Denna unga kvinna, Marianne, var egentligen målarinna, men hon skrev maskin på kvällarna för att få ihop till sitt uppehälle. Hennes hår var en gyllene glora, hennes ögon blå, ansiktet runt som de fasta fylliga brösten. Men hon dolde snarare än framhävde sina fysiska behag genom att klä sig formlöst och bohemiskt i säckiga jackor, skolflickskjolar och regnrockar. Hon kom från en liten landsortsstad och hon hade läst Proust, Krafft-Ebbing, Marx och Freud.
Givetvis hade hon haft många sexuella äventyr. Men det finns ett slags upplevelser där kroppen liksom inte deltar helt och fullt. Hon förde sig själv bakom ljuset. Hon försökte övertyga sig själv om att hon var sexuellt förfaren bara för att hon legat med män och smekt dem och utfört alla de klassiska handgreppen.
Allt hade i själva verket bara varit yttre gester. Hennes kropp hade inte deltagit. Den var stum och ännu inte mogen och färdigutvecklad. Inget av det hon varit med om hade rört henne särskilt djupt. Hon var ännu jungfru. Jag kände det när hon kom in i rummet. Men lika litet som en soldat vill erkänna att han varit rädd ville Marianne medge att hon var kall, frigid. Nu gick hon emellertid i psykoanalys.
Jag kunde inte låta bli att fundera över hur de noveller jag gav henne att skriva rent kunde påverka henne. Jämsides med intellektuell djärvhet och nyfikenhet fanns det i henne ett element av fysisk prydhet som hon gjorde sitt bästa för att dölja. Det var en ren slump som gjort att jag fått reda på det. Hon hade råkat nämna för mig att hon aldrig solbadat naken och att blotta tanken på att göra något sådant skrämde henne.
Ett minne som förföljde henne var en upplevelse hon haft en kväll med en man som hon först inte gett något gensvar, och som just när han var på väg att lämna hennes ateljé hade tryckt upp henne mot väggen, lyft upp hennes ena ben och så träng in i henne. Det underliga var att hon inte känt något alls när det hände, men i stället blev upphetsad och rastlös var gång hon tänkte på händelsen i efterhand. I sådana stunder skulle hon kunnat ge vad som helst för att på nytt få känna hans stora kropp tryckas mot sin och uppleva känslan att vara fäst vid väggen och utelämnad åt en man som tog henne stående.
En dag kom hon inte på utsatt tid med mitt manuskript. Jag gick då istället till hennes ateljé och knackade på. Ingen svarade. Dörren var öppen och jag steg in. Marianne måste ha gått ett ärende.
Jag gick fram till skrivmaskinen för att se hur arbetet framskred. Jag kände inte igen texten på papperet. Jag tänkte ett ögonblick att jag kanske redan börjat glömma vad jag skrivit. Men så kunde det väll knappast vara. Det där var inte min text. Jag började läsa, och då förstod jag strax hur det låg till.
Medan hon höll på med att skriva rent mina texter hade hon plötsligt fått lust att skriva ned sina egna erfarenheter. Så här skerv hon:
Man kan få läsa saker som får en att känna och inse att man inget upplevt, inget känt och inte gjort några erfarenheter fram till den stinden. Jag inser nu att det mesta jag varit med om bara varit rent kliniskt och anatomiskt. Könsorganen berörde varandra, men helt utan gnistor, hängivelse och djupare känslor. Hur skall jag kunna nå dit? Hur skall jag lära mig käma - verkligen känna? Jag vill bli förälskad på ett sådant sätt att anblicken av en man, om hn så är ett kvarter bort, skakar upp mig och genomtränger mig, gör mig svag får mig att darra och göra mig mjuk och smältande i skötet. Det är så jag vill känna förälskelse, så starkt att bara tanken på honom kan ge mig en orgasm.
I morse medan jag höll på att måla hörde jag en svag knackning på dörren. Jag gick och öppnade, och där stod en ganska vacker ung man. Han verkade mycket skygg och förlägen, och jag fattade genast tyckte för honom.
Han steg in i ateljén, men såg sig inte omkring utan höll blicken fästad på mig som han ville tigga en tjänst och sade: "En av mina vänner skickade hit mig. Ni är målare och jag vill ha ett arbete utfört. Jag undrar om nu skulle kunna... möjligen skulle vilja...?
Hans röst stockade sig och han rodnade. Han är blyg som en kvinna, tänkte jag.
"Kom in och slå er ned", sade jag och tänkte att det skulle lugna ned honom. Då lade han märke till mina målningar. Det var abstrakta dukar jag hade uppställda. "Ni kan väl också måla naturalistiskt, inte sant?" frågade han.
"Naturligtvis", svarade jag och visade honom några av mina teckningar.
"De är verkligen yppiga", sade han och föll i trancelik beundran inför mina teckningar av en muskuös atlet.
"Vill ni att jag skall göra ett porträtt av er?"
"Jo, ja - både ja och nej. Jag vill ha ett porträtt, men det är ett litet ovanligt porträtt jag vill ha och vet inte om ni... samtycker."
"Samtycker till vad?"
"Jo", kröp det fram till sist, "skulle ni kunna tänka er att göra ett porträtt av det här slaget? Han höll upp den nakne atleten.
Han väntade sig någon slags reaktion från mig, men jag var så van vid nakna män sedan min studietid vid konstakademin att jag log åt hans blyghet. Jag tyckte inte det var något konstigt med hans begäran, även om det inte var så vanligt att man hade en nakenmodell som betalade för att man tecknade honom. Så såg jag det hela, och det talade jag om för honom. Under tiden studerade jag honom med konstnärens naturliga rätt och lät blicken vandra över hans violetta ögon och det gyllene fjunet på hans händer och det duniga håret på hans örsnibbar. Han hade något av faun över sig, och det var något undanglidande och feminint över honom som verkade tilldragande på mig.
Han såg frisk och stark ut bakom den blyga masken, och han hade ett ganska aristokratiskt utseende. Hans händer var mjuka och smidiga och hans hållning vacker. Jag visade antagligen en viss yrkesmannaentusiasm inför uppgiften, och det tycktes glädja honom och göra honom modigare.
"Kan ni börja med en gång?" frågade han. "Jag har en del pengar med mig. I morgon kan jag ta med mig resten."
Jag pekade mot ett hörn av ateljén där det stod en skärm som jag förvarade mina kläder bakom och där jag hade en lavoar. Men han såg på mig med sina violetta ögon och frågade oskyldigt: "Kan jag klä av mig här?"
Jag blev en smula illa till mods, men jag svarade jakande. Jag gick och tog fram papper och kolkritor och ställde fram en stol. Jag tyckte han klädde av sig onormalt långsamt och var säker på att han gjorde det för att dra till sig min uppmärksamhet. Jag kastade en obesvärad blick på honom som om jag börjat min studie och höll teckningskolet i handen.
Han klädde av sig förvånansvärt ogenerat som om det var en av hans favoritsysselsättningar och något av en ritual. Ett ögonblick såg han mig rakt i ögonen och log med sina vackra jämna tandrader. Hans hy var så fin att den lyste som siden i ljuset som föll in genom det stora atéljefönstret.
Nu kändes det som om kolet i min hand levde, och jag gladde mig åt att teckna denne unge man. Det skulle kännas nästan som att smeka honom. Han hade tagit av sig kavaj, skjorta, skor och strumpor och hade bara byxorna på sig. Han höll dem på samma sätt som en stripteasedansös håller i klänningsvecken och såg fortfarande på mig. Jag kunde inte förstå den njutningsfulla min som låg över hans ansikte.
Så böjde han sig ned och spände upp bältet. Byxorna gled ned.
Han stod nu helt naken framför mig och han var omisskännligen sexuellt upphetsad. När jag såg på honom kändes atmosfären för ett ögonblick ganska spänd. Om jag protesterade skulle jag gå miste om det arvode som jag så väl behövde.
Jag försökte läsa i hans blick. Den verkade säga: "Bli inte arg. Förlåt mig."
Så jag ägnade mig åt uppgiften och försökte teckna. Det var en egendomlig upplevelse. Så länge jag tecknade hans huvud och hals och armar var allt väl. Men så snart min blick svepte över resten av hans kropp kunde jag se effekten på honom. Hans kön genomfors hela tiden av små, nästan osynliga darrningar. Jag var halvt om halvt frestad att teckna hans utstående lem lika lugnt som jag skissade hans kön, men jungfrun i mig var på sin vakt. Jag tänkte att här gäller det att ägna all uppmärksamet åt arbetet och se om inte krisen skulle gå över, annars kanske jag blir ett offer för hans upphetsning. Men den unge mannen gjorde inte minsta ansats till en rörelse mot mig. Han stod som förstenad och tillsynes helt nöjd. Det var bara jag som var störd, och jag visste inte riktigt varför jag var det.
När jag var färdig klädde han lugnt på sig igen och verkade ha full kontroll över sig själv. Han kom fram till mig, skakade artigt hand med mig och frågade: "Kan jag komma vid samma tid imorgon?"
Här slutade texten och samtidigt kom Marianne in i rummet. Hon log och sade: "Var det inte ett egendomligt äventyr?"
"Jo, verkligen. Jag skulle vilja veta hur du kände dig sedan han gått."
"Efteråt", bekände hon, "var det jag som var upphetsad hela dagen och gick och tänkte på hans kropp och hans vackra resta kön. Jag såg på teckningarna, och en av dem kompletterade jag så att den blev en sanningsenlig bild av tilldragelsen. Jag plågades verkligen av åtrå. Men en sådan man är bara intresserad av att man tittar på honom."
Det hela kunde lätt ha förbivit en episod, men för Marianne blev det något mycket mer betydelsefullt. Jag kunde se hur hon blev alltmer besatt av den unge mannen. Tydligen hade den andra sessionen förlöpt precis som den första. Ingen av dem gjorde något kommentar och Marianne avslöjade inte sin upphetsning. Han låtsades inte om att han njöt av att hon betraktade hans kropp. Var dag i fortsättningen upptäckte hon nya underverk. Varje detal hos hans kropp var perfekt. Tänk om han bara hade velat visa det minsta intresse för hennes fysiska detaljer. Men det gjorde han inte. Marianne magrade och tärdes av otillfredställd lidelse.
Hon påverkades också av att ständigt behöva skriva rent andra människors berättelser om sina äventyr. Nu skrev nämligen alla i vår grupp och samtliga gav henne sina manuskript för renskrivning eftersom vi visste att vi kunde lita på henne. Varenda kväll satt Marianne med sina vackra bröst lutade över skrivmaskinen och knattrade ned eldiga beskrivningar av våldsamma kärleksupplevelser. Vissa element påverkade henne mer än andra.
Hon tyckte om våld. Det förklarar varför situationen med den unge mannen var så omöjlig för henne. Hon kunde inte förstå hur han kunde stå där i ett tillstånd av intensiv fysisk upphetsning och bara njuta av hennes blickar som om hon smekte honom i stället för att rita av honom.
Ju mer passiv och behärskad han var, desto starkare blev hennes lust att vara våldsam mot honom. Hon drömde om att tvinga honom mot hans vilja, men hur skulle hon kunna göra det med en man? Om hon inte kunde fresta honom med sin blotta närvaro, hur skulle hon då bära sig åt för att väcka hans begär?
Hon önskade att han skulle somna under en sittning och att hon på så vis skulle få en chans att smeka honom. Då kanske han skulle ta henne medan han var halvt medveten och halvt sovande. Hon drömde också att han skulle komma in i ateljen när hon höll på att klä sig, och att åsynen av hennes kropp skulle hetsa upp honom.
Hon gjorde ett försök en dag medan hon väntade på honom. Hon bara lät dörren stå öppen och låtsades klä sig. Han kom, men han bara såg bort och tog upp en bok. Enda sättet att hetsa upp honom var att betrakta honom. Marianne var vid det här laget galen av åtrå. Porträttet var nästan färdigt. Hon kände varje del av hans kropp, hans hus nyanser i ljusa och gyllene skiftningar, hans musklers form och, framför allt, hans ständigt erigerade penis, släpt, polerad, hård och frestande.
Då och då gick hon fram till honom för att sätta upp ett stycke kartong som skulle reflektera ljuset bättre eller ge starkare skuggor över hans kropp. Till sist förlorade hon kontrollen över sig själv och föll på knä framför hans resta kön. Hon rörde det inte, bara betraktade det och mumlade: "Så vacker den är!"
Hennes ord påverkde honom synligt. Hans lem blev ännu styvare av upphetsning. Hon närmade sig så att hennes mun var nästan intill honom, men upprepade bara "Så vacker den är!"
Eftersom han inte rörde sig kom hon ännu närmare. Hennes läppar skildes en smula och försiktigt, rörde hon vid yttersta spetsen av hans kön med sin tunga. Han drog sig inte undan. Han bara betraktade hennes ansikte och hennes tunga som smekte yttersta spetsen av hans lem.
Hon slickade försiktigt och känsligt som en katt. Så tog hon den yttersta delen i munnen och slöt läpparna om den. Den skälvde vid beröringen.
Hon avhöll sig från att göra något mer. Hon var rädd att möta motstånd. När hon slutade uppmuntrade han henne heller inte att fortsätta. Han verkade nöjd. Marianne kände att det var allt hon kunde begära av honom. Hon reste sig och återvände till sitt arbete. Hela hennes inre var en enda virvel. Bilder av våldsamma scener flimrade förbi hennes ögon. Hon mindes filmer som hon sett i Paris och som visade kroppar som rullade i gräset och händer som fumlade och knäppte upp kläder. ivriga händer som smekte och smekte och kroppar som böjdes i vällust och rörde sig i vågor när njutningen nådde mage eller höfter eller ilade upp längs ryggraden eller ned i benen.
Me hon lade band på sig i kraft av den intuitiva kunskap hon som kvinna hade om vad föremlet för hennes åtrå nskade. Han stod fortfarande som i trance med erigerat kön. Hans kropp genomfors då och då av skälvningar som om vågor av njutning jagade genom den vid minnet av hennes läppar mot hans glatta penis.
Nästa dag upprepade Marianne sin tillbedjande pose och uttryckte på nytt sin beundran. På nytt slickade hon den helt lätt, och på nytt spred sig njutningens rysningar och ilningar från könet och upp genom hans kropp. På nytt kysste hon det och slöt sina läppar om det som om det vore en kostbar frukt. Han darrade vid hennes beröring. Då kände hon till sin häpnad en liten droppe av en mjölkvit salt vätska som löstes upp i hennes mun. Det var exstasens förelöpare. Hon ökade läpparnas tryck och lät tungan röra sig snabbare.
När hon såg att han var utom sig av njutning slutade hon. Hon trodde att om hon beröavde honom fortsatt stimulering skulle han söka en fortsättning hos henne. Först rörde han sig inte. hans fallos darrade och han plågades av intensiv åtrå. Plötsligt såg hon till sin förvåning att hans hand rörde sig mot könet. Som om han var på väg att tillfredstlla sig själv.
Marianne blev desperat. Hon sköt undan hans hand och tog på nytt hans lem i sin mun. Hon slöt båda händerna om hans köndelar och smekte och kysste dem tills han kom.
Han böjde sig över henne och mumlade ömt och tacksamt: "Ni är den första kvinna, den första kvinn, den första kvinna..."
Fred flyttade in i ateljén. Men han gjorde inga framsteg på kärlekslivets område. De kunde ligga nakna i sängen medan Fred betedde sig som om han överhuvudtaget inte hade något kön. Han tog emot hennes gåvor och njöt inensivt, men Marianne fick ligga där med sin åtrå otrillfredställd. Allt han kunde var att lägga sina händer mellan hennes ben. Medan hon smekte honom med sin mun öppnade hans händer hennes kön som en blomma och hans fingrar sökte sig till pestillen. När han kände sammandragningarna smekte han villigt den pulserande öppningen. Marianne svarade på hans smekningar, Men de räckte inte till för att tillfredställa hennes hunger efter hans kropp och hans kön. Hon längtade efter att han skulle ta henne fullständigt i besittning och tränga djupt in i henne.
Hon fick idén att hon skulle visa honom manuskripten som hon skrev rent. Hon tänkte att de skulle kunna lära honom en del. De låg på sängen och läste dem tillsammans. Han läste högt och njöt av det. Han dröjde länge vid detaljbeskrivningar, läste och läste om. Så tog han på nytt av sig kläderna och visade sig, men hur upphetsad han än blev kom han inte längre än så.
Marianne ville att han skulle låta psykoanalysera sig. Hon talade om för honom hur hennes egen behandling hade befriat henne. Han lyssnade intresserat men vägrade att gå med på behandling. Hon bönföll honom då att skriva själv för att skriva av sig sina erfarenheter.
Till en början var han blyg och skämdes en del. Men så började han skriva, nästan i hemlighet. Han dolde sidorna för henne när hon kom in i rummet och han arbetade med en gammal blyerts som om han varit en fånge som skrivit en bekännelse av sina brott. Det var av en ren händelse som hon kom i tillfälle att läsa vad han skrivit. Han var i desperat behov av pengar. Han hade pantsatt sin skrivmaskin, sin överrock och sin klocka. Nu hade han inget mer han kunde belåna.
Han kunde inte heller leva på Marianne. Hon höll redan på att överanstränga sina ögon genom att skriva maskin till långt ut på nätterna men tjänade ändå inte mer än vad som gick åt till hyran och ett sparsamt kosthåll. Han gick därför till en samlare som Marianne levererade renskrivna manuskript till och erbjöd sina egna berättelser till försäljning med ursäkter att de var skrivna för hand. Samlaren tyckte hans stil var svårläst och gav utan att veta något om sambandet hans manuskript till Marianne för renskrivning.
Så satt Marianne där med sin älskades manuskript framför sig. Hon läse girigt igenom dem innan hon skrev rent dem, ur stånd att kontrollera sin nyfikenhet. Hon ville veta orsaken till hans pasivitet. Det här är vad hon fick läsa:
För det mestaä är sexuallivet en hemlighet. Alla samansvärjer sig för att det skall vara så. Inte ens mycket nära vänner berättar för varandra om detaljerna för varandra i sina respektive sexualliv. Jag lever tillsammans med Marianne i en sällsam atmosfär. Allt vi talar om, läser om och skriver om är människors könsliv.
Jag kommer plötsligt att tänka på en händelse som jag nästan glömt. Den inträffade när jag var femton år och ännu utan all sexuell erfarenhet. Mina föräldrar hade hyrt en våning i Paris, en våning med många balkonger och stora balkongdörrar. På sommaren brukade jag gå omkring på mitt rum helt naken en gång gjorde jag det utan att tänka på att balkongdörren var öppen, när jag plötsligt fick se att en kvinna betraktade mig från sitt rum på andra sidan gatan.
Hon satt på sin balkong och såg mig utan att låtsas om något särskilt eller blygas, och jag fick plötsligt idén att jag inte alls lagt märke till henne. Jag blev rädd att hon skulle gå därifrån om hon förstod att jag sett henne.
Det ville jag inte, för det beredde mig ett sällsamt nöje att betraktas på det sättet. Jag gick omkring i rummet och lade mig på sängen. Hon satt hela tiden orörlig och såg på mig. Nästa dag var det på samma sätt, och vi upprepade det under en hel vecka. Den tredje dagen fick jag erektion.
Jag undrade om hon kunde se deet tvärs över gatan. Jag började röra vid min kropp och kände hela tiden på mig hur hon kände varje rörelse och gest. Jag fullkomligen badade i hennes blickar och njöt av det. Jag såg henne klart där jag låg på min säng. Till sist såg jag rakt på henne och började smeka mig själv. Efter en stund blev jag så upphetsad att jag kom.
Kvinnan upphörde aldrig att betrakta mig. Jag undrade ibland om hon skulle göra något tecken. Blev hon upphetsad av att se mig? Det måste hon ha blivit. Hon kom ut på balkongen på samma tid var dag och såg rakt mot mig. Det var för långt avstånd för att jag skulle kunna se om hon log eller inte. Jag lade mig på sängen igen.
Vi försökte aldrig mötas på gatan fastän vi var grannar. Allt jag minns är den njutning det beredde mig. En njutning som ingen annan kunde överträffa. Jag blir upphetsad än i dag bara jag tänker på de där episoderna. Marianne ger mig en liknande njutning. Jag tycker om hennes hungriga blickar och hnnes sätt att beundra och liksom tillbedja mig.
kejsarflugsvamp
Hon undervisade i en målarklass. Han tyckte om att följa henne dit om morgnarna under föreställningarna att bära hennes färgskrin. Hon förstod snart varför han gick med. Han var passionerat intresserad av modellerna. Inte av dem som personer utan av deras sysselsättning som modeller. Han ville själv stå modell.
Marianne protesterade. Om det inte var så att han erfor sexuell njutning av att bli betraktad skulle hon inte brytt sig om det. Men nu visste hon hur det förhöll sig. Det var som om han gav sig åt hela klassen. Hon stod inte ut med tanken. Hon besvor honom att inte göra det.
Men han var besatt av tanken och fick till sist arbete som modell. Den dagen vägrade Marianne att gå till undervisningen och grät som en svartsjukkvinna som vet att hennes älskare är hos en annan.
Hon rasade. Hon rev sönder teckningarna av honom som för att riva bort hans bild från sina ögon. Bilden av hans gyllene, släta och perfekta kropp. Även om stundenterna var likgiltiga inför modellerna visste hon att han reagerade inför deras blickar och hon stod inte ut med tanken på det.
Den dagen uppstod en spricka i deras förhållande. Det tycktes vara så att ju mer njutning hon gav honom, Desto mer gav han efter för sin last och sökte oupphörligt tillfredställa den.
Snart gled de helt ifrån varandra. Marianne blev på nytt lämnad ensam med sitt arbete att skriva rent våra erotiska berättelser.
-Nin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar