Detta är jag, Kassandra.
Och detta är min stad under askan.
Och detta är min stav och mina siarband.
Och detta är mitt huvud fullt av tvivel.
Jag triumferar, det är sant.
Då min profetia slog in stacks himlen i brand.
Endast siare som ingen kan tro på
har sådana åsyner.
Endast de som gick valhänt tillväga,
så att allting uppfyldes genast -
som om de aldrig hade funnits.
Nu minns jag tydligt hur människorna
vid min anblick tystnade mitt i en mening.
Skratt sattes i halsen.
Händer löstes från varandra.
Barn sprang till sina mödrar.
Jag visste inte ens deras kortlivade namn.
Och den där visan om det gröna lövet
sjöng ingen färdigt så jag hörde det.
Jag älskade dem.
Men gjorde det från ovan.
Ovanför livet.
Från framtiden, där det alltid är tomt,
och där det är en barnlek att få syn på döden.
Jag ångrar att min röst var hård.
Se ned på er själva från stjärnorna, ropade jag,
se ned på er själva från stjärnorna.
De hörde mig och sänkte blicken.
De levde i livet.
Vindpinade.
Med ödena beseglade.
Från födseln iklädda avskedskroppar.
Men inuti dem fanns en sorts fuktig förhoppning,
en låga som närdes av sitt eget flämtande.
De visste så väl vad en stund är,
den enda, en vilken som helst,
innan -
Det blev som jag hade sagt.
Fast av detta följer inget.
Och detta är min klädnad svedd av elden.
Och detta är min siarbråte.
Och detta är mitt förvridna ansikte.
Som inte visste om att det kunde varit vackert.
- Wislawa Szymborska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar