Mathilde

Mathilde var modist i Paris, och hon var knappt fyllda tjugo när hon blev förförd av baronen. Affären varade visserligen inte längre än ett par veckor, men hon lyckades ändå under den korta tiden lära sig att omfatta hans livsfilosofi och ta efter hans sästt att lösa problem genom att fly från dem. Hon tänkte ofta på en sak som baronen i förbigående talat om för henne en kväll, nämligen att parisiska kvinnor var högt skattade i Sydamerika på grund av sin förfarenhet i älskog och sin livaktighet och esprit. De var så helt annorlunda än de flesta sydamerikanska kvinnor som ännu hyllade traditionella ideal som lydnad och självutplånande till den grad tt de kom att framstå som svaga och ointressanta personligheter som lockade få män att göra sina hustrur till sina älskarinnor.
På samma sätt som baronen utvecklade Mathilde en förmåga att ikläda sig ständigt nya roller. Hon behövde bara intala sig på morgonen när hon borstade håret att "i dag skall jag bli den eller den människan" för att hon verkligen skulle bli det.
En dag beslöt hon att spela rollen som elegant representant för en berömd parisisk modist och resa till Peru. Hon behövde bara spela rollen in i minsta detalj för att allt skulle lycka. Hon klädde sig därför med yttersta omsrog och presenterade sig med en air av elegans hos modisten och blev omgående engagerad som firmans representant. Sedan dröjde det inte länge förrän hon hade en båtbiljett till Lima i sin hand.
Ombord på atlantångaren uppträdde hon som den fransaka elegansens självutnämna ambassadör. Hennes medfödda talang att välja goda viner, rätt parfym och smakfulla kläder gjorde att hon gav intryck av yttersta förfining, och vid måltiderna visade hon sig dessutom vara den perfekta gourmén.
Mathilde hade också en pikant charm som gjorde rollen än mer övertygande. Hon skrattade ständigt och var på gott humör vad som än hände. Om en resväska kom bort skrattade hon bara, och om någon trampade henne på tårna skrattade hon likaså.
Det var hennes skratt som attraherade den spanske rederirepresentanten Dalvedo, och han inbjöd henne att slå sig ned vid kaptenens bord. Dalvedo var mycket elegant i sin smoking och han förde sig som en man av värd. Hans förråd av historier verkade outtömligt. Kvällen därpå tog han henne med på dansen. Han visste mycket väl att resa var för kort för en traditionell uppvaktning, men han började ändå genast flirta med henne och skämtade om det lilla födelsemärke hon hade på hakan. Vid midnatt frågade han om hon tyckte om kaktusfikon. Hon svarade att hon aldrig smakat sådana frukter, och han sade att han hade några i sin hytt.
Men Mathilde ville höja sitt värde genom att göra motstånd, och hon var på sin vakt när de kom in i hans hytt. Hon hade alltid med lätthet avvärjt de närgågna händer hon utsattes för när hon gick på stan och handlade och alltid snäste av de män som beledsagade hennes klienter när de klappat henne på stjärten, liksom hon gjorde det med de manliga vänner som nypt henne i brösten när de satt tillsammans på bio. Inget sådant hetsade upp henne det ringaste. Hon ville bli uppvaktad på ett mer intrikat sätt. Det var ett mönster som bestämts av hennes första kärleksäventyr när hon var sexton.
En dag hade en i Paris mycket känd författare kommit in  i hennes butik. Men det var inte en hatt han sökte. Han frågade om hon sålde ett slags självlysande blommor som han hört talas om, blommorna som lyste i mörkret. Han sade att han ville köpa dem åt en kvinna som lyste i mörkret. Han sade att han kunde svära på att henne hy var självlysande där hon satt i den mörka logen när han bjöd henne till teatern. Hennes hud lyste som snäckskal med en rosa lyster, sade han, och nu ville han köpa några självlysande blommor som hon kunde bära i håret.
Mathilde hade inga sådana blommor, men snart som mannen gått ställde hon sig framför spegeln och betraktade sig själv. Det var just en sådan känsla hon själv ville inspirera hos en man. Kunde hon det? Hennes glöd var inte av det slaget. Hon var mer eld än stilla ljus. Hennes ögon var lysande mörkblå. Hennes hår var blondblekt, men det hade en anstrykning av koppar. Också hennes hud gick i kopparton, och den var inte alls genomskinlig. Hennes kropp var fast och fyllig, och trots att hon inte bar korsett hade hon samma linjer som en snörd kvinna, och hennes rygg var lätt böjd bakåt så tt brösten och sjärten lyftes.
Mannen hade kommit tillbaka. Men den här gången var det inte för att köpa någonting. Han stod och såg på henne, och hans vackra skulpterade ansikte log medan han med en elegant ritual tände en cigarrett och sade: "Den här gången kom jag bara för att träffa dig."
Mathildes hjärta slog snabbt och hon kände att det var det här ögonblicket hon väntat på i åratal. Hon reste sig nästan på tå för att höra resten av vad han sade. Hon kände sig som en självlysande kvinna i en mörk loge som tog emot en bukett lysande blommor. Men allt den elegante gråhårige författaren yttrade med sin aristokratiska röst var: "Så snart jag såg dig styvnade den i byxorna på mig."
Hans råa uttrycksätt gjorde orden till en förolämpning. Hon rodnade och måttade en örfil mot honom.
Scenen upprepades vid flera tillfällen. Mathilde upptäckte att männen ofta tappade talförmågan nät hon närmade sig och helt enkelt inte förmådde uttala några höviska komplimanger. I stället fick hon höra ord som de här nämnda var gång hon visade sig. Hennes inverkan var så direkt överväldigande att allt de förmådde ge uttryck åt var den rent fysiska störningen de upplevde. Hon kunde inte acceptera det som en komplimang utan avskydde det.
Nu var hon i spanjoren Dalvedos hytt, och han höll som bäst på att skala några kaktusfikon åt henne medan han samtalde med henne. Mathilde kände förtroendet återvända. Hon satt på armstödet till en fåtölj i sin aftonklänning av röd sammet.
Dalvedo slutade plötsligt skala fikon. Han reste sig och sade: "Ni har det mest förföriska lilla födelsemärke på hakan." Hon trodde att han skulle försöka kyssa henne, men det gjorde han inte. Istället knäppte han snabbt upp sina byxor, tog fram sin penis och befallde henne med en gest som förde tanken till en apache och en gatflicka att lägga sig på knä.
Mathilde gav honom en örfil och gick mot dörren.
"Gå inte", tiggde han, "ni gör mig galen. Se hur ni har ställt till det för mig. Så här har jag haft det hela kvällen sedan jag först dansade med er. Ni kan inte bara lämna mig nu."
Han försökte omfamna henne. Medan hon kämpade för att komma undan honom, kom hn över hela hennes klänning. Hon måste svepa sin cape om sig för att kunna gå till sin hytt.
Men så snart Mathilde kom till Lima gick hennes dröm i uppfyllelse. Män närmade sig henne med vackra ord och eleganta komplimanger, och dolde på så sätt sin avsikt under charm och elegans. Sådana preludier till könsakten, tillfredställde henne. Hon ville ha lite rökelse. I Lima fick hon det i överflöd, eftersom det var en naturlig del av ritualen där. Hon höjdes på en pedistal av poesi, så hög att hennes fall i blev den slutliga omfamningen kom att synas som ett mirakel. Hon kom att sälja betydligt fler av sina nätter än av sina hattar.
Lima hade vid den här tiden en stor och inflytelserik kinesisk befolkningsgrupp. Opiumrökning förekom ymnigt och rika unga män vandrade från bordell till bordell eller tillbringade sina nätter i opiumhålor som tillhandahöll prostituerade. Det förekom också att de hyrde helt omöblerade rum i de prostituerades område där de kunde samlas i grupper och ägna sig åt narkotika och prostituerade.
De unga lejonen älskade att besöka Mathilde. Hon förvandlade sin affär till en boudoir med schäslonger, siden och spetsar, gardiner och kuddar. Martinez, en peruansk aristokrat, lärde henne att använda opium. Han tog med sig sina vänner till hennes hem där de rökte tillsammans. Ibland kunde de hålla på två eller tre dagat i sträck, borta från världen och sina anhöriga. De tunga gardinerna var föredragna och rummet låg i halvmörker. De delade upp Mathildes kropp mellan sig. Opiet gjorde dem mer lystna än köttsliga. De kunde tillbringa timmar med att smeka hennes ben, och någon av dem kunde ägna sig åt hennes ena bröst medan en annan kysste hennes mjuka nacke med en ytterst lätt beröring av läpparna efter som opiet höjde kroppens känslighet till oanade gränser. En kyss var nog för att få hela kroppen att skälva.
Mathilde brukade ligga naken på golvet. Alla rörelser var ytterst långsamma. De tre eller fyra unga männen låg vilande mot kuddarna. Lättjefullt sökte sig ett finger rätt på hennes kön och trängde in i det, låg där mellan skötets läppar utan att röra sig. Ännu en hand drogs kanske också dit, men nöjde sig med att cirkla runt vulva för att därefter söka en annan öppning.
En av männen förde in sin penis i hennes mun. Hon sög den med oerhört långsamma rörelser, eftersom drogen förstorade varje sensation.
De kunde ligga helt stilla i timmar och bara drömma.
Erotiska syner formades på nytt. Martinez såg en kvinnas kropp, uppsvälld och utan huvud. Hon hade en balinesiskas bröst och en afrikanskas mage i kombination med negressens höga stjärt. Alltsammans blandades samman till en bild av ett enda rörligt kött, ett kött som tycktes elastiskt som gummi. De styva bröste sköt fram mot hans mun och han sträckte sina händer mot dem, men i samma ögonblick sköt andra delar av kroppen ut och blev hängande över hans egen kropp. Benen särades på ett omänskligt, omöjligt sätt som om de bröts loss från kvinnan och lämnade könet fritt och öppet på samma sätt som om man tagit en tulpan i handen och öppnat den med våld.
Hela hennes kön rörde sig, elastiskt som gummi, som om osynliga händer vidgade det och nyfikna händer ville slita sönder kroppen för att komma åt dess inre. Så vändes stjärten mot honom och började förlora sin form som om den drogs isär. Varje rörelse syftade till att öppna kroppen helt äda tills den måste brista. Martinez blev rasande över att andra händer rörde vid kroppen. Han satte sig upp och famlade efter Mathildes bröst, och om han fann en hand på det eller en annan mun som sög, drog han sig i stället mot hennes mage som om hon vore den kvinnobild som hemsökte honom i hans opiedrömmar, och han gled ned längs hennes kropp så att han kunde kyssa hennes sköte mellan de särade benen.
Mathilde njöt så oerhört av männens smekningar som nästan aldrig upphörde att hon glömde att hon sällan fick orgasm. Hon blev medveten om det först när hon vaknade upp ur sina opdiedrömmar med en känsla av rastlöshet i kroppen.
Efteråt kunde hon ligga och fila naglarna innan hon täckte dem med lack och gjorde en omsorgsfull toalett med tanke på kommande upplevelser. Hon borstade sitt blonda hår och satt i solen och blekte sitt könshår till matchande färg med hjälp av vätesuperoxid på bomullstussar.
När hon blivit ensam hemsöktes hon av tanken på att männens händer som smekte hennes kropp. Hon kunde erfara hur det kändes när en hand gled ned mot hennes midja, och hon mindes hur Martinez öppnat hennes sköte som en blomknopp med sina snabba tungrörelser och hur det känts när han kysste den lilla gropen där ryggraden slutade. Han älskade den gropen som ledde hans fingrar och tunga i en kurva nedåt tills de försvann mellan de runda skinkorna.
Mathilde blev alltmer upptänd ju mer hon tänkte på Martinez, och hon orkade inte vänta på hans återkomst. Hon såg ned på sina ben. Hon hade vistats så mycket inomhus att de blivit helt vita. Hon hade samma lockande, kritvita hy som kinesiska kvinnor. Just den morbida belkhet som män, och då framförallt de mörkhyade peruanerna, älskade. Hon betraktade sin mage. Där fanns inte en linje som inte var perfekt. Hennes blygdhår lyste gulrött i solskenet.
"Hur ser han mig?" frågade hon sig själv. Hon reste sig och ställde en hög spegel mot en stol vid fönstret. Det var en härlig syn. Hyn var perfekt och vulva fyllig och svagt rosa. Hon tyckte den liknade en gummiplantas blad som det lättaste tryck av ett finger kan få att utsöndra droppar av mjölk likt den doftande dagg hennes sköte kunde avge vid beröring som en havets snäcka. Det var så Venus fötts ur havsvågens skum. Innerst fanns denna kärna av kryddad honing i henne, den som endast smekningar kunde få att rinna fram ur hennes kropps dolda gömslen.
Mathilde undrade om hon skulle kunna få denna sav att stiga ur sin kropps mystiska kärna. Med fingrar särade hon de små, inre läpparna och började smeka mjukt som en katt. Hon smekte fram och åter som Martinez brukade med sina känsliga mörka fingrar. Hon mindes hur hans mörka fingrar avtecknade sig mot hennes hud i skarp kontrast. De hade verkat så grova att man kunnat tro att de skulle göra illa snarare än framkalla njutning. Men han rörde henne så mjukt som sammet när han smekte hennes sköte. Hon höll blygdläpparna som han brukade, mellan pekfingret och tummen, och smekte lätt med andra handen. Hon förnam samma sensation som när Martinez fingrar smekte henne. Hon kände att hon smälte och att salta droppar täckte hennes köns vingar och fick skötet att glänsa.
Nu ville Mathilde veta hur hon såg ut när Marthines sade åt henne att vända sig runt. Hon lade sig på vänster sida med stjärten mot spegeln. Nu kunde hon se sitt kön i ett annat perspektiv. Hon rörde sig som hon brukade röra sig för Martinez. Hon såg sin egen hand komma över den runda stjärten, och hon började smeka den. Men andra handen smekte hon fram och åter över vulva innan hon förde in ett finger i slidan och började gnida sig mot det. Nu greps hon av lust att bli tagen från båda håll samtidigt, och hon förde därför in sitt andra pekfinger i anus. När hon rörde sig framåt kände hon fingret i slidan, och när hon rörde sig bakåt var det det andra som eggade henne, precis som när Martinez och en av hans vänner smekte henne samtidigt. Den annalkande orgasmen hetsade upp henne och hennes rörelser blev allt mer konvulsiviska, som om hon höll på att plocka den sista frukten från en gren och frenetiskt drog i grenen för att dra till sig allt i en vild orgasm som kom över henne medan hon betraktade sig själv i spegeln och såg händerna röra sig och åtråns dagg göra hela hennes kön glittrande vått mellan benen.
Efter att ha sett sina rörelser i spegeln förstod hon en historia som en sjöman berättat för henne - om hur hans skeppskamrater tillverkat en kvinna av gummi åt sig för att fördriva tiden och tillfredställa sina begär under de sex, sju månader de tillbringade till havs. Dockan var mycket vacker och naturtrogen, och sjömännen älskade henne och tog henne med sig i sängen. Hon var gjord så att varje öppning kunde tillfredställa dem, och hon hade just den egenskapen som en gammal indian en gång tillskrivit sin unga hustru: Strax efter giftemålet var hans hustru älskarinna åt varenda ung man på hela haciendan. Husbonden kallade då till sig den gamle indianen för att informera honom om hans unga hustrus skandalösa uppträdande och rådde honom att hålla efter henne bättre. Indianen skakade på huvudet och svarade: "Inte vet jag varför jag skall bry mitt huvud så mycket över det. Min hustru är inte gjort av tvål. Hon blir inte utsliten."
Detsamma var fallet med gummikvinnan. Sjömännen fann henne outtröttlig och ständigt  lika villig, med andra ord den perfekta partnern. Det förekom ingen svartsjuka och inga strider mellan dem. Gummikvinnan blev högt älskad, men trots sin oskuldsfulla natur, sin lydighet och beredvillighet, generositet, tystnad och trohet gav hon dem allesammas syfilis.
Mathilde skrattade när hon mindes den unga peruanske sjöman som berättat historien för henne. Han hade beskrivit hur han legat på henne som om hon varit en luftmadrass, och hur hon fått honom att ramla av helt och hållet ibland för att det var så bra studs i henne. Mathilde kände sig precis som en sådan gummikvinna när hon tagit opium. Vilken underbar känsla av total uppgivelse gav det inte! Hennes enda pliktsyssla bestod i att räkna de pengar hennes vänner gav henne.
En av dem, Antonio, verkade inte nöjd med hennes luxuösa boudoir. Han bad alltid att hon skulle besöka honom i hans hem. Han var en framgångsrik boxare, och han såg ut som en man som vet hur han skall få kvinnor att göra allt för honom och till och med försörja honom. Han hade på samma gång den elegans som krävdes för att en kvinna skulle vara stolt över honom och det slags behagfullhet i uppträdandet som man anade skulle kunna slå om i våldsamhet på ett ögonblick när så krävdes. Hans blick liknade den hos en katt som får oss att vilja smeka den, men som ändå klart säger att den inte älskar någon och att den inte känner sig tvungen att besvara de känslor den väcker.
Han hade en älskarinna som matchade honom perfekt och som var hans like i styrka och livskraft och som inte lät sig bekommas av några törnar. Hon bar sin kvinnlighet med ära och krävde aldrig medkänsla från någon mans sida. Hon var en verklig kvinna som visste att ett rejält nappatag var nyttigt (medömkan bara förgiftar) och att de verkligt sköna återföreningarna bara kan komma efter en häftig strid. Hon visste att när Antonio inte var hos henne var han tillsammans med den franska kvinnan och och rökte opium. Men det var bättre än att inte alls veta var han befann sig.
I dag förberedde han sig för ett nytt opiumparty, och han hade just avslutat sin toalett och borstat sin mustasch. Han klappade sin älskarinna på stjärten för att blidka henne och nöp henne förstulet i skinkorna. Hon hade ett ovanligt utseende och en smula afrikanskt blod i ådrorna. Hennes bröst satt högre än på någon annan kvinna han sett. De var faktiskt parallella med skulderlinjen, och de var stora och helt runda. De var hennes bröst som först attraherat honom. Deras provocerande läge när munnen hade väckt omedelbart gensvar i honom. Det var som om hans kön stod i nära förbindelse med hennes bröst, och så snart han fick syn på dem i horhuset där han upptäckte henne, reste sig hans kön för att utmana dem på lika vilkor. Var gång han gick dit var det på samma sätt. Till sist tog han henne med sig från bordellen och bodde tillsammans med henne. I början kunde han bara älska med hennes bröst. De förföljde honom och blev en fix idé hos honom. När han förde in sin penis i hennes mun tyckte han att de pekade hungrigt mot den, och han begravde sin fallos mellan hennes bröst och tryckte sig mot dem. Vårtorna var stora och de hårdnade i hans mun som persikokärnor.
Hon blev upphetsad av hans smekningar, men han brydde sig inte om hennes lägre kroppsregioner. Hennes ben darrade och bad om handling och hennes kön öppnade sig och fuktades, men han brydde sig inte om det. Han fyllde sin mun med hennes bröst och lät sin penis vila mellan dem. Han tyckte om att se sin sperma spruta över dem. Hennes kropp kastades av och an och hennes ben och kön skälvde vid varje smekning. Till sist stod hon inte ut längre utan förde dit sina egna händer och smekte sig själv.
Också denna morgon upprepade han samma cermoni innan han gick. Han smekte henne och bet i hennes bröst. Hon erbjöd honom sitt sköte, men han ville inte. Han lät henne knäböja framför honom och förde in sin penis i hennes mun. Hon gned sina bröst mot honom, och den här gången fick det henne att komma. Efteråt gick han ut och promenerade genom staden mot Mathildes våning. Dörren var inte låst, och han smög in med kattmjuka steg som inte hördes. Han fann Mathilde liggande på golvet framför en spegel. Hon låg på alla fyra och såg mellan benen på sin egen spegelbild.
"Rör dig inte," sade han, "jag älskar den ställningen."
Han hukade sig över henne som en jättelik katt, och hans penis sjönk in i henne. Han gav Mathilde allt som han förnekade sin älskarinna. Till sist sjönk hon ned under hans tyngd och låg platt på mattan. Han lyfte hennes stjärt med båda händerna och tryckte sig mot henne på nytt och på nytt. Hans penis tycktes gjord av järn. Den var lång och smal och han rörde den i alla riktningar. Hon hade aldrig mött någon så aktiv älskare. Han rörde sig fortare och fortare och sade med hes röst: "Kom nu, kom nu, kom, jag ber dig. Ge mig allt nu. Ge mig det. Som du aldrig gjort förr. Ge mig dig själv nu." När hon hörde hans ord började hon kasta sig mot honom som en galning och orgasmen om som en blixt som slog ner i dem båda samtidigt.
De andra fann dem fortfarande omslingrade på mattan när de kom. De skrattade när de såg spegeln som bevittnat omfamningen, och började göra iordning sina opiumpipor. Mathilde var slö och lättjefull. Martinez började på nytt drömma opiumdrömmar om sin uttänjda kvinnogestalt med öppet kön. Antonio behöll sin erektion och bad Mathilde sitta ovanpå. Hon gjorde som han bad.
När opiumfesten var slut och alla utom Antonio hade gått, upprepade han sin begäran att hon skulle följa honom till hans lya. Hennes sköte brann ännu efter hans intensiva rörelser, och hon biföll den här gången hans önskan. Hon ville vara hos honom och hon längtade efter att han skulle upprepa sitt famntag.
De gick tysta genom kineskvarterens trånga gator. Kvinnor från jordens alla länder log mot dem från öppna fönster eller stod i dörröppningen och vinkade inbjudande. Några av rummen var helt öppna mot gatan. Bara ett draperi dolde sängarna. Man kunde också se par som älskade. Där fanns syriska kvinnor som bar sitt hemlands klädedräkt, och arabiska kvinnor med sina halvnakna kroppar täckta av smycken. Naturligtvis fanns det också kinesiska och japanska kvinnor som gjorde små tecken åt dem, och storvuxna afrikanska kvinnor som satt på huk i cirklar och pratade med varandra. Ett hus var fullt av franska horor som bar korta rosa linnen och satt och stickade och sydde, precis som om de var hemma på sin egen franska gatan. De försökte alltid locka de förbipasserande med löften om olika specialiteter.
Husen var små och sparsamt upplysta. Röken låg som en dimma i rummen och allsköns mumlande och viskande röster hördes dimma från deras inre, drucknas mumlande och lallande och ljudet av par som älskade. Kineserna prydde sina tillhåll med skärmar och draperier, papperslyktor och rökelse, buddhabilder av guld. Det hela blev till ett virrvarr av smycken, pappersblommor, silkesdraperier och fällar, och kvinorna var lika skiftande som hela utstyrseln omkring dem där de stod och inbjöd förbipasserande män att älska med dem.
Det var här Antonio hyrde ett rum. Han tog med Mathilde uppför den fallfärdiga trappan, öppnade en dörr som nästan var på väg från sina gångjärn och sköt henne framför sig in i rummet. Där fanns inte en enda möbel, men golvet var täckt av en kinesisk matta. På mattan låg en man klädd i trasor. Han var så avtärd och såg så sjuk ut att Mathilde ryggade tillbaka.
"Jaså, du är här", sade Antonio ganska irriterat.
"Jag hade ingenstans att ta vägen."
"Här kan du inte stanna, det vet du. Polisen är efter dig."
"Jag vet det."
"Jag antar att det var du som stal de där kokainpartiet häromdagen. Jag förstod att det måste ha varit du."
"Ja, det var jag." Mannen talade i en likgiltig ton som om han var i trance.
Mathilde såg att hans kropp var täckt av ärr och små sår. Han satte sig upp med stor ansträgning. I ena handen höll han en ampull, och i den andra en pennkniv och en reservoarpenna.
Hon såg på honom med undran och skräck.
Han bröt toppen av ampullen med ena fingret och skakade av glasskärvorna. I stället för att dra upp innehållet i en spruta drog han upp det i reservoarpennan. Så gjorde han en skåra i armen med pennkniven, ett nytt sår bland alla de gamla och nyare halvläkta, och i den skåran förde han in reservoarpennan och tryckte in kokainet i sitt kött.
"Han har inte ens pengar till en spruta", sade Antonio. "Och jag gav honom inga pengar eftersom jag trodde jag kunde hindra honom från att stjäla. Men det är just vad han har börjat göra."
Mathilde ville gå därifrån, men Antonio hindrade henne. Han ville att hon skulle ta kokain tillsammans med honom. Den andre mannen låg stilla med slutna ögon. Antonio tog fram en spruta och gav Mathilde en injektion.
De låg tillsammans på golvet och Mathilde kände en tilltagande bedövning. "Du känner dig stum, inte sant?" sade Antonio. Det var som om hon bedövats med eter. Hans röst verkade komma från något ställe långt borta. Hon gav honom tecken att hon kände det som om hon höll på att svimma. "Det går strax över", sade han.
Strax efteråt började en hemsk dröm. Långt borta såg hon Antonios kropp, väldigt stor och mörk. Han grep pennkniven och böjde sig över henne. Hon kände hans penis inne i sin kropp. Den var mjuk och skön och hon rörde sig med långsammam, avslappnade rörelser. Så drogs hans penis ut ur henne, och hon kände den glida i den silkesmjuka fukten mellan hennes ben. Hon hade inte blivit tillfredställd, och hon gjorde en gest liksom för att återta den in i sig. I mardrömmens nästa fas höll Antonio pennkniven lyftad över henne med bladet utfällt och förde den mot hennes särade ben. Han nådde henne med knivspetsen och stack långsamt in bladet. Hon kände ingen smärta. Hon kunde inte röra sig, hon var hypnotiserad av knivbladet. Plötsligt blev hon medveten om vad som höll på att hända - och att det inte var någon mardröm. Antonio betraktade knivspetsen som rörde vid hennes köns mynning. Hon skrek. Plötsligt öppnades dörren. Det var polisen som kommit för att hämta kokaintjuven.
Mathilde räddades från den man som så ofta skurit upp gatflickor, och som just därför aldrig rörde sin älskarinnas sköte. Han hade varit ofarlig bara han bodde med henne och hennes utmanande bröst tagit all hans uppmärksamhet i anspråk och fått honom att glömm skötet och sin sjukliga dragning till vad han kallade "kvinnans lilla sår", som han var så våldsamt frestad att förstora.

- Nin, venusdeltat