinden en sida ur en tidning framför hennes fötter. Hon tog det där gulnade och sköra pappret och satt en lång stund och tittade på det utan att förstå vad det skulle användas till, men så segrade nyfikenheten över hennes blyghet. Hon gick fram till en man som stod och tvättade en häst i samma grumliga pöl där hon hade släckt sin törst.
- Vad är det här? frågade hon.
- Det är en sportsida i tidningen, svarade mannen utan att visa sig förvånad över hennes okunnighet.
Svaret gjorde flickan förbluffad, men hon ville inte verka framfusig utan frågade bara vad det där flugkrafset betydde som var ritat på papperet.
- Det är ord, flicka lilla. Där står att Fulgencio Barba slog knockout på El Negro Tiznao i tredje ronden.
Den dagen fick Belisa Crepusculario reda på att orden går omkring lösa utan ägare och att vem som helst med lite skicklighet kan lägga beslag på dem och sen driva handel med dem. Hon tänkte över sin situation och kom fram till att det inte var många yrken hon skulle kunna ägna sig åt utom att prostituera sig eller ta tjänst i köket hos de rika. Att sälja ord tyckte hon verkade vara ett anständigt alternativ. Från den stunden utövade hon det yrket och intresserade sig aldrig för något annat. Till att börja med bjöd hon ut sina varor utan en aning om att ord också kunde skrivas på andra ställen än i tidningar. När hon fick veta det, räknade hon ut vilka oändliga möjligheter hennes affärsverksamhet kunde erbjuda, och av sina sparpengar betalade hon en präst tjugo pesos för att han skulle lära henne läsa och skriva. För de tre pesos hon hade kvar köpte hon en ordbok. Den studerade hon från början till slut, och sen kastade hon den i sjön, för hon hade inte för avsikt att lura sina kunder med konserverade ord.

Flera år efteråt, en morgon i augusti, satt Belisa Crepusculatio mitt på ett torg under sitt tälttak och sålde juridisk bevisföring åt en gammal man som hade anhållit om sin pension i sjutton år. Det var marknadsdag och mycket liv och rörelse runt omkring. Plötsligt hördes skrik och ljudet av galopperande hästar, hon såg upp från texten och fick först syn på ett dammoln och så på en skara ryttare som kom sättande. Det var Överstens folk, under befäl av Mulatten, en jätte som var känd i hela trakten för sin snabbhet med kniven och lojalitet mot sin chef. Bägge två, Översten och Mulatten, hade varit upptagna med inbördeskriget i hela sitt liv, och deras namn var oupplösligt förbundna med förödelse och olycka. Krigarna stormade in i byn som en skenande hjord, omvärvda av oväsen och drypande av svett, och det såg ut som efter en orkan där de hade farit fram. Hönsen flaxade åt alla håll, hundarna sprang bort och kvinnorna rusade iväg med sina barn, och på marknadstorget fanns inte en levande själ kvar utom Belisa Crepusculario, som aldrig hade sett Mulatten och därför blev förvånad när han red fram till henne.
- Det är dig jag säger! skrek han pch pekade på henne med sin hoprullade piska, och innan orden var utsagda kasstade två man sig över henne och vräkte omkull tältet och slog sönder bläckhornet, och så band de henne till händer och fötter och la henne som en sjömanssäck över länden på Mulattens häst. Varpå de satte av i galopp bort mot kullarna.
Flera timmar senare, när Belisa Crepusculario var halvdöd och hjärtat hade smulats sönder till sand i bröstet på henne av stötarna på hästryggen, kände hon att de gjorde halt och att fyra kraftiga händer lyfte ner henne på marken. Hon försökte resa sig upp och värdigt höja huvudet, men krafterna svek henne och hon föll ihop med en suck och sjönk in i en omtöcknad sömn. Efter flera timmar vaknade hon av den lantliga nattens brusande ljud, men hon fick inte tid att tolka ljuden, för när hon slog upp ögonen mötte hon Mulattens otåliga blick där han stod på knä bredvid henne.
- Äntligen vaknar du, kvinna, sa han och räckte henne sin fältflaska för att hon skulle få dricka en klunk brännvin med krut i och leva upp igen.
Hon ville ha reda på varför hon hade blivit så illa behandlad, och då förklarade han att Översten behövde hennes tjänster. Han lät  henne få blöta sig lite i ansiktet, och så tog han henne med sig längst bort i lägret, där landets mest fruktade man låg och vilade i en hängmatta uppspänd mellan två träd. Hon kunde inte se hur han såg ut i ansiktet, för det doldes av lövverkets skiftande skuggor och av den outplånliga skuggan efter många års liv som bandit, men hon föreställde sig att han måtte se lastbar ut eftersom hans jättelika adjutant uppträdde så ödmjukt inför honom. Därför blev hon överraskad av hans röst, som var mild och nyanserad som en lärares.
- Är det du som säljer ord? frågade han.
- Till din tjäns, stammade hon och spanade in i dunklet för att kunna se honom bättre.
Översten reste sig och skenet från facklan som Mulatten bar föll rakt i ansiktet på honom. Hon såg hans mörka hud och hans vilda pumaögon och visste genast att hon stod inför den ensammaste mannen i världen.
- Jag vill bli president, sa han.
Han var trött på att färdas omkring på denna fördömda jord och föra meningslösa krig och lida nederlag som inga bortförklaringar kunde förvandla till segrar. I många år hade han sovit under bar himmel, blivit stucken av mygg och livnärt sig på iguanaödlor och ormsoppa, men sådana små obehag var inte skäl nog för honom att ändra sitt liv. Vad som verkligen besvärade honom var skräcken i människors ögon. Han ville rida in i byarna under triumfbågar, bland färgrika flaggor och blomster, han ville att folk skulle hylla honom och ge honom nyvärpta ägg och nybakt bröd i gåva. Han var trött på att se hur männen flydde undan när han kom förbi, hur kvinnorna fick missfall av skräck och småbarnen darrade, och därför hade han bestämt sig för att bli president. Mulatten föreslog att de skulle rida till huvudstaden och galoppera in i regeringspalatset för att ta över styret, alldeles som de tog så mycket annat utan att be om lov, men Översten var inte intresserad av att bli en ny tyrann, såna hade det funnits nog av där i landet, och på det sättet skulle han dessutom inte kunna vinna människors tillgivenhet. Hans idé gick ut på att bli utsedd av folket i valet i december.
- Då behöver jag kunna tala som en presidentkandidat.
Kan du sälja ord till ett tal åt mig? frågade Översten Belisa Crepusculario.
Hon hade tagit emot många beställningar, men ingen som den här.  Ändå kunde hon inte säga nej, för hon var rädd att Mulatten skulle skjuta henne för pannan, eller ännu värre, att Översten skulle börja gråta. Samtidigt fick hon lust att hjälpa honom, för hon kände en bultande hetta i sin hud, en mäktig lust att röra vid den där mannen, låta sina händer fara över honom, hålla honom i sin famn.
Hela natten och en stor del av nästa dag letade Belise Crepusculario i sitt förråd efter ord som lämpade sig för en presidentkandidat. Hon bar noga bevakad av Mulatten, som inte tog ögonen från hennes fasta vandrerskeben och hennes jungfruliga bröst. Hon ratade de sträva och barska orden, de alltför blomstrande, de som blekts ur överdrivet bruk, de som gav omöjliga löften, de som saknade sanningshalt och de oklara, och kvar blev bara de som med säkerhet kunde röra männens tankar och kvinnornas intuition. Med hjälp av de kunskaper hon köpt för tjugo pesos av prästen skrev hon ner talet på ett papper och gav sen tecken åt Mulatten att han skulle knyta upp repet som han hade bundit fast henne vid fotlederna med i ett träd. På nytt blev hon förd till Översten, och när hon såg honom kände hon omigen samma bultande oro som vid det första mötet. Hon räckte honom pappret och väntade medan han höll det med fingertopparna och tittade på det.
- Vad fan står det här? frågade han till slut.
- Kan du inte läsa?
- Föra krig är vad jag kan, svarade han.
Hon läste upp talet högt för honom. Hon läste det tre gånger, så att hennes kund skulle kunna pränta in det i minnet. När hon slutade såg hon gripenhet i ansiktet på krigarna som hade samlats för att lyssna på henne, och hon märkte att Överstens gula ögon lyste av hänförelse, för han var säker på att med hjälp av de där orden skulle president posten bli hans.
- Om pojkarna står där med gapande mun när de har hört talet tre gånger, då är det värt besväret, Översten. sa mulatten gillande.
- Vad är jag skyldig för ditt arbete, kvinna? frågade Översten.
- En peso, Översten.
- Det var inte dyrt, sa han och öppnade väskan med resterna av det senaste krigsbytet, som han hade hängande vid bältet.
- Dessutom har du rätt till lite påbröd. Du ska få två hemliga ord, sa Belisa Crepusculario.
- Vad menas med det?
Och så förklarade hon att varje gång en kund betalade henne femtio centavos, skänkte hon honom ett ord för enskilt bruk. Översten ryckte på axlarna, för han hade inte det ringaste intresse av erbjudandet, men han ville inte vara oartig mot den som hade tjänat honom så väl. Utan att göra sig någon brådska gick hon bort till pallen av läder där han satt, och lutade sig fram för att ge honom gåvan. Då kände mannen lukten av vilt djur som kvinnan spred omkring sig, brandvärmen från hennes höfter, den vidunderliga beröringen av hennes hår och doften av mynta i andedräkten som viskade i hans öra de två hemliga orden han hade rätt till.
- De är dina, Översten, sa hon och drog sig tillbaka. -
Du får använda dem så mycket du vill.
Mulatten följde Belisa till vägkanten och såg hela tiden med bönfallande ögon på henne som en herrelös hund, men när han sträckte ut handen och tänkte röra vid henne hejade hon honom med en fors av påhittade ord, som hade den verkan att hans lystnad skrämdes bort, för han trodde att det var något slags oåterkallelig förbannelse.

Under månaderna september, oktober och november höll Översten sitt tal så många gånger att det skulle ha bränts till aska av nötningen om det inte hade varit gjort av glänsande och hållbara ord. Han genomkorsade landet i alla riktningar, tågade in i städerna med segerrik min och gjorde uppehåll också i de allra mest bortglömda små byarna, där bara lite avfall vittnade om människors närvaro, allt för att övertala väljarna att rösta på honom. Medan han stod på en estrad mitt på torget och talade, delade Mulatten och hans folk ut karameller och målade hans namn med guldsprej på väggarna, men ingen brydde sig om den där marknadsföringen, för de var bländande av tydligheten i hans förslag och den poetiska klarheten i hans resonemang, smittade av hans enorma önskan att rätta till historiens misstag och glada för första gången i sina liv. När presidentkandidatens anförande var slut, sköt truppen av sina pistoler i luften och tände smällare, och när de till slut gav sig av därifrån låg det kvar ett kölvatten av förhoppningar som höll sig kvar i luften i många dagar, som det lysande minnet av en komet. Snart blev Översten den populäraste politikern. Han var ett aldrig förut skådat fenomen, den där mannen som hade dykt upp ur inbördeskriget full av ärr och talade som en professor. Hans anseende spred sig över hela nationen och rörde fosterlandets hjärta. Pressen intresserade sig för honom. Journalisten kom resande långväga ifrån för att intervjua honom och upprepa hans uttalanden, och på så sätt fick han allt fler anhängare och allt fler ovänner.
- Det går bra för oss, Överste, sa Mulatten efter tolv veckors framgångar.
