En boksamlare erbjöd Henry Miller hundra dollar i månaden för att skriva erotiska noveller. Det framstod som en Danteinspierad bestraffning att döma Henry att skriva erotica för en dollar sidan. Han uppreste sig mot det eftersom han för tillfället inte alls kände sig upplagd för att skriva något i Rabelais´ andra,e ftersom det är kastrerande att skriva på befallning och därför att vetskapen om en voyeur vid nyckelhålet berövade honom all spontanitet och nöjet av att skriva de fantasifulla äventyrsberättelserna.
(december 1940)
Henry berättade för mig om boksamlaren. De åt luch tillsammans ibland. Han köpte ett manuskript av Henry och föreslog sedan att han skulle skriva något för en av hans förmögna kunder. Han berättade inte mycket om honom, utom att han var intresserad av erotica.
Henry satte igång med friskt mod och tog det som ett skämt. Han hittade på vilda berättelser som vi alla skrattade åt. Han gjorde det som ett expriment, och till en början verkade det vara en lätt uppgift. Men efter en tid tappade han lusten att fortsätta. Han ville inte använda det material han samlat för sina seriösa böcker, och han tvingades därför anstränga sin fantasi och försöka skapa rätt stämning.
Han fick aldrig höra ett ord av erkännande från den egendomlige mecenaten. Det kunde naturligtvis bero på att han inte ville avslöja sin identitet. Men Henry började presse boksamlaren. Fanns det verkligen någon mecenat i bakgrunden? Eller var det i själva verket så att berättelserna var beställda av samlaren själv för att lätta upp hans eget melankoliska liv? Var de en och samma person? Henry och jag diskuterade den möjligheten ingående, och det både förbryllade och roade oss.
Då meddelade samlaren att hans klient var på väg till New York och att Henry skulle få sammanträffa med honom. Men det utlovade sammanträffandet kom av någon anledning aldrig till stånd. Samlaren berättade utförligt om hur han skickade manuskripten med flygpost, hur mycket portot kostade och andra små detaljer som var ägnade att ge trovärdighet år hans påstående att den klient han talat om verkligen existerade.En dag bad han om ett exemplar av Svart Vår med inskriven dedikation.
"Men jag har för mig att du sade att han hade alla mina böcker i signerade upplagor?" sade Henry.
"Han har tappar bort sitt exemplar av Svart Vår."
"Vem skall jag dedicera den till?" frågade Henry oskyldigt.
"Skriv bara till en god vän och underteckna ditt namn."
Några veckor senare behövde Henry själv ett exemplar av Svart Vår, men kunde inte komma över något. Han beslöt då att låna samlarens exemplar, och gick upp till hans kontor. Sekreteraren bad honom vänta. Henry tog sig en titt i bokhyllorna under tiden. Där fann han ett exemplar av Svart Vår. Han tog det ur hyllan. Det var samma exemplar som han dedicerat till den "gode vännen".
När samlaren kom berättade Henry om sitt fynd och skrattade. Han skrattade också och förklarade: "Jo visst, gubben blev så otålig och jag skickade honom mitt exemplar medan jag väntade på att få det som du singerat. Jag tänkte att jag kunde byta med honom nästa gång han kommer till New York.
"Nu är jag verkligen förbryllad", sade Henry när vi träffades.
När Henry frågade hur mecenaten hade mottagit hans noveller svarade samlaren: "Han tycker om alltsammans. Det är mycket bra. Men han tycker bäst om när det är rena, enkla skildring utan analys och filosofiska slutsatser." När Henry behövde pengar till sina resor föreslog han att jag skulle skriva lite under tiden. Jag kände att jag inte ville ge ut något äkta, och beslöt därför att fantisera ihop en blandning av olika historier jag hört och sådant jag fann på själv, och låtsades att det var ett utdrag ur en kvinnas dagbok. Själv träffade jag aldrig samlaren. Han lovade att läsa vad jag skrivit och låta mig veta vad han tyckte om det. I dag ringde han. "Det är bra", sade rösten. "MEn ni kan hoppa över poesin och alla beskrivningar som inte gäller sex. Koncentrera er på sex."
Jag satte igång och skrev så uppfinningsrikt, bisarrt och överdrivet att jag var rädd för att han skulle inse att jag karikerade sexualiteten. Men det kom inga protester. Jag tillbringade dagar i bibliotektet med att studera Kama Sutra och jag bad goda vänner berätta om sina mest extrema äventyr.
"Var mindre poetisk", sade telefonrösten. "Håll er till fakta."
Men har någonsin någon njutit av att läsa en rent klinisk beskrivning? Begrep inte gubben hur ord get köttet nyanser och liv?
Varje morgon efter frukost satte jag mig och srkrev mitt dagliga kvantum erotica. En morgon knackade jag ned på skrivmaskinen: "Det var en gång en ungersk äventyrare..." Jag begåvade honom med många företräden: skönhet, elegans, charm, behagfullt uppträdande, en skådespelares talang, stora språkkunskaper samtidigt som jag gjorde honom till en intrigernas mästare och gav honom en enastående förmåga att slingra sig ur varaktiga förhållanden och ansvarspåtagande.
Ännu ett telefonsamal: "Gubben tycker om det. Koncentrea dig mer på sex. Strunta i poesin."
Det hela utlöste en epidemi av erotiska "dagböcker". Alla skrev ned sina sexuella erfarenheter. Påhittade, hörda av andra, uppletade i Krafft-Ebing eller annan medicinsk litteratur. Vi förde de mest komiska samtal. En av oss fick berätta en historia, och de andra skulle avgöra om den var sann eller påhittad. Eller trovärdig. Var det här trovärdigt? Robert Duncan erbjöd sig att göra försök, att pröva våra påfund och avgöra om våra hopfantiserade historier var trovärdiga eller inte. Vi var alla i behov av pengar, och vi samlade alla våra berättelser till en gemensam pott.
Jag var helt säker på att gubben inte visste något om ett älskogsmötes sällhet, extas och skimrande återklanger. Bort med poesin var hans ständiga uppmaning. Kliniskt sex, berövat all kärlekens värme och alla sinnenas samspel, smak, beröring, syn, hörsel; alla de euforiska accessoarerna som stämningsskapande musik, atmosfär och variationer. Det var det som tvingade honom att ta sin tillflykt till litterära afrodisiaka.
Vi kunde ha samlat ihop subtilare hemligheterf åt honom, men han skulle inte ha lyssnat på oss om vi gjort det. Men en dag när han fått nog skulle jag tala om för honom att han nästan fick oss att tappa intresset för sinnlig kärlek genom sin egen besatthet av handlingar som töms på känsla, och hur vi föraktade honom eftersom han nästan fick oss att avlägga kyskhetslöfte genom sitt krav på att vi skulle utesluta vårt eget afrodisiakum - poesin. Jag fick hundra dollar för mina erotiska noveller. Gonzalo behövde pengar för att betala tandläkaren, Helba behövde en spegel för sin dansträning och Henry behövde pengar för sin resa. Gonzalo berättade historien om Basken och Bijou för mig och jag skrev ned den åt samlaren.
Telefonräkningen var obetald. De ekonomiska svårigheternas nät dras samman kring mig. Alla människor i min omgivning är oansvariga och ägnar inte det hotande skeppsbrottet en tanke. Jag sate mig och skrev trettio sidor erotica. Jag vaknade på nytt med insikten om att jag inte ägde en cent, och jag ringde samlaren. Hade han hört något från sin förmögne uppdragsgivare om de senaste manuskripten? Nej, det hade han inte, men han var villig att ta emot den novell jag just avslutat och betala för den. Henry måste till en läkare. Gonzalo behövde glasögon. Robert kom tillsammans med B. och bad mig om pengar till biobiljetter. Sotet från gatan trängde genom fönstret ovanför dörren och föll över mitt skrivmaskinspapper och mitt manuskript. Robert kom och tog min låda med skrivmaskinspapper. Hade gubben ännu inte tröttnat på pronografi? Skulle inte ett under ske? Jag kunde nästan höra honom säga: "Ge mig allt hon skriver, jag vill ha allt. Jag skall skicka hennne en fin present, en stor check som ersättning för allt hon skrivit." Min skrivmaskin hade gått sönder. Men med hundra dollar i fickan återfick jag min optimism. Jag sade till Henry: "Samlaren säger att han tycker om enkla, ointellektuella kvinnor - men han bjuder mig på middag." Jag hade en känsla av att Pandoras ask rymde den kvinnliga sensualitetens mysterier, så olika mannens och så omöjlig att beskriva med männens språk. Sexualitetens språk är ännu inte uppfunnet. Sinnenas språk är ännu outforskat. D.H Lawrence började klä instinkten i språkdräkt, han försökte komma bort från det kliniska, det vetenskapliga, som endast fångar vad kroppen känner.
(oktober 1941)
När Henry kom gjorde han flera motsägelsefulla uttalanden. Att han kunde leva på ingenting, att han kände sig i så bra form att han till och med kunde tänka sig att ta ett arbete och att hans integritet hindrade honom från att skriva filmmanuskript i Hollywood. Till sist sade jag: "Hur är det då med integriteten när man skriver erotica för pengar?"
Henry skrattade, medgav att det var paradoxalt och att han sade emot sig själv. Han skrattade och bytte samtalsämne. Frankrike har en tradition av litterär pornografi i elegant stil. När jag först började skriva åt samlaren trodde jag att det fanns en liknande tradition här, men jag fann ingen. Allt jag fann var sjabbigt och skrivet av andraklassförfattare. Ingen god författare tycks någonsin ha försökt sig på erotica.Jag berättade för George Baker hur Caresse Crosby, Robert, Virginia Admiral och andra skrev. Det tilltalade hans sinne för humor. Tanken att jag var bordellmamma i detta snobbiga litterära horhus där all vulgäritet var utesluten.Skrattande sade jag: "Jag håller med skrivpapper och karbon, jag levererar manuskripten anonymt och skyddar på så sätt alla de andras anonymitet." George Barker tyckte att det var mer humoristiskt och inspirerande än att tigga, låna eller parasitera på vänner. Jag samlade poeterna kring mig och vi skrev alla vackra erotiska noveller. Eftersom vi var dömda att koncentrera oss på sensualitet exploderade vi i våldsamma utbrott av poesi. Eroticaskrivandet blev en väg till helighet snarare än lastbarhet.Harvey Berit, Robert Duncan, Gerorige Baker, Caresse Crosby, alla koncentrerar vi våra förmågar i en kraftmätning som förser gubben med ett sådant överflöd av perversa godbitar att han tigger om mer. De homosexuella skriver som om de var kvinnor. De blyga skriver om orgier. De frigida om intensiva orgasmer. De mest poetiska av oss fördjupar sig i djuriskhet och de mest renhjärtade excellerar i pervesioner. Vi förföljdes av de underbara berättelser vi inte fick skriva. vi satt och talade om hur gubben kunde tänkas se ut och hur mycket vi hatade honom eftersom han inte tillät oss smälta samman sexualitet och känska, sensualitet och sinnesrörelse.
George Baker var fruktansvärt fattig. Han ville skriva erotica. Han skrev åttiofem sidor. Samlaren tyckte det var för surrealistiska. Jag älskade den. Hans kärleksscenet var förvirrade men fantastiska. Kärlek mellan trapetser. Han söp upp de första pengarna han fick, och jag kunde inte låna honom mer än papper och karbon. George Baker, den utsökt engelske poeten, satt där och skrev erotica för att få pengar till drinkar precis som Utrillo målade i utbyte mot en flaska vin. Jag funderade på gubben som vi alla hatade. Jag beslöt mig för att skriva till honom och tala om hur vi kände det. "Bäste Samlare: Vi hatar er. Sex förlorar all sin kraft och magi när det blir övertydligt, mekaniskt, överdrivet och en mekanistisk besatthet. Det skapar leda. Ni har lärt oss mer än någon annan hur galet det är att inte blanda det med känsla, hunger, åtrå, lust, infall, nycker, personliga bindningar, djupare förhållanden som ändrar dess färg, arom, rytm och intensitet. Ni vet inte vad Ni går miste om genom ert utforskande in i minta detalj av den sexuella aktiviteten p åbekostnad av andra aspekter som utgör den gnista som tänder åtråns eld. Intellektuell gemenskap, raskningar, dess subtila förvandlingar, dess afrodisiakiska element. Ni krymper et erfarenhetsvärd. Ni låter den förtorka, svälter den och åderlåter den.Om Ni närde ert sexliv med alla dde stimuli och alla de äventyr som kärleken ingjuter i sinnligheten skulle Ni vara världens störste älskare. Den sexuella förmågans största drivkraft är nyfikenhet och lidelse. Ni ser stillatigande på hur dess lilla låga kvävs till döds. Sexualitetens största fiende är monotonin. Utan känsla, uppfinningsrikedom och skiftande sinnesstämningar blir det inga överraskningar i sängen. Sex måste blandas med tårar, skratt, ord, löften, scener, svartsjuka, avund, alla fruktens kryddor, utlandsresor, nya ansikten, romaner, noveller, drömmar, fantasier, musik, dans, opium, vin. Ni vet inte vad Ni går miste om genom att ha detta periskop fästat vid spetsen på ert kön, när Ni i stället skulle kunna njuta av ett helt harem av distinkta och aldrig upprepade under. Det finns inte två människor vars hår är exakt lika, men Ni vill inte låsa oss slösa ord på att beskriva en människas hår. Inte finns det heller två som doftar lika, men om vi går in på det skriker Ni: "Bort med poesin!" Inte finns det två människor med likadan hudstruktur eller nyans, temperatur eller skuggor. Två människor gör aldrig samma gester. En älskare kan, när hans åtrå är väckt av sann kärlek, bemästra all världens kärlekskonst. Vilken räckvidd, vilka åldrar, vilka variationer i mognad och oskuld, perversitet och konst... Vi har suttit i timmar och undrat över vad Ni är för en människa. Har Ni stängt in er sinnen för siden, ljus, färg, dofter, karaktär, temperament? Då måste Ni vid det här laget vara helt förvissad. Det finns så många mindre sinnesuttryck som alla flyter likt bifloder in i älskogens huvudfåra och ökar dess djup. Den sanna extasen kan uppnås endast om hjärta och kön är i harmoni."
- (Bearbetning efter Anaïs Nins dagbok 3 1939-1944)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar