Sova i stenarna (BP)

I sömnens ymnighetshorn med ögonen förvända av suckar
finns det plats för en blå säckpipa
som alstrar det ödesdigra ljudet av blommande reseda
Reseda reseda om du blommar är det tack vare kvartsen
som fört till dina rötter ett pulver av blod och hjärna
vars peppar smeker dina ögon
Den har också fört sina havssmekningar till innersidan av
dina blomblad
och lagt det rena vattnet från sitt huvud i dina händer

Reseda reseda
när dagen för ryggarnas vita båge är inne
ska du känna ditt huvud sjunka som en sol utan tyngd
och blodet i dina ådror utbreda sig över stjärnorna
som ska svara dig

Reseda reseda
med dina upproriska rörelser under vindens smekningar
som drar förbi nära dig som en förbrukad minut
som en bortrinnande minut
vars onyttiga blickar förlorar sig i en brunn
där du ville leva smidig och blek som en källas hår.

Fåglar mina örons fåglar
flyg flyg bort som ett vinddrag
mot saltspöket där era fjädrar jämrar

En fjäder som jämrar väntar bara på duggregnet för att
återfinna er
En fjäder som bleknar ska vara grön imorgon
om orkanen avslöjar dess bestämmelse
Och en fjäder som försvinner som ett alfabet
återfinner sig om våren på himlens huvud
ty himlen består av era fjädrar
av mina öron
och om dessa dör innebär det himlens död
Bloddroppar vattendroppar från kvinnoarnas äldsta smycke

Pulvret hade tråkigt i händernas öken
där överflödet utgjuter sig över bleka strupar
som framträtt ur en spegel som ingen upptäckt
därför att den kommer och gåt som ett löv
därför att den är blå
därför att den är röd
allteftersom din blick samlar sig eller förlorar sig
som en fana
allteftersom din röst slår ut som ett norrsken
eller rinner som tidens körsbär
plockade av mörka resenärer i ditt blod
som skummar längs dina höfter
svala vågor
över läppar som i förbifarten bränner havet och öarna

Omslut med era händer vindarnas bräckliga kropp
Villfarelsens och blodets vindar sväller i våra kroppar
som en dikt av salt
och himlens reseda bleknar invid speglarna

ty den ser sig växa som bergsflod
ty den ser sig vackla på sitt beniga underlag
alltför lik ångesten hos ett vilddjur
ty den känner sig äga en guds mun och en guds öron
en stark och hälsosam gud som på morgonen sveper undan
all självsådd från trötta häner

Vem vågar dock här trots ovädrens pärlemor
ur tidernas innersta djup betrakta
hästen sorgfri och glömsk av de kratrar som givit upphov
till hans släktes övermod
hästen som leder oss fram till gryningen
och medför näckrosor utströr halsband

Återglans från en hud så len att man skulle vilja spegla
sig i den
fågeln av ljus är inte allenarådande
Den fuktiga säden sjuder i sina hålor
och de vissna skuggorna gömmer sig i mossan

Blås ut och horn en mörk och uttrycklig azur
Våren är sjuk med ett nytt körsbärsträd
ett körsbärsträd fullt med skimrande frukter
där ögonfransarna av porslin mörknar
som ett ögonkast i en vattenstråle

Stilla slagsvärd stilla vindar
Havet avfärgas och det röda förhärskar
Det röda i mitt hjärta är vinden från hennes öar
vinden som omger mig som en insekt
vinden som hälsar mig ur fjärran
vinden som hör ljudet av hennes steg borttona över min
skugga
så blek som vore den en flygfisk

Har du känt håret upplösa sig som visarna på en urtavla
och stenarnas andedräkt lätta av fruktan för att händerna
inte ska bli dem varse
Har du känt saven välla fram ur träd av halm
och utbreda sig över floderna
så att de täcks med änder
Änderna från stjärnorna  är inte som min syster
ty min syster är svart som ett ostron
och ur hennes röst framträder mullvadar
och min systers mullvadar bevarar sin hemlighet

Korgarna och druvorna ska mötas på en blå väg
Ur sammanstötningen ska uppstå det stora kvinnobröst
som återupprättar de hopsjunkna horisonterna
och det ska vara rättvist
Om rättvisan föds ur mötet mellan druvorna och en korg
ska takteglet smeka de saktmodiga som drunknat i murbruk
och vågorna vägra att vandra över havet
Ännu en timme och skeletten går balansgång på tidvattnets
lina
under förutsättning att fönsterrutorna mister sin glans
under förutsättning att gamlingarna gömmer sig under
gräset
som sniglar i väggklockor

Om kärleken föds genom att ett vinbär kastas i näbben på en svan
då älskar jag
ty svanen i mitt blod har ätit all världens vinbär
ty världen är inte annat än vinbär
och världens vinbär tränger ut ur hennes ögon
som saltet ur träden
som vattnet ur ljudande händer
och som snöflugornas smekningar
där de flyter om kvällen i hennes upplösta hår som ber dem
om nåd

-Benjamin Péret