På ungdomsbilderna har hon en påfallande likhet med just Colette; den raka svarta luggen, ansiktet omkransat av ett kortklippt hårburr, de svarta ögonen. På en bild bär hon en pärlbeströdd turbanliknande hatt och uppfälld pälskrage; en femme fatale med Mata Hari-look.
Hon debuterade 21-årig med romanen Tuulearmuke (Vindens älskarinna), som vann andra pris i en tävling. Den väckte uppmärksamhet, fick god kritik och lästes begärligt av unga kvinnor. Min mor berättar att hon och hennes syster gick hem till sin moster för att läsa den. Jag kan tänka mig att den kittlade dessa två strängt hållna skolflickor med sin fräcka ton, relativa frispråkighet och narcissistiskt-impertinenta jagberättare. Hon har vissa likheter med Colettas Claudine-figur, som vid sekelskiftet 1900 träder fram för att oförblommerat och självmedvetet beskriva sina hemligheter, en sinnebild för det nya seklets unga kvinnor i färd med att kräva sitt. Nu vill hon inte längre nöja sig med den änglaroll hon tilldelats under det föregående, men godtar inte heller stämpeln som fallen kvinna om hon skulle bryta med normen. Nej, om hon ska demoniseras, vill hon göra det själv!
Där Hella Wuolijokis ungflicksjag är en tapper och talför kamrat som säger ifrån inför alltför närgången uppvaktning och Marie Unders lyriska unga jag är en rodnande om än kokett brud, är Betti Alvers nya unga kvinna en femme fatal.
Betti Alvers debutbok är lika fräsch som Colette, den andas uppstudsighet men visar också prov på skarp psykologisk blick. Den handlar om skolflickan Leas förälskelse i den vuxne doktor Andersson, hennes förslagenhet och förförelsekonster och hans kapitulation. Men när hon inser att han i henne enbart ser ett erotiskt objekt, som han dessutom vill göra om till en ängel, säger hon nej.
Författaren låter sin huvudperson framställa sig i inte alltför smickrande dager, samtidigt som hon ändå vinner läsarens sympati. Det är en dubbelblick som verkar gå igenom hela Betti Alvers författarskap. Å ena sidan inlevelse och ett känslomässigt tryck, å andra sidan författarens lätt ironiska distans.
Nästa roman, Invaliderna, utspelar sig i fiskarmiljö och handlar om människor som stympats av kriget eller uppväxtmiljön, och särskilt två systrar som vill bryta sig ut ur sitt kvinnoöde, den ena som självständig fiskare, den andra genom att försöka mörda sin knotige fiskargubbe till man.
Också i den romanen visar Betti Alver prov på sin språkliga spänst. Språket anpassar sig och blir dialektalt och mustigt i dialogen och stilen realistisk; ett slags blandning av Hemsöborna och svindlande.
Versberättelsen Historien om den vita kråkan* (1932) (*jag har valt att översätta uttrycket ordagrant i stället för den svenska motsvarigheten "en främmande fågel", eftersom jag tycker att "den vita kråkan" är mer uttrycksfullt och passar bättre till huvudpersonen i versberättelsen) bildar en övergång melllan hennes ungdoms prosa och de senare dikterna. Med lätt hand beskriver hon här en mondän storstadsmiljö, caféliv, människor som kallar sig "esteter" och rotlösa flyter omkring i en tillvaro, där senaste nytt inom mode, litteratur, konst och filosofi, fester och maskerader verkar uppta hela deras intresse, "Den vita kråkan", en beteckning som Hella Wuolijoki också använder om sig själv i en av sina memoarböcker, får väl antas vara en som inte riktigt känner sig hemma i miljön. Huvudpersonen Barbara söker något annat, men hon vet inte riktigt vad det är. Hon söker också en manlig partner men alternativen som erbjuds är inte helt tillfredställande: antingen ekonomisk trygghet i mondän miljö eller erotisk spänning utanför civilisationen. Den moderna kvinnan vill inte nöja sig med enbart tryggheten, hon vill ha något mer, men om hon fastnat i modernitetens splittring och spleen har hon inte ambitioner nog att skapa sin egen framtid.
Historien om den vita kråkan, liksom prosapoemet Eländets komedi (1935) är en suverän skildring av sådan modernitet, och Tallin och Tartu får drag av storstäder som Paris eller Berlin. Den ger en oemotståndlig tidsbild och är skriven med språklig virtuositet där rytmen och rimmen känns otvugna och lätta, vilket även kännetecknar Betti Alvers senaste dikter. I slutradernas apostrofering av Pegasus finns direkta paralleller till Unders bildspråk i "Färd in i morgonen", samtidigt som de klingar av Alvers ironiska röst.
Det är Pusjkins Eugene Onegin, som Betti Alver också översatte, som lär stå som förebild för denna versberättelse. När den kom ut överraskade den med sin enkla talspråkighet, sitt "bohemiska" innehåll och framförallt sin lättflytande vers. Här skedde något nytt i den estniska litteraturen och dikten kan med sin ironiska ton ses som ett uppror mot den småborgerlighet som Betti Alver stammade från, samtidigt som den gisslar mondän ytlighet och medelmåttighet.
Hon hade gått i estniskspråkiga skolor men läst främmande språk och tillhörde självständighetstidens nya estniska intelligentia. Förutom Pusjkin tog hon intryck av bl.a. Marie Under, Heinrich Heine, Baudelaire och Théophile Gautier och läste gärna H.C. Andersen och Ludvig Holberg.
Betti Alvers poesi
Det är egentligen som lyriker Betti Alver räknas till Estlands stora författare. I jämförelse mellan henne och Marie Under brukar man kalla henne intellektuell och Under för känslomänniska. Man brukar också tala om hennes formfulländning, där form och innehåll föds samtidigt, medan Under måste disciplinera sitt flöd för att passa in det i en mall.
Alvers otvungenhet, den skenbara lätthet med vilken hon tycks hitta den klara, rinnande versen brukar framhållas, liksom hennes eleganta, aforistiska träffsäkerhet. Men under elegansen och ironin finns en kompromisslöshet, ett skönhets och sanningskrav och en romantisk tro på diktens överhöghet. Det råder med andra ord en spänning mellan den "intellektuella" ytan och en känslomässig idealism, för att inte säga ett patos, i hennes dikter.
Hennes första diktsamling Tolm ja tuli (Damm och eld) kom 1936 och ansågs vara en mycket mogen lyrisk debut. Då hade hon redan träffat den idealistiske, pessimistiske och världsfrånvände bohem-poeten Heiti Talvik; äktenskapet med honom sägs ha förlöst henne som lyriker, samtidigt som det stabiliserade hans liv och psykiska svägningar. De möttes i de intellektuella kretsarna på Tartus caféer och kring den filosofiska fakulteten och universitetet och var med i en krets vänner som kom att träda fram som litterär gruppering med antalogin Arbujad (ung. Siarna, av verbet arbuma: trolla, spå), som 1938 gavs ut av litteraturvetaren och kritikern Ants Oras. Det var snarare en generationsmarkering än en grupp med litterärt program.
Ants Oras, som hade läst engelsk litteratur i Oxford, var influerad av t.ex. T.S Eliot. Hans stilideal var av en filosofisktintellektuell hållning och lyrisk täthet utan dekorativa drag, vilket Alvers och Talviks dikter i hög grad svarade mot, och han kom att lyfta fram dessa poeter och lägga grundstenen till deras ställning inom den nyare litteraturen.
Oras, som också ingick i vänkretsen, berättar om deras brölopp i förordet till den samling dikter Betti Alver som gavs ut i Sverige 1956: En dag, året var 1937, gick Oras efter en föreläsning till caféet Tre Grottor. Ungefär tjugo minuter i tolv på förmiddagen kom Alver och Talvik fram till hans bord. De verkade ovanligt upprymda. Utan inledning meddelade Betti Alver att Heiti och hon tänkte gifta sig och bad Oras vara brölopsvittne. "När?" - "Klockan tolv." - "Men ni har ju inget annat vittne!" - "Jo, Paul Viiding är här." Oras rusade iväg och köpte en bukett röda rosor, kom tillbaka och utan vidare dröjsmål tågade man till mantalskrivningskontoret runt hörnet.
Oras beskriver också Betti Alver son person, han vill minnas att deras första möte ägde rum på ett café. Hon hade fina, rena drag med ett uppmärksamt uttryck i ansiktet, hon var snarare lyssnnde än talande men kunde ibland tända till och sticka in med skarpa åsikter, som hon sedan alltid försökte om det sårade någon. Hon hade inget av "sekelskiftesposer" över sig. I själva verket utstrålade hon hälsa och aktivitet, och lär i trängre kretsar ha kunnat visa upp akrobatiska färdigheter.
Tillbakadragenhet, mild kamplusta, stora kraftreserver och en sökande attityd var hennes mest framträdande egenskaper. Hon saknade avundsjuka och äregirighet och uppmuntrade alla litterära försök, samtidigt som hon förmådde ge taktfull men träffande kritik.
Plötsligt började hon ta med sig egna manuskript till caféerna, dikter skrivna med sällsynt vacker handstil och återigen slog hon alla med häpnad - tätheten, konkretionen, formens och tankens pregnans tillsammans med ett rikt innehåll som inte saknade visionära drag - allt fick åhörarna att känna att det estniska språket hade gjort ett språng inom den estetiska världen.
Oras säger att Alvers lyriska bana startade i motsatt ända mot Unders; i den lidelsefulla tankens krav på objektivering.
På slutet av 30-talet blev möjligheterna att få ut diktsamlingar i Estland kringskurna. Under de åren studerade Betti Alver den estniska folkdiktningen, läste Dostojevskij och Benvenuto Cellini, tolkade Pusjkin, fördjupade sig i Schiller och Goethe, läste engelsk dikt i original, framför allt Shelly, och gjorde bekantskap med Fröding.
De dikter som hon själv skrev nu uttryckte förkrigsstämningar. Så kom kriget och den första ryska ockupationen med tanks, deportationer och bombningar. Nästan hela kvarteret runt Peterskyrkan i Tartu, där Alver och Talvik bodde i en tvårumslägenhet, bombades sönder. Som genom ett under klarade sig deras gamla trähus, men flera vänner blev dödade.
Paret stängde in sig i sin lilla lägenhet, frös, svalt och arbetade. De tog också emot sina vänner. Oras minns många mörka vinternätter när han skyndade till dem genom ruinerna för att delta i diskussioner och klassikerutgåvor och andra utopiska projekt, eller för att höra nya dikter av Alver eller Talvik.
Betti Alver skrev mycket under den här tiden, b.la. ett längre poem som gått förlorat och ibland även fri vers. Från denna period härrör dikt som i exilutgåvan "Träfack". Den tillkom 1942 och är en antikrigsdikt i vaggviseton som anknyter till Hella Wuolijokis Sójalaul och samma folkpoesi som den bygger på, samtidigt som den påminner om Marie Unders "Soldatens mor", om än språket i den känns modernare än i båda dessa fall.
Solen sken, daggen blänkte,
regnet strukade en smula,
gossen lekte i moderns knä,
på sig liten småbarnskolt.
Ren de moderliga barnbarnen
sprang mot blånande kärr.
Kom så skräddar´n, sydde kläder,
knapphål ända ner till naveln.
Var det vargen, snårets tvärvigg,
var det den som plötsligt ylte?
Ynglingen körde i bredan skog,
på sig björnskinnspäls till fest.
Dråpen sjöd, lågorna ljöd,
krigets bastustenar rykte,
mänskosonen mitt på fältet
vacklade i blodad rock.
Modern hon fick tomma hörn,
farsgubben fick sköta hästar,
sonen förs till bergskapell
för att vila i en träkfrack.
Den inre exilen
När paret Under-Adson kom till Sverige under den stora flyktingvågen 1944, där även mina föräldrar och jag fanns med, blev Betti Alver och Heiti Talvik kvar i det ockuperade hemlandet. Därigenom skars kontakterna med dem av. Först långt senare fick vi på andra sidan järnridån veta att Heiti Talvik i maj 1945 blev arresterad och förd till Sibirien, där han dog 1947. I slutet av 1943 hade han blivit vald till sekreterare i det estniska författarförbundet. 1966 blev han rehabiliterad men då var han alltså död sedan länge.
De här åren gick Betti Alver i inre exil. Enligt litteraturhistoria som givits ut i Estland under soviettiden (Endel Nirk, 1983) var "efterkrigstidens förhärskande och förenklande litteraturklimat inte gynnsamt för uppskattningen av Betti Alvers verk och tänkesätt". Den officiella litteraturhistorien från 1984 följer henne bara till 1937. I ett tilläggsband tas dock hennes senare peiod upp: 1950 uteslöts hon ur författarförbundet, levde i stor knapphet, återupprättades 1956 och gifte samma år om sig. Hon dog 1989 i Tartu.
Efter debutsamlingen dröjde det innan hon återkom med sex poem under titeln Mórane peegel (Den spruckna spegeln). Tidskriften Looming publicerade ett antal dikter under åren 37-43. Sedan fick hon vänta till 1966, när samlingen Tähetund (Stjärnetimma) gavs ut.
Här följer ett utdrag ur titeldikten:
Säg vet du vad som danar oss till ödmjukhet?
Och utstuderad grymhet, säg, var har vi lärt oss det?
Varför fräts aldrig blommans kalk av rostens bruna dis?
Varför ges livets stjärnetimma aldrig i repris?
Hur kom det sig att denna lilla låga,
som oss av hoppet skänktes, visar sådan tåga?
Tag, fråga dem, de sparde ingen möda,
ja, fråga därvid både levande och döda.
Men fråga aldrig, aldrig dessa,
som hämtades så tvärt - förutan själamässa
emot ett okänt mörker utan hoppets flamma.
För dessa, tro mig, var det helt detsamma
om färjekarlen förde dem av misstag eller mening
ombord på skeppet sitt, helt utan rening.
övers Silvia Airik Priuhka
Detta kan nästan läsas som ett direkt svar på Marie Unders dikt om de deporterade, "Julhälsning 1941", där stjärnehimlen lyser med sin dubbla betydelse av stjärna och bokstav.
Betti Alvers röst
Vi kan bara spekulera över vad Betti Alver kände och tänkte under sina "tysta" år. Antologin Lendav linn (Flygande stad), som gavs ut i Estland 1979 och innehåller dikter från trettiotalet fram till sjuttiotalet, har en talande lucka för åren mellan 1948 och 1966, bortsett från "Ett brev som inte blivit avsänt", daterad 1955. Där når hon oss med sin omisskännliga röst:
"Käre bard! Igår, när vi drack kaffe (tyvärr så fanns det ingen mat), så sa du ut i luften: "Tolka Heine!" - Skämt åsido. Vem hade inte velat svarva till nån vers? Farbror Andres till och med har syndat emot Heine. Jag hov alltså upp min sångarnäbb på andras gård. Men vad Heines min i Valhall måtte vara hård! Förfärlig känns för näktergalen kråkorna falsett. Därför vägrar jag att med en farbror sjunga nån duett. Hälsningar -"
1986, när Betti Alver var åttio år, utkom diktsamlingen Korallid Emajóes (Korallerna i Emajógi) med sena dikter, några fritt efter kinesiska poeter. De är för de mesta odaterade men den sista är från samma år. Här kan man återse en glimt av hennes ironi, som när hon skriver "Ode till en gammal potatiskorg" men här finns också en dikt tillägnad Marie Under:
De svinner ej,
de blir ej aska
de av skaparen antända orden,
om inte ur hans egen hand
hans glödande pennskaft
faller i jorden.
Ständigt brinner hans papper upp.
Ständigt ges kalksten istället för ark,
eldfast
oslipad sten,
järnklippa,
kiselslagg
och en svärdsklinga
på vår mark.
I stenen finns inget eko från barder,
i svärdet finns ingenting gott -
därför i våra mänskobröst
skrev
skaparen
ner sina rader.
I dessa dikter från äldre dagar hör jag en klok kvinnas röst, en kvinna som sett mycket och funnit sig i sitt öde, även om hon ibland snärtar till med bitska formuleringar. Hennes ironi har blivit vassare, samtidigt som hennes ton är mildare. Men fortfarande finns denna genomskådande dubbelblick som visade sig i hennes ungdoms dikting.
När jag återger Historien om den vita kråkan är det för att det var den som med sin friska ton ledde mig in på hennes författarskap. Den slog an något hos mig, kanske var det ett igenkännande, kanske var det min egen ungdom som virvlade förbi i den lättflytande versen; sådant som jag fyrtio år tillbaka kunde uppleva, skrev hon om redan för mer än sjuttio år sedan, kanske träffar hon också den vita kråkan i mig. Den versberättelsen når mig från en tid som försvunnit i historiens dimma, men också från det andra landet, som blev kvar därborta på andra sidan dimman.
- Enel Melberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar