Du löste upp ditt breda bälte, slet av dig dina sandaler, kastade din vida kjol, av bomull tror jag, i en vrå, och lossade knuten som höll ditt hår samlat i en höstsvans. Din hud knottrade sig och du skrattade. Vi var så nära varandra att vi inte kunde se varandra, vi var bägge fördjupade i den där hetsiga riten, inneslutna i värmen och doften som vi avgav tillsammans. Jag banade mig fram längs dina vägar, mina händer grep om din midja som stegrade sig och dina händer var otåliga. Du gled, du for över mig, du klängde upp på mig, slog dina okuvliga ben omkring mig och sa mig tusen gånger kom med dina läppar mot mina. I slutögonblicket såg vi en skymt av fullkomlig ensamhet, var och en var förlorad i sin egen brännheta avgrund, men strax återupstod vi allt bortom elden och upptäckte att vi låg omslingrade bland kringkastade kuddar under det vita moskitnätet. Jag strök undan ditt hår för att se dig i ögonen. Ibland satte du dig vid min sida, med uppdragna knän och din silkesschal över ena axeln, i den tysta natten som just hade börjat. Så minns jag dig, i stillhet.
Du tänker i ord, för dig är språket en ändlös tråd som du spinner som om livet kom till på samma gång som du berättade om det. Jag tänker i bilder frysta i ett fotografi. Men det är inte tryckt på en plåt utan verkar tecknat med penna, det är ett detaljerat och perfekt minne, med mjuka volymer och varma fräger, som från renässansen, som en avsikt fångad på kornigt papper eller på duk. Det är ett profetiskt ögonblick, det är hela vår existens, allt vi upplect och kommer att uppleva, alla tidsåldrar samtidigt, utan början eller slut. Från ett visst avstånd ser jag den där teckningen, där jag också själv finns med. Jag är både åskådare och medverkande. Jag finns där i halvdunklet, lätt beslöjad av ett genomskinligt förhänge. Jag vet att det är jag, men den som iakttar utifrån är också jag. Jag vet vad mannen känner som är avmålad där på den orediga sängen, i ett rum med mörka takbjälkar och valv som i en katedral, där scenen framträder som ett fragment av en uråldrig ceremoni. Jag är där med dig men också här, ensam, i en annan medvetandetid. På tavlan vilar paret efter att ha älskat, och bådas hus glänser fuktig. Mannen ligger med slutna ögon, ena handen på bröstet och den andra på hennes lår, de är intimt sammansvurna. För mig är den där synen återkommande och oföränderlig, ingenting skiftar, mannens rofyllda leende är alltid detsamma, och kvinnans mattighet, lakanens veck är desamma, och rummets dunkla vrår, skenet från lampan tangerar alltid hennes bröst och kindben i samma vinkel, och silkesschalen och det mörka håret faller alltid lika utsökt.
Varje gång jag tänker på dig ser jag dig så, ser jag oss så, kvarhållna för alltid där på duken, osårbara för det dåliga minnets ödeläggelse. Jag kan vederkvicka mig längde den där scenen, ända tills jag känner att jag går in i tavlans rymd och inte längre är den som iakttar, utan mannen som ligger där bredvid den där kvinnan. Då bryts målningens symmetriska lugn och jag hör våra röster mycket nära.
- Berätta en historia för mig, säger jag.
- Hur vill du ha den?
- Berätta en historia som du aldrig har berättat för någon.
Rolf Carlé
- Isabel Allende
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar