Mitt på högslätten stod som en kvarglömd tårta Fåravelsbolagets stora huvudbyggnad, omgiven av en befängd gräsmatta som direktörsfrun var mycket mån om. Hon kunde aldrig vänja sig vid att leva långt borta från det brittiska imperiets hjärta, och hon klädde fortfarande om till middagen på tu man hand med sin man, en flegmatisk gentleman fylld av stolthet över föråldrade traditioner. De inhemska lantarbetarna bodde i baracker i lägret, åtskilda från sitt herrskap genom stängsel av nyponbuskar och andra taggiga växter som inte lyckades begränsa slättens ödslighet och ge utlänningarna illusionen av leende engelsk landsbygd.
Arbetarna bevakades av företagsledningens vakter, de plågades av kölden och fick inte smaka hemlagad soppa på många månader. De levde prisgivna åt sitt onda öde, lika hjälplösa som fåren de skötte. Om kvällarna var det alltid någon som tog sin gitarr, och då fylldes landskapet av sentimentala sånger. Kärleksnöden var så stor, trots att kocken la flinta i grytan för att dämpa kroppens lustar och minnets trängtan, att arbetarna låg med tackorna och med en och annan säl till och med, om den kom så nära stranden att de lyckades fånga den. De där djuren har stora bröst, som på en kvinna, och när de har blivit flådda men fortfarande lever, varma och skälvande, kan en svårt nödställd man blunda och föreställa sig att det är en sjöjungfru. Men trots dessa nackdelar roade sig arbeatrna bättre än sitt herrskap, tack vare Hermelindas förbjudna lekar.
Hon var den enda unga kvinnan i hela det vidsträckta området, förutom den engelska damen som inte kom utanför nyponhäcken annat än för att skjuta harar, och då skymtade man nätt och jämt slöjan på hennes hatt genom ett helvetiskt dammoln bland skällande fågelhundar. Hermelinda däremot var en tillgänglig och påtaglig kvinna med en djärv blandning av blod i sina ådror och mycket fallen för att roa sig. Hon hande valt glädjeflickans yrke av ren och skär böjelse, hon tyckte om nästan alla män i allmänhet och många i synnerhet. Bland dem härskade hon som en bidrottning. Hon älskade deras lukt av arbete och åtrå, den hesa rösten, deras tvådagars skäggstubb, kroppen som var så stark och det barnsliga hjärtat. Hon kände sina kunders illusoriska kraftfullhet och deras ytterliga svaghet, men hon utnyttjade ingendera utan hade förbarmande med bägge. I hennes obändiga natur fanns en antydan till moderlig ömhet, och i kvällningen hände det ofta att hon satt och lappade en skjorta, kokade en höna åt någon arbetare som var sjuk eller skrev kärleksbrev till en fästmö långt borta. Hon gjorde sin lycka på en madrass stoppad med otvättad ull, under ett trasigt plåttak som gav ifrån sig toner av flöjt och oboe när vinden spelade på det. Hon hade fast hull och en hud utan vank, hon hade lätt för att skratta och eggelse mer än nog, mycket mer än en skräckslagen tacka eller en stackars skinnflådd säl kunde erbjuda. I varje famntag, hur kort det än var, visade hon sig som en entusiastisk och okynnig älskarinna. Ryktet om hennes stadiga ryttarinneben och hennes outslitliga bröst hade spritt sig sextio mil omkring, där i den ödsliga landsändan, och hennes beundrare kom långt bortifrån för att få en stund med henne. Varje fredag kom ryttare ursinnigt galopperande så långt bortifrån att de löddriga hästarna stupade sanslösa omkull. De engelska arbetsgivarna hade förbjudit alkoholförtäring, men Hermelinda såg till att kunna destillera en olaglig sprit som förbättrade humöret och förstörde levern på hennes gäster, och som hon också kunde bränna i sina lampor när det var dags för nöjen. Vadslagningen började efter tredje omgången sprit, när det var omöjligt att koncentrera blicken eller skärpa förståndet.
