Han lever (WS)

Nu bara famnar vi.
Famnar honom som lever.
Bara med hjärtats språng
får vi nu fatt i honom.

Till spindelinnans förtret,
vår släkting på spinnsidan
skall han inte ätas upp.

Vi låter hans huvud,
benådat sedan evigheter,
vila på vår arm.

Av tusen ytterst intrikata skäl
har vi för vana
att lyssna när han andas.

Från mysteriespelets utvisslande.
I brottet desarmerade.
I kvinnofasan arvlösa.

ibland ses bara naglarna
glänsa, rispa, slockna.
Vet de om,
kan de ens ana,
av vilket lyckoöde de är sista silvret?

Han har redan glömt
att han skulle fly för oss.
Han känner inga skräckens
ögon i nacken.

Han ser ut
som om han nätt och jämnt var född.
Hela han av oss.
Hela han är vår.

Med en bönfallande ögonfransskugga
på ena kinden.
Med en vemodig rännil av svett
mellan skulderbladen.

Sådan är han för oss nu,
och sådan skall han somna in.
Tillitsfull.
I famnen på en preskriberad död.

-Wislawa Szymborska