Blickarnas brunnsborrare (TT)

hon lever på den fina vingen där avgrundens osäkra makter
spinner
hon fruktar inte elden hos de levande löven
inte heller slingorna av en vind
och inte guldet
från de djupa sagorna om fullständig vila
det är sorlet från städer med åror av ängarnas ögon
övergivet mitt ibland sjöarna
det hemskt svidande såret i väggarnas hölje
förtvivlan hos en gräsmatta alltför grön alltför naken
för att en synbild där ska uppnå fruktan
en järnstol ställd i dess öga
den levrade grönskan hos nyckeln till saligheten
manen på en annan häst en död kedja
det oförutsedda luftskeppet
en annan trollmakt hos lågans baksida
det är inte längre en blick som tecknar sanddynerna åt oss
enligt de långsamma och blanksläta havens princip
vesslan i skorstenen med törst efter blyblommorna
som växt upp i luftdraget
i kedjan av levande röster
på balkongerna av ruttna jöklar
de eviga dimmorna av mögel och mjölk
och bina - bina reder ut luftens trådar
rutorna flyter och fönstren rinner av denna vetets kropp
som rör sig under kupan
så finns också de vitglödgade klunkarna av alkohol
i imman från metrouppgångarna
älgens snedspråk har inte nått skogen
eller bänkarnas tänder mellan dörrarna som slår
så finns den mördande inuti mördaren
som lyser röntgen-genomskinlig
sömnen törnar mot skuggans pelare
skuggans grova knytnävar
bergkrönens oskuld
när elden slickar galningarnas Eufrat och pilarna av smaragd
kondorernas overkliga pladder
i gevärens flinta
frukternas värme
rösternas speglar en dag på vildsvinsjakt
i en dal nedsänkt i ett hungerns land
törsten sömnlösheten hos trädstammarnas altstämma
mossans brokad bland bergens spetsade öron
surret från läpparna som simmar över den från bergstopp
till bergstopp spända hinnan
varför håller jag inte i ovädret mina lagtima ting
väldiga riken av dagar och vindar som dreglar i ökennatten
varför äger jag inte fingersnön som pianot finpudrar med
korta rim
över glorian kring dynamons hjul - jag talar om ögon
jag tänker på en ny kraft på föremålens rörelse i ögonen
och upplivar bålets lågor - o torka
o majregn och tusen heta unga strupar
musklerna kommer dock för alltid att stuvas på gatan
och dörrarnas baksidor hos de älskade kvinnorna
som man bara kan ana sig till längst ut i blånaden
levande eller livlösa
och inte röra sig och inte skrika
när man kliver på ljuslågornas toppar
med skrattens mynt

än finns det sol över den morrhårsprydda kattnosen
och än kommer det att finnas sol i klänningarna och
i hårsvallet som väns på landet
vid stranden av en bäck vars klarhet ska byras i blod
medan lövverk och smak vänds i fördärv

- Tristan Tzara