Hermelinda hade upptäckt hur man gör sig en säker förtjänst utan att fuska. Förutom kort och tärning fick männen ägna sig åt flera olika spel, och enda priset var alltid hon själv. Förlorarna fick ge henne sina insatser, och vinnarna gav henne dem också, men de fick rätt att avnjuta en mycket kort stund tillsammans med henne, utan omsvep eller inledning, inte för att hon saknade den goda viljan men därför att hon inte hade tid att ägna alla mer ingående uppmärksamhet. När de lekte blindbock fick deltagarna ta av sig byxorna, men de behöll väst, mössa och fårskinnsfodrade stövlar på för att skydda sig mot den antarktiska kölden som visslade in mellan väggbräderna. Hon band för ögonen på dem och så började jakten. Ibland blev det ett sådant oväsen att skratten och flämtningarna sökte sig genom mörkret och nyponhäcken ända till öronen på det engelska paret, som satt där oberörda och låtsades att det bara var vindens nycker där ute på slätten, medan de lugnt fortsatte att dricka den sista koppen ceylonte innan det blev sängdags. Den första som fick tag i Hermelinda gav upp ett triumferande böl och välsignade sin goda tur medan han slöt henne i sin famn. En annan lek var gungan. Hermelinda satte sig på en brädbit som var upphängd i två rep från taket. Inför männens ivriga blickar tog hon fart och höjde och sänkte benen, och alla kunde se att hon inte hade något på sig under sina gula kjolar. Deltagarna ställde upp sig på rad och hade en enda chans, var och en, att gå till anfall, och den som nådde sitt mål fann sig fångad mellan den skönas lår, i en virvel av kjolar gungad, skakad in i märgen och till slut uppstigen till himmelen. Men det var mycket få som lyckades, och de flesta for omkull på golvet medan alla de andra gapskrattade.
I paddleken kunde en man förlora hela månadslönen på en kvart. Hermelinda ritade ett kritstreck på golvet och fyra steg därifrån en stor ring, och så la on sig inne i ringen med utspärrade knän och guldbruna ben i skenet från spritlamporna. Då syntes hennes kropps mörka mittpunkt, öppen som en frukt, som en glad paddmun, och luften i rummet blev tjock och het. Deltagarna ställde sig bakom kritstrecket och försökte kasta till måls. Somliga var otroligt träffsäkra, så stadiga på handen att de kunde hejda ett vilt rusande djur genom att kasta in, mellan benen på det, två runda stenkulor hopfästa med en rem. Men Hermelinda hade en förmåga att omärkligt trolla undan kroppen, flytta sig så att myntet i sista ögonblicket missade. De som hamnade innanför kritstrecket tillhörde henne. Om något tog sig in genom porten, gav det sin ägare sultanens skatt: två timmar bakom draperiet ensam med henne, i total sällhet, där han fick söka tröst för alla forna umbäranden och drömma om paradisets njutningar. De som hade fått uppleva de där två dyrbara timmarna sa att Hermelinda kände till uråldriga kärlekshemligheter och kunde föra en till dödens tröskel och leda en tillbaka förvandlad till en vis man.
Fram till den dag då Pablo, asturiern, kom dit var det mycket få som hade vunnit de där underbara två timmarna, även om flera hade upplevt något liknande, men inte för några centimos utan för halva sin lön. Vid det laget hade hon fått ihop en mindre förmögenhet, men ännu hade hon inte kommit på tanken att dra sig tillbaka till ett mera konventionellt liv. Hon trivdes verkligen mycket bra med sitt arbete och kände sig stolt över de glimtar av lycka som hon kunde erbjuda lantarbetarna. Pablo var mager och spinkig och hade händer som en liten pojke, och hans yttre stämde inte alls överens med hans fruktansvärt okuvliga temperament. Bredvid den yppiga och gladlynta Hermelinda såg han ut som en argsint liten narr, men de som när han kom trodde att de kunde få sig ett gott skratt på hans bekostnad, de fick i stället en obehaglig överraskning. Den lille främlingen reagerade som en huggorm på minsta utmaning, beredd att slåss med vem som ville, men bråket kom av sig innan det hade börjat, för Hermelindas första regel var att under hennes tak slogs man inte. När Pablo hade fått sin värdighet erkänd, lugnade han sig. Han hade ett målmedvetet och aningen dystert ansiktsuttryck, han talade inte mycket men när han gjorde det hörde man att han kom från Spanien. Han hade flytt undan polisen från sitt land och nu levde han på smuggling genom Andernas bergspass. Dittils hade han varit en vresig och stingslig enstöring som inte brydde sig om klimatet, fåren eller engelsmännen. Han hörde inte hemma någonstans och visste varken av kärlek eller plikter, men nu var han inte så ung längre, och ensamheten började krypa in i benknotorna på honom. Ibland vaknade han i gryningen på den frusna marken, inrullad i sin svarta kastilianska kappa och med sadeln som huvudgärd, och kände hur det värkte i hela kroppen. Det var inte en verk av stela muskler utan av hopade sorger och övergivenhet. Han var trött på att stryka omkring som en varg, men han var inte heller slapt för att bli tamdjur. Han hade kommit till trakten därför att han hade hört ryktas att det där vid världens ände fanns en kvinna som kunde få vinden att vända, och henne ville han se med egna ögon. Det väldiga avståndet och vägens faror avskräckte honom inte, och när han äntligen steg in på krogen och hade Hermelinda inom räckhåll, såg han att hon var gjord av samma hårda metall som han själv och kom fram till att efter en så lång färd var det inte mödan länt att leva vidare utan henne. Han slog sig ner i ett hörn av rummet för att iaktta henne noga och bedöma sina möjligheter.
Asturiern hade plåtmage och kunde dricka flera glas av Hermelindas sprit utan att ögonen tårades på honom. Han gick inte med på att klä av sig till San Miguels ringdans eller till mandandirun-dirun-dan eller andra tävlingar, för han tyckte de var rent ut sagt barnsliga. Men mot slutet av kvällen, när höjdpunkten kom med paddleken, ruskade han av sig fyllan och sällade sig till ringen av män runt om kritcirkeln. Han tyckte att Hermelinda var vild och vacker som en pumahona. Han kände hur jaktinstinkten vaknade, och den dova värken av övergivenhet, som hade molat i honom under hela färden, förvandlades till glad förväntan. Han såg fötterna i låga stövlar, de stickade strumporna som hölls uppe av resårband nedanför knäna, och de långa benen med spända muskler bland svallande gula kjolar, och han fick veta att han hade en enda chans att erövra henne. Han intog sin position, ställde fötterna stadigt på golvet och vägde med kroppen tills han fann själva den springande punkten, och med en knivskarp blick naglade han fast kvinnan på hennes plats och tvingade henne att sluta upp med sina ormmänniskokonster. Eller kanske det inte var så det gick till, utan det var hon som valde ut honom bland de andra för att undfägna honom med sitt sällskap. Pablo skärpte blicken, andades ut all luft ur bröstet och efter några sekunders total koncentration kastade han så slanten. Alla såg hur den beskrev en perfekt båge och föll rakt in på rätta stället. Bragden hyllades med applåder och visslingar. Oberörd makade smugglaren sitt bälte till rätta, tog tre långa steg framåt, grep kvinnan vid handen och drog upp henne på fötter för att på exakt två timmar bevisa för henne att hon inte heller kunde leva utan honom. Han nästan släpade henne, och de övriga satt kvar och drack och såg på sina klockor tills tiden som han hade vunnit var ute, men varken Hermelinda eller främlingen visade sig. Det gick tre timmar, det gick fyra, hela natten gick, det dagades och företagets klockor kallade till arbete, men dörren förblev stängd.
Vid middagstid kom de älskande ut ur rummet. Pablo växlade inte en blick med någon utan gick bort och sadlade sin häst, en annan åt Hermelinda och en mula till packningen. Kvinnan var klädd i byxor och resjacka och hade en väska av segelduk full med pengar bunden kring midjan. Hon hade ett nytt uttryck i ögonen och hennes minnesvärda bakdel vaggade belåtet. Tillsammans lastade de omsorgsfullt sitt pick och pack på djuren, satt upp på hästarna och gav sig av. Hermelinda gjorde en obestämd avskedsgest åt sina bedrövade beundrare till och följde Pablo, asturiern, ut på de trädlösa slätterna utan att se sig om. Hon kom aldrig mer tillbaka.
Hermelindas avfärd väckte en sådan bestörtning att bolaget, för att roa sina arbetare, satte upp gungor, köpte dartspel och pilbågar för prickskytte och beställde en jättestor padda av stengods med gapande mun, från London, för att arbetarna skulle kunna kasta till måls med slantar. Men ingen brydde sig om de där leksakerna, och till slut hamnade de som prydnader på direktionens terass, där engelsmännen fortfarande använder dem för att fördriva tråkigheten om eftermiddagarna.
- Eva Luna
Baba Konservatorinnan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar