Belisa Crepusculatio var född i en familj så fattig att den inte ens ähde namn att kalla barnen för. Hon kom till världen och växte upp i landets mest ogästvänliga trakter, där regnet somliga år blir till laviner av vattensom drar med sig allt, och där det andra år inte faller en enda droppe från himlen, och solen växer tills den tar upp hela horisonten och världen blir en öken. Tills hon fyllde tolv år hade hon ingen annan sysselsättning eller förmåga än att överleva århundradens hunger och trötthet. Under en ändlös torrtid fick hon begrava fyra yngre syskon, och när hon insåg att det snart skulle bli hennes egen tur beslöt hon sig för att gå bort över slätterna i riktning mot havet, för att kanske lyckas lura döden under vägen. Jorden var eroderad och kluven i djupa sprickor, översållad av stenar, döda träd och taggiga buskar, djurskelett vittnade om hettan. Då och då stötte hon på familjer som gick mot söder och följde efter vattnets hägring liksom hon själv. En del hade börjat vandringen med sina ägodelar på ryggen eller i kärror, men de förmådde knappt förflytta sina egna benknotor och de hade inte hunnit långt förrän de blev tvugna att lämna sina tillhörigheter. De släpade sig mödosamt fram, med huden torr som ödleskin och ögonen brända av ljusets reflexer. Belisa hälsad dem med en åtbörd när hon gick förbi, men hon stannade inte, för hon kunde inte slösa bort sina krafter på att utöva medlidande. Många stupade längs vägen, men hon var så envis att hon lyckades ta sig igenom helvetet och till slut komma fram till de första källådrora, tunna rännilar, nästan osynliga, som gav näring åt torftig växtlighet och som längre fram blev till bäckar och gölar.
Belisa Crepusculario klarade livet, och därtill upptäckte hon alldels av en slump skrivkonsten. När hon kom till en by nära kuten, släppte vinden en sida ur en tidning framför hennes fötter. Hon tog det där gulnade och sköra pappret och satt en lång stund och tittade på det utan att förstå vad det skulle användas till, men så segrade nyfikenheten över hennes blyghet. Hon gick fram till en man som stod och tvättade en häst i samma grumliga pöl där hon hade släckt sin törst.
- Vad är det här? frågade hon.
- Det är en sportsida i tidningen, svarade mannen utan att visa sig förvånad över hennes okunnighet.
Svaret gjorde flickan förbluffad, men hon ville inte verka framfusig utan frågade bara vad det där flugkrafset betydde som var ritat på papperet.
- Det är ord, flicka lilla. Där står att Fulgencio Barba slog knockout på El Negro Tiznao i tredje ronden.
Den dagen fick Belisa Crepusculario reda på att orden går omkring lösa utan ägare och att vem som helst med lite skicklighet kan lägga beslag på dem och sen driva handel med dem. Hon tänkte över sin situation och kom fram till att det inte var många yrken hon skulle kunna ägna sig åt utom att prostituera sig eller ta tjänst i köket hos de rika. Att sälja ord tyckte hon verkade vara ett anständigt alternativ. Från den stunden utövade hon det yrket och intresserade sig aldrig för något annat. Till att börja med bjöd hon ut sina varor utan en aning om att ord också kunde skrivas på andra ställen än i tidningar. När hon fick veta det, räknade hon ut vilka oändliga möjligheter hennes affärsverksamhet kunde erbjuda, och av sina sparpengar betalade hon en präst tjugo pesos för att han skulle lära henne läsa och skriva. För de tre pesos hon hade kvar köpte hon en ordbok. Den studerade hon från början till slut, och sen kastade hon den i sjön, för hon hade inte för avsikt att lura sina kunder med konserverade ord.