Men presidentkandidaten lyssnade inte på honom. Han upprepade sina två hemliga ord för sig själv, så som han gjorde allt oftare. Han uttalade dem när en längtan gjorde honom svg, han mumlade dem i sömnen, han bar dem med sig på hästen, han tänkte på dem innan han höll sitt berömda tal och han kom på sig själv med att avnjuta dem i obevakade ögonblick. Och varje gång de där två orden kom för honom, framkallade han Belisa Crepusculario för sin inre syn och alla hans sinnen blev upprörda när han mindes lukten av vilt djur, hettan av brand, den vidunderliga beröringen och den myntadoftande andedräkten, och till slut började han röra sig som en sömngångare och hans egna män förstod att hans liv skulle ta slut innan han nådde fram till presidentposten.
- Vad är det med dig, Översten? frågade Mulatten honom ofta, och en dag stod anföraren inte ut längre utan bekände att skulden till hans sinnesstämning fanns hos de där två orden som hade bitit sig fast i hans buk.
- Säg dem till mig, så kanske de mister sin kraft, bad hans trogne adjutant.
- Jag säger dem inte till dig, de är bara mina svarade Överesten.
Mulatten var trött på att se sin leadre brytas ner som en dödsdömd, och därför hängde han geväret över axeln och gav sig av för att söka efter Belisa Crepusculario. Han följde hennes spår genom hela det vidsträckta landet och fann henne till slut i en by söderut, där hon satt under sitt yrkes tälttak och räknade upp sitt radband av nyheter. Han ställde sig framför henne med fötterna isär och grep tag om geväet.
- Nu kommer du med mig, beodrade han.
Hon hade väntat på det. Hon tog sitt bläckhorn, vek ihop sin tältduk, svepte schalen om axlarna och klättrade tigande upp bak på hästen. De utbytte inte en enda åtbörd under hela färden, för hos Mulatten hade lusten för henne förvandlats till hat, och det var bara rädslan för hennes tunga som hindrade honom från att piska henne till döds. Han hade inte heller lust att tala om för henne att Översten hade blivit alldeles velig, och att vad alla dessa år av strider inte kunnat åstadkomma, det hade hon lyckats med bara genom att viska något i hans öra. Tre dagar senare var de frammei lägret, och han förde genast sin fånge till presidentkandidaten, inför ögonen på hela gruppen.
- Jag har hämtat hit den där häxan åt dig så att du kan ge tillbaka orden åt henne, Översten, och så att hon kan ge dig tillbaka ditt mannamod, sa han och siktade med geväret mot backen på kvinnan.
Översten och Belisa Crepusculario såg länge på varandra, tog mått på varandra på avstånd. Då förstod männen att deras anförare inte mera kunde göra sig fri från de där två infernaliska ordens förtrollning, för alla kunde de se hur pumans rovdjursögon blev milda när hon steg fram och tog hans hand.

- Isabel Allende Eva Lunas Berättelser









Quinoa

Efterskrift

När vi allesammans skrev erotica för en dollar sidan insåg jag att vi i århundraden bara haft en förebild i den litterära genren, nämligen sådant som skrivits av män. Jag var redan då medveten om att det fanns stora olikheter mellan Henry Millers sätt att beskriva rakt på sak och mina egna dunkla omskrivningar. Mellan hans humoristiska rabelaisiska syn på sex och mina poetiska beskrivningar av sexuella förhållanden i de opublicerade partierna av dagboken. Som jag skrev i del III av Dagboken hade jag en känsla av att Pandoras ask rymde mysterierna kring kvinnans sexualitet som är så annorlunda än mannens och som inte går att beskriva på mannens språk.
Kvinnor, tänkte jag, var mer benägna att knyta sex till känslor och kärlek och att välja ut en enda man åt sig snarare än att leva i promiskuitet. Jag insåg detta medan jag skrev romanen och Dagboken, och jag insåg det än klarare när jag började undervisa. Men även om kvinnors inställning till sex är mycket annorlunda än mäns hade vi då ännu inte lärt oss hur vi skulle skriva om det.
Här, i den erotica som jag skrev som nöjesläsning under påtryckningar från en köpare som ville att jag skulle "utelämna poesin", tror jag att min stil påverkats av att jag läst mäns beskrivningar. Jag hade därför länge en känsla av att jag komprometterat mitt kvinnliga jag. Jag lade de erotiska novellerna åt sidan. När jag nu läser om dem många år senare finner jag att min egen röst inte är helt undertryckt. Många gånger har jag intuitivt använt kvinnans språk och sett den sexuella upplevelsen ur kvinnans synvinkel. När jag till sist beslöt att tillåta publicering av de erotiska novellerna var det därför att de visar en kvinnas svårigheter när hon ger sig in på ett område som dittills helt behärskats av män.
Om en oavkortad version av Dagboken någonsin ges ut, kommer denna kvinnliga synpunkt att framstå ännu klarare. Det kommer då att framstå klart att kvinnor (också jag själv, i Dagboken) aldrig skilt sex från känsla eller från kärlek till mannen som helhet.

- Anaïs Nin Los Angeles september 1976

Företal

april (1940)
En boksamlare erbjöd Henry Miller hundra dollar i månaden för att skriva erotiska noveller. Det framstod som en Danteinspierad bestraffning att döma Henry att skriva erotica för en dollar sidan. Han uppreste sig mot det eftersom han för tillfället inte alls kände sig upplagd för att skriva något i Rabelais´ andra,e ftersom det är kastrerande att skriva på befallning och därför att vetskapen om en voyeur vid nyckelhålet berövade honom all spontanitet och nöjet av att skriva de fantasifulla äventyrsberättelserna.

(december 1940)
Henry berättade för mig om boksamlaren. De åt luch tillsammans ibland. Han köpte ett manuskript av Henry och föreslog sedan att han skulle skriva något för en av hans förmögna kunder. Han berättade inte mycket om honom, utom att han var intresserad av erotica.
Henry satte igång med friskt mod och tog det som ett skämt. Han hittade på vilda berättelser som vi alla skrattade åt. Han gjorde det som ett expriment, och till en början verkade det vara en lätt uppgift. Men efter en tid tappade han lusten att fortsätta. Han ville inte använda det material han samlat för sina seriösa böcker, och han tvingades därför anstränga sin fantasi och försöka skapa rätt stämning.
Han fick aldrig höra ett ord av erkännande från den egendomlige mecenaten. Det kunde naturligtvis bero på att han inte ville avslöja sin identitet. Men Henry började presse boksamlaren. Fanns det verkligen någon mecenat i bakgrunden? Eller var det i själva verket så att berättelserna var beställda av samlaren själv för att lätta upp hans eget melankoliska liv? Var de en och samma person? Henry och jag diskuterade den möjligheten ingående, och det både förbryllade och roade oss.
Då meddelade samlaren att hans klient var på väg till New York och att Henry skulle få sammanträffa med honom. Men det  utlovade sammanträffandet kom av någon anledning aldrig till stånd. Samlaren berättade utförligt om hur han skickade manuskripten med flygpost, hur mycket portot kostade och andra små detaljer som var ägnade att ge trovärdighet år hans påstående att den klient han talat om verkligen existerade.En dag bad han om ett exemplar av Svart Vår med inskriven dedikation.
"Men jag har för mig att du sade att han hade alla mina böcker i signerade upplagor?" sade Henry.
"Han har tappar bort sitt exemplar av Svart Vår."
"Vem skall jag dedicera den till?" frågade Henry oskyldigt.
"Skriv bara till en god vän och underteckna ditt namn."
Några veckor senare behövde Henry själv ett exemplar av Svart Vår, men kunde inte komma över något. Han beslöt då att låna samlarens exemplar, och gick upp till hans kontor. Sekreteraren bad honom vänta. Henry tog sig en titt i bokhyllorna under tiden. Där fann han ett exemplar av Svart Vår. Han tog det ur hyllan. Det var samma exemplar som han dedicerat till den "gode vännen".
När samlaren kom berättade Henry om sitt fynd och skrattade. Han skrattade också och förklarade: "Jo visst, gubben blev så otålig och jag skickade honom mitt exemplar medan jag väntade på att få det som du singerat. Jag tänkte att jag kunde byta med honom nästa gång han kommer till New York.
"Nu är jag verkligen förbryllad", sade Henry när vi träffades.
När Henry frågade hur mecenaten hade mottagit hans noveller svarade samlaren: "Han tycker om alltsammans. Det är mycket bra. Men han tycker bäst om när det är rena, enkla skildring utan analys och filosofiska slutsatser." När Henry behövde pengar till sina resor föreslog han att jag skulle skriva lite under tiden. Jag kände att jag inte ville ge ut något äkta, och beslöt därför att fantisera ihop en blandning av olika historier jag hört och sådant jag fann på själv, och låtsades att det var ett utdrag ur en kvinnas dagbok. Själv träffade jag aldrig samlaren. Han lovade att läsa vad jag skrivit och låta mig veta vad han tyckte om det. I dag ringde han. "Det är bra", sade rösten. "MEn ni kan hoppa över poesin och alla beskrivningar som inte gäller sex. Koncentrera er på sex."
Jag satte igång och skrev så uppfinningsrikt, bisarrt och överdrivet att jag var rädd för att han skulle inse att jag karikerade sexualiteten. Men det kom inga protester. Jag tillbringade dagar i bibliotektet med att studera Kama Sutra och jag bad goda vänner berätta om sina mest extrema äventyr.
"Var mindre poetisk", sade telefonrösten. "Håll er till fakta."
Men har någonsin någon njutit av att läsa en rent klinisk beskrivning? Begrep inte gubben hur ord get köttet nyanser och liv?
Varje morgon efter frukost satte jag mig och srkrev mitt dagliga kvantum erotica. En morgon knackade jag ned på skrivmaskinen: "Det var en gång en ungersk äventyrare..." Jag begåvade honom med många företräden: skönhet, elegans, charm, behagfullt uppträdande, en skådespelares talang, stora språkkunskaper samtidigt som jag gjorde honom till en intrigernas mästare och gav honom en enastående förmåga att slingra sig ur varaktiga förhållanden och ansvarspåtagande.
Ännu ett telefonsamal: "Gubben tycker om det. Koncentrea dig mer på sex. Strunta i poesin."
Det hela utlöste en epidemi av erotiska "dagböcker". Alla skrev ned sina sexuella erfarenheter. Påhittade, hörda av andra, uppletade i Krafft-Ebing eller annan medicinsk litteratur. Vi förde de mest komiska samtal. En av oss fick berätta en historia, och de andra skulle avgöra om den var sann eller påhittad. Eller trovärdig. Var det här trovärdigt? Robert Duncan erbjöd sig att göra försök, att pröva våra påfund och avgöra om våra hopfantiserade historier var trovärdiga eller inte. Vi var alla i behov av pengar, och vi samlade alla våra berättelser till en gemensam pott.
Jag var helt säker på att gubben inte visste något om ett älskogsmötes sällhet, extas och skimrande återklanger. Bort med poesin var hans ständiga uppmaning. Kliniskt sex, berövat all kärlekens värme och alla sinnenas samspel, smak, beröring, syn, hörsel; alla de euforiska accessoarerna som stämningsskapande musik, atmosfär och variationer. Det var det som tvingade honom att ta sin tillflykt till litterära afrodisiaka.
Vi kunde ha samlat ihop subtilare hemligheterf åt honom, men han skulle inte ha lyssnat på oss om vi gjort det. Men en dag när han fått nog skulle jag tala om för honom att han nästan fick oss att tappa intresset för sinnlig kärlek genom sin egen besatthet av handlingar som töms på känsla, och hur vi föraktade honom eftersom han nästan fick oss att avlägga kyskhetslöfte genom sitt krav på att vi skulle utesluta vårt eget afrodisiakum - poesin. Jag fick hundra dollar för mina erotiska noveller. Gonzalo behövde pengar för att betala tandläkaren, Helba behövde en spegel för sin dansträning och Henry behövde pengar för sin resa. Gonzalo berättade historien om Basken och Bijou för mig och jag skrev ned den åt samlaren.

(Februari 1941)
Telefonräkningen var obetald. De ekonomiska svårigheternas nät dras samman kring mig. Alla människor i min omgivning är oansvariga och ägnar inte det hotande skeppsbrottet en tanke. Jag sate mig och skrev trettio sidor erotica. Jag vaknade på nytt med insikten om att jag inte ägde en cent, och jag ringde samlaren. Hade han hört något från sin förmögne uppdragsgivare om de senaste manuskripten? Nej, det hade han inte, men han var villig att ta emot den novell jag just avslutat och betala för den. Henry måste till en läkare. Gonzalo behövde glasögon. Robert kom tillsammans med B. och bad mig om pengar till biobiljetter. Sotet från gatan trängde genom fönstret ovanför dörren och föll över mitt skrivmaskinspapper och mitt manuskript. Robert kom och tog min låda med skrivmaskinspapper. Hade gubben ännu inte tröttnat på pronografi? Skulle inte ett under ske? Jag kunde nästan höra honom säga: "Ge mig allt hon skriver, jag vill ha allt. Jag skall skicka hennne en fin present, en stor check som ersättning för allt hon skrivit." Min skrivmaskin hade gått sönder. Men med hundra dollar i fickan återfick jag min optimism. Jag sade till Henry: "Samlaren säger att han tycker om enkla, ointellektuella kvinnor - men han bjuder mig på middag." Jag hade en känsla av att Pandoras ask rymde den kvinnliga sensualitetens mysterier, så olika mannens och så omöjlig att beskriva med männens språk. Sexualitetens språk är ännu inte uppfunnet. Sinnenas språk är ännu outforskat. D.H Lawrence började klä instinkten i språkdräkt, han försökte komma bort från det kliniska, det vetenskapliga, som endast fångar vad kroppen känner.

(oktober 1941)
När Henry kom gjorde han flera motsägelsefulla uttalanden. Att han kunde leva på ingenting, att han kände sig i så bra form att han till och med kunde tänka sig att ta ett arbete och att hans integritet hindrade honom från att skriva filmmanuskript i Hollywood. Till sist sade jag: "Hur är det då med integriteten när man skriver erotica för pengar?"
Henry skrattade, medgav att det var paradoxalt och att han sade emot sig själv. Han skrattade och bytte samtalsämne. Frankrike har en tradition av litterär pornografi i elegant stil. När jag först började skriva åt samlaren trodde jag att det fanns en liknande tradition här, men jag fann ingen. Allt jag fann var sjabbigt och skrivet av andraklassförfattare. Ingen god författare tycks någonsin ha försökt sig på erotica.Jag berättade för George Baker hur Caresse Crosby, Robert, Virginia Admiral och andra skrev. Det tilltalade hans sinne för humor. Tanken att jag var bordellmamma i detta snobbiga litterära horhus där all vulgäritet var utesluten.Skrattande sade jag: "Jag håller med skrivpapper och karbon, jag levererar manuskripten anonymt och skyddar på så sätt alla de andras anonymitet." George Barker tyckte att det var mer humoristiskt och inspirerande än att tigga, låna eller parasitera på vänner. Jag samlade poeterna kring mig och vi skrev alla vackra erotiska noveller. Eftersom vi var dömda att koncentrera oss på sensualitet exploderade vi i våldsamma utbrott av poesi. Eroticaskrivandet blev en väg till helighet snarare än lastbarhet.Harvey Berit, Robert Duncan, Gerorige Baker, Caresse Crosby, alla koncentrerar vi våra förmågar i en kraftmätning som förser gubben med ett sådant överflöd av perversa godbitar att han tigger om mer. De homosexuella skriver som om de var kvinnor. De blyga skriver om orgier. De frigida om intensiva orgasmer. De mest poetiska av oss fördjupar sig i djuriskhet och de mest renhjärtade excellerar i pervesioner. Vi förföljdes av de underbara berättelser vi inte fick skriva. vi satt och talade om hur gubben kunde tänkas se ut och hur mycket vi hatade honom eftersom han inte tillät oss smälta samman sexualitet och känska, sensualitet och sinnesrörelse.

(december 1941)
George Baker var fruktansvärt fattig. Han ville skriva erotica. Han skrev åttiofem sidor. Samlaren tyckte det var för surrealistiska. Jag älskade den. Hans kärleksscenet var förvirrade men fantastiska. Kärlek mellan trapetser. Han söp upp de första pengarna han fick, och jag kunde inte låna honom mer än papper och karbon. George Baker, den utsökt engelske poeten, satt där och skrev erotica för att få pengar till drinkar precis som Utrillo målade i utbyte mot en flaska vin. Jag funderade på gubben som vi alla hatade. Jag beslöt mig för att skriva till honom och tala om hur vi kände det. "Bäste Samlare: Vi hatar er. Sex förlorar all sin kraft och magi när det blir övertydligt, mekaniskt, överdrivet och en mekanistisk besatthet. Det skapar leda. Ni har lärt oss mer än någon annan hur galet det är att inte blanda det med känsla, hunger, åtrå, lust, infall, nycker, personliga bindningar, djupare förhållanden som ändrar dess färg, arom, rytm och intensitet. Ni vet inte vad Ni går miste om genom ert utforskande in i minta detalj av den sexuella aktiviteten p åbekostnad av andra aspekter som utgör den gnista som tänder åtråns eld. Intellektuell gemenskap, raskningar, dess subtila förvandlingar, dess afrodisiakiska element. Ni krymper et erfarenhetsvärd. Ni låter den förtorka, svälter den och åderlåter den.Om Ni närde ert sexliv med alla dde stimuli och alla de äventyr som kärleken ingjuter i sinnligheten skulle Ni vara världens störste älskare. Den sexuella förmågans största drivkraft är nyfikenhet och lidelse. Ni ser stillatigande på hur dess lilla låga kvävs till döds. Sexualitetens största fiende är monotonin. Utan känsla, uppfinningsrikedom och skiftande sinnesstämningar blir det inga överraskningar i sängen. Sex måste blandas med tårar, skratt, ord, löften, scener, svartsjuka, avund, alla fruktens kryddor, utlandsresor, nya ansikten, romaner, noveller, drömmar, fantasier, musik, dans, opium, vin. Ni vet inte vad Ni går miste om genom att ha detta periskop fästat vid spetsen på ert kön, när Ni i stället skulle kunna njuta av ett helt harem av distinkta och aldrig upprepade under. Det finns inte två människor vars hår är exakt lika, men Ni vill inte låsa oss slösa ord på att beskriva en människas hår. Inte finns det heller två som doftar lika, men om vi går in på det skriker Ni: "Bort med poesin!" Inte finns det två människor med likadan hudstruktur eller nyans, temperatur eller skuggor. Två människor gör aldrig samma gester. En älskare kan, när hans åtrå är väckt av sann kärlek, bemästra all världens kärlekskonst. Vilken räckvidd, vilka åldrar, vilka variationer i mognad och oskuld, perversitet och konst... Vi har suttit i timmar och undrat över vad Ni är för en människa. Har Ni stängt in er sinnen för siden, ljus, färg, dofter, karaktär, temperament? Då måste Ni vid det här laget vara helt förvissad. Det finns så många mindre sinnesuttryck som alla flyter likt bifloder in i älskogens huvudfåra och ökar dess djup. Den sanna extasen kan uppnås endast om hjärta och kön är i harmoni."

-  (Bearbetning efter Anaïs Nins dagbok 3 1939-1944)