dränker stationerna mullvadar med trumpetande ögon
och vidgar sig likt en tunnelbanestation som närmar sig
och åter ikläder sig din bild
som snurrar i mitt huvud likt en solros angripen av sjösjuka
då flyger kragknappar likt får uppradade på ett
dynamitupplag
och sprutar stora strålar av slipsar långt bort
men du går förbi som ett vinddrag lastat med dagg betvingat
som en rykande lampa
och du stänger dörren med ett ljud av spade som man gräver
ner potatis med
dörren till gruvschaktet
dörren till det icke inlösta landskapet
där jag driver omkring i virvlarna från dina blickar
som grönskar över alla träd och blånar emellan dem
och som ständigt öppnar nya uthuggningar mitt i skogarna
där de vackraste brösten i världen öppnar sig på glänt
för att ropa Nej
och skakar sitt hårsvall av svart sol
som upplyser en störtskur som drar över körbanan
när dina fötters vattendroppe faller där
och det ringer upptaget i örat
som väntar redan förvandlad till en vaktkur bebodd och
illa åtgången av råttor
innan den blir en tvättbrygga strandad på en öde ö
eller en segelbåt bortglömd i en sovvagnskupé
Nej det är bara ett knippe rädisor som torkar likt vilken
som helst president för republiken
ända tills de omvandlar sig i ett vitt och övergivet torg
omgivet av palats i självlysande glimmer
där
mitt ibland rostiga slåttermaskiner
och uppäten av blommande kaprifol
det plötsligt ska spruta upp en pelare av blod och
förgätmigej
som ska ha formen av dina händer och bringa ett Ja av fosfor
som omkring sig ska skapa starka norrsken av strutsplymer
och persikor
och vidga sig till ett hav som ingen vill befara
och som nafsar dig i foten likt en snäcka
där ekot av din röst återfinns
- Benjamin Péret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar