Jag lärde kännda henne när jag var mycket ung och arbetade som tjänsteflicka åt La Señora, en av nattens damer, som Clarisa kallade utöverskorna av hennes yrke. Redan på den tiden var Clarisa nästan bara ande, det var nästan som hon när som helst kunde lätta från golvet och flyga ut genom fönstret. Hon hade helbrägdagörande händer, och de som inte hade råd att gå till doktorn eller som var besviken på den traditionella läkarvetenskapen stod i kö hos henne för att få lindring för sina plågor eller tröst för sin olycka.
Min matmor brukade be Clarissa komma och lägga händerna på hennes rygg. Samtidigt passade Clarissa på att röra om lite i La Señoras själ för att vända hennes liv åt rätt håll och föra henne in på Herrens vägar, där La Señora dock inte hade någon större lust att vandra, eftersom ett sådant beslut hade blivit till nackdel för hennes affärsverksamhet. Clarisa gav henne sina händers helande värme i tio minuter eller en kvart, allt efter hur svår värken var, och sen tackade hon ja till ett glas fruktjuice som belöning för sina tjänster. Där satt de bägge kvinnorna mitt emot varandra i köket och pratade om vad mänskligt och gudomligt är, min matmor mest om det mänskliga och Clarisa mest om det gudomliga, men utan att bryta mot toleransen eller belevade uppförandets regler. Sen bytte jag anställning och förlorade Clarisa ur sikte ända till ett tjugotal år senare, men då träffades vi på nytt och kunde återknyta vår vänskap, som varar än idag utan att vi brytt oss nämnvärt om de hinder som lagts i vår väg, däribland hennes död som åstadkom en viss oordning i den goda kontakten.
Ännu när ålderdomen hindrade Clarisa att ta sig omkring med samma missionärsiver som förr, var hon lika fast i sin förestats att bistå sin nästa, ibland till och med mot de bisprungnas vilja, som till exempel när det hällde hallickarna på Calle República. De fick lida största förödmjukelse när de offentligt utsattes för långa förnmaningsamtal från den goda damen i hennes oföränderliga nit att frälsa dem. Clarisa gav ifrån sig allt hon ägde åt de behövande, ofta hade hon svårt att hitta några fattiga som var fattigare än hon själv. Välgörenheten blev till en resa tur och retur, och det gick inte längre att avgöra vem som gav och vem som tog emot.
Hon bodde i ett stort förfallet hus i tre våningar, där några rum stod tomma och andra var uthyrda som lager för en vin- och sprit butik, vilket gjorde att en sur fyllestank förpestade luften. Hon ville inte flytta från huset, som hon hade ärvt efter sina föräldrar, därför att det påminde henne om hennes anor men också därför att hennes man hade begravt sig levande där över förtio år tidigare, i ett rum längst in mot gården. Mannen hade varit domare i en avlägsen provins, ett ämbete som han utövat med värdighet tills deras andra barn föddes. Då betog besvikelsen honom allt intresse för att göra något åt sitt öde, och han grävde ner sig som en mullvad i sitt illaluktande källarrum. Han kom ut mycket sällan, bara som en undflyende skugga. och öppnade inte dörren annat än för att ställa ut pottan och hämta in maten som hans hustru lämnade där åt honom varje dag. Han meddelade sig med henne genom lappar skrivna med hans formfulländade handstil och genom slag på dörren, två för ja och tre för nej. Genom väggarna till hans rum kunde man höra hans astmatiska harklingar och en eller annan sjörövared, men vem de var riktade till var det svårt att avgöra.
- Stackare, måtte Gud kalla honom till sig ju förr dess bättre och sätta honom att sjunga i en änglakör, suckade Clarisa utan tillstymmelse till ironi. Men makens frånfälle blev inte ett av de nådebevis den gudomliga försynen unnade henne, för han har överlevt henne och lever än, fastän han måste vara över hundra år, försåvitt han inte är död och hostningarna och svordomarna som hörs bara är ett eko från i går.
Clarisa gifte sig med honom därför att han var den förste som friade till henne och hennes föräldrar tyckte att domaren var bästa tänkbara parti. Hon lämnade föräldrarhemmets sobra välstånd och anpassade sig till sin makes snålhet och tarvlighet utan att göra anspråk på ett bättre öde. Enda gången hon lät höra antydan till längtan efter den forna elegansen var på tal om en flygel som hon brukade ha glädje av när hon var flicka. På så sätt fick vi reda på att hon älskade musik, och långt senare, när hon redan var gammal, var vi några vänner som skänkte henne ett anspråkslöst piano. Då hade det gått nästan sextio år sen hon sett tangenter på nära håll, men hon satte sig på pianobänken och spelade utantill och utan ringaste tvekan, en nocturne av Chopin.
Ett par år efter hennes giftemål med domaren föddes en dotter som var albino. Knappt hade flickan lärt sig gå förrän hon fick följa med sin mor i kyrkan. Den lilla blev så förtjust över liturgins glans och glitter att hon började dra ner gardiner för att klä ut sig till biskop, och snart var den enda lek som intresserade henne att härma åtbörderna från mässan och sjunga psalmer på latin av egen uppfinning. Hon var ohjälpligt efterbliven, talade bara enstaka ord på ett obegripligt tungomål, dreglade ständigt och fick okontrollerbara raserianfall då det blev nödvändigt att hålla henne bunden som ett djur på ett menageri så att hon inte skulle tugga sönder möblerna och anfalla människor. När hon kom i puberteten lugnade hon sig och började hjälpa sin mor i hushålssysslorna. Andra barnet kom till världen med ett milt asiatiskt månansikte, som aldrig visade någon nyfikenhet, och den enda färdighet han lyckades förskaffa sig var att lärde sig cykla, men det blev honom inte till någon större nytta, eftersom modern aldrig vågade släppa honom ut ur huset. Han tillbragte sina dagar på innergården, trampande på en cykel utan hjul fastgjord i en ställning.
Barnets efterblivenhet kunde inte rubba Clarisas grundmurade optimism. Hon såg dem som rena själar, oemottagliga för all ondska, och hon talade alltid om och till dem i de ömmaste ordalag. Hennes största bekymmer var hur hon skulle bevara dem obesmittade av jordiskt lidande, och hon undrade ofta vem som skulle ta hand om dem när hon själv gått bort. Fadern däremot talade aldrig om dem, och han begagnade de efterblivna barnen som förevändning för att försjunka i tungsinthet, sky arbete, vänner och till och med frisk luft och begrava sig i sitt rum där han ägnade sig åt att med en medeltida munks tålamod skriva av dagstidningar i en notarieliggare. Under tiden gav hans hustru ut sin hemgift och sitt arv till sista centimo och tog sen alla möjliga slags enklare arbeten för att försörja familjen. De egna umbärandena fick henne inte att glömma sina medmänniskors umbäranden, och inte ens under sina svåraste tider åsidosatte hon sina barmhärtighetsgärningar.
Clarisa hade obegränsad förståelse för mänskliga svahgeter. En kväll då hon redan var en vithårig gumma och satt och sydde i sitt rum, hörde hon ovanliga ljud i huset. Hon steg upp för att ta reda på vad det var, men hon hann inte ut ur rummet, för i dörren gick hon rakt på en man som satte en kniv framför strupen på henne.
- Håll tyst, din hora, annars skär jag ihjäl dig, hotade han
- Det är inte här, min vän. Nattens damer bor på andra sidan gatan, där de spelar musik.
- Driv inte med mig, det här är ett rån.
- Vad är det du säger? log Clarisa klentroget - Vad tror du att du kan råna mig på?
- Sätt dig i stolen, jag tänker binda dig.
- Kommer aldrig på fråga, jag kunde ju vara din mor, du ska inte vara ohävlig mot mig.
- Sätt dig!
- Skrik inte, för då skrämmer du min man som är sjuklig. Och lägg undan den där kniven, du kan göra illa någon med den, sa Clarisa.
- Hör nu, señora, jag kom hit för att råna er, mumlade angriparen förvirrad.
- Nej, det här är inte något rån. Jag tänker inte låta dig begå en synd. Jag ska ge dig lite pengar frivilligt. Du tar dem inte från mig, det är jag som ger dig dem, har du uppfattat? Hon gick bort till sin handväska och tog fram allt hon hade kvar för resten av veckan. - Jag har inte mer än så här. Vi är en ganska fattig familj som du ser. Följ med ut i köket så ska jag sätta på tevatten.
Mannen stoppade på sig kniven och följde efter med sedlarna i handen. Clarisa gjorde i ordning te åt dem bägge, satte fram sina sista kex och bjöd honom att sitta ner i salongen.
- Var fick du den förflugna idén ifrån att råna en sån här stackars fattig gumma?
Tjuven berättade att han hade spanat på henne i flera dagar, han visste att hon bodde ensam och tänkte att i det där stora huset fanns säkert någonting att hämta. Det var hans första rån, sa han, han han hade fyra barn och var arbetslös och kunde inte komma hem igen med tomma händer. Hon förmådde honom att inse att risken var för stor, han kunde inte bara hamna i fängelse utan också helvetet, fast egentligen tvivlade hon nog på att Gud skulle straffa honom så hårt, han skulle väl på sin höjd komma i skärselden, om han bara ångrade sig och inte gjorde om det, förstås. Hon erbjöd sig att ta med honom i sin lista på skyddslingar och lovade att inte ange honom för myndigheterna. De tog adjö med en kyss på kinden. I tio år därefter, ända till Clarisas död, skickade mannen en liten present till henne med posten varenda jul.
Alla Clarisas bekantskaper var inte av den kalibern, hon kände också ansedda personer, förnäma damer, rika köpmän, bankirer och politiker, som hon besökte för att be om hjälp till sin nästa, utan att bekymra sigom hur hon skulle bli mottagen. En dag gick hon upp på kontoret hos deputeraden Diego Cienfuegos, som var känd för sina eldande tal och för att vara en av landets få omutliga politiker, vilket inte hindrade att han blev minister och kom i historieböckerna som upphovsman till ett visst fredsfördrag. På den tiden var Clarisa ung och lite blyg, men hon var lika enormt beslutsam som sen på gamla dar. Hon kom in till deputeraden för att be honom använda sitt inflytande till att skaffa ett modernt kylskåp åt nunnorna i Santa Teresas kloster. Han stirrade som paralyserad på henne, för han kunde begripa varför han skulle bistå sina ideologiska motståndare.
- Jo, i nunnornas matsal får etthundra barn gratis middag varje dag, och nästan allesammans är de barn till kommunisterna och protestanterna som röstar på er, svarade Clarisa stillsamt.
På det sättet uppstod en diskret vänskap mellan dessa bägge, som skulle komma att kosta politikern många bekymmer och favörer. Med samma oemotsägliga logik utverkade hon av jesuiterna skolstipendier för ateistiska gossar, av Katolska Damers Samfund begagnade kläder åt stadsdelens prostituerade, av Tyska Institutet musikinstrument åt en judisk kör av och av ägarna till vingårdar medel till alkoholistvård.
Trost att mannen satt begravd i sitt rums mausoleum, och trots de många tröttande timmarna av dagligt arbete, blev Clarisa gravid ännu en gång. Barnmorskan sa henne att hon med all sannolikhet skulle föda ett utvecklingsstört barn till, men Clarisa lugnade henne och hävdade att Gud uppehåller en viss jämvikt i universum, och lika väl som några av hans skapelser är skeva, blir också andra räta, för varje dygd finns det en synd, för varje glädje en olycka, för varje ont något gott, och på så sätt vägs allting upp under livshjulets eviga rundgång genom århundradena. Pendeln rör sig fram och tillbaka med obeveklig precision, sa hon.
Clarisa gick lugnt igenom sitt havandeskap och födde sitt tredje barn. Förlossningen skedde i hemmet, med hjälp av barnmorskan och underlättad av de bägge efterblivnas sällskap. De fördrev tiden sysselsatta med sina lekar, den ena mumlade gallimatias i sin biskopsskrud och den andra trampade utan mål på sin orörliga cykel. Och den här gången rörde sig pendeln åt rätta hållet för att bevara skapelsens harmoni, och hon födde en duktig pojke med kloka ögon och stadiga händer, som modern tacksamt la till bröstet. Fjorton månader senare födde Clarisa en son till, likadan som den förra.
- De här två ska växa upp friska och hjälpa mig ta hand om de bägge andra, slog hon fast, trogen sin teori om utjämningen, och så blev det också, för de yngre sönerna blev raska och friska och väl begåvade på godhetens område.
På ett eller annat sätt lyckades Clarisa försörja alla fyra barnen utan mannens hjälp och utan att behöva ge avkall på sin stolthet som fin dam genom att be om välgörenhet för egen räkning. Inte många visste om hennes ekonomiska bekymmer. Lika uthålligt som hon satt uppe på nätterna och tillverkade trasdockor eller bröllopstårtor till försäljning, slogs hon mot förfallet i sitt hus, där väggarna började ge ifrån sig en grönaktig imma. Och hon inpräntade sina grundsatserm gott humör och generositet, i de yngre sönerna så framgångsrikt att de under årtiondena som följde alltid hjälpte henne att ta hand om sina äldre syskon. Ända tills de bägge efterblivna råkade bli instängda i ett badrum och en gasläcka fridfullt förpassade dem till en annan värld.
När påvens besök inträffade hade Clarisa ännu inte fyllt åttio, fast det var inte lätt att räkna ut exakt hur gammal hon var, för hon la till några år av rent koketteri, bara för att få höra hur väl bevarad hon var för sina påstådda åttiofem. Energi hade hon mer än nog av, men kroppen började svika, hon hade svårt att gå, hon gick till slut vilse på gatorna, hade ingen aptit och livnärde sig till slut av blommor och honung. Energin falnade i samma mån som vingarna började gro, men förberedelserna för påvebesöket gav henne tillbaka lusten för jordiska äventyr. Hon gick inte med på att se evanemanget i teve, för hon hyste en djup misstro mot den apparaten. Hon var övertygad om att till och med astronauten på månen var fusk och hade filmats i en studio i Hollywood, alldeles som de försökte luras med sådana där historier där personerna älskade varandra eller dog på låtsas och så nästa vecka kom igen med samma ansikten och genomlevde helt andra öden. Clarisa ville se Hans Helighet med egna ögon, inte bli visad en skådespelare i rutan med påvligt ornat, så jag blev tvungen att följa med henne ut och hylla honom där han drog genom gatorna. När vi i ett par timmars tid hade försvarat oss mot massan av troende och mot försäljare av vaxljus, tröjor med tryck på, färgbilder och plasthelgon, lyckades vi få en skymt av den Helige Fadern, imponerande i sin flyttbara glaslåda som en vit delfin i sitt akvarium. Clarisa föll på knä och var nära att bli krossad av fanatiker och livvakter. I samma ögonblick, just när vi hade påven på ett stenkasts avstånd, dök det från en sidogata upp en kolonn av karlar utklädda till nunnor, målade i ansiktet och bärande på plakat som pläderade för abort, skilsmässa, sodomi och kvinnliga präster. Clarisa grävde i sin väska med darrande hand, fick tag i sina glasögon och satte dem på sig för att försäkra sig om att det inte var en synvilla.
- Kom så går vi härifrån. Nu har jag sett för mycket, sa hon alldeles blek.
Så förstörd såg hon ut, att jag för att distrahera henne erbjöd mig att köpa ett hårstrå av påven åt henne, men det ville hon inte, för det fanns ingen garanti för att det skulle vara äkta. Antalet reliker i form av hår som försäljarna bjöd ut var så enormt att man skulle ha kunnat stoppa ett par madrasser med dem, efter vad en socialistisk tidning räknade ut.
- Jag är så gammal och begriper mig inte på världen längre, min flicka. Det är bäst vi går hem igen.
Utmattad kom hon hem till sitt stora hus, med larmet av klockklang och leverop fortfarande dånande i öronen. Jag gick ut i köket för att laga lite soppa åt domaren och värma vatten till kamomillte åt henne för att få henne lite lugnare. Under tiden ställde Clarisa med mycket sorgsen uppsyn brickan i ordning och hällde så upp den sista måltiden åt sin man. Hon ställde brickan utanför den låsta dörren och knackade på för första gången på över förtio år.
- Hur många gånger ska jag säga att jag inte vill bli störd? protesterade domarens ålderstigna röst.
- Ursäkta, kära du, jag ville bara tala om för dig att jag ska dö.
- När då?
- På fredag.
- Det är bra, sa han men öppnade inte dörren.
Clarisa kallade på sina söner och meddelade dem sin snara bortgång, och så la hon sig i sin säng. Hon hade ett stort, mörkt sovrum med tunga snidade mahognymöbler som aldrig hann bli antika, för innan dess föll de sönder. På byrån stod en glaskupa med ett förvånansvärt naturtroget Jesusbarn i vax, han såg ut som en nybadad baby.
- Jag skulle gärna vilja ge dig Jesusbarnet i arv, Eva, så att du tar hand om honom åt mig.
- Du tänker väl ändå inte dö? Skräm mig inte så där.
- Du måste ställa honom i skuggan, om han får sol på sig så smälter han. Han har hållit i nära hundra år och kan hålla i hundra år till om du aktar honom för värme.
Jag ordnade hennes marängvita hår uppe på hjässan, prydde frisyren med en rosett och satte mig bredvid henne för att hålla henne sällskap under denna avgöramde stund, men jag visste inte riktigt vad det hela gick ut på, för situationen saknade allt vad sentimentalitet hette, som om det i själva verket inte var en dödsbädd utan bara en fredlig förkylning.
- Det vore nog bra om jag biktade mig, tror du inte det?
- Men Clarisa, vad skulle du ha för synder att bekänna?
- Livet är långt och det är alltför gott om tid till det onda, om Gud så vill.
- Du kommer raka vägen till himlen, om det nu finns en himmel.
- Visst finns det, men det är inte säkert att de släpper in mig. De är väldigt stränga där, mumlade hon. Och efter en lång stunds tystnad la hon till: När jag nu går igenom mina synder ser jag att det finns en som är ganska stor ...
Jag kände en rysning, för jag blev rädd att den gamla med sin helgongloria skulle berätta att hon avsiktligt hade tagit livet av sina efterblivna barn för att underlätta den gudomliga rättvisan, eller att hon inte trodde på Gud och hade ägnat sig åt att göra gott bara därför att jämviktskravet hade gett henne den uppgiften, för att uppväga andras ondska, en ondska som i sin tur saknade betydelse eftersom allt ingår i samma gudomliga process. Men Clarisa bekände inte något så dramatiskt för mig. Hon vände sig mot fönstret och sa rodnande att hon hade vägrat att uppfylla sina äktenskapliga plikter.
- Vad menas med det? undrade jag.
- Jo - jag menar att inte tillfredställa min mans köttsliga drifter. Förstår du?
- Nej.
- Om man nekar honom sin kropp och han faller för frestelsen att söka utlopp för sina drifter hos en annan kvinna, då har man det moraliska ansvaret.
- Nu förstår jag. Domaren bedriver otukt och då är det din skuld.
- Nej, nej, jag tror att bägge har skulden, det är säkrast att fråga en präst.
- Har mannen samma skyldigheter som hustrun?
- Vad då?
- Jag menar, om du hade haft en älskare, hade det då varit din mans skuld också?
- Såna idéer du får för dig, flicka! Hon såg bestört på mig.
- Bekymra dig inte, om din värsta synd är att du har berövat domaren din kropp så är jag säker på att Gud tar saken som ett skämt.
- Jag tror inte att Gud har den sortens humor.
- Att tvivla på den gudomliga fullkomligheten är en svår synd, Clarisa.
Hon såg så frisk ut att det var svårt att tro på hennes snara hädanfärd, men jag antog att helgon till skillnad från vanliga dödliga har sin makt att dö utan fruktan och vid sina sinnens fulla bruk. Clarisas anseende var så grundmurat att många människor försäkrade att de hade sett en ring av ljus runt hennes huvud och att de hade hört himmelsk musik i hennes närvaro, och därför blev jag inte förvånad när jag klädde av henne för att ta på henne nattlinnet och upptäckte två inflamerade svullnader på hennes axlar, alldeles som om där strax skulle springa fram ett par änglavingar.
Ryktet om att Clarisa låg på dödsbädden spred sig snabbt. Sönerna och jag fick ta emot en ändlös ström av människor som kom för att be henne tala i deras sak i himlen i diverse ärenden eller bara för att ta farväl. Många väntar på att det i hennes sista stund skulle ske ett avgörande under, som att lukten av surnade flaskor som förpestade luften skulle förvandlas till kameliadoft, eller att hennes kropp skulle börja lysa av trösterika strålar. En av dem som kom var hennes vän rånaren, som inte hade bättrat sig utan blivit helt professionell. Han satte sig vid den döendes säng och berättade om sina förehavanden utan skymten av ånger.
- Det går mycket bra för mig. Nu ger jag mig bara på hus i de rika kvarteren. Jag stjäl från de rika och det är ingen synd. Jag har aldrig behövt använda våld, jag arbetar snyggt, som en gentleman, förklarade han med en viss stolthet.
- Jag måste nog be mycket för dig, min pojke.
- Be bara, farmor lilla, det kan inte skada.
Också La Señora kom bedrövad dit för att ta farväl av sin kära väninna, och hon hade med sig en begravningskrans och lite honungskarameller som bidrag till likvakan. Min forna matmor kände inte igen mig men jag hade ingen svårighet att identifiera henne, för hon hade inte förändrats särskilt mycket, hon såg ganska bra ut trots sin fetma, sin peruk och sina extravaganta skor av plast med guldstjärnor.Till skillnad från tjuven kunde hon meddela att Clarisas råd från förr i tiden hade fallit i god jord och att hon nu var en anständig kristen.
- Berätta det för Sankte Per så att han stryker mig ur den svarta boken, bad hon.
- Alla de här snälla människorna skulle nog bli förfärligt snopna om jag inte kom till himlen utan blev kokt i helvetets grytor istället ... anmärkte den döende, när jag till slut lyckades stänga dörren så att hon kunde få vila lite.
- Om det skulle gå så där uppe, Clarisa, då är det ingen här nere som får veta det.
- Det är nog bäst.
Ända från gryningen på fredagen blev det folksamling ute på gatan, och det var knappt att sönerna lyckades hindra de troende som ville strömma in och ta med sig en relik, vad som helst, från tapetbitar till helgonets troftiga kläder. Clarisa blev påtagligt allt svagare och för första gången verkade det som om hon tog sin egen död på allvar. Vid tiotiden stannade en blå bil med kongressens nummerskyltar utanför. Chauffören hjälpte en gammal man att stiga ur baksätet. Folkmassan kände genast igen honom. Det var don Diego Cienfuegos, som hade blivit en av nationens hjältar efter många år som politiker. Clarisas söner kom ut och tog emot honom och följde honom när han mödosamt tog sig upp till övre våningen. När Clarisa fick se honom i dörren piggnade hon till, rodnaden kom tillbaka på hennes kinder och ögonen började glänsa igen.
- Var snäll och få ut alla ur rummet så att vi får vara ensamma, viskade hon i mitt öra.
Tjugo minuter gick dörren upp och don Diego Cienfuegos kom ut med släpande gång och tårade ögon, medtagen och förbi men leende. Clarisas söner, som väntade på honom i korridoren, tog honom på nytt under armarna för att hjälpa honom, och då när jag såg dem tillsammans fick jag ny bekräftelse på något som jag hade tyckt mig märka tidigare. De där tre männen hade samma hållning och profil, samma lugna säkerhet, samma kloka ögon och stadiga händer.
Jag väntade tills de hade hunnit nerför trappan, och sen gick jag in till min goda vän. Jag gick fram och rättade till kuddarna, och då såg jag hur hon alldels som sin besökare grät men samtidigt såg ganska upprymd ut.
- Det var väl don Diego som var din svåraste synd? viskade jag till henne.
- Det var ingen synd, min flicka, bara ett sätt att hjälpa Gud att få ödet att väga jämnt. Och du ser ju hur bra det gick. Förutom två efterblivna barn fick jag två till som kunde ta hand om dem.
Den natten dog Clarisa utan kval. Av cancer, sa läkaren som såg hennes vingknoppar. Av helighet, förkunnade de trogna som trängdes ute på gatan med vaxljus och blommor. Av förundran, säger jag, för jag var med henne när påven kom på besök.
- Eva Luna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar