Ornament

någon måste gå tills hjärtat stannar
jesus är en påminnelse
någon måste gå

vart steg för dig från din rädsla
och subtraherar någon annans möda
fly och greppa hesigt djärvt

romantiken gavs till de starkaste som luktsaltsprivilegium
en stunds melankoli för de svaga stunder utom synhåll
vi inte tillåter oss, mer ärligt hinner med

min syster är det över, denna press som faller ner
jag söker ingen famn, inget stopp eller ljud från trumman
bara sluta be att jag ska falla

under bunkarna och vingarna viskas det
alla säger sanna hjältar sjunger ingen om
självklart måste det vara så

syster sök inte min blick och följ inte min skugga
de är överallt och jag är inget
de kan se mig i din blick

myopian är lurade romankaraktärer
som irrat ut ur prosan driven av den ondska
vi kallat i vår skuld "du måste finnas"

vissa skakar loss jag ser de vill avfyra sina jag
självförverkliga på reklampelarnas hjässor
kastar sig som distraktion och letar nya svepskäl

mina hjältar är just dessa, de som snavar
de som sätter sig buddeskt i blickfång och pratar om nåt annat
så att jag kan gå

ensam ror jag genom stan och ler
du vet, när stunderna försvinner spårlöst
tomma gator, svarta himlar, evigheten vit

på landet stirrar inga hus och jag dansar
sjunger högt mot skyn och finns för mycket
slösar tid och snabba händer

magin sker däremellan, hållplatser
bussar och affärer
fiendens mark! där klafsar jag i blod!

/ j p u