Odosh Kalvpoeten; Början

Jag mådde så dåligt för allt som hade hänt i mitt liv, ångest fyllde mitt bröst till bristningsgräns, mina händer darrade: separationer, slag, kränkningar; gifter från människor
Som fortfarande klöste mig så häftigt.

Mina händer hade varit hårt bakbundna intrasslade i okunnighetens rep.
Men efter mycket ansträngning hade de brutit sig loss så att de äntligen kunde
förenas.
För länge sedan hade de särats av en röd skinande blodsdroppe som idag hade
efterlämnat ett uppfrätt hål i min själsliga klädnad.
Men nu äntligen hade de funnit varandra.
Mina krafter fann sin väg ur min andes källa, genom själens vävnader och i form av elektricitet slungades ut till händerna och fyllde dem med värme.

Mina sorger lade jag undan i denna stund därför att de för alltid ändå skulle jaga
mig,
All smärta vek jag prydligt ihop och lade undan för att förlåta denna tid.
Orden utsöndrade ur andens läppar, jag kunde höra hur de föll, höra tyngdlösheten som bar dem ned till den sjö som hade ansamlats kring själen i andens djupa navel.
Själen slickade i sig av dropparna som rann längs andens mjölkvita hals.
Emellan allt detta som hände kastade den materiella kroppen ut sina trådar emellan sina böljande draperier för att hålla ihop sig.

När själen nu var mätt av dessa sällsamma ord den hade fått i sig lade den sig ned i
sjön som omgav den för att drömma.

När den hade legat tyst en stund i djup vila förlossades en spor ur den, ett ljuskorn
som sprang bort och lös upp den materiella kroppens hålor och veck.
Snart avdunstade svärmar av sporer ifrån den mellan varje andetag som pressades ur dess lunga som låg slak i andens händer, de skockades och sken omkring själens kropp som nu rörde sig en aning. Snart kunde jag inte urskilja kroppen utan den lös upp hela innanmätet av min kropp, jag kände blodkropparna skrapa emot cellväggarna när de strömmade ut genom artären, porlandet ifrån inälvorna, celler som knoppades, och ljudet ifrån celldelningen mullrade för mig. Friktionen som uppstod när vätskorna i kroppen gneds emot varandra.

Då sänkte sig en ljus stämma över mig för att jag skulle uppfatta dess bud,
Samtidigt skopade anden upp min lysande själ ur sin navel med sina händer.

När jag hade uppfattat budet bar medvetenheten fram en ny styrka och anden fyllde sina lungor med en sällsam doft, jag kunde ana atomerna vira in sig i varandra, hur elektronerna ångade och när dessa ångor som snuddade vid tystnaden upplöstes så öppnade tystnaden sitt tomrum genom att vika undan sitt svepande lufthav för att mottaga intet.

I samma stund som intet gjorde mig medveten insåg jag ett råd som hade dröjt sig kvar
hos mig, detta råd kom som en röst, sänkte sitt hår över mitt medvetande då bröts
tystnaden
Sönder och anden blåste doften i sina stora lungor mot själen som var i dess kupade
händer
Så att själen snurrade blixtrande iväg genom nervernas utgreningar, genom alla mina
lemmar,
Genom mina armar och fyllde händerna hos min materiella kropp.
När händerna veks upp ur bönens hav steg en ljusgnista ur dem, virvlade upp framför
mig
Och svävade. Detta var rösten inom mig, att jag inte förstod att jag under så lång
tid hade legat sovande inom mig själv.
Ur min strupe sökte sig Amen ut, min tunga smakade vid ordet och återgav dess början:
Alpha…

Det började med ett prasslande ifrån ljuskornet framför mig, det utvecklade sig
gradvis till ett språk
Och den sade:
Det är en början.