Flera år efteråt, en morgon i augusti, satt Belisa Crepusculatio mitt på ett torg under sitt tälttak och sålde juridisk bevisföring åt en gammal man som hade anhållit om sin pension i sjutton år. Det var marknadsdag och mycket liv och rörelse runt omkring. Plötsligt hördes skrik och ljudet av galopperande hästar, hon såg upp från texten och fick först syn på ett dammoln och så på en skara ryttare som kom sättande. Det var Överstens folk, under befäl av Mulatten, en jätte som var känd i hela trakten för sin snabbhet med kniven och lojalitet mot sin chef. Bägge två, Översten och Mulatten, hade varit upptagna med inbördeskriget i hela sitt liv, och deras namn var oupplösligt förbundna med förödelse och olycka. Krigarna stormade in i byn som en skenande hjord, omvärvda av oväsen och drypande av svett, och det såg ut som efter en orkan där de hade farit fram. Hönsen flaxade åt alla håll, hundarna sprang bort och kvinnorna rusade iväg med sina barn, och på marknadstorget fanns inte en levande själ kvar utom Belisa Crepusculario, som aldrig hade sett Mulatten och därför blev förvånad när han red fram till henne.
- Det är dig jag säger! skrek han pch pekade på henne med sin hoprullade piska, och innan orden var utsagda kasstade två man sig över henne och vräkte omkull tältet och slog sönder bläckhornet, och så band de henne till händer och fötter och la henne som en sjömanssäck över länden på Mulattens häst. Varpå de satte av i galopp bort mot kullarna.
Flera timmar senare, när Belisa Crepusculario var halvdöd och hjärtat hade smulats sönder till sand i bröstet på henne av stötarna på hästryggen, kände hon att de gjorde halt och att fyra kraftiga händer lyfte ner henne på marken. Hon försökte resa sig upp och värdigt höja huvudet, men krafterna svek henne och hon föll ihop med en suck och sjönk in i en omtöcknad sömn. Efter flera timmar vaknade hon av den lantliga nattens brusande ljud, men hon fick inte tid att tolka ljuden, för när hon slog upp ögonen mötte hon Mulattens otåliga blick där han stod på knä bredvid henne.
- Äntligen vaknar du, kvinna, sa han och räckte henne sin fältflaska för att hon skulle få dricka en klunk brännvin med krut i och leva upp igen.
Hon ville ha reda på varför hon hade blivit så illa behandlad, och då förklarade han att Översten behövde hennes tjänster. Han lät henne få blöta sig lite i ansiktet, och så tog han henne med sig längst bort i lägret, där landets mest fruktade man låg och vilade i en hängmatta uppspänd mellan två träd. Hon kunde inte se hur han såg ut i ansiktet, för det doldes av lövverkets skiftande skuggor och av den outplånliga skuggan efter många års liv som bandit, men hon föreställde sig att han måtte se lastbar ut eftersom hans jättelika adjutant uppträdde så ödmjukt inför honom. Därför blev hon överraskad av hans röst, som var mild och nyanserad som en lärares.
- Är det du som säljer ord? frågade han.
- Till din tjäns, stammade hon och spanade in i dunklet för att kunna se honom bättre.
Översten reste sig och skenet från facklan som Mulatten bar föll rakt i ansiktet på honom. Hon såg hans mörka hud och hans vilda pumaögon och visste genast att hon stod inför den ensammaste mannen i världen.
- Jag vill bli president, sa han.
Han var trött på att färdas omkring på denna fördömda jord och föra meningslösa krig och lida nederlag som inga bortförklaringar kunde förvandla till segrar. I många år hade han sovit under bar himmel, blivit stucken av mygg och livnärt sig på iguanaödlor och ormsoppa, men sådana små obehag var inte skäl nog för honom att ändra sitt liv. Vad som verkligen besvärade honom var skräcken i människors ögon. Han ville rida in i byarna under triumfbågar, bland färgrika flaggor och blomster, han ville att folk skulle hylla honom och ge honom nyvärpta ägg och nybakt bröd i gåva. Han var trött på att se hur männen flydde undan när han kom förbi, hur kvinnorna fick missfall av skräck och småbarnen darrade, och därför hade han bestämt sig för att bli president. Mulatten föreslog att de skulle rida till huvudstaden och galoppera in i regeringspalatset för att ta över styret, alldeles som de tog så mycket annat utan att be om lov, men Översten var inte intresserad av att bli en ny tyrann, såna hade det funnits nog av där i landet, och på det sättet skulle han dessutom inte kunna vinna människors tillgivenhet. Hans idé gick ut på att bli utsedd av folket i valet i december.
- Då behöver jag kunna tala som en presidentkandidat.
Kan du sälja ord till ett tal åt mig? frågade Översten Belisa Crepusculario.
Hon hade tagit emot många beställningar, men ingen som den här. Ändå kunde hon inte säga nej, för hon var rädd att Mulatten skulle skjuta henne för pannan, eller ännu värre, att Översten skulle börja gråta. Samtidigt fick hon lust att hjälpa honom, för hon kände en bultande hetta i sin hud, en mäktig lust att röra vid den där mannen, låta sina händer fara över honom, hålla honom i sin famn.
Hela natten och en stor del av nästa dag letade Belise Crepusculario i sitt förråd efter ord som lämpade sig för en presidentkandidat. Hon bar noga bevakad av Mulatten, som inte tog ögonen från hennes fasta vandrerskeben och hennes jungfruliga bröst. Hon ratade de sträva och barska orden, de alltför blomstrande, de som blekts ur överdrivet bruk, de som gav omöjliga löften, de som saknade sanningshalt och de oklara, och kvar blev bara de som med säkerhet kunde röra männens tankar och kvinnornas intuition. Med hjälp av de kunskaper hon köpt för tjugo pesos av prästen skrev hon ner talet på ett papper och gav sen tecken åt Mulatten att han skulle knyta upp repet som han hade bundit fast henne vid fotlederna med i ett träd. På nytt blev hon förd till Översten, och när hon såg honom kände hon omigen samma bultande oro som vid det första mötet. Hon räckte honom pappret och väntade medan han höll det med fingertopparna och tittade på det.
- Vad fan står det här? frågade han till slut.
- Kan du inte läsa?
- Föra krig är vad jag kan, svarade han.
Hon läste upp talet högt för honom. Hon läste det tre gånger, så att hennes kund skulle kunna pränta in det i minnet. När hon slutade såg hon gripenhet i ansiktet på krigarna som hade samlats för att lyssna på henne, och hon märkte att Överstens gula ögon lyste av hänförelse, för han var säker på att med hjälp av de där orden skulle president posten bli hans.
- Om pojkarna står där med gapande mun när de har hört talet tre gånger, då är det värt besväret, Översten. sa mulatten gillande.
- Vad är jag skyldig för ditt arbete, kvinna? frågade Översten.
- En peso, Översten.
- Det var inte dyrt, sa han och öppnade väskan med resterna av det senaste krigsbytet, som han hade hängande vid bältet.
- Dessutom har du rätt till lite påbröd. Du ska få två hemliga ord, sa Belisa Crepusculario.
- Vad menas med det?
Och så förklarade hon att varje gång en kund betalade henne femtio centavos, skänkte hon honom ett ord för enskilt bruk. Översten ryckte på axlarna, för han hade inte det ringaste intresse av erbjudandet, men han ville inte vara oartig mot den som hade tjänat honom så väl. Utan att göra sig någon brådska gick hon bort till pallen av läder där han satt, och lutade sig fram för att ge honom gåvan. Då kände mannen lukten av vilt djur som kvinnan spred omkring sig, brandvärmen från hennes höfter, den vidunderliga beröringen av hennes hår och doften av mynta i andedräkten som viskade i hans öra de två hemliga orden han hade rätt till.
- De är dina, Översten, sa hon och drog sig tillbaka. -
Du får använda dem så mycket du vill.
Mulatten följde Belisa till vägkanten och såg hela tiden med bönfallande ögon på henne som en herrelös hund, men när han sträckte ut handen och tänkte röra vid henne hejade hon honom med en fors av påhittade ord, som hade den verkan att hans lystnad skrämdes bort, för han trodde att det var något slags oåterkallelig förbannelse.
Under månaderna september, oktober och november höll Översten sitt tal så många gånger att det skulle ha bränts till aska av nötningen om det inte hade varit gjort av glänsande och hållbara ord. Han genomkorsade landet i alla riktningar, tågade in i städerna med segerrik min och gjorde uppehåll också i de allra mest bortglömda små byarna, där bara lite avfall vittnade om människors närvaro, allt för att övertala väljarna att rösta på honom. Medan han stod på en estrad mitt på torget och talade, delade Mulatten och hans folk ut karameller och målade hans namn med guldsprej på väggarna, men ingen brydde sig om den där marknadsföringen, för de var bländande av tydligheten i hans förslag och den poetiska klarheten i hans resonemang, smittade av hans enorma önskan att rätta till historiens misstag och glada för första gången i sina liv. När presidentkandidatens anförande var slut, sköt truppen av sina pistoler i luften och tände smällare, och när de till slut gav sig av därifrån låg det kvar ett kölvatten av förhoppningar som höll sig kvar i luften i många dagar, som det lysande minnet av en komet. Snart blev Översten den populäraste politikern. Han var ett aldrig förut skådat fenomen, den där mannen som hade dykt upp ur inbördeskriget full av ärr och talade som en professor. Hans anseende spred sig över hela nationen och rörde fosterlandets hjärta. Pressen intresserade sig för honom. Journalisten kom resande långväga ifrån för att intervjua honom och upprepa hans uttalanden, och på så sätt fick han allt fler anhängare och allt fler ovänner.
- Det går bra för oss, Överste, sa Mulatten efter tolv veckors framgångar.
Men presidentkandidaten lyssnade inte på honom. Han upprepade sina två hemliga ord för sig själv, så som han gjorde allt oftare. Han uttalade dem när en längtan gjorde honom svg, han mumlade dem i sömnen, han bar dem med sig på hästen, han tänkte på dem innan han höll sitt berömda tal och han kom på sig själv med att avnjuta dem i obevakade ögonblick. Och varje gång de där två orden kom för honom, framkallade han Belisa Crepusculario för sin inre syn och alla hans sinnen blev upprörda när han mindes lukten av vilt djur, hettan av brand, den vidunderliga beröringen och den myntadoftande andedräkten, och till slut började han röra sig som en sömngångare och hans egna män förstod att hans liv skulle ta slut innan han nådde fram till presidentposten.
- Vad är det med dig, Översten? frågade Mulatten honom ofta, och en dag stod anföraren inte ut längre utan bekände att skulden till hans sinnesstämning fanns hos de där två orden som hade bitit sig fast i hans buk.
- Säg dem till mig, så kanske de mister sin kraft, bad hans trogne adjutant.
- Jag säger dem inte till dig, de är bara mina svarade Överesten.
Mulatten var trött på att se sin leadre brytas ner som en dödsdömd, och därför hängde han geväret över axeln och gav sig av för att söka efter Belisa Crepusculario. Han följde hennes spår genom hela det vidsträckta landet och fann henne till slut i en by söderut, där hon satt under sitt yrkes tälttak och räknade upp sitt radband av nyheter. Han ställde sig framför henne med fötterna isär och grep tag om geväet.
- Nu kommer du med mig, beodrade han.
Hon hade väntat på det. Hon tog sitt bläckhorn, vek ihop sin tältduk, svepte schalen om axlarna och klättrade tigande upp bak på hästen. De utbytte inte en enda åtbörd under hela färden, för hos Mulatten hade lusten för henne förvandlats till hat, och det var bara rädslan för hennes tunga som hindrade honom från att piska henne till döds. Han hade inte heller lust att tala om för henne att Översten hade blivit alldeles velig, och att vad alla dessa år av strider inte kunnat åstadkomma, det hade hon lyckats med bara genom att viska något i hans öra. Tre dagar senare var de frammei lägret, och han förde genast sin fånge till presidentkandidaten, inför ögonen på hela gruppen.
- Jag har hämtat hit den där häxan åt dig så att du kan ge tillbaka orden åt henne, Översten, och så att hon kan ge dig tillbaka ditt mannamod, sa han och siktade med geväret mot backen på kvinnan.
Översten och Belisa Crepusculario såg länge på varandra, tog mått på varandra på avstånd. Då förstod männen att deras anförare inte mera kunde göra sig fri från de där två infernaliska ordens förtrollning, för alla kunde de se hur pumans rovdjursögon blev milda när hon steg fram och tog hans hand.
- Isabel Allende Eva Lunas Berättelser
Quinoa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar