Den förbjudna elden (TT)

o drömmare o bräckliga växtlighet o valv
det finns inte mer någon torr skugga som kilar in i
visionerna
och från en människa till en annan som med ett måttlöst steg
sänker det brinnande lövet sina rötter och höljer sig
i tystnad
det lätta vattnet tänds och pannorna utan möda väldva under
järnet
där roddarnas skrovliga röster spänns för

en hjord av röda glorior gnager den låga marken
ingen bevingad lust skulle kunna ersätta din kalla röst
i högar krälar de bestörta tecknen
i sökandet efter guld det är bara virvlarna
från ditt ansikte av dyningar som förirrar sig över
betesmarken
och minnena

det arktiska stålet dyker ner på den säkraste av vägar
tvivlen har spunnit dessa dagars ljuva melodi
ett träd håller mig i sin ofruktsamma ångests skruvstäd
där avlägsna frukter växer under dessa låtsade dagar
hösten driver fram tvivlen

hjärtat är blott ett enda skrik
stränderna förlänger broarna och reser sig som vissna löv
mot vinden

solen kom och gjöt sitt sminkfria vin
över den magiska slätten så bräcklig
att den knappast kunnat vara varken levande eller död
men vad har det för betydelse de tvekande ansiktena
hos vålnaden av is som leder misstagen

brinn tillskrynklade ord över den okända pannan
brinn slöjor utanför och rötter i vinden
fors av kedjor och sträva själar
förvridna av min makt
brinn på det att ett nytt brott må komma och få min dröm
att blomma på nytt
på det att en smärta utan tårar ska dra fram över min kropp
och ugglan visa sig i stället för den gamla vinstocken
och en hämmande saft samla sig
i nebulösa klasar som bär fram vreden
kärleken ska upplysas och i höga tystnader
ska jag plantera målet - och låta freden vitna
bland benknotorna i den avlägsna ringmuren
som natten i sin genomskinlighet icke till hämd ska kunna avtvinga
ett bröst av metall där olyckorna har kokat

men stilla har den galna snön bleknat inom mig
sagan har slocknat i fotogenlamporna
och av alla smärtor är du den enda som återstår

- Tristan Tzara