Konstkarusellens hemligheter

Andy Warhols Sista Måltiden från 1986, 102,1x102,1 cm, såldes till sist för 58,2 milj kr inkl köparprovision på Bukowskis Contemporary i maj (2014).






Nu har det kommit en bok som sägs blottlägga konstbranschen. Det är Gunnar Lindstedt, mannen som avslöjade Trustoraffären, som försökt tränga in i konstkarusellens hemligheter. Det är spännande att en så rutinerad journalist ger sig på det här området, men samtidigt är boken problemfylld. För Lindstedt saknar djupare kunskaper om branschen och känns utlämnad till dem han intervjuar och vad de vill berätta. Det blir för pretantiöst när det slås fast i bokens baksidestext att branschen blottläggs, snarare skrapar Lindstedt lite på ytan av en stor och komplex bransch, fylld av egensinniga aktörer som inte låter sig klumpas samman så lätt.
Det finns ett par riktigt intressanta avsnitt i boken, när Lindstedt träffar träffar galleristen Björn Wetterling och konsthandlaren Bo Alveryd, de ger spännande inblickar. Mer tveksamt är det att en betydande del av boken handlar om konsthandlaren Teto Ahrenberg och hans familj. Det känns nästan som att bokens uppgift då blir att söka upprättelse för det trauma som en halvsekel gammal affär kring pengasmuggling och konst inneburit för en familj. Visst är det en intressant historia, men vad har den här att göra?
Det är inte någon vackert renskuren filé Lindstedt serverar oss, snarare handlar det om en pytt i panna gjord enligt principen -man tager vad man kan får tag på-, och det blir en ganska rörig anrättning.
Bokens egentliga behållning är uppgifterna om Bukowskis och ägarfamiljen Lundin. Att Lindstedt fått Lundins att medge att de köper dyra verk själva, och att Bukowskis medger att de ibland garanterar säljarna av dyrbara objekt ett visst pris är en bedrift, som visar på hur svårt det är att veta sanningen bakom siffrorna. Som nu när Bukowskis sålde sin rekorddyra Warhol.
Först osåld men sedan plötsligt klubbad. Är det familjen som köper även denna gång? Frågorna är många, och auktionshusets trovärdighet är naggad i kanten.
Gamla tiders auktionsföretag med något slags kulturellt ansvar finns sannerligen inte längre. Nu handlar det om föremålsmäklare som fokuserar på sina intäkter och sitt varumärke, inte på att långsiktigt vårda en marknad.
Auktionshusen mjölkar där korna finns, just nu handlar det främst om samtidskonst och kinesiska föremål. Men de kommer att flytta sitt fokus någon annanstans när Sverige dammsugits på kinesiska föremål på samma sätt som skett med de tidiagre så viktiga ryska materialet, och när samtidskonsten inte förmår hålla stämningarna.
Gunnar Lindstedt drar i massor av trådar men lyckas inte väva samman dem till en intressant helhet. Han får väll sjunga med i Disneysången: "Jag fångade en räv idag, men räven slank ur näven, men lika glad för det är jag, men gladast är nog räven." Han nöjer sig med det han fick fram - och det glädjer säkert konsträvarna.

- Calle Arvidson, konsthistoriker