Elena Mejias´ förvandling började samtidigt med att Juan José Bernal kom till pensionatet. Näktergalen, som han hade döpt sig själv till och som det stod på en affisch som han satte upp dörren till sitt rum. De flesta av gästerna var studerande eller anställda vid något obskyrt myndighetskontor. Ordentliga damer och herrar, som hennes mor brukade säga. Hon berömde sig av att inte ta emot vem som helst under sitt tak, utan bara förtjänstfulla personer med känd sysselsättning, goda seder, tillräckligt god ekonomi för att kunna betala månadshyran i förskott och villighet att rätta sig efter pensionatets ordningsregler, som mera påminde om ett prästseminariums än om ett hotells. En änka måste vara mån om sitt rykte och vara respektabel, jag vill inte att min rörelse ska bli något tillhåll för lösdrivare och fördärvade individer, brujade modern ofta säga, så att ingen - och allra minst Elena - skulle kunna glömma bort det. En av flickans uppgifter var att bevaka gästerna och hålla sin mor underrättad om allt som kunde verka misstänkt. De där spionsysslorna hade bidragit till att göra flickan omärklig, hon smälte in bland skuggorna i rummen, fanns där i det tysta och visade sig plötsligt som om hon dök upp ur en osynlig dimension. Mor och dotter arbetade tillsammans med pensionatets mångfaldiga göromål, var för sig försjunken i sin tysta rutin, utan behov av att meddela sig med varandra. Det var inte ofta de pratade, och när de gjorde det, någon ledig stund vid siestatiden, handlade det om gästerna. Ibland försökte Elena förgylla de där tillfälliga inneboendes gråa liv, där de vistades en tid i huset utan att lämna några minnen efter sig. Hon lät dem uppleva någon ovanlig händelse, satte färg på dem genom att förse dem med någon hemlig kärlekshistoria eller tragedi, men hennes mor hade en osviktlig förmåga ayy avslöja hennes fantasier. På samma sätt upptäckte hon om dottern dolde någon informaration för henne. Hon hade obevekligt sunt förnuft och en mycket klar uppfattning om allt som försiggick under hennes tak, hon visste exakt vad var och en gjorde vid varje tid på dygnet, hur mycket socker det fanns i skåpet, vem som fick telefon eller vart saxen hade tagit vägen. Hon hade varit gladlynt och till och med söt, och under hennes kylsiga klänningar dolde sig med möda en kropp som fortfarande var otålig och ung, men i så många år hade hon levat fördjupad i småskurna detaljer att sinnets friskhet och glädjen åt att leva hade vissnat bort. Men när Juan José Bernal kom och bad att få hyra ett rum, förändrades allting för henne och också för Elena. Modern blev förtrollad av Näktergalens anspråksfulla drillar och den antydan om berömmelse som affischen gav, på hon gick emot sina egna regler och tog emot honom på pensionatet trots att han inte alls stämde med hennes bild av den idealiska gästen. Bernal sa att han sjöng på natten och därför måste vila på dagen, att han för tillfället inte hade något arbete och följaktligen inte kunde betala en månad i förskott och att han var mycket noga med sin mat och med sin hygien, var vegetarian och behövde duscha två gånger om dagen. Med förvåning såg Elena hur hennes mor utan komentarer skrev in den nya gästen i liggaren och visade honom till hans rum mödosamt släpandes på hans tunga resväska, medan han själv bar gitarren i dess fodral och papptuben där han hade sin dyrbara affisch. Flickan smög sig efter dem upp för trapporna, tryckt intill väggen, och la märke till gästens intensiva ansiktsuttryck när han såg hur städrocken av bomull smet åt kring moderns svettfuktiga skinkor. När Elena gick in i rummet tryckte hon på kontakten, och takfläktens stora propellerblad började snurra med ett vinande av rostig metall.
Från den stunden ändrades husets rutiner. Det var mer att göra, för Bernal sov när de andra hade gått till sina arbeten, han ockuperade badrummet i timtal, satte i sig en överväldigande massa kaninmat som skulle tillagas enkom, ringde telefonsamtal ideligen och använde strykjärnet till sina snobbskjortor utan att pensionatvärdinnan krävde honom på extra betalning. Elena kom hem från skolan när siestasolen lyste och dagen försmäktade under ett förkrossande, bländande ljus, men så dags hade han ännu inte vaknat. På order av sin mor tog hon av sig skorna för att inte störa den konstlade stillhet som tycktes vila över huset. Hon kunde uppfatta tecknen redan från början, långt innan pensionatets andra invånare började viska bakom ryggen på henne. Först var det lukten, en ihållande blomdoft som strömmade ut från kvinnan och låg kvar i luften när hon hade gått genom rummen. Elena kände varenda vrå i huset, och den långa vanan vid att spionera gjorde att hon kunde upptäckta parfymflaskan bakom rispaketen och konservburkarna i skafferiet. Sen märkte hon det mörka strecket av eyeliner på ögonlocken, antydan till rött på läpparna, de nya underkläderna, leendet så snart Bernal äntligen kom ner framåt kvällningen, nybadad och fortfarande fuktig i håret, och satte sig i köket och stoppade i sig sina konstiga fakirrätter. Modern satte sig mitt emot och han berättade historier från sitt liv som artist för henne och skrattade åt var och en av sina egna lustigheter med ett våldsamt skratt som kom nerifrån magen.
De första veckorna kände Elena sig hatisk mot den där mannen som la beslag på allt utrymme i huset och på hennes mors hela uppmärksamhet. Hon tyckte illa om hans briljantinflottiga hår, hans lackerade naglar, hans ovana att sitta och peta tänderna med en tandpetare, hans fåfänga och hans sätt att fräckt låta sig passas upp. Hon undrade vad modern kunde se hos honom, han var ju bara en billig äventyrare, en sångare på usla barer som ingen hade hört talas om, kanske en hallick, efter vad señorita Sofía, en av de äldsta pensionatgästerna, hade antytt viskande. Men så en het söndagseftermiddag när det inte fanns något att göra och tiden verkade stå stilla mellan husets väggar, kom Juan José Bernal ut på gården med sin gitarr, satte sig på en bänk under fikonträdet och började knäppa på strängarna. Ljudet lockade fram alla gästerna, som kom ut en efter en. Först var de lite blyga och begrep inte riktigt vad all uppståndelsen gick ut på, men sen bar de förtjust ut stolar från matsalen och satte sig till rätta kring Näktergalen. Mannen hade ingen märkvärdig röst, men den var tonäker och han sjöng charmfullt. Han kunde alla boleros och rancheras i den mexikanska repertoaren och några gerillasånger fulla med fula ord och hädelser som fick damerna att rodna. För första gången så länge flickan kunde minnas var det feststämning på pensionatet. När det började mörkna tände de två fotogenlampor och hängde upp dem i träden och hämtade öl, och romflaskan som fanns undansälld för att bota förskylningen med. Elena darrade medan hon serverade dryckerna, hon kände de förbittrade orden i de där sångerna och gitarrens klagan i varenda fiber i sin kropp, som feber. Hennes mor vippade med foten i takt. Plötsligt reste hon sig och tog Elena i händerna och de började dansa tillsammans, och genast gjorde alla de andra likadant, till och med señorita Sofá med idel tillgjorda fasoner och nervösa skratt. En lång stund rörde Elena sig efter rytmen i Bernals röst, tätt tryckt mot sin mors kropp, hon drog in den där nya blomdoften som kom från henne, och hon kände sig fullständigt lycklig. Men rätt vad det var märkte hon att modern sakta sköt henne ifrån sig och fortsatte ensam. Med slutna ögon och bakåtlutat huvud började kvinnan som ett lakan upphängt på tork i vinden. Elena drog sig undan och småningom gick de andra också tillbaka till sina stolar och lät pensionatvärdinnan bli ensam kvar där mitt på gården försjunken i sin dans.
Efter den kvällen såg Elena Bernal med nya ögon. Hon glömde bort att hon asvkydde hans briljantin, hans tandpetare och hans arrogans, och när hon såg honom gå förbi eller hörde honom tala kom hon ihåg sångerna från den där improviserade festen och kände på nytt den där hettan i huden och förvirringen i själen, en feber som hon inte kunde förklara i ord. Hon iakttog honom på avstånd, i smyg, ooch så upptäckte hon så småningom saker som hon förut inte hade kunnat lägga märke till, hans axlar, hans grova och starka hals, de tjocka läpparnas sensuella kurva, hans perfekta tänder, elegansen i hans långa smala händer. Hon gick en outhärdlig lust att komma nära honom och begrava ansiktet vid hans mörkhudade bröst, lyssna till luftens vibrationer i hans lungor och ljudet från hans hjärta, andas in hans lukt, som hon visste var torr och skarp som från garvat läder eller tobak. Hon föreställde sig att hon lekte med hans hår, hände på musklerna i hans rygg och lår, utforskade fötternas form och förvandlade sig själv till rök som kunde ta sig in genom hans strupe och ta honom helt i besittning. Men om mannen såg henne och mötte Elenas blick, sprang hon och gömde sig i det bortersta busksnåret ute på gården. Bernal hade kommit att behärska flickans alla tankar, och nu härdade hon inte ut med tiden som stod stilla när hon var borta från honom. I skolan rörde hon sig som i en ond dröm, blind och döv för allt utom sina inre bilder där hon bara såg honom. Vad gjorde han just nu? Kanske låg och sov i framstupa på sängen med persiennerna stängde och rummet i halvdunkel, den varma luften sveptes runt av fläktens propellerblad, en rännil av svett löpte längs efter hans ryggrad, ansiktet låg gömt i kudden. Så fort klockan började ringa ut för dagen, sprang hon hem och bad under vägen att han han inte skulle ha vaknat ännu och att hon skulle hinna tvätta sig och ta på sig en ren klänning och sätta sig att vänt på honom i köket, och låtsas göra sina läxor för att inte modern skulle överhopa henne med hushållssysslor. Och sedan, när hom hörde hur han kom visslande ut ur badrummet, var hon utom sig av otålighet och skräck, övertygad om att hon skulle dö av lycka om han rörde vid henne eller ens talade till henne, och hon längtade efter att det skulle hände men samtidigt var hon beredd att försvinna bland möblerna, för hon kunde inte leva utan honom men inte heller uthärda hans brännande närvaro. Oförmärkt följde hon efter vart han gick, passade upp honom i varenda detalj, anade sig hans önskningar så att hon kunde erbjuda honom vad han behövde innan han bad om det, men hon rörde sig alltid som en skugga för att det inte skulle märka att hon fanns.
På kvällarna kunde Elena inte somna därför att han inte fanns i huset. Hon klev ur hängmattan och vankade omkring som ett spöke i övervåningen och samlade mod för att till slut tyst våga smyga sig in på Bernals rum. Hon stängde dörren efter sig och gläntade på persiennen en aning så att återskenet utifrån gatan skulle komma in och belysa cermonierna, som hon uppfunnit för att ta till sig bitarna av mannens själ som fanns kvar i alla hans tillhörigheter. I spegeln, mörk och blänkande som en dypöl, såg hon länge på sig själv, för där hade han sett sig, och spåren efter de bägge bilderna skulle kunna smälta samman i en omfamning. Hon lutade sig fram mot glaset med vidöppna ögon, såg sig själv i med hans ögon och kysste sina egna läppar i en kall och hård kyss, som hon tänkte sig varm som munnen på en man. Hon kände spegelns yta mot sitt bröst, och då hårdnade bröstens små körsbärsknoppar och lockade fram en dov smärta som löpte ner genom kroppen och stannade på en exakt punkt mellan benen. Hon framkallade den där smärtkänslan gång på gång. Ur klädskåpet tog hon fram en skjorta och Bernals stövlar och tog dem på sig. Hon tog några steg fram och tillbaka i rummet, mycket försiktigt så att det inte skulle höras. Medan hon var klädd så, grävde hon i hans lådor, kammade sig med hans kam, sög på hans tandborste, slickade på hans rakkräm, smekte hans smutskläder. Utan att veta varför hon gjorde det tog hon sen av sig skjortan, stövlarna och sitt nattlinne och la sig naken på Bernals säng, andades girigt in lukten av honom och sökte sig till hans värme för att få hölja in sig i den. Hon rörde vid sig själv överallt på kroppen, med början i kraniets underliga form, öronens genomskinliga brosk, ögonhålorna, munnens grotta, och sen vidare neråt, hon drog upp konturerna av benen i kroppen, av veck, vinklar och kurvor på denna obetydliga helget som var hon själv, och hon önskade att hon varit väldig, tung och förtätad som en val. Hon föreställde sig att hon undan för undan fylldes med en vätska klibbig och söt som honung, att hon spändes ut och växte tills hon blev som en jättestor docka och fyllde hela sängen, hela rummet, hela huset med sin svällande kropp. Ibland utmattad och gråtande, föll hon i sömn några minuter.
En lördagsförmiddag såg Elena genom fönstret hur Bernal kom fram till hennes mor bakifrån när hon stod lutad över bykaret och skrubbade kläder. Mannen la sin arm kring hennes midja men kvinnan flyttade sig inte, som om tyngden av den där armen var en del av hennes kropp. Där Elena stod uppfattade hon hans gest av äganderätt och moderns hängivna attityd, intimiteten mellan dem, den där strömmen som försenade dem i en oerhörd hemlighet. Flickan kände hur svetten bröt ut över hela hennes kropp, hon kunde inte andas, hjärtat var en skrämd fågel som fladdrade innanför revbenen, det stack i händer och fötter och blodet sprängde i fingrar och tår. Från den dagen spionerade hon på sin mor.
Undan för undan fann hon bevisen hon sökte, först bara blickar, en hälsning som drog ut för mycket på tiden, ett leende av samförstånd, misstanken att deras ben rörde vid varandra under bordet och att de hittade på förevändningar för att få vara ensamma. Till sist en kväll, när hon kom tillbaka från Bernals rum där hon hade ägnat sig åt sina förälskelseriter, hörde hon ljudet av vattenledningsbrus inifrån sin mors rum, och då förstod hon att hela den där tiden, medan hon trodde Bernal försörjde sig på att sjunga om nätterna, hade han funnits på andra sidan korridoren, och medan hin kysste minnet av honom i spegeln och drog in doften från lakanen han hade legat på, hade han varit hos hennes mor. Så skickligt som hon hade lärt sig under alla dessa år när hon gjorde sig osynlig, smög hon sig in genom den stängda dörren och fick se dem i färd med att ge sig hän åt sina lustar. Från den fransprydda lampskärmen spred sig ett varmt ljus som avslöjade det älskande paret i sängen. Hennes mor hade förvandlats till en liten rund, skär, stönande, yppig varelse, en böljande havsanemon, idel tentakler och sugfötter, bara mun och armar och ben och öppningar, som rullade runt fastklängd vid Bernals stora kropp. I jämförelse tyckte hon att han verkade stel och trög, med spasmodiska rörelser, en träbit skakad av oförklarliga vindstötar. Flickan hade aldrig förr sett en naken man, och hon blev överraskad av de påfallande olikheterna. Hon tyckte att den manliga naturen verkade brutal, och det tog en lång stund innan hon kunde komma över sin fasa och tvingade sig att se. Men snart greps hon av det fascinerande i synen och kunde iaktta dem uppmärksamt, för att lära sig av modern alla de åtbörder som hade erövrat Bernal från henne själv, åtbörder som var mäktigare än all hennes egen kärlek, alla hennes böner, hennes drömmar och hennes tysta lockrop, starkare än alla hennes magiska cermonier för att kalla honom till sig. Hon var övertygad om att de där smekningarna och viskningarna innehöll nyckeln till hemligheter, och om hon lyckades bemäktiga sig dem skulle Juan José Bernal komma att sova hos henne i hängmattan som sattes upp varje kväll mellan två krokar i klädkammaren.
De följande dagarna levde Elena i ett skymningstillstånd. Hon miste totalt intresset för sin omgivning, även för Bernal själv, som förpassades in i ett reservutrymme i hennes medvetande, och hon försjönk i en fantasitillvaro som helt kom att ersätta de levandes värld. Hon fortsatte följa vardagens rutiner av gammal vana, men själen fanns inte med i någonting hon gjorde. När modern märkte att hon hade mist aptiten skrev hon det på den annalkande pubertetens konto, fastän Elena uppenbarligen var alldeles för ung, och då tog sig tid att sitta ner på tu man hand med flickan och upplysa henne om vilket dåligt skämt det innebar att vara född till kvinna. Elena lyssnade under trumpen tystnad till utläggningarna om bibliska förbannelser och menstruationsblod. Hon var säker på att det där aldrig skulle hända henne själv.
På onsdagen blev Elena hungrig för första gången på nära en vecka. Hon stängde in sig i skafferiet med en konservöppnare och en sked och satte i sig tre burkar ärter. Efter det skalade hon av den röda vaxklädseln från en edamerost och åt upp den som ett äpple. Sen sprang hon ut på gården och vek sig dubbel och spydde upp en grön sörja över pelargonierna. Magknipet och den sura smaken munnen i gav henne känslan av verklighet tillbaka. Den natten sov hon lugnt, inrullad i hängmattan och med tummen i munnen som när hon var spädbarn. På torsdagen vaknade hon glad och munter, hjälpte sin mor att laga kaffe åt pensionatgästerna och åt sen frukost med henne i köket innan hon gick till skolan. Men när hon kom dit klagade hon så illa över våldsam kramp i magen och vred sig och bad att få gå på toaletten så ofta att lärarinnan fram på förmiddagen gav henne lov att gå hem.
Elena tog en lång omväg för att undvika gatorna hemomkring och kom fram till trädgårdsmuren på baksidan som vette mot en ravin. Hon lyckades klättra in och hoppa ner på gården lättare än hon hade trott. Hon hade räknat ut att modern skulle vara ute och handla vid den gär tiden, och eftersom det var dagen då den färska fisken kom, skulle det dröja en bra stund innan hon kom tillbaka. I huset fanns bara Juan José Bernal och senõrita Sofía, som inte hade gått till arbetet senaste veckan därför att hennes ledgångsreumatism var värre.
Elena glömde skolböckerna och skorna under några buskar och smög sin in i huset. Tätt tryckt intill väggen gick hon uppför trappan och höll andan tills hon hörde radion dåna i señiorita Sofías rum och kände sig lite lugnare. Bernals dörr gav henast efter. Där inne var det mörkt, och ett litet tag såg hon ingenting, för hon kom utifrån det strålande förmiddagsljuset, men hon kunde rummet utantill, hon hade gått omkring där inne många gånger, hon visste var allting fanns, exakt var golvet knarrade och hur många steg det var från dörren till sängen. Ändå väntade hon tills ögonen vande sig vid dunklet och möblernas konturer avtecknade sig. Efter några ögonblick kunde hon också urskilja mannen där han låg på sängen. Han låg inte på mage, som hon så ofta hade föreställt sig, utan på rygg ovanpå lakanen, med bara kalsongerna på sig, ena armen utsträckt och den andra på bröstet, och med en hårtest över ögonen. Elena kände hur all rädsla och all otålighet som hade samlat sig de där dagarna plötsligt försvann helt och hållet, så att hon stod där klar och lugn som den som vet vad hon har att göra. Hon tyckte att hon hade upplevt det där ögonblicket många gånger förut, hon sa sig att det inte fanns något att vara rädd för, det var bara en lite annorlunda ceremoni än de tidigare. Sakta tog hon av sig skoluniformen, men hon vågade inte klä av sig sina bomullstrosor också. Hon gick fram till sängen. Nu kunde hon se Bernal bättre. Hon satte sig på sängkanten, en liten bit ifrån mannens hand, och aktade sig så att hennes tyngd inte skulle göra ett enda veck till på lakanen, och så lutade hon sig sakta fram tills hennes ansikte kom bara ett par centimeter ifrån honom och hon kunde känna värmen av hans andedräkt och den sötaktiga lukten från hans kropp, och oändligt försiktigt la hon sig bredvid honom och sträckte ut först det ena benet och så det andra för att han skulle vakna. Hon väntade och lyssnade till tystnaden, och så beslöt hon sig och la handen på hans mage i en nästan omärklig smekning. Kontakten framkallade en svallvåg genom kroppen, som betog henne andan, hon tyckte att hjärtats dunkande borde eka i hela huset och väcka mannen. Det tog flera minuter innan hon sansade sig igen, men när hon märkte att han inte rörde sig släppte spänningen och hon lät handen stödja sig med hela tyngden av armen, som hur som helst var så lätt att det inte störde Bernals vila. Elena kom ihåg vad hon hade sett sin mor göra, och medan hon förde in fingrarna under resåren på kalsongerna sökte hon sig till mannens mun och kysste honom så som hon hade gjort så ofta framför spegeln. Bernal stönade i sömnen och la ena armen om midjan på flickan medan hans andra hand grep tag i henne för att leda den rätt, och hans mun öppnades för att besvara kyssen samtidigt som han mumlade älskarinnans namn. Elena hörde hur han sa hennes mors namn, men istället för att dra sig undan tryckte hon sig närmare honom. Bernal tog henne om midjan lyfte upp henne ovanpå sig och la henne till rätta, och så började han göra sina rörelser. Först då, när han kände vilket bräckligt fågelskelett som låg på hans bröst, gled en gnista av medetenhet genom sömnens bomullsdimma, och han slog upp ögonen. Elena kände hur hans kropp stelnade till och hur han grep henne om revbenen och stötte bort henne så våldsamt att hon hamnade på golvet, men hon reste sig upp och kom tillbaka och försökte omfamna honom på nytt. Bernal slog till henne i ansiktet och for upp ur sängen, förfärad av gud vet vad för uråldriga förbud och skräckdrömmar.
- Onaturliga flicka! Du är onaturlig! skrek han.
Dörren gick upp och señorita Sofia stod på tröskeln.
De följande sju åren levde Elena i en klosterskola, och sedan låg hon tre år vid ett universitet i huvudstaden. Efter det började hon arbeta på en bank. Under tiden gifte hennes mor sig med sin älskare och de fortsatte att sköta pensionatet tillsammans, tills de hade sparat tillräckligt för att kunna dra sig tillbaka till ett litet lanställe där de odlade nejlikor och krysantemer som såldes i staden. Näktergalen satte sin affisch i guldram, men han sjöng aldrig mer på nattklubbar och det var ingen som saknade honom. Han följde aldrig med sin hustru och hälsade på styvdottern, och han frågade inte heller något om henne, för att inte röra upp sina egna funderingar, men han tänkte ofta på henne. Bilden av flickan levde orörd kvar i hans minne, tiden kom den inte vid, hon förblev samma liderliga och älskogskranka barn som han hade stött bort. Det gick därhän under årens lopp att minnet av den där lätta kroppen, den där barnsliga handen på hans underliv och den där babytungan i hans mun växte och blev till en tvångsföreställning. När han omfamnade sin hustrus bastanta kropp måste han koncentrera sig på de där synerna och detaljerat föreställa sig Elena för att kunna väcka njutningens allt svagare signal. Den mogne mannen gick till butiker för barnkläder och köpte bomullstrosor som han sen smekte medan han smekte sig själv. Efteråt skämdes han för de där olovliga stunderna och brände upp trosorna eller grävde ner dem djupt i trädgården, i ett misslyckat försök att glömma bort dem. Han fick smak för att hålla till vid skolor och i parker och titta i smyg på småflickorna, som några bara alltför korta ögonblick försatte honom tillbaka till den där oförglömliga, svindlande torsdagen.
Elena var tjugosju år när hon för första gången kom och hälsade på hos sin mor, för att presentera sin fästman, en kapten i armén som hade friat till henne i en hel evighet. Det unga paret kom dit en sval novemberdag, han var civilklädd för att inte verka alltför utmanande i uniform, och hon hade mängder av presenter med sig. Bernal hade väntat på det där besöket med spänd förväntan som en ung pojke. Han hade sett sig i spegeln ideligen, skärskådat sin bild och undrat om Elena skulle se att han hade förändrat sig eller om Näktergalen skulle synas opåverkad av tidens gång för henne. Han hade förberett sig för mötet genom att välja ut vartenda ord han skjulle säga och föreställa sig alla tänkbara svar. Det enda han inte hade föreställt sig var att han i stället för den brinnande lilla varelse han hade varit besatt av skulle få se för sina ögon en kvinna som var färglös och blyg. Bernal kände sig sviken.
I kvällningen, när ankomstens upprymda stämning hade lagt sig och mor och dotter hade berättat senaste nytt för varandra, bar man ut några stolar på gården för att njuta av svalkan. Luften var tung av nejlkedoft. Bernal ville bjuda på lite vin och Elena följde med honom in för att hämta glas. Ett par minuter senare var de ensamma i det trånga köket. Då frep mannen, som hade väntat så länge på det här tillfället, tag i kvinnans arm och sa att det hade varit ett förfärligt misstag, att han sov den där förmiddagen och inte visste vad han gjorde, att det aldrig hade varit hans mening att slänga henne i golvet eller kalla henne för det där, han bad att hon skulle ha medlidande och förlåta honom, så att han kanske kunde få sitt förnuft tillbaka, för i alla dessa år hade den lågande längtan efter henne plågat honom oupphörligt, bränt i hans blod och förstört hans sinnesfrid. Elena såg förundrat på honom och visste inte vad hon skulle svara. Vad var det för en onaturlig flicka han talade om? För henne hade barndomen hunnit bli så avlägsen, och smärtan efter den där första, avvisade kärleken hade försvunnit in i något tillslutet rum i hennes undermedvetna. Hon hade inget minne av den där torsdagen för länge sen.
- Eva Luna